Tysta Mari lägger ner

Haha, Paco hoppas att det var recensionen av musiken som puttade dom över branten, men så kul kan det nog inte vara. Vore inte bra för min hybris heller. Bandet meddelar på sin facebook-sida:

Tysta Mari lägger av.

Efter åtta år som band har vi tagit det svåra beslutet att sluta. Det har varit åtta jävligt roliga år, framför allt tack vare den uppskattning vi fått från publiken. Vi vill tacka er som under åren kommit och svettats med oss på alla spelningar och som lyssnar på vår musik. Tack för all uppskattning. Ett extra stort tack till er som hjälpt oss på olika sätt, ni vet själva vilka ni är.

/ Alex, Micke, Adam, Andreas och Lars

Tysta Mari - Musiken CD

(Tysta Mari - Musiken CD - 11743 Records) Det här är en fruktansvärd skiva. Allt är fruktansvärt. Titeln, texterna, pretentionerna. Det kan vara det värsta jag hört sen Thomas Ledin spelade Inatt Är Jag Din med slide-gitarr. Programförklaringen/titelspåret Musiken är så pinsam att det gör fysiskt ont. "Även om jag älskar lyriken..." sjunger den i allt övrigt begåvade Adam, men det är uppenbart att han inte klarar av den själv. Texterna är ett evigt upprapande av klyschor; sentimental smörja som skrivits och som sjungs med ett våldsamt Thåström-komplex. "Inte för att stå till svars för varenda text" lyder en strof i Musiken Del 2; den tolvspåriga skivans sista spår. Och det tror fan det, det här svamlandet går varken att förklara eller försvara. Idiotin är ackompanjerad av poppig folkrock kryddad med små doser av new wave, Imperiet, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, sena Ebba, indiepop och hatt. I och med Musiken har Tysta Mari till slut officiellt lämnat punkrocken för gråtrunkrocken. Inte en hipster-penitz är torr. Själv kan jag inte ens hata. När jag slutat rysa av obehag kan jag inte sluta skratta.

Kaos i Karlskrona

Saturdays Heroes' nya demo ligger uppe på deras myspace. Låten Finspång sticker ut som den klara hiten trots att den är uppbyggd på samma kombination ackord som alla i större sammanhang gångbara "oi!"-låtar. Bandet har mognat avsevärt soundmässigt sedan förra demon, vilket låter som en omöjlighet. Det är habilt som fan, skulle bara önska att man sneglade mindre åt Boston och försökte hålla låtarna under 3,5 minuter...

Ikväll spelar poporkestrarna The Radars och Tysta Mari på Lilla Hotellbaren vid Medis på Söder. Jag ska nog inte dit.

The Radars + mer

The Radars och Tysta Mari spelar ikväll på 44:an, för den som orkar. Själv är jag tjockistrött efter att under gårdagkvällen ha bevittnat skäggbandet The Dubliners live på Cirkus, så jag håller min oststinna lekamen hemma. På tal om ost så spelar The Radars även på Riot Club den 1 maj, det vill säga nu på fredag.

Adrian - den där känslan

Adrian är en ålderskrisande know-how som veckovis tipsar om nöjen inför helgen i succényhetsbladet Stockholm City, som för övrigt har lyckats gå ifrån att ha utkommit dagligen på vardagar, till att nu ges ut två gånger i veckan, på inte alltför lång tid. Ett tips till redaktören: nästa gång det är dags att skära ner kanske du ska ta en titt på dina så kallade nöjesreportrar? Hur som helst, tillbaka till Adrian. Denna skitnödiga typ har - trots att han verkar törsta som en platt kamel efter gatutrovärdighet, och äger viljan att ha koll på vad som går hem hos såväl emo-ungar från Täby som tuggare från Järvafältet - inte mer verklighetsförankring än vad som krävs för att han ska kunna ta sig ifrån sin Södermalmslya till Mosebacke och hem igen. Att han gladeligen förolämpar alla med ett seriöst intresse för punk, stod ganska klart när han skrev om det jag skrev om här.

Nu är Adrian i farten igen, och den här gången tipsar han om Tysta Maris releasefest på Alcazar. Det är ett band som jag är ganska ambivalent inställd till. Man kan nog säga att jag föraktar dem, även om jag tycker att deras musik stundom är ganska trevlig. När förra skivan skulle släppas duttade jag lite här och här. Någon recension av den plattan blev det inte, men väl en liten post inför årsslutet. När jag själv kollar på de här gamla posterna känns det som att jag kanske har blivit bittrare med det gångna året? Anywho, tillbaka till trollet Adrian. Tysta Mari är hans första tips för helgen, och så här skriver han:

"Stockholmsbandet i Tysta Mari kör Ebba Grön-doftande punk med mycket driv och attityd. Nu firar man släppet av nya albumet Sverige Casino på klubb Who Killed Marilyn. Det blir livespelning där både gruppen och garagepunkiga Ho Chi Minh Howlers uppträder. Kom i tid för att undvika köbildning".

Kan du finna fem fel? Jag kör gärna facit direkt, jag tycker så outsägligt illa om Adrian och allt han petar på: 1. "Stockholmsbandet i Tysta Mari" (Vadå i? Visserligen ett rent tekniskt fel, men alla fel är bra fel när det är Adrian som gör dem. Kan i övrigt och utan att dö av glaset som

regnar över mig i och med stenkastning i glashus med bestämdhet hävda att Tysta Mari inte är ett Stockholmsband, utan ett Oskarshamn/Strängnäs-band, typ.) 2. "...Punk med mycket driv och attityd" (Tysta Mari har inte en gnutta attityd, och det är just det som är deras problem som punkband. Att Adrian påstår att de har attityd är dessutom ett obestridligt bevis på just motsatsen.) 3. "Sverige Casino" (vad fan är det för ett namn på en skiva?) 4. Ho Chi Minh Howlers (är det bara jag som tycker att bandets namn såväl som deras musik låter som ett taskigt skämt upprapat ur truten till en finnig och till utvecklingsstörning alkoholpåverkad student med havregrynsstora mjällflagor över axlarna på sin spexoverall och skavsår i handflatorna, efter en ovanligt misslyckad korridorfest?) 5. "...För att undvika köbildning" (Eh? Wut? Menar Adde att man ska komma i tid så man slipper stå och trampa i kön? Men varför skriver han inte det då?) Tyst Adrian!

Mest överskattade 2008: Tysta Mari - Tjugo Minuter Över Tre

Hattpunkbandet Tysta Maris framgångsrecept bygger på nostalgi och sena sjuttiotalsschabloner uppblandat med vad de själva säkert skulle kalla för "den där känslan". En god vän sa något i stil med att "Tysta Mari är det enda band vars medlemmar jag föraktar men vars musik jag ändå uppskattar". Personligen föraktar jag inte medlemmarna; i alla fall inte alla, eller jag vet inte... Men jag har svårt för punk som så uppenbart bygger på pretentioner och texter som i bästa fall verkar lite svåra. Jag måste dock erkänna att det låter sjukt bra, både live och på skiva, men det väger inte riktigt upp den känsla av plastic fantastic jag får. Tycker dessutom inte att hajpen är riktigt rättfärdigad (även om jag hajar att smaken är som röven). Viva Maskerade Räven!