Fanzine - Turist I Tillvaron #2, Sommaren 2016

Nummer två av Sörlings pappersblaska är ännu mer omfattande än debutnumret som kom i våras, och ger ett jävligt proffsigt intryck. Mikael lyckas som vanligt peta in allt möjligt under punkparaplyet, men när det är så mycket material som i det här megazinet behöver man inte reta upp sig på det man inte gillar utan kan snabbt bläddra vidare och ändå känna att man fått valuta för pengarna.
   Böcker och punk känns lite som temat här, men jag har läst alla dom där böckerna och känner mig inte vidare tipsad. Sen är det en massa som inte faller mig på läppen, typ låtsnack med barn (det är vida känt att barn inte fattar nåt), intervjuer med skräpband som City Saints och annat trams.
    Godbitarna här är framför allt de färska nyheterna (inte vanligt i papperszine), skivrecensionerna samt artiklar/intervjuer om och med Klubb Antisocial, Pike och Bullshit/Ume City Firm Skinheads.
   Med det sagt, här finns något för nästan alla. Det här fanzinet gör bäst i att leva vidare, så se till att införskaffa ett nummer!

V/A - Turist I Tillvaron Vol 9 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 9 LP - Turist I Tillvaron) Den nionde och sista volymen av den här punksamlingssviten från Mikael Sörling - därtill också den sämsta och mest ointressanta,  vilket är synd eftersom man bör sluta på topp (och helst på ett jämnt nummer) och allt det där. Det enda som blivit bättre mot slutet är artwork och layout. På denna volym vill jag lyfta fram tre akter som jag tycker står ut, och har något som fångar mitt intresse. Det är Distraktion från Umeå, vars d-taktade anarkohardcore smakar 90-tal och Vita Huset och väcker känslor av bitterljuv nostalgi; Toxo från Stockholm som spelar lokaltypiskt hygglig melodiös och tidlös punkrock, samt avslutande The Liptones som man får förmoda är Sveriges bästa/enda (?) ska-band just nu.

Till dessa relativa favoriter lägger jag några band i okej-högen; Beat Up Betty (trots det naiva miljöpartistiska inlägget i en redan sönderbögad debatt), No Recede (Youth Crew från Kiruna; helt okej men precis lika intressant som det IOGT-NTO-styrelsemöte det konceptuellt framstår som), Sista Försöket (trots känslan av retro-maskerad), Comminor som får godkänt tack vare sångerskan, Perkulator (som liksom Distraktion kommer från Umeå och som spelar efter samma koncept, men är tråkigare och mer polerade), D-Takters (som är svårlyssnade men skriver roliga texter) samt Groteshka (Göteborgsk feminazi-anarcho som lyckas med konststycket att förmedla melodier genom knastrig ångvältscore garnerat med ångestladdade vrål).

På soptippen hamnar resterande åtta band; Nackskott (skitdålig brölig riffkäng, snälla stoppa in en socka i truten på "sångaren"), Bad Dreams Always (hur länge kan man existera som band utan att skriva en enda intressant låt?), Fuck Frankie (menlös tvåtaktspunk utan annan personlighet än den sjukt jobbiga sången), Lycka Till (Broder Daniel-pop, föga förvånande från studenthålan Umeå), Giftgas (som deras egen låttitel antyder - Kaos - Inte musik. När man längtar efter Disorder för att låta öronen vila...), Sveriges i särklass vidrigaste band som vill pula in sig själva under punkparaplyet; Shitfucks, Grid (Vit brus-metall, även de från Umeå) samt totalt intetsägande hardcorespektaklet Snake Tongue.

Införskaffa endast för de tre låtarna i recensionstextens första stycke eller för att äga hela sviten.

Fanzine - Turist I Tillvaron #1, Våren 2016

Det verkar som om papperszinet fått en liten renässans och det är kul. Marching On och Keyboard Warrior har fått sällskap av Sörlings första punktidsskrift i fysiskt format på bortåt 25 år, självklart under samma namn som bloggen och samlingsskivorna. Jag ska inte bli långrandig här, men kan lista fanzinets för- och nackdelar lite smidigt:

En bra sak är tidningens bredd, här ryms det mesta med smak av punk, och även en hel del totalt irrelevanta företeelser (mer om det nedan). Charlie från Anti Cimex har fått en insändare om DIY och bootlegism publicerad; Vi Subversa föräras en liten minnestext, krönikor, hyfsat färska recensioner, scenrapporter och intervjuer samt ett större reportage samsas om de välmatade men luftigt layoutade sidorna. Formatet och layouten påminner i sin A4-tappning och sitt pedagogiska upplägg om Sveriges bästa fanzine någonsin; Terrorpop.

Och det negativa då, det är ju som vanligt en smaksak, men en recension är en recension och den är subjektiv... Vem bryr sig om hipstersporten rollerderby eller "antirasism på läktaren"? Och queerpunk, vad fan är det? Den pissliberala hipsterförda identitetsvänstern ska alltså få fri tillgång till punken för att poängtera skillnaderna mellan människor och ställa dom mot varandra i görligaste mån? Som om ytterligare splittring skulle behövas eller vara önskvärd. Bevare mig väl.

Annars - här finns nåt för alla från crustnackar till skinheads. Stöd, köp, köp eller stödköp.

Dtakters - Guldet Blev Till Bajs 7"EP

(Dtakters - Guldet Blev Till Bajs 7"EP - Jaguar Trust Records / Giraffen Records / Turist I Tillvaron / Records Baronen / Majken Records & Arts) En typ tolv (!?) låtars sjua av Dtakters med den tokroliga titeln Guldet Blev Till Bajs på pastellrosa vinyl. Det kan ju inte vara fel, tänker du. Och det är möjligt, om man gillar hysterisk hardcore. Nå, allt är inte bajs som glimmar, men jag ska plocka ut fördelarna med den här skivan:  
   Mime City är en bra låt på alla sätt.
   Titeln och temat i Om Du Muckar Med Mig Får Du Hela Malmö Med Dig är superkul, och låten går i midtempo.
   Jag gillar när män och kvinnor turas om att skrika hardcore.
   En del gitarrslingor/detaljer är riktigt sköna.
   Det Kommer Aldrig Att Gå Över För Mig är ösig, riffig och bra.
   Longbored (var det inte Sober som ordvitsade typ sammalunda?) är träffande, men synbart författad under ett fällbänklock av en tredjeklassare.
   Bäddat För Bubbel är ju också en spark i rätt riktning. Jag blir dock lite beklämd när jag får för mig att allt det här är någon sorts svår ironi, och att Dtakters i själva verket bor på Möllan, kilar stadigt med Bäddat För Trubbel och har dreads. Men jag gissar att man inte kan få allt. Och Om Stockholm Brinner ska vi inte ens tala om.

Diverse scenkaraktärer summerar 2015 - Mikael (Turist I Tillvaron, ex-Profitblaskan etc)

Paco avrundar 2015 med att låta scenkaraktärer från Sverige och utlandet enligt ett standardiserat formulär och ur ett subkulturellt perspektiv utvärdera 2015. De "intervjuer" som är gjorda med icke svenskspråkiga har jag låtit bli att översätta, såväl för att spara tid som för att inte omedvetet färga svaren.

Mikael Sörling är en institution inom svensk punk efter decennier av fanzinemakande, skivsläpp och bloggande. 

Årets bästa släpp: Jag tycker, som vanligt, att det varit ett superbra skivår. Jag upptäckte helt enastående doom-bandet Bell Witch – minimalistisk och låååångsamt. Sjukt bra att bara ramla ner i ”Four phantoms” och bara låta allting flyta. Jag gillar också polska black metal-duon MGLA och deras ”Excercises in futility. Jag blev otroligt peppad av The Leather Nuns återkomst och gillar ju Le Muhr vansinnigt mycket – våga testa ”Ge mig drömmar att leva eller gift att dö”. Jag tycker nog att Arre! Arre! Gav ut årets bästa punkplatta ”Attack” – sylvass surfpunk. Och vill så klart även nämna album från Lyckliga Idioter, Solanas Cunts, Kronofogden, Beyond Pink och Lastkaj 14. Förutom fullängdare har det kommit en drös briljanta sjutummare – Rixe är nog bäst (har inte vinylen, tvingats lyssna på nätet – suger!), Urban Savage högklassiga, Psykbryt tjusiga, Dtakters fenomenala – men allra bäst så klart Lost Warning. De har grym potential och ett helt album med det här gänget lär ju slå världen med häpnad. Jag är också väldigt förtjust i Chaos in Sweden vol 2 och så klart min egna Turist i tillvaron 8 (som faan ingen nämner nu när året ska summeras, helt obegripligt). Men årets skivsläpp? Thåström – Den morronen, så är det bara.

Årets bästa gig: Malmö Oi arrangerar bara kvalitetsgig och så var det i år också. Den där kvällen i somras med Suburbs, Janitors och Red Alert var magisk (även om sångaren i RA verkade helt yrslig och börja gapa om Djurgårn). Alltid bra och avslappnad stämning i Malmö. Jag minns med glädje även Urban Savage, Thåström (x2) och The Leathernuns spelningar i Malmö. Men allra bäst – Lowriders i Norrköping. Jag älskar det bandet. Hoppas verkligen de lyckas få ut en singel nästa år, den kommer att dominera.

Årets besvikelse/sämsta släpp: Jag är ett stort Dropkick Murphys-fan och såg fram emot giget på KB i Malmö i vintras. DKM gjorde en helt okej spelning, men publiken var astrött. Jag tror DKM har en alldeles för stor mainstreampublik nu som nöjt står och vickar på tårna och det var jävligt störigt. Folk började till och med gå under extranumret ”If the kids are united”…
Annan reflektion - vad var typiskt för scenen 2015? Hände något nytt spännande eller tråkigt? Alltså allra roligast och bäst var ju att IFK Norrköping vann guldet – Lennart kom hem till Gunnar! Känslan när Arnor Ingvi Traustason rullade in 2-0-målet på Swedbank Arena i Malmö (allt kul händer i Malmö) går inte att beskriva – lyckoruset, glädjen, stoltheten, kaoset i huvudet. Sången, festen – 6000 Peking Fanz/Ultras blir helt jävla mentala. Vi tog över arenan från start, sedan blev det bara galnare. Och vad har det här med punk/oi att göra? Jag var där, Hard and smart var där, Nya Given var där, Club Peking var där… vad mer behöver du?
Vad är dina planer för 2016? Februari/mars räknar jag med att Turist i tillvaron vol 9 landar. Den kommer att bli överjävligt bra. Min tanke har också varit att ge ut en fet vol 10 sommaren 2016 för att fira att det är fem år sedan vol 1. Nu kommer det inte att bli så. Dels för att jag inte skulle hinna få ihop skivan, dels för att jag nyligen blev arbetslös och inte har pengar till att ge ut en maffig dubbelmacka. Just därför känns det just nu tveksamt om det över huvud taget blir någon vol 10 alls. Jag har svårt för att vara sysslolös så något annat lär ju garanterat dyka upp. Det skulle ju vara otroligt roligt att göra ett pappersfanzine – Profit Blaskan #11 kanske

V/A - Turist I Tillvaron Vol 8 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 8 LP - Turist I Tillvaron) Volym åtta av denna bejublade svit slår de föregående sju på fingrarna. För det första har den längre speltid - 21 band och 26 låtar på tre LP-sidor. För det andra ser den inte ut som något en packad treåring totat ihop i paint - den ser seriös ut med riktigt snygg klassisk punksamlingsbaksida och gloss-behandling. Dessutom medföljer en booklet i fanzineform där banden själva designat varsin sida (undantaget latmaskarna i Nya Given). Nåväl, till musiken:

Liksom sina föregångare spänner Turist I Tillvaron Vol 8 subgenremässigt över ett brett spann, och här samsas allt från gråtmild hipsterpop till ondsint d-taktsmetal via trall, oi! och what not. Motvilja öppnar upp med hardcore enligt klassisk svensk modell. Jag tänker såväl Disarm som Atomvinter och jag tänker bra. Vet Hut följer upp med kvick rock'n'roll med skolad kvinnlig sång. Det är riffigt och med punknerv, men inte vidare intressant. Inte heller Kirunabandet Benmjöl (som verkar vara ett gäng kränkta shunos med foliehatten på) faller mig på läppen med sin lappländska satanistmetall. Matriarkatet är desto roligare då, men jag har inte tagit ställning till huruvida jag gillar dem eller inte. Musiken är en lustig blandning av 77-punk, tidig amerikansk västkusthardcore och hederlig svensk progg. Det känns bitvis avantgardistiskt skevt, men för all del kompetent och intelligent. Det invandrade Malmö-bandet Urban Savage levererar som förväntat. Smutsig gaturock med hardcoretouch, men som vanligt måste de få växa ett tag. Känns jämförbar med debutalbumets få fillers i nuläget. Ilandsproblem öser på som fan, coolt men ganska ointressant. Och Stry & Stripparna får mig att med obekväm nostalgi tänka tillbaka på Pontus & Amerikanerna.

Sida B inleds av Svin från Stockholm. De spelar återhållsam hardcore med en kvinnlig smurf på sång. Mer komiskt än bra. Umeå-orkestern Hellre Vargen förljer upp med proggig basic-punk. Det är melodiöst utan att bli trallpunkstralligt, och ljudbilden är behaglig. Nya Given bjuder på bra, skitig Oi! med örhänget Jantelagen, och Kronobergsinstitutionen Senap låter som de alltid har gjort med sin trallpunk som man får säga har åldrats med viss värdighet. Ludde Larvigs (numera nedlagda?) Låt Dom Hata Oss är alltid en humörhöjare med sin snabba smartcore, så även här. Min Mammas Klimax, som jag var övertygad om skulle spela trallpunk levererar istället malande hardcore med åttiotalsadekvat sound och ljudbild. Avslutande Götlaborgarna Sista Dansen däremot, faller i gråtrunkpopfällan.

Skiva två, sida C då. Även Trots kommer från Umeå, och imponerar inledningsvis med sin UK82-artade punk, medan de i andra alstret låter mer skev anarkopunk. Bra vokalissa. Idiot Ikon och Dråp hör hemma i nåt sorts metallfack av det mer elaka slaget, och har enligt min mening lika lite att göra på en punksamling som Stry & Stripparna, men å andra sidan är Sörlings samlingars bredd dess styrka framför andra, så jag ska kanske inte klaga alltför mycket. Slomarp (Motala) spelar minimalistisk men melodiös hardcore, vilket även kan sägas om Stick & Brinn, som med sin stompiga kircore låter exakt som förväntat i Livet På En Pinne. The Judas Bunch har utvecklats till något sorts punkens Rednex, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Väl genomfört är det, men det känns en smula oseriöst på samma sätt som keltpunk utan irländare känns lite blekt. Sist ut på samlingen är Puke-Davids Knaegt, som helt klart får dras med Puke's ande vilande över sig. Riffigt och tight, men med mer ilska och emfas. Bra!

Det är bara å köp.

Diverse scenkaraktärer summerar 2014 - Sörling (Turist i Tillvaron m.m.)

Paco avrundar 2014 med att låta scenkaraktärer från Sverige och utlandet enligt ett standardiserat formulär och ur ett subkulturellt perspektiv utvärdera 2014. De "intervjuer" som är gjorda med icke svenskspråkiga har jag låtit bli att översätta, såväl för att spara tid som för att inte omedvetet färga svaren.

Ja Mikael Sörling är ju ett tämligen väletablerat namn i svenska punksammanhang. Känd som en entusiastisk allätare producerar han text om punkmusik i glansappersmagazinet Close-Up samt på sin egen - något eftersatta - blogg Turist I Tillvaron. Att det är eftersatt kan nog delvis förklaras med att karln ger ut samlingsskivor under samma flagg. I en till synes aldrig sinande ström radas de upp; gatefold-LP:s med jättefula omslag men som blandar högt med lågt och låter alla tänkbara subgenrer samsas på samma lilla plaststycke. Stort.

Årets bästa släpp: För oss som går igång på jappenoise marinerat i italienskt åttiotalsmangel och kryddat med svensk råpunk från samma era var ju Sex Dwarfs debut-lp ”Non stop erotic noise cabaret” inget annat än en enda lång festmåltid. Jag älskar verkligen det här besinningslösa tokvevet och Sex Dwarf gör det med hjärta och hjärna. Utan tvekan årets bästa album. Annat som jag gillat skarpt är Oldfashioned Ideas, Gamla Pengar, Svart Städhjälp, Urban Savage, Knægt och Psykbryt. När det gäller vinylsjuor är det Spotlicks, Maraboots, Trubbel, Hyrda Knektar och Sabotage som snurrat mest.

Årets bästa krogbesök: Stockholm februari. Regnigt och kallt. Vi är ett sällskap som dricker öl på Manifests stora gala. Gatans Lag tar hem priset som årets punk och ska göra en hemlig spelning på Broder Tuck. Taxibussar körs fram och vi drar till söder. Pike instruerar alla hur viktigt det är att inte verka berusad när vi ska in på syltan. Vi ska gå rakt, prata tyst, inte sluddra, inte vingla blablabla. Pike upprepar ordningsreglerna både en och två och tre gånger. Detta resulterar i att alla kommer in – utom Pike, och stora delar av Gatans Lag. Vansinnigt roligt!

Årets bästa gig: Spotlicks (HängBar, Malmö), Maraboots (Tangopalatset, Malmö), Slöa Knivar (HängBar), D-takters (Kontrapunkt, Malmö), Government Flu (Norra Grängesberg, Malmö), Mob47 (Kontrapunkt), Glidslem (Kontrapunkt), The Oppressed (Peking Fanz, Norrköping) och Syndrome 81 (HängBar).

Vad är dina planer för 2015? Turist i tillvaron vol 8 kommer i februari/mars. 21 band på tre sidor den här gången, dessutom medföljer ett 24-sidigt fanzine. Den kommer att bli svinbra. Dessförinnan är jag med och ger ut spanska Assacks nya LP. Ett måste för er som gillar så väl gamla Bostonscenen som den europeiska 80-talsscenen (läs Negazione, HHH, Eu’s Arse, Anti-Dogmatkiss, Anti-Cimex etcetra). Jag misstänker att det kommer vara svårt att sälja plattor med ett okänt spanskt band så det kommer bli specialpris på denna. Missa inte. I sommar ska jag vara med på Vindicate This! nya LP och till hösten väljer att se tillbaka och planerar tre sjutumssläpp – Patrull Grisskit, Arabens Anus och Disaccord.

V/A - Turist I Tillvaron Vol 7 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 7 LP - Turist I Tillvaron) Efter ett litet uppehåll bygger Sörling vidare på sin svit samlingar som hittills, och även nu, bjuder på ett brett spektra punk från mer eller mindre hela landet. Slående med den här volymen är att hälften av de medverkande orkestrarna är kvinnofrontade samt att Göteborg känns dominerande kvantitetsmässigt.

Örebro-bandet Nervgift inleder sjuan med hardcore/käng med skönt häng mittemellan Svart Parad och Oral ungefär, samt en meningdlös Mob 47-tolkning. Göteborgarna Solanas Cunts följer upp med nån sorts garagig riot grrl-core där en skrikigare tjej sjunger växelsång med nån sorts kvinnlig Glenn Danzig. Helt ok trots undermålig produktion. Ein Zwei Die (även dom från framstjärten) överraskar genom att tilltala. Jag vet inte vad det är, men trots att det är mekigt, skumt och lite svårplacerat gillar jag den effektiva växelsången i refrängen, samt gitarrarbetet.

Klartgrabbenskahaenepamedsilvertejp&uffe är ett bandnamn man gärna kan kasta i tokrolighetspapperskorgen. Musiken är en avig blandning av trall och hardcore som osökt får mig att tänka på Charles Hårfager. Även Lyckliga Idioter ter sig lite märkliga. Melodiös fyrtaktspunk med ren sång och inte helt välskriven text om hur det är att vara skilsmässobarn. Bandmedlemmarnas ålder är svårbedömd men inte oviktig. Skulle de vara väldigt unga skulle jag tycka det här var riktigt bra. Är dom över tjugo inte. Avslutande fyra band; Avestas Miss Behave & The Caretakers spelar välgjord men intetsägande punkrock. Åtgärdsprogrammet från Göteborg inger känslan av att försöka fånga det traditionella lokala punksoundet och lyckas hyfsat, medan Contorture från samma stad spelar någon sorts olyssningsbar metall. Sist ut; norrlänningarna The Bombettes, spelar menlös men skicklig punkrock.

Sida två inleds med Kafferep som kanske är TIT7's coolaste/yngsta band med stökig demoproduktion, emohat och ett sound som för tankarna till Pöblers United. De följs upp av Stockholmsbandet Mary's Kids som spelar punk med kompetens, driv, drag av hårdrock och en oförmåga att engagera det allra minsta. Könsförrädare från Malmö fattar jag inte vad de gör på den här skivan eftersom man inte ens med den bästa vilja i världen skulle kunna kalla det för punk. Pretentiös text, syntetisk ljudbild och inslag av grunge och riot grrl-pop. Korsfäst - också dom från Malmö - tvättar bort känslan av att inte fatta nånting med sin tajta käng/crust därden grova grötskånska sången (men inte så mycket annat) för tankarna till Puke.

Körsbärsfettera är tillbaka efter en lång föräldraledighet, delvis med ny sättning, och det här är det första jag hör av bandet sedan Alla Ska Ha Linne. Det är sådär. De kör fortfarande enkla och självklara melodier enligt nån C-F-G-princip, men jag tycker känslan av progg är för stor och upplever sången som gnälligare och nasalare än sist det begav sig. City Saints, med gamla Perkele-trummisen Mange i sättningen vill tangera tidiga Skrewdriver and the likes, men sången och uttalet luktar bajsnödighet och boogiewoogie-punken känns lite för ren. The Headlines från Malmö har haft stora ambitioner i ett decennium minst, men ambitionen verkar mest ha frambringat något som låter som ett rent Brainpool korsbefruktat med säg, Frontkick. Det är ok, men ganska intetsägande. Avslutande M40 och Ursut spelar metall.

Jag hade inga förväntningar alls på den här volymen, då många av banden tidigare var mig helt obekanta. Till viss del infriades mina icke-förväntningar, men jag tycker jag har fått ett par nya band att hålla ögonen på, och det gissar jag åtminstone är en liten del av poängen med den här - ursäkta klyschan - kulturgärningen.

V/A - Sörlings Svinstia 2LP

(V/A - Sörlings Svinstia 2LP - Turist i Tillvaron) Mellan 1992-2003 recenserade Mikael Sörling
punkdemos under rubriken "Sörlings Svinstia" i Close-Up. På den här dubbel-LP:n samlar svinet 44 guldkorn (nåväl) och bygger därmed på den kulturgärning han etablerat med samlingssviten Turist i Tillvaron. Generellt sett är det ett imponerande resultat; kvalitetssnittet är genomgående högt och spridningen stor, både geografiskt och sett till subgenrer. En del av banden eller dess medlemmar blev till mer etablerade namn, medan vissa försvann från scenen. För gott förmodligen, om det inte varit för den här skivan.

En del av banden på skivan hörde jag då det begav sig. Vissa har jag hört senare, och somliga har jag aldrig hört talas om. På sida A bjuds det på tilltalande material av gamla favoriterna Svintask som rockar mot new age till kaotisk punk mellan Asta Kask och Brutal Personal. Även The Quilpish's juvenila hardcorepunk tilltalar, liksom Skam (som låter mer klassisk oi! än '77), Ugly Squaws och Pass Out, med sin saxofonspetsade gatupunk. Namn som Pöbeln och KKPA minns man väl från gamla kassett- och CD-samlingar, och Victims har låtit tala om sig sedan 1997. Här finns inga riktiga bottennapp, men band som Hellshit och Morta Paura hade jag inte kommit ihåg även om jag stött på dem på 90-talet.

Sida B inleds av Linköpings Wildcat Strike, ett band som tappade en del av sin originalitet i och med att Maria hoppade av bandet, och som man sneglade lite överseende åt där och då. Deras lånade anthem Save the Whiskey For The Bootboys skvallrar om att Drokick Murphys ganska nyligen etablerats som det nya stora och gästas av lokala, saligen hädangångne legenden Martin Oi. Även Undervattensmopederna är kul, 77-punk i 90-talstappning. Ett annat band värt att nämna här är pre-Randy-bandet Heffa Klump, som låter hundra gånger piggare och roligare än det som komma skulle. Bottennappen här är få, men många kan man ha och mista även om de för dokumentationens skull fyller sitt syfte.

På sida C heter guldkornen Mind of Hate (någonstans mellan Chaos UK och GBH), egna Flakes (med medlemmar från bl a Raped Teenagers) och Sölvesborgs stoltheter The Mockingbirds. Gamla bekantingar som Amok (trall-Kamels enda hardcoreband) och Lebemäns (som jag la i trallhögen då det begav sig, men egentligen var välspelad hederlig punkrock på svenska) samsas med ett gäng axelryckningar där enmannaorkestern QK sticker ut med sin kaotiska Snutslakt. Vad fan händer liksom?

Först på sista sidan är Dead Generation, ett band som oioioi-ar och låter lite som tidiga The Bruisers och som gått mig helt förbi. Helt ok! Det är i övrigt den tråkigaste delen av samlingen, späckad med olika varianter av hardcore, där bara Moralens Väktare står ut med sin arketypiska trallpunk mitt emellan DLK och Sune Studs & Grönlandsrockarna.

Som vanligt är det bara att slanta upp och äga och ära ett dokument över en i mångt och mycket glömd era inom den svenska punken.

The Mockingbirds åter på scen

Sölvesborgsbandet The Mockingbirds vars medlemmar efter bandets uppbrott för en sisådär sju år sen har kommit att bilda exempelvis Vervain och Vindicate This! återförenas tillfälligt i samband med att Sörling släpper sin dubbel-LP med samlade svinstian-demos. Det hela kommer att tilldra sig på HängBar i Malmö den 30 augusti.

V/A - Turist I Tillvaron Vol 6 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 6 LP - Turist i Tillvaron) Så är vi då framme vid den sjätte och av allt att döma avslutande delen i sviten samlingar Sörling försett punk-Sverige med under de senaste åren. 96 band har det blivit, och totalt sett skulle jag påstå att TiT-samlingarna ger en ganska rättvisande bild av vår svenska punks tillstånd. Att det är en vital och mångfacetterad scen är solklart och kul. Att hipsterhattpopen och olika varianter av mangel för tillfället dominerar den är väl mindre roligt, men vad ska man göra åt det? Bara att hoppas att hattarna hittar nåt annat kul att lägga sina pengar på och mangelmännen/kvinnorna växer upp.

Svart Städhjälp från Sveriges avlopp Malmö inleder volym sex med rasande snabb, tight och välproducerad hardcore som känns ganska trevlig. Utanförskapet spinner vidare på den tråden, och tar konceptet till ytterligare en nivå. Tredje spåret är Stockholmsproducerat, av inga mindre än Dobermann Cult som levererar en av skivans fyra bästa låtar; en hardcoredänga i amerikansk östkuststil med gästsång av Agent Bulldoggs Thomas Botos.

Ligisterna har jag inte hört förr, men stickers på muggväggar på stinkande söderkrogar, och ett bekant ansikte i sättningen (från Drunx Incharge eller har jag fel?) indikerar att bandets sound skulle vara ett annat än det visar sig vara. Det är förvånansvärt svängigt med cleant gitarrljud, och ändå ganska punksmutsigt, men tyvärr saknar låten Panik allt som skulle kunna göra den minnesvärd.

Planet Trash var med på varenda samlingskassett man köpte på 90-talet och deras melodiösa hardcorepunk låter fortfarande ungefär som den gjorde då, fast lite vuxnare som sig bör. Deras Praktiskt Taget Död är också den en av de fyra bästa låtarna, om inte den allra bästa på skivan. Kvinnofrontade Alison Blaire gör också bra ifrån sig, trots medlemmarnas beklagliga yttre; som ett gatpunkigt Ramones, i trakterna av The Negatives för att dra till med en svensk referens. Bra sång också! Följande två orkestrar, innan A-sidan spelat klart är också kvinnofrontade. The Sweetshow får varningslampan att lysa genom ett utseende bara fyra ömma mödrar kan acceptera, och spelar monoton, ocatchy dieselpunk, medan The Guilt är jävligt avig Riot Grrl-grunge.

Sida B inleds av Knivderby feat. Cecilia Boström (The Baboonshow) som spelar larmig indiepop för dåliga hipsters. Svartlistad avlöser med pueril hardcore och irriterande sångröst. Psykbryt däremot behöver inte skämmas, med sin hårda trallpunk med smak av Asta Kask anno 1984 och Snorgrönt Records första samlingssläpp. Pusrad är folk från bl a Raped Teenagers och spelar fyra låtar minimalistisk, coolt producerad supersnabb, übermekig hardcore. Ganska ballt, men egentligen låter det mest som om nån står och puttar på skivspelaren så att nålen får åka omkring hur den vill. Lysande Utsikter är bra tycker jag, med sin ganska melodiösa anarkohardcore. Jag blir dock lite förvirrad av bandet eftersom de påminner en hel del om Burning Kitchen och två medlemmar heter som två i BK men ändå inte verkar vara dom... blir trångt i huvet.

Sen blir det åka av. Mörkt malande mangel med Inkvisitionen och sedan Kaos Kris & Helvete vars verk Ta Bort Mig stundom gränsar till black metal. Inte min grej alls. Inte heller avslutande Söders menlösa trubadurversion av Ebba Gröns Vad Ska Du Bli faller mig på läppen. Söder må ha ett förflutet i punkband som Inferno och Oroliga Kalkoner, för att nämna ett par, men det gör inte automatiskt hans musik till vare sig punk eller bra.

Trots en svag avslutning på serien kommer Turist I Tillvaron med all säkerhet gå till historien på samma sätt som Really Fasts samlingar. Och medan vi väntar på att folk ska återupptäcka rakapparaten och sluta med fåniga pjäser på huvudet, och på att någon annan ska ta vid och dokumentera svensk punk av Idag, kan vi se fram emot Sörlings nästa projekt där han samlar bortglömda pärlor från olika punkdemos han recenserade för Close Up under sent 90-tal och tidigt 2000-tal.

V/A - Turist i Tillvaron Vol 6 ute nu

Den förmodligen sista delen i Sörlings hyllade punksvit Turist i Tillvaron har nu anlänt färdigpressad till Sverige.

Du beställer den antagligen som vanligt.

Nästa grej från mannen bakom kulturgärningen är en vinylsamling där demomaterial recenserat i Close-Up under 90-talet under vinjetten Sörlings Svinstia kommer att ges ut.

V/A - Turist I Tillvaron Vol 5 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 5 LP - Turist i Tillvaron) På den femte, och i mitt tycke svagaste volymen av kulturgärningen Turist I Tillvaron, känner jag till sex band sen förr. Av dem har jag hört fyra, och av dem i sin tur gillar jag ett, kanske två. Dessutom lyser damerna med sin frånvaro, åtminstone jämfört med tidigare volymer i serien. Endast tre orkestrar är helt eller delvis kvinnofrontade.

Inledande Angel Piss är ett av de tre. Dom är även ett av banden jag känner till sedan tidigare, eftersom jag läst en bra intervju med dem i senaste numret av CowMag, där jag tycker de ger ett skapligt sympatiskt intryck. Musiken är återhållsam hardcore med inslag av crust, käng och anarkopunk och med rivig sång som passar bra till musiken. Inte dåligt, men verkligen inte speciellt bra heller. Blåslampas två bidrag låter som om de kommer från en kassettsamling släppt på Egg Tapes och är inspelat i ett limrus. Inte fy skam alltså, hygglig svensk rural 80-tals-HC/punk. Brottsvåg från Umeå ser ut som regulars på den lokala Dressmann-butiken och säger sig spela "tidig 80-talspunk utan tjafs"; en beskrivning som stämmer bättre in på föregående konstellation. Försöker vidga referenstänket, men inget enda 80-talsband kommer till undsättning, däremot en hel del 90-talsband hemmahörande på Birdnest. Eller typ Bison.

Fredag Den 13e har jag hört förr på en split med nåt Stockholmsband om jag inte missminner mig. De spelar helt ok riffig, tajt hardcorepunk utan något som får en att ryckas med. Math and the Blah Blah Blahs följer upp med garagig dieselcore; riffig och lätt avig. Den här skivans stora överraskning är UX Vileheads, som jag tidigare avfärdat som ett fåntrattsband efter att hattfjanten 138 hajpat dom eller nämnt dom i nåt sammanhang. De bjuder här på oemotståndligt tight thrash som skulle kunna ha legat på Rot Records i mitten av 80-talet, fast med bättre ljud.

Spiknykter från Götlaborg spelar förbannad och ostyrig käng i högt tempo. Dessutom låter det tråkigt att vara spiknykter, och på sitt utrymme på gatefoldens insida väljer de att publicera en bild på en brinnande svensk flagga, vilket känns lite De Geer och lätt töntigt som bäst, men jag blir ju provocerad så jag gissar att de lyckas i sin avsikt att vara naglar i mustaschgubbars ögon även om jag hellre hade läst lite inspelningsinfo eller sett en bild på bandet. Nåväl. A-sidans avslutande Lurken Boogie Band (självklart från studentstaden Muppsala) bidrar med en låt jag inte vet om den är ironisk eller bara dålig och i så fall vad som är värst. Akustisk boogieprogg, fy djävulen.

Sida B inleds med skivans i särklass och utan jämförelse bästa låt; Turister av Borås alkohjältar Gatans Lag. Det är den bästa låt de gjort sen jag vet inte när, påminner om bandets egen Jag Kan Inte Slåss och handlar om hipsterhat vilket får betraktas som en av de viktigaste samhällsfrågorna just nu. "Wöööööö jag exploderar snart / av hat". Fy fan vad bra. Det blir svårt för avlösande Vinnarcirkeln att matcha det, och det kan de såklart inte heller. Deras låt går i samma typ av det av bandet patenterade hardcore med avighet som ledord - bara nästan olyssningsbart. Här tycks de ha fläskat till sitt sound också, med tveksamt resultat. Sub Alert har man ju hört om men aldrig hört, och det är inget man gråter sig tillsömns över. Gapig men tämligen långsam hardcore av det slag som inte gör någon människa glad.

The Volcano sticker ut som penitz i glipan på en slarvigt knäppt rökrock: minimalistiskt pubrockig 77-punk med kvinnlig och alldeles för skolad/ren sång för min smak. Även Hjärtattack (Stockholms enda bidrag till den här volymen) avviker något från den i stort hardcoredominerade samlingen. Duon (?) består av medlemmar från 90-talets rurala trallvåg som funnit varandra på typ Carmen (om man får tolka lite fritt) och bestämt sig för att hitta på nåt ihop. Nåt i det här fallet rör sig om en lätt garagig hipsteranstruken punkrock, icke helt oäven.

Nedslagsplats spelar smutsig hardcore med trevlig ljudbild men ganska tråkigt material i första låten och helt ok i andra, betitlad Nej. Rak och god. Utbrott ifrån Luleå känns ganska anarko och låter helt ok med kvinnlig växelsång och lagomt tempo i sin hardcorepunk. Jealous Cowards gillade jag när jag recenserade deras fullängdare, men här gör det ett mycket ljummet intryck med en släpig historia av det allra tråkigaste slag.

Köp för att du köpt de tidigare och vill ha hela serien, eller för Gatans Lag-bidraget. Sexan kommer snart :)

V/A - Turist I Tillvaron Vol 4 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 4 LP - Turist i Tillvaron) Nu är man betrodd igen, och det var ju trevligt. Evighetsprojektet Turist i Tillvaron fortsätter imponera med sitt mycket vida paraply och sin genuspolitiska korrektism (som bara är en bra sak i det här fallet!). Jag kan ju börja med att säga det jag sagt om de tidigare volymerna: Vad man än tycker om massa av banden, är denna LP tillsammans med de tidigare släppta i serien ett kulturdokument utan motstycke.

Volym fyra är den i mitt tycke hittills snyggaste turisten. Nummer tre var så ful att den är omöjlig att sälja om man inte är en extremt begåvad dörrnasare av ädlaste positivhalarbörd. Den här skivan ser punk ut, och det är en bra grej i sammanhanget eftersom dess yttre på så sätt återspeglar innehållet. Till skillnad från trean (för att återgå till den) som mest återspeglade en campingglad tioårings upptäckt av programmet paint anno 1994.

Så till den omtalade musiken då. Vid en första anblick kändes den här uppställningen band svagast hittills. Endast fem av orkestrarna hade jag hört tidigare och inget av dem kan väl sägas tillhöra mina favoritband. Men samlingen bjöd på ett par positiva överraskningar. Jag tänkte gå igenom alla bidrag. Desperats spår, tillika öppningsspåret, börjar skitbra. Jag tänker att de fått till ett jävligt autentiskt 80-talssound och spelar primitiv andra/tredje-vågen punk i Destructors skola. Sen brakar det lös i en föga imponerande hardcore/käng-soppa, och det framgår lite mellan raderna att det som lät så bra bara var en sampling av Speedy Snails Anarkist Javisst från 1981 på vilken Desperats låt är en cover. Trist. Din Skefv har jag hört om och sett stå skrivet på en del t-shirtar. Jag stör mig en del på namnet som jag inte förstår, och nu även på deras avslappnade retro-hardcore utan vare sig personlighet eller finess. Det första någotsånär roliga bandet är gamla Burning Kitchen som spelat 77-aktig punk i anarkosammanhang sen jag själv bara var en liten garcon. Det gör dom tydligen fortfarande med viss bravur. Vacker Dag är en pigg proggig punklåt med doft av såväl Lost Kids som Mörbyligan. De Medelpadska hipstermustascherna i Rännstensorkestern låter som något som skulle kunna ha legat på Beat Butchers på 90-talet och medverka på typ femte eller sjätte volymen av Definitivt 50 Spänn - långsam trall med Magnus Uggla-artad sång. Känns ganska daterat. Nästa tråkiga band är det faktiska Beat Butcher-bandet Le Muhr som spelar skitnödig och teatralisk monoton postpunk med medelmåttig kvinnlig vokalinsats. Crash Nomada hette förut Dorlene Love och spelar någon sorts vidrig etnopunk till vardags. På den här samlingen lyckas de dock överraska positivt med saxigt punkkaos och utan världsmusiktendenser. Om någon skön självmordsbombare vill bidra till det svenska kulturlivets fortsatta välmående repar bandet kring Årstafältet, hint hint, för en ok låt räddar ingens rykte. Kapitano spelar slätstruken trallpunk, medan Gamla pengar lyckas riktigt bra med sin göteborgska Chiswick/Sena KSMB-crossover-låt En Vacker Grav.

Sida B inleds av galenpannan Inge Ansvar och hans allstar-orkester The Great German Re-Research. De är inte det roligaste punkbandet i välden, men levererar med mycket väl godkänt i den här kontexten. I synnerhet deras hetsiga tolkning av Mesks gamla örhänge Jag Är Ett Problem förgyller Turist i Tillvaron #4. I Tiger Bell känner jag igen Canan som i min ungdom spelade med Satirnine, ett punkigt rock'n'roll-band som nästan men bara nästan made it somehow big. Hennes nya band låter punkigare, poppigare och kvickare och levererar en tuggummiartad trevlig bagatell på max tre ackord. Makabert Fynd levererar lite för orkestern typiskt mangel, säkert bra för den som gillar sånt. När Våldsamt Motstånd vevar igång kan jag inte skilja dem från föregående band så jag får väl säga samma sak där. Bombfors däremot överraskar mycket  positivt med sin trallcore som låter Asta Kask, Sötlimpa och Brutal Personal, och som verkligen ger mersmak. Malmöbandet Nobelkommitten gjorde en blunder när de gjorde sig av med Galten, som höjde orkestern ovan bruset från den i allt vesäntligt hattprydda hipstertillvända folkrockpunken. Nu är de bara ännu ett Tysta Mari, om än från sydligare breddgrader, och det gör ingen människa glad. Det gör däremot Lundakonstellationen Va?! med sin kvinnofrontade smutsiga Skånerock. Överraskande bra från ett band med det fruktansvärt dåliga namnet. Aggrenation är från Göteborg och det kan man nog säga att man kan höra. Ondskefullt och personligt kängmangel som för tankarna till Distortion to Hell-samlingar och Oral. En fin avslutning.

Sammanfattningsvis då, så är det givetvis bara att införskaffa. För sitt dokumentära värde om inte annat.

Vindicate This! - Hard Feelings 7"

(Vindicate This! - Hard Feelings 7" - Turist i Tillvaron / NorrlandSShit Records / Ian Rush Records) Vindicate This! följer upp sin fullängdsdebut Stronger Than Yesterday från 2009 med en fyra spårs sjutummare i röd/transparent vinyl. En mycket trevlig plastbit där VT! åter visar upp sig som ett av de absolut intressantaste banden på den svenska scenen trots (eller kanske delvis därför) att de envisas med att sjunga på engelska. Det handlar fortfarande om melodiös oi! i trakterna kring The Templars, men jag tycker i regel att Malmö-bandet lyckas bättre med refrängerna. Produktionen och arrangemangen för tankarna till Contemptuous (For the Lot of You) och Turbo sprinklar med sparsmakad men perfekt leadgitarr. Martins röst är ganska speciell och påminner lite om Jagger's i Nuts & Bolts. Bästa låtarna är No Friend of Mine och lite softare Always on the Same Side. Hoppas att nästa utgåva inte låter vänta lika länge på sig.

V/A - Turist i Tillvaron Vol. 3 LP

På grund av misstankar om jäv (helt ogrundade naturligtvis) är jag inte betrodd att recensera den tredje volymen av Sörlings serie samlingsskivor, men jag tänkte ändå avhandla den i ett kort stycke text som följer, där vi kan konstatera att: 1) Det är den bästa volymen i serien hittills. 2) De tre bästa bidragen kommer från en Stockholms-duo, en Stockholms-kvartett och en Malmö/Småland/Skånska landsbygden-trio. 3) Den förhatliga hipster-mustaschen förekommer även i Sundsvall. Gott så.

Vindicate This! utkommer med sjutummare

Turist i Tillvaron #3 - Omslaget/Banden

V/A - Turist i Tillvaron Vol 2 LP

(V/A - Turist i Tillvaron Vol 2 LP - Turist i Tillvaron) Så var tvåan redan här, enligt samma koncept som föregående samlingsskiva: Svensk nutida punk i allmänhet med bra spridning över subgenrerna. 20 låtar av 16 band, från Malmö i söder till Luleå eller Umeå i norr, vilket som nu ligger längst upp. Den här volymen är dessutom jämnare än ettan och saknar sådana rejäla bottennapp som exempelvis Dick Tracy.

En del band har jag aldrig ens hört talas om förr, medan andra bara skymtat förbi på flyers eller på internet eller på flyers på internet. Inledande Allvaret spelar snabb hardcoreanstruken punk med 90-talskänsla. Deras Oroshärd är en helt okej låt, men sångerskan låter lite väl skolad tycker jag. Bittra Miner är även de kvinnofrontade, och visar sig vara en riktigt trevlig bekantskap. Det rör sig om två låtar med opolerad sång som låter lika mycket svensk 77-punk som tidig amerikansk västkusthardcore. Brottskod 11 spelar också hardcore, men här rör det sig snarare om gammal hederlig svennekäng; tight och riffstarkt.

NARS inleder Blitzigt, men tråkar sedan till låten på ett garagigt, murrigt sätt. Headons har måhända medlemmar från gamla klassiska Halmstadsorkestrar som Sabotage 81 och Terrorpop, men spelar ganska tråkig, skitig rock'n'roll-punk.

Trubbel må vara ett hipsterband med en approach liknande Boris & The Jeltsins, men det spelar ingen roll eftersom deras Gamla Hundar är en utmärkt energisk fusion mellan Ebba Grön och Attentat, komplett med anthemisk refräng och ettrig sång. Stockholmsbandet Thurnemans hardcore passerar ganska obemärkt, medan Tomma Händer överraskar. Mest genom att inte spela hardcore som jag trodde utan en ganska stiff, poppig punk med cleana gitarrer. Ganska udda men inte jättebra.

På B-sidan stjäls showen av Vindicate This! som levererar stiltypisk The Templars-doftande surgubbe-oi! med för bandet ovanligt catchy refräng här, och Fru Dörr, som låter som Finkel Rokkers om de skulle givits ut av Riot City -83 uppblandat med ett kvinnofrontat tidigt KSMB. Riktigt Bra! Dessförinnan bjuder The Baboon Show på en refrängstark ösig dänga med alldeles för skolad sång medan Kaffekatt låter demo, men är trevliga när de håller tempot uppe. Mimikry är 90-tal som fan mittemellan MID och Dia Psalma, medan Fubbix låt låter som en som inte platsade på albumet, ganska kefft. Tranås har berikat riket med Fettvadd, Rövsvett och Taimour Abdulwahab bland annat, och de kommer nog alla lämna fetare avtryck i historien än Striker som spelar anonym kängpunk. Avslutande Insidious Process spelar CP-crust med ohörbar sång vilket är synd eftersom texten är riktigt bra.

Avslutningsvis kan man ju säga samma sak om Turist i Tillvaron Vol 2, som det man sa om ettan, och det är att det är en kulturgärning med hyfsat jämn könsfördelning och att den borde införskaffas av alla med ett intresse för punk.

V/A - Turist i Tillvaron Vol 1 LP

(V/A - Turist i Tillvaron Vol 1 LP - Turist i Tillvaron) Sörling släpper samlingsskiva enligt Really Fast/Chaos in Sweden/Dimmorna Skingras-modell, men med skillnaden att den röda tråden är punk i allmänhet och inte någon subgenre i synnerhet. 16 band samsas om plastytan och bjuder på sammanlagt 19 låtar, och rent geografiskt representeras i stort sett hela Sverige. Dessutom är sju av 16 orkestrar kvinnofrontade, och det är kul att den svenska punken tycks mer jämställd än någonsin. Som om inte detta vore köpargument nog så håller låtarna på skivan en genomgående kvalitet över snittet. Vad min subjektiva åsikt om banden och deras bidrag är är ganska irrelevant, då sådana här kulturella dokument alltid är värda högsta betyg av ren princip. Det vore dock inte likt Paco att låta bli att gnälla lite när han kan, eller för den delen höja till skyarna.

Favoriterna är Slöa Knivar som faktiskt här är både slöa och melodiösa, Abjekt, som inleder med ett GBH á -92-riff och fortsätter med engagerande Svart Snö/Sunday Morning Einsteins-hardcore, Beyond Pink som är snabba och förbannade, samt gatpunkbandet Prins Carl (vars enda problem är engelskan) och den nya bekantskapen Glidslem, som Sörling hajpat innan men som jag inte har pallat ta itu med, och som låter opolerat och lika mycket 77 som 82.

Det finns inga riktiga bottennapp här (det skulle i så fall vara jobbiga power violence/black metal-bandet Dick Tracy, vars sångerska Anki låter som en CP-skadad smurf) men en del band som inte riktigt faller mig på läppen, till exempel E.A.T.E.R. som kanske aldrig borde börjat lira igen, Bäddat för Trubbel (som bäst ett skånskt Eddie & The Hot Rods, som sämst och för det mesta bara ännu ett jävla Bob Hund), och opersonliga amerikapunkpopbandet Black Feet.

Resterande band (Strindberg som Tortyr, Spotlicks, Suicide Syndicate, Epidemics, Kronofogden, Varsel och Snutjävel) gör sitt jobb, om än inte så mycket mer.

Värt varenda krona den nu kostar och en applåd är ändå den här plattan (dessutom i läcker gatefoldutformning med bra bilder och info på och om banden), och Paco väntar med spänning på uppföljarna. Volym två och tre är redan klara i teorin.