Rättens Krater- Stora Stöten 7"

(Rättens Krater- Stora Stöten 7" - Republiken Bergslagen Grammofon) Rättens Krater är en lätt märklig blandning av 77-punk, synthig postpunk och progg, och har tyngt mitt samvete med sin uppenbarelse i anslutning till musiklyssnarsystemet ganska länge nu (ber om ursäkt för det!). Jag hade gått och väntat mig någon sorts hardcore eftersom det verkar vara det tunna män med tunna mustascher spelar nu för tiden, så jag blev ganska glatt överraskad när så inte var fallet, även om den musik Rättens Krater spelar inte direkt är min påse normalt sett, och jag nu tänker såga dem: Texterna skulle kunna vara nån sorts pretentiös poesi i sig själva, och som låttexter betraktat blir det exakt så högtravande och teatraliskt som det bara kan bli när det är medvetet slarvigt komponerat - det gäller även sången och produktionen som båda känns halvhjärtade, men som sagt, på ett högst medvetet sätt. På det viset känns det här jävligt hipster, fast lantishipster då. I slutändan alltså bara ett gäng mustascher som försöker vara svåra och spela apart musik för andra mustascher att imponeras av. Nej tack. Fyra låtar för den begivne med okvistad kuk och vapen i hand.

Two Tears For Barbarella - Hidden Depths CDs

(Two Tears For Barbarella - Hidden Depths CDs - F-Spin Records) En fyra spårs CD-singel av Köln-baserade Two Tears For Barbarella från tyska, hittills dödstrista F-Spin Records. Vet inte vad jag ska skriva... Det kunde lika gärna röra sig om Blockshot det här. Tunn, monoton minimalistisk blandning av grunge och postpunk med oengagerad kvinnlig sång och tillkämpat svåra texter på ganska hafsig tysk-engelska med ett feministiskt perspektiv. Finns det någon som lyssnar på sånt här eller köper man det för att man sympatiserar med folket bakom?

V/A - Turist I Tillvaron Vol 4 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 4 LP - Turist i Tillvaron) Nu är man betrodd igen, och det var ju trevligt. Evighetsprojektet Turist i Tillvaron fortsätter imponera med sitt mycket vida paraply och sin genuspolitiska korrektism (som bara är en bra sak i det här fallet!). Jag kan ju börja med att säga det jag sagt om de tidigare volymerna: Vad man än tycker om massa av banden, är denna LP tillsammans med de tidigare släppta i serien ett kulturdokument utan motstycke.

Volym fyra är den i mitt tycke hittills snyggaste turisten. Nummer tre var så ful att den är omöjlig att sälja om man inte är en extremt begåvad dörrnasare av ädlaste positivhalarbörd. Den här skivan ser punk ut, och det är en bra grej i sammanhanget eftersom dess yttre på så sätt återspeglar innehållet. Till skillnad från trean (för att återgå till den) som mest återspeglade en campingglad tioårings upptäckt av programmet paint anno 1994.

Så till den omtalade musiken då. Vid en första anblick kändes den här uppställningen band svagast hittills. Endast fem av orkestrarna hade jag hört tidigare och inget av dem kan väl sägas tillhöra mina favoritband. Men samlingen bjöd på ett par positiva överraskningar. Jag tänkte gå igenom alla bidrag. Desperats spår, tillika öppningsspåret, börjar skitbra. Jag tänker att de fått till ett jävligt autentiskt 80-talssound och spelar primitiv andra/tredje-vågen punk i Destructors skola. Sen brakar det lös i en föga imponerande hardcore/käng-soppa, och det framgår lite mellan raderna att det som lät så bra bara var en sampling av Speedy Snails Anarkist Javisst från 1981 på vilken Desperats låt är en cover. Trist. Din Skefv har jag hört om och sett stå skrivet på en del t-shirtar. Jag stör mig en del på namnet som jag inte förstår, och nu även på deras avslappnade retro-hardcore utan vare sig personlighet eller finess. Det första någotsånär roliga bandet är gamla Burning Kitchen som spelat 77-aktig punk i anarkosammanhang sen jag själv bara var en liten garcon. Det gör dom tydligen fortfarande med viss bravur. Vacker Dag är en pigg proggig punklåt med doft av såväl Lost Kids som Mörbyligan. De Medelpadska hipstermustascherna i Rännstensorkestern låter som något som skulle kunna ha legat på Beat Butchers på 90-talet och medverka på typ femte eller sjätte volymen av Definitivt 50 Spänn - långsam trall med Magnus Uggla-artad sång. Känns ganska daterat. Nästa tråkiga band är det faktiska Beat Butcher-bandet Le Muhr som spelar skitnödig och teatralisk monoton postpunk med medelmåttig kvinnlig vokalinsats. Crash Nomada hette förut Dorlene Love och spelar någon sorts vidrig etnopunk till vardags. På den här samlingen lyckas de dock överraska positivt med saxigt punkkaos och utan världsmusiktendenser. Om någon skön självmordsbombare vill bidra till det svenska kulturlivets fortsatta välmående repar bandet kring Årstafältet, hint hint, för en ok låt räddar ingens rykte. Kapitano spelar slätstruken trallpunk, medan Gamla pengar lyckas riktigt bra med sin göteborgska Chiswick/Sena KSMB-crossover-låt En Vacker Grav.

Sida B inleds av galenpannan Inge Ansvar och hans allstar-orkester The Great German Re-Research. De är inte det roligaste punkbandet i välden, men levererar med mycket väl godkänt i den här kontexten. I synnerhet deras hetsiga tolkning av Mesks gamla örhänge Jag Är Ett Problem förgyller Turist i Tillvaron #4. I Tiger Bell känner jag igen Canan som i min ungdom spelade med Satirnine, ett punkigt rock'n'roll-band som nästan men bara nästan made it somehow big. Hennes nya band låter punkigare, poppigare och kvickare och levererar en tuggummiartad trevlig bagatell på max tre ackord. Makabert Fynd levererar lite för orkestern typiskt mangel, säkert bra för den som gillar sånt. När Våldsamt Motstånd vevar igång kan jag inte skilja dem från föregående band så jag får väl säga samma sak där. Bombfors däremot överraskar mycket  positivt med sin trallcore som låter Asta Kask, Sötlimpa och Brutal Personal, och som verkligen ger mersmak. Malmöbandet Nobelkommitten gjorde en blunder när de gjorde sig av med Galten, som höjde orkestern ovan bruset från den i allt vesäntligt hattprydda hipstertillvända folkrockpunken. Nu är de bara ännu ett Tysta Mari, om än från sydligare breddgrader, och det gör ingen människa glad. Det gör däremot Lundakonstellationen Va?! med sin kvinnofrontade smutsiga Skånerock. Överraskande bra från ett band med det fruktansvärt dåliga namnet. Aggrenation är från Göteborg och det kan man nog säga att man kan höra. Ondskefullt och personligt kängmangel som för tankarna till Distortion to Hell-samlingar och Oral. En fin avslutning.

Sammanfattningsvis då, så är det givetvis bara att införskaffa. För sitt dokumentära värde om inte annat.

Vånna Inget släpper nytt

Pressrelease:

"VÅNNA INGET NY VINYL EP.

Landsortsvurm, punkhjärta och popkärlek. Vånna Ingets rosade debutalbum Allvar släpptes i höstas och nominerades till Årets Punk i Manifestgalan. Nu är bandet aktuella med en ny EP och lång turné såväl i hemlandet som i USA. Malmös punkscen sjuder av kreativitet. Band som Sista Sekunden, Bäddat För Trubbel och Slöa Knivar har gjutit nytt liv och energi i punkgenren. Med sångerskan Karolina Engdahl i spetsen står Vånna Inget ut som en av sin generations bästa band. De förenar punkig energi och desperation med en popkänsla för melodier och refränger som är få förunnad. När albumdebuten Allvar släpptes i höstas spred sig snabbt ryktet om bandet som förenade Tant Strul, Masshysteri och Håkan Hellström till en ljuvligt spontan, vemodig och laddad musik. Låtar som Tickande bomb, Allvar och Alla andra dagar fick alla vänner av riktigt grym musik att spetsa öronen. Albumet nominerades till Årets Punk i Manifestgalan och turnéschemat växer i en rasande fart. I vår är Vånna Inget aktuella med sin nya vinyl EP ”Jag ska fly tills jag hittar hem”. I samband med den ger de sig först ut på en klubbsväng i Sverige följt av en turné i USA och slutligen en festivalsommar i hemlandet."

Paco bjuder er en lektion i hur den hipsterinfesterade "punken" luktar. Unket.

Vånna Inget - Allvar CD

(Vånna Inget - Allvar CD - Heptown Records) Allvar heter det allvarsamma debutalbumet från popbandet Vånna Inget från södra Sverige som tar sig själva på så stort allvar att det stundom blir svårt att ta dem på allvar. Medlemmar från bland andra The Confession, The Part Timers och Sista Sekunden (Tommy Tift - mannen som är så tråkig att tiden stannar upp och tickar baklänges i hans närhet) spelar driven, ledsen, proggig, new wavig postpunk där bolag och recensenter droppar referenser som Tant Strul och Pink Champagne, och det är klart att det är lätt att göra bara för att vokalisten (en mycket duktig sådan) råkar vara kvinna. Men även andra har nämnts, nyare, typ Masshysteri (Paco gillar inte Masshysteri) och där vill jag hålla med. Samt lägga till Hanna Hirsch och random 90's emopop-band som Broder Daniel eller kanske deras basist lite längre fram. Angeläget för den ledsna poppojken eller pandaflikkan, med andra ord. Påmålad krystad teatermusik för Paco. Den stora behållningen är Karolinas sångröst som verkligen är bra, samt låtarna Alla Andra Dagar, Tickande Bomb och titelspåret, om man kan låtsas att det är -97 och att man själv är en full svartpoptjej i Slottsbacken i Uppsala och man just tömt sin plastflaska med blått vin. Grejen är att jag förmodligen skulle nickat uppskattande om det här bara dök upp på radion eller nåt sånt, men när medlemmarna kommer från punkscenen och bolaget i första hand ger ut punk och det sätter förväntningarna känns Vånna Inget för pretentiöst och blöthjärtat. Och jag har svårt för band som ger sig fan på att anamma en viss stil- eller tidsepok och göra allt för att vara så korrekta som möjligt i sin tolkning av den, eller bara bestämmer sig för att medelklassig livsleda och cynisk svartsynthet är en image man kan klä på sig som en fånig hatt och komma undan med, med trovärdigheten i behåll.