Visar inlägg med etikett On File. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett On File. Visa alla inlägg
onsdag 28 september 2016
söndag 19 december 2010
Bästa släppen 2010 - On File - Breaking Rules
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.En pinsamhet jag har på samvetet är att jag faktiskt i stort har ignorerat On File i tio års tid. Jag lyssnade en del på sjutummaren Another Day in Paradise när den kom 2000, men sedan försvann skottarna någonstans i periferin av band att upptäcka och förvalta. Detta ångrade jag en hel del när Breaking Rules ramlade ner genom brevinkastet som rec-ex, och jag fick mig till livs fantastiska skinheadhymner i enkelt, melodiöst och anthemiskt oi!-format som Multi-Culture, First Bird, That's Right, Teenage och Stuck in '82. Har inte hunnit än, men ska tillskansa mig resten av On File's diskografi å det snaraste. Breaking Rules är tveklöst ett av de bästa släppen 2010.
onsdag 3 februari 2010
On File - Breaking Rules CD
(On File - Breaking Rules CD - 84 Records (Distr. by Step-1/Plastic Head)) "We are still an Oi! Oi! bootboy skinhead kind of band" slår skotska On File fast i Teenage, en av Breaking Rules' många klockrena hits. Det här är ett album genomsyrat av nostalgi: Schooldays, Multi-Culture, First Bird, Teenage och Stuck in '82 är alla tårögda tillbakablickar på ett förgånget som aldrig kommer att komma åter. "When youth was still on my side", som Hedgy sjunger i sistnämnda. Skivan innehåller totalt tretton spår, och samtidigt som texterna hyllar ärans dagar sätter den lite fingret på det som är problemet med dagens brittiska oi!-scen: "Seen fashions come and go, still see the same faces at every single show". De andra låtarna handlar om andra klassiska oi!-teman - tjatigt tycker vissa, ett vinnande koncept tycker andra: stolthet över arbetarklasstillhörigheten och den subkulturella dito, fotboll, alkohol, fagra damer samt konservativt gnäll över den rådande dekadensen och kriminaliteten i det nya Storbritannien (som naturligtvis är mycket värre än On Files egna supande eller de egna "pojkstrecken" de behandlar i bland annat titelspåret). Musikaliskt är det inte heller särskilt nyskapande: du har hört melodierna tusen gånger förr och du vill höra dem tusen gånger till. Som en blandning av Cock Sparrer, The Warriors och Section 5 ungefär. Jag älskar den här plattan!
tisdag 12 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
