Booze & Glory - Trouble Free CD

(Booze & Glory - Trouble Free CD - 84 Records / Step-1 Music) Drygt ett år efter debuten Always on the Wrong Side kommer uppföljaren Trouble Free, som är flera snäpp bättre! Man skulle kunna kalla de engelska polackernas (delvis med ett förflutet i Zbeer) nya alster för den perfekta sommar-oi!-plattan. Det rör sig om glad, lättskrålad party-oi! som är bättre producerad än sist och där sången i högre grad delas mellan Mark och Liam - något som jag efterfrågat ett tag, då Liam sjunger riktigt, riktigt bra. Någon låt kryddas även med banjo; ett instrument han annars trakterar i Neck. Texterna är skinhead, skinhead!, krigföring gentemot internetkrigare och scenpoliser, West Ham, stolthet, arbetarklass och fylla och melodierna är av det slag som Cock Sparrer inte skulle ha skämts över att släppa ifrån sig. Med andra ord: Du har hört det förr och du älskar det! Det som sticker ut i lyriken är skinheadgulligull som i Hooligan och framförallt My Girl, en fin kärlekslåt, samt den ganska interna Weekend in Karlskrona som såklart är extra kul för oss som var på förra årets upplaga av Oi! the Weekend. Som bonusspår utöver de tolv ordinarie spåren tillkommer fyra låtar varav två är återkommande här på Punk & Oi!; nämligen Booze & Glory's versioner av kompisbandet Horrorshow's fantastiska Alex Go! och Online Generation. Jag tror fan att det här är de bästa versionerna av de tre jag hört eftersom det åtminstone låter som om det är Liam som sjunger. Ni som har chansen att se det här bandet imorgon i Stockholm ska såklart ta den. Ni andra kan nöja er med att beställa skivan så fort som möjligt. Det är den värd!

Booze & Glory - Always on the Wrong Side CD

(Booze & Glory - Always on the Wrong Side CD - 84 Records (Distr. by Step-1/Plastic Head)) Booze & Glory, ett i all sin dumhet alldeles fantastiskt namn på ett band från ett land med engelska som officiellt språk. Bandet kommer faktiskt från London, och personligen tycker jag att det är skitkul att det finns band med medlemmar under 45 som spelar den här typen av musik i England idag. Att bandet är ungt (mellan tjugo och tjugofem uppskattningsvis, så unga åtminstone i jämförelse) medför dock att det känns lite omoget ibland, men det är inte på något sätt outhärdligt. Texterna är för all del klyschiga, men för den sakens skull inte dåliga, och ibland kommer Booze & Glory med nya infallsvinklar, exempelvis i We Don't Fight, där de proklamerar att de inte slåss längre (på grund av sin höga ålder paradoxalt nog) utan hellre tar en sup, eller i Ugly Faces, som handlar om att bandet inte gärna betalar för att gå på fotboll för att kolla på "värdelösa" spelare som Drogba och Cole. Musikaliskt är det också uppenbart att bandet är relativt ungt, i det att det är uppenbart att influenserna inte enbart är engelska. Jag tycker mig kunna ana polskt påbrå hos någon av medlemmarna, och lite enkelt detektivarbete på internet ger vid handen att det spisas en del Ramzes & The Hooligans och The Analogs därhemma på Mile End Road. Annars låter det väl snarare som amerikansk eller centraleuropeisk oi! med lätt burkig produktion; melodiöst, allsångsvänligt och med en sångstil mer lik Oddys än Roddys om ni hajar. Förutom egna hitlåtar som favoriterna Working Class Hero, Ugly Faces och London bjuds det på ytterligare sex låtar trallig gatpunk, samt en klart godkänd cover av The Oppressed's Joe Hawkins. Klart värt köp, och framför allt kanske ett bra exempel på engelsk oi! i tiden.

On File - Breaking Rules CD

(On File - Breaking Rules CD - 84 Records (Distr. by Step-1/Plastic Head)) "We are still an Oi! Oi! bootboy skinhead kind of band" slår skotska On File fast i Teenage, en av Breaking Rules' många klockrena hits. Det här är ett album genomsyrat av nostalgi: Schooldays, Multi-Culture, First Bird, Teenage och Stuck in '82 är alla tårögda tillbakablickar på ett förgånget som aldrig kommer att komma åter. "When youth was still on my side", som Hedgy sjunger i sistnämnda. Skivan innehåller totalt tretton spår, och samtidigt som texterna hyllar ärans dagar sätter den lite fingret på det som är problemet med dagens brittiska oi!-scen: "Seen fashions come and go, still see the same faces at every single show". De andra låtarna handlar om andra klassiska oi!-teman - tjatigt tycker vissa, ett vinnande koncept tycker andra: stolthet över arbetarklasstillhörigheten och den subkulturella dito, fotboll, alkohol, fagra damer samt konservativt gnäll över den rådande dekadensen och kriminaliteten i det nya Storbritannien (som naturligtvis är mycket värre än On Files egna supande eller de egna "pojkstrecken" de behandlar i bland annat titelspåret). Musikaliskt är det inte heller särskilt nyskapande: du har hört melodierna tusen gånger förr och du vill höra dem tusen gånger till. Som en blandning av Cock Sparrer, The Warriors och Section 5 ungefär. Jag älskar den här plattan!

The Glory - We Are What We Are CD

(The Glory - We Are What We Are CD - 84 Records (Distr/WW - Step-1 Music)) Kulturgärning! The Glory bildades 1986 av Timo från Clockwork Soldiers, och gick från början under namnet England's Glory, men kortade ner namnet i samband med släppet av splitskivan Skins & Punks Vol 3, på Oi! Records 1987. Måhända var det skivbolagsdirektören Roddy Moreno, och inte bandet, som kortade ner namnet. Debut-LP:n, här återutgivet på CD, släpptes 1988 på Link Records, och är mycket bra! Lite oi! och lite UK82 med sköna 80-talstrummor, och en hel del bra låtidéer. Det enda man skulle kunna klaga på är väl sången som är rejält falsk inledningsvis, annars är det här ett stycke svinfin punkhistoria som gått alldeles för många förbi. Jag tror att Step-1 har återutgivit den här skivan tidigare, som en del i 2 LP's on 1 CD-serien, tillsammans med Guttersnipe Army Never Die LP (vet inte om det finns någon annan connection mellan banden, mer än att båda albumdebuterade på Link i slutet av 80-talet, och att båda banden kom ifrån Liecester). Det fina med just den här CD-utgåvan är dock att 84 Records, förutom trevliga We Are What We Are, också har tryckt in The Glory's bidrag till Skins & Punks-spliten (där de delade yta med holländska The Magnificent) samt bandets demos, som delvis dök upp på samlingarna Oi! Glorious Oi! och Oi! That's What I Call Music (båda släppta på Link, 1987 respektive 1988). Det betyder att den här snygga utgåvan innehåller inte mindre än 24 låtar med det här underskattade bandet. Det finns även en historisk poäng med att lyssna på det här (utöver den fantastiska musiken) och det är som bekant att gitarristen Mark Magee senare kom att spela med både Condemned 84 och Atlanta-bandet Anti-Heros. Gör er alltså själva en tjänst och införskaffa den här skivan asap.

Code 1 - Telling It Like It Is CD

(Code 1 - Telling It Like It Is CD - 84 Records (Distr/WW - Step-1 Music)) Onyanserad oi! av ett slag som många kanske skulle påstå är den enda riktiga. Code 1 ifrån södra London don't mince words. Med en sättning bestående av både punkare och skinheads och damer och herrar (någonstans i den gyllene medelåldern) levererar de hård, kompromisslös tegelstenspunk utan onödiga finesser. De är jävligt missnöjda med dagens England, likt andra tongivande gatupunkband av samma typ. De hatar liberala Labour-politiker som har förstört deras land (som de dock älskar förbehållslöst), sparkar in öppna dörrar när de återanvänder det gamla temat pedofili och våldtäktsmän (inte slänga sten i glashuset, Paco!), slänger skit på kapitalism, EU, terrorbombare, hiphop- och gangsterkultur, Big Brother-samhället... ja, ni hajar. Allt som är dåligt. Och naturligtvis är Code 1 såklart ett briljant band! Till detta kommer ett par klassiska stolthetslåtar; Skinhead, Code 1, Punk Hall Ruck, och Oi! Invasion, samt en originaltrogen cover av The 4-Skins' Evil. Lämnar den här plattan då något att önska? Förutom att musiken och texternas innehåll är brutala och bra är nämligen omslaget både snyggt och bookleten informativ. Skulle kanske då vara några smartare riff eller små formmässiga textändringar; ibland är det väl infantilt. Kul i alla fall att det kommer nya, bra band från England, även om medlemmarna var med redan då det, så att säga, begav sig.