Frånvaro-ursäkter och nytillskott till PSK's line-up

HallOi!... har varit (mer än vanligt) frånvarande ett par veckor till följd av internetstrul. Men det rör på sig. Har ett par plattor att recensera kommande dagar, samt lite allmän info...

PSK 2017 har fyllt på med eminenta Pistones och fisljumna Hyrda Knektar.

Det nya numret av än så länge mediokra fanzinet In Defiance släpps snart.

Indecent Exposure spelar snart i Finland, men det visste ni såklart redan. Använd sökmotorer.

Hyrda Knektar - Vi Kommer Dö Men Först Ska Vi Leva 10"

(Hyrda Knektar - Vi Kommer Dö Men Först Ska Vi Leva 10" - Noise Of Sweden) Hyrda Knektar har till slut ramlat ner från staketet och landat i något slags indiepopdike, och det är lite synd. Bandet har från början genomfört en farlig balansakt mellan oerhört intagande Ebba Grönsk Stockholms-poppunk och gråtrunkpop med hatt och fjällrävenrygga, men tidigare klarat sig för att det funnits en förjävla skärpa och musiken varit oemotståndligt medryckande. Det tycker jag inte att det är på Vi Kommer Dö Men Först Ska Vi Leva, även om inledande Sänka Skepp låter som om den är ett hopkok på bandets tidigare hits och därför har tveklös potential. De andra egna låtarna är ganska fattiga, såväl musikaliskt som textmässigt. Det håller tekniskt, men blir för flummigt och poetiskt på ett sätt som visserligen säkert går hem hos den företrädesvis studentikosa publik som - om de inte redan har gjort det - framledes kommer att omfamna Hyrda Knektar. Det de eventuellt vill förmedla drunknar i tillkämpade metaforer och märkligheter, och en känsla av uppgivenhet genomsyrar verken. De två valen av covers är lite kul: Annika Norlins fenomenala Allt Som Är Ditt tolkas helt ok, men är en bra bit från originalet. En akustisk version av Cock Sparrers Where Are They Now? på svenska är mest en smårolig bagatell. Tian är annars en snygg utgåva, och ljudbilden är fin som snus och matchar den mysproggiga snabbpoppen.

Hyrda Knektar - Höstrebell 7"

(Hyrda Knektar - Höstrebell 7" - Noise of Sweden) Hyrda Knektar ifrån Södra Stockholm har imponerat på mig med några tidigare alster, sparsmakade släpp med pigg Stockholmspunk någonstans mellan Ebba Grön och här/nu och med klart hipstertycke som ändå inte smutsade ner. När de började publicera sin musik var bandet en duo. Det har nu växt till en sextett, och jag får lite känslan av att ett par för många kockar rör om i soppan. Dessutom är de tre låtarna på den här sjuan; Höstrebell, oerhört lika låtar knektarna redan släppt, om än tappade i andra glas, spelade i andra tempon och så vidare. Har även lite problem med texterna (vad är en höstrebell med gloria?) och den allmänna "imagen"... På ett sätt är det skönt med band som släpper kylskåpet, slappnar av och utgår från var de befinner sig i livet etc när de ska skildra sin verklighet, men det blir lite väl mycket här; ett ändlöst koketterande med en sorts präktigt radhustillvaro och den självpåtagna ångest som kom på köpet. Om jag då ska lägga gnället bakom mig är det här exakt vad man vill ha och/eller väntar sig av Hyrda Knektar. I Asfaltsblomma (som förmodligen är min favvo på den här releasen, trots lyrik-kritik ovan) går det fortare än vanligt, men annars är det typiska HK-melodier (delvis återanvända känns det som), skön, desperat sång, lite vemodigt och snyggt förpackat. Kul att de äntligen hamnar på vinyl. Och med en övertygelse om att det här kommer gå hem i stugorna då de surfar överst på hipsterpoppunkvågen (med huvudena bra mycket högre än resten av packet) som verkar kunna hålla i sig ett tag till, vinkar jag hejdå för den här gången och hoppas på en större överraskning till nästa släpp.

PSK-Helgen - Dag 2 - Del 1

Den här dagen påbörjades med tvångsmässigt intag av rödtjut efter diverse grundläggande förberedelser som inbegrep sömn, intag av födoämnen samt tvagning. Första delmålet var att så tidigt som möjligt äga tid och rum i Thorbears lya på Södermalm. Delmål nummer två inbegrep efter att en stabil berusning säkrats förflyttning till Södra Hammarbyhamnen. Som vanligt är det ultraproffsigt arrat och med världens kanske trevligaste security. Jag stormade in mitt i Hyrda Knektars set, eller ganska tidigt i det. De lät bra och fyllde ut den stora scenen väl.

Nästa band ut var Projekt 9 som blixtinkallats för att ersätta Gimp Fist, som enligt egen utsago blivit tvungna att stanna hemma i England pga hastigt insjuknande av närstående. Det var första gången jag såg Projektet på en så här stor scen och med ett så bra ljud, och jag tycker att de tog väl tillvara på chansen. Trots en lätt otajthet emellanåt är det medryckande aggropunk med delvi mycket god scennärvaro. Förmånga säkert minst lika kul att se som Gimp Fist.

PSK-veteranerna Gatans Lag följde på detta, men då passade jag på att pissa, dricka, mingla etc... det som är halva nöjet men som man aldrig riktigt får tid med.

Desto mer intressanta var Lion's Law, som snabbt (delvis med hjälp av stark marknadsföring) gjort sig ett namn runtom i världen. De övertygade live, precis som jag väntat mig.

New York-bandet The Templars headlinade fredagens konsert, med den äran. Tror det är femte gången jag ser bandet spela och det här är nog den bästa spelningen jag sett med dem, möjligtvis i konkurrens med första gången, 1999. Eftersom bandet är ett ganska stelt gäng på scenen och kanske egentligen i första hand inte är ett liveband, beror kvaliteten på framträdandena nästan helt på ljud och låturval (de har gjort fruktansvärt mycket, och chansen att man ska få höra sitt eget "perfekta" set är helt obefintlig), och här lyckades de riktigt bra! Mot slutet fick bandet även sällskap av Steve "Milky" Reeve från Indecent Exposure, som brände av lite gamla hits ackompanjerad av amerikanerna.

För att summera första kvällen var det en utmärkt första kväll. Lagom mängd måste-band vilket lämnade tid för drickande och socialiserande, och jävligt bra folk och stämning om man hårdrar det. Paco fick under sista skälvande Templars-kvarten ta hand om en kamrat som stirrat för långt ner i glaset och packa in honom i en tunnelbana, och lika gott var nog det. Det var ju en dag dagen efter också...

Glad PSK - ses i dimman!

Releasefest för ny Svintask-sjua i Stockholm

A Message To You släpper sjua med Laholms Svintask och releasefesten blir således i Stockholm, på KGB i samarbete med Riot Club. Hyrda Knektar, förhoppningsvis m fl, står på scenen. Recension på skivan dyker så småningom upp här på Punk & Oi!

Lördagens headline-band/PSK#5

... The Adicts :)

PSK#5 - Tre nya bandsläpp!

De nya banden för det här släppet är alltså New York-baserade The Templars som iom det här gör sin tredje Sverige-spelning någonsin. Den första i Stockholm.

Att Agent Bulldogg spelar för femte gången kanske inte överraskar det allra minsta.

Hyfsat otippat är dock släppet/britterna East End Badoes som gjorde debut på hårdvara iom Back on The Streets (Secret, 1982); en samlingssjua som medföljde den fjärde och sista av Garry Bushells klassiska Oi!-samlingar; Oi! Oi! That's Yer Lot. Sångaren Terry Hayes gör mer väsen av sig i "nya" London Diehards, och EEB har nu för tiden ett snarlikt sound.

Tre nya band till PSK#5

Idag släppte Pretty Shitty Kjell ytterligare tre namn till Påskens galej. Dessa är Control (medlemmar från bland annat Intensive Care och Beerzone) som efter två ganska träiga album äntligen fått till det med tredje Ballad of a Working Man. Ska bli jävligt kul!

Från Darlington i Durham County kommer inte bara Major Accident och Last Rough Cause, utan även Gimp Fist, som spelar hittig oi! med tre ackord och popkänsla.

Tredje släppet för dagen är svenska Hyrda Knektar, som gått från trio till sextett efter vad det verkar. Poppig Stockholmspunk på rätt sida om hipsterstrecket. Ett band som sällan spelar live och som bitvis levererar alldeles utmärkt!

Dead Rhythm Fest 27-28 September i Västerås

Hyrda Knektar - Inga Böner Hjälper Om Man Inte Har En Gud CD-S

(Hyrda Knektar - Inga Böner Hjälper Om Man Inte Har En Gud CD-S - DIY/Hyrda Knektar) En hyfsat ny tvålåtars utgåva med Hyrda Knektar. Soulig punk med tydlig Stockholmskaraktär där Ebba Grön runt sitt sista självbetitlade album är en lika enkel men god referens som någon. Knektarna är dock inga copycats av något slag utan har hittat ett eget tydligt sound, samt verkligen fångat den omtalade känsla som Tysta Mari skulle kunna mörda för. Blåsspetsat, med schyssta texter och melodier. En gnutta hipster, men de klarar sig på rätt sida strecket, eller så är det bara så pass bra att man inte bryr sig om att försöka värja sig.

Några frågor till Hyrda Knektar

1. Presentera Hyrda Knektar.

Markel:  Hyrda Knektar i sin nuvarande form har funnits i lite mer än ett år och består av mig och Stefan, två vanliga småbarnsfarsor som upptäckte att vi klickade musikaliskt och började skriva/spela in tillsammans. Namnet hänger med från Stefans tidigare gäng (Stefan Lundblad och Hyrda Knektar). Vi låter ungefär som Gyllene Tider på tjack (om Per Gessle hade varit Paul Weller och The Jam hade kommit från Halmstad).

2. Vad har ni för musikalisk bakgrund, band etc?

Stefan: Jag lirade några år med Nangiala FC och efter det Ankarström (båda punkrock) och har även spelat in en del grejer solo och med kompband (Hyrda Knektar) som bl.a. bestod av några av grabbarna som idag spelar i Beast.

Markel: Jag har lirat i ett gäng gamla band, men de flesta är preskriberade nu. Spelade trummor i The Hipshots och gapade i Hatework (thrash/hc) i närmre 10 år.  Efter ett musikaliskt uppehåll på tre år sprang jag på Stefan av en händelse och blev medlurad i Born Frustrated, ett band som enbart hölls ihop av att alla var i ungefär samma livssituation. Vi hade jäkligt trevligt, men hittade väl aldrig riktigt hem musikaliskt. När vi la ner var det självklart att jag och Stefan skulle fortsätta lira ihop.

3. Ni har hittills mottagits väldigt bra, i synnerhet ert bidrag till TiT#3 har hyllats av såväl vanliga punklirare som crustnackar, kommentar på det?

Markel: Det är klart att det är smickrande med bra recensioner och att vi verkar tilltala ett bred publik, men det är inget självändamål. Jag har funderat lite på det där och undrar om det inte har att göra med att vi inte är del av någon speciell scen. Vi kör våran grej bara och folk verkar tycka att det svänger. Sen finns det ju de som hatar oss och tycker vi är skitdåliga också, men det berör oss egentligen inte heller så mycket. Vi är inte intresserade av att slå igenom, om folk vill lyssna på oss tycker vi det är skitkul, men för att använda en gammal klyscha så spelar vi faktiskt för vår egen skull, att andra gillar det vi gör är bara bonus, grädden på moset.

Stefan: Kolla bara på våran Facebook-grupp, det är en jävligt brokig skara. Allt från, som du säger, crustnackar till damer som lika gärna kunde varit våra morsor. Det känns lite märkligt men är samtidigt jävligt roligt.

4. Vad har ni för influenser?

Stefan: Svår fråga, det känns som att allt jag influeras av är rätt gammalt. Egentligen influeras jag generellt av 50-talsrock, 60-talssoul och 70-talspunk. Om jag måste nämna några band/artister: Chuck Berry runt -56, Jerry Lee Lewis, Ramones, New York Dolls, Otis Redding, Sam Cooke och Sex Pistols.
Det viktigaste för mig är att det är ett jävla drag, det är det jag går igång på.

Markel: Jag tycker nog själv att jag har en hyfsat bred musiksmak. Jag har liksom plockat på mig olika grejer genom åren men alltid hållit fast vid vissa band. Förut brukade jag säga att om jag bara fick välja tre band som har betytt mycket för mig under min uppväxt så är det The Clash, Slayer och Madness, men sanningen är naturligtvis mer komplex än så. Jag lyssnar gärna på såväl gammalt som nytt även om jag inte vill påstå att varken Suicidal Tendencies, Camera Silens eller Toots and the Maytals influerar mig särskilt mycket i själva låtskrivandet. Jag tror att klistret som binder samman Hyrda Knektar är den gemensamma kärleken till gammal soul och gammal punk.

 5. Ni känns jävligt Stockholmska. Vad är bäst respektive sämst med Stockholm?

Stefan:  Jag är egentligen ingen Stockholmspatriot överhuvudtaget, ett av mina mål i livet är att flytta till nåt varmare ställe, typ medelhavet. Det värsta med Stockholm är att de bygger massa jävla inomhusgallerior överallt, va fan e de om? De byggde bort det gamla fyllhaket Bavaria som låg i skatteskrapan och jag har inte riktigt förlåtit dem för det än. Istället blev det nåt opersonligt artyfarty glaskomplex. Idioter!
Det är klart att det finns en massa positivt med Stockholm också, vi har cykelbanor, det gillar väl folk?
Grejen med Stockholm är ju sommaren, då är det vackert. Jag gillar att man kan hoppa på en båt och åka nånstans, men då åker man ju iförsig bort från stan.

Markel: Vi är nog inte så extremt Stockholmska egentligen, men vi har inte så mycket att jämföra med. Vi skriver om sånt som finns runtomkring oss och är båda uppväxta här och lever på varsin sida om stan Vi har aldrig flyttat vare sig hit eller härifrån liksom. Jag är nog generellt mer positiv än Stefan dock. Jag tycker att Stockholm är en fruktansvärt vacker stad, utsikten från t.ex.Katarinahissen eller Fjällgatan är svårslagen. Jag kan gå runt i flera timmar och njuta och promenaden från Söder via Gullmarsplan och Skogskyrkogården hemmåt är terapi för en sönderstressad själ. Skanstullsbron är en av mina favoritplatser. Det är lagom stort, allt man behöver finns här. Sen finns det en massa jävla idioter naturligtvis, men det är nog inte värre än nån annanstans.

6. Vad är framtidsplanerna för Hyrda Knektar?

Markel: Just nu håller vi på med ett par nya låtar som känns lite som en naturlig fortsättning på “1996” (Från TIT-samlingen). Sen håller vi på med ett experiment som innefattar en förskoleavdelning från söderort, men vi får se hur det går med det. Efter det borde vi väl få tummen ur röven och försöka klura ut hur vi ska kunna spela live. Vi kommer nog försöka repa ihop ett gäng och förhoppningsvis ses vi på en scen till hösten.
Annars har vi inga planer, vi tar det som det kommer.

Hyrda Knektar - Vi Mot Dom MCD

(Hyrda Knektar - Vi Mot Dom MCD - DIY/Hyrda Knektar) Farligt nära den med rätta gängse föraktade hipsterpunken balanserar Hyrda Knektar skickligt på ett staket, stadigt fastkilat i den Stockholmska myllan. De lyckas så skickligt undvika att ramla ner att bara det är värt en extra poäng. Duon (som till hälften utgörs av Markel från The Hipshots, exempelvis) släpper på Vi Mot Dom fem catchy punklåtar, att främst jämföra med valfritt alster på någon av Ebba Gröns två senare album. Entusiastiskt, melodiöst, och välarrangerat med orgel och en fantastisk saxofon. Även Radar (The Radars, Antipati etc) dyker upp med sitt munspel och adderar ytterligare ett sjok ljud. Tre av fem låtar är givna favoriter: den synnerligt Ebba Gröniga Om Vi Kommer Fram, Stockholm Behöver Dig, samt den bästa låten av alla: Gatorna Brinner Inatt, med skönsjungande bistånd av en viss Simone. Klart värt att kolla upp, minst sagt!