Bästa släppen 2015 - Lost Warning - S/T 7"EP

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2015. 

Lost Warning, som genom att byta ut halva sättningen gått från att vara ett mediokert band till att vara ett av Sveriges mest lovande band på jag vet inte hur länge debuterar här på egen yta. Jag säger debuterar, för det här är ett helt nytt band. På engelska visserligen, men med texter vars innehåll och utformning man slipper skämmas för. Tänk sen Oxymoron.

Smakprov på låt från Lost Warnings splitternya Bandworm/SOTS-släpp

Vanilla Muffins - The Triumph Of Sugar Oi! CD

(Vanilla Muffins - The Triumph Of Sugar Oi! CD - Spirit Of The Streets) Jag tycker 90-talet var ett spännande årtionde beträffande punk och oi!. Naturligtvis producerades det mycket skit, det gör det alltid, men det fanns också en vitalitet och uppfinningsrikedom, samt en mängd produktiva små etiketter som spottade ut releaser med nya, framförallt europeiska och amerikanska punk- och skinheadband. Några av de här små skivbolagen var Walzwerk, Helen of Oi! och Knock-Out (som senare blev en av giganterna), och på alla dem gav Vanilla Muffins från Schweiz ut sin patenterade socker-oi! Som en mjukare och något oglammigare version av The Crack sjöng dom om sina mammor, fotboll och arbetarklassliv mellan åren 1993 och 2003 (?), och uppgick sedan i flytande form för att lämna ett ganska stort tomrum efter sig. Här samlar bandets sångare Colin tretton av Vanilla Muffins gamla hits, alla remastrade och, som extra lök på laxen med en helt ny låt betitlad The Sugar Oi! Jive. Här återfinns personliga favoriter som My Angel, You Come Back To Schwitzerland, Saturday och Mommy How Can We Stay Young samt andra poppärlor från releaserna Ultra Fine Day, All Give Some Some Give All, Sugar Oi! Will Win, Gimme Some Sugar Oi!, The Drug Is Football och The Devil Is Swiss. På limiterad vinyl och dito digipak; en finfin summering av Vanilla Muffins katalog och/eller en perfekt introduktion till bandet om de av någon märklig anledning gått en förbi.

Madtown Mulligan - Bombs Away 7"

(Madtown Mulligan - Bombs Away 7" - Spirit of the Streets Records) En mycket glad överraskning, så fort första låten tillika titelspåret ringt ut. Dittills hade jag avfärdat skivan som ytterligare en anonym amerikansk streetpunksjua, både på grund av låten som layouten, namnet och det allmänna intrycket. Bandet, från norra Kalifornien, har visserligen drag av lokaltypisk streetpunk, men för varje låt på det här fyraspårssläppet blir det bättre och bättre, och när sista låten Berserk tagit slut sitter man dessutom med ett gäng hårda referenser som Maddog Surrender, Bonecrusher och Reducers SF. Bra melodier och leadgitarr. B-sidan knäcker, och bästa spåret är 10 To 1 . Klart värt att kolla upp!

City Saints - Spitting Blood 7"

(City Saints - Spitting Blood 7" - Spirit of the Streets Records) En märkligt hajpad kvartett från Göteborg, vars hajp kanske inte är så märklig när de är utgivna av SOTS (Bandworm) och bandet bl a bildades av Mange från tyskarnas främsta subkulturella kassako Perkele. Här hoppas bolaget troligtvis på att bredda sig lite och inte lägga alla ägg i samma korg. Resultatet kommer med lite marknadsföring bli bra, rent ekonomiskt. Musikaliskt är det betydligt tråkigare. Den här sjuan bjuder på tre låtar ösig boogie woogie-punk, som på plussidan är välgjord, proffsig och hyfsat medryckande, men som brottas med värdelösa texter sjungna av en bajsnödig sångare till högst förutsägbart låtmaterial. Refererar gör jag till band som Sham 69, Rose Tattoo, Social Distortion och Eddie Meduza. Den bästa låten är avslutande Lies, som åtminstone tematiskt inte bara är nonsens (som resten av texterna) och som har en bra slinga och annars låter ganska mycket Perkele. Inget att springa till skivhandlarn efter.

Perkele - A Way Out CD

(Perkele - A Way Out CD - Spirit of the Street Records) Det i Tyskland omåttligt populära göteborgsbandet Perkele har tappat mark i Sverige på sistone. Det kanske den här releasen kan råda bot på, då soundet är rejält hårdare än det på föregående släppen, udda Längtan och polerade Forever, och Ron låter argare än på flera år. Dessutom är det det första släppet med ny trummis, sedan Mange "lämnade" trion till förmån för gubbrockande City Saints. A Way Out är måhända förutsägbart (förutom i Blood For Blood-doftande Dedicate to Nothing), men bitvis superbt rent musikaliskt. Låtsnickeriet, arrangemangen och hantverket i låtar som titelspåret, Side By Side, Dancing Boots och Believe är nästan till perfektion fulländat. Det som det hela faller på är texterna, en lätt känsla av själlöshet och bristen på attityd. När det gäller lyriken är det något Perkele alltid brottats med enligt undertecknad. Ibland får dom till det när de håller det kort och koncist, och den enda låten som funkar textmässigt på den här plattan är Smash It. Trots detta tycker jag att A Way Out är klart värt att kolla upp, även om Längtan förblir mitt personliga "favorit"-släpp med bandet. Tio låtar klassisk Perkele.