Misconduct - One Step Closer CD

(Misconduct - One Step Closer CD - I Scream Records) Abou! Jag bajsar snett på det här jävla rövlappsbandet. Misconduct är en stylad kvartett med för många kromosomer och Blink 182-komplex som har lika stor relevans för punkscenen som Avril Lavigne eller Tokio Hotel. Det är så jävla dåligt, svagt, och ryggradslöst. (För er som gillar She-Bang och Good Charlotte: det är även välspelat, tight och catchy, på ett sånt där sätt som gör att det rinner av en som vatten från en gås). Jag vet inte vad jag ska säga mer... det här är bandet man vill möta i en mörk gränd, bara för att få tillfälle att ge dem så jävla mycket stryk att de aldrig mer kan fixa frisyrerna eller spela musik igen. Se det som en utmaning, Misconduct. Och alla ni andra, det här är inget ni vill ta ansvar för om så någon bredvid er råkar vidröra skiten med lyftkran, så håll er borta.

Refuse Resist - Socialized CD

(Refuse Resist - Socialized CD - I Scream Records) Boston-bandet Refuse Resist (som innehåller medlemmar från andra band som The Welch Boys och Slapshot) är en ny bekantskap för Paco - dessutom en trevlig sådan. Musiken är inte onödigt tillkrånglad och produktionen passar låtarna som handsken handen. Det rör sig om melodiös, förbannad amerikansk oi!-punk med hardcore-inslag snarare än tvärtom, och man hör spår av Blood for Blood såväl som av The Wretched Ones. Texterna är bra, och berör alltifrån dagens internetkultur och skatter till mer reflekterande om livet, universum och allting. Tolv låtar riktigt gedigen Boston-punk utan den allra minsta lilla etno/världsmusik/knätofsvibbar. Favoritspåren heter One Life och What Is Right.

Wisdom in Chains - Everything You Know CD

(Wisdom in Chains - Everything You Know CD - I Scream Records) PA-bandet Wisdom in Chains ger ett mycket mer sympatiskt intryck än det närmast föregående recenserade materialet från I Scream Records. Everything You Know är fett producerad hardcore med en stor skopa amerikansk gatpunk i botten, bra texter och melodier och ett allmänt medryckande jävla ös. Även här gästas det, av ingen mindre än Lou från Sick of it All, och bandet får stilpoäng för outrot/den själfulla (nåja) uppläsningen av Joseph Hillströms testamente, som lär ha författats av protestsångaren själv strax innan han avrättades i Utah 1915. På det hela taget en mycket trevlig 20 spårs-platta!

Skarhead - Drugs, Music & Sex CD

(Skarhead - Drugs, Music & Sex CD - I Scream Records) Jag hoppas som fan att jag blivit dum i huvet och att det här är någon sorts svår humor eller ironi som går mig hundratals meter över huvudet. Är så inte fallet är det här det mest bedrövliga jag har stött på på länge. Det här är typ Kartellen, fast från New York och i hardcore-kostym. Musiken är tät och intensiv NYHC, och texterna handlar mest om hur sjukt hårda Skarhead är, brudar, pengar och knark. Dessutom är det faktiskt kryddat med både scratch- och rap-partier. Kolla in videon på I Screams hemsida för smakprov på dekadensen. Patetisk smörja med prominenta gästartister, stay away!

Mucky Pup - A Boy In a Mans World + Now CD

(Mucky Pup - A Boy In a Mans World + Now CD - I Scream Records) Även här rör det sig om två album på en CD, denna gång med supertrista metalhardcoreakten Mucky Pup från New Jersey. Alright, de har sina korta stunder då musiken tar tag i en och man blir lite nyfiken, men ganska snart blir man besviken igen. 29 låtar trist, mekig, "humoristisk" core med en sång som ibland skriks och ibland typ rappas. Jag har en känsla av att det här gänget, som bildades 1985 och som var hyfsat stilbildande enligt vad skivbolaget låter påskina satte tonen för mängder av skitband som typ Clawfinger och liknande 90-talssmörja vi skulle ha klarat oss lika bra utan.

Reno Divorce - Tears Before Breakfast CD

(Reno Divorce - Tears Before Breakfast CD - I Scream Records) Om Stigmata var en smula svårsmälta är Reno Divorce raka motsatsen: maken till oförarglig punkrock får man leta efter. Det de båda banden har gemensamt är väl att deras musik rinner av en som vatten från en gås. Reno Divorce är från Orlando, Florida, och plagierar Social Distortion rakt av. Sångaren lider av ett svårt Mike Ness-komplex, och skulle jag drista mig till att drämma till med någon mer referens får det kanske bli Bad Religion; alltså ett Social Distortion kryddat med lite, lite Greg Graffin. Jag vet att jag har recenserat Reno Divorce förut i något pappersfanzine runt 2004, och att de då låg på Street Anthem Records. Sedan dess verkar det ha gått bra för dem ur rent kommersiellt hänseende betraktat, och det är väl just på grund av radiospelbarheten kan man tänka. Tears Before Breakfast är elva låtar snärtig, beskedlig punk som inte kommer att göra det allra minsta avtryck i historien - inte alls dåligt, bara helt meningslöst.

Stigmata - The Wounds That Never Heal CD

(Stigmata - The Wounds That Never Heal CD - I Scream Records) Jag vet inte hur jag ska kunna bre ut mig om den här plattan, eftersom den inte berör mig för fem öre. Stigmata fyller 20 år och är tydligen någon sorts storhet i metal- och hardcoresammanhang, men jag har knappt hört talas om dem. Nåväl, alla kan ju inte vara bra på allt, och det är också vad Stigmata försöker framhärda i med all önskvärd tydlighet. Den här utgåvan är en två-album-på-en-CD-historia, och första hälften; Hymns For an Unknown God från 1994, är mycket mer metal än hardcore. Tungfotad, mörk och malande i segt tempo är den föga upplyftande. Andra albumet inkluderat heter Do Unto Others, kom 1998 och är bra mycket trevligare utan att kännas allt för angeläget. Här ökar tempot betänkligt, och även sångens monotoni och det kompakta mörkret som vilar över CD'ns första halva skingras något. I Scream kunde gärna ha skippat Hymns... och bara återsläppt skivan från -98. Den skulle säkert kännas mer angelägen om man slapp få sinnena avtrubbade i en halvtimme först.

Hoods - Pit Beast CD

(Hoods - Pit Beast CD - I Scream Records) Ett hardcoreband från den amerikanska västkusten - närmare bestämt Sacramento, CA - som låter ganska typiskt östkust i mina öron. De har ett gäng släpp bakom sig, men det här är min första bekantskap med bandet. Mitt område är egentligen inte hardcore av det här slaget, så döda mig inte om jag inte har de svåraste referenserna. Jag tycker att man vet vad man får när man ser skivomslaget: köttig hardcore i stil med Madball, lagom macho och med en skopa infantila texter, typ: ".../Time for some fun - so let's stop thinking/ Pour me another gonna start a fight/ Let's get drunk and party tonight/ The emo kids are crying - fashion victims dying/ Punk rockers moshing - sXe kids are fighting/ Skins are looking hard at the edge of the pit/ All the ladies in the front are showing their tits". Helt oävet är det såklart inte, skivan är över ganska fort, och under de elva spåren har man i alla fall hunnit ha lite kul, i synnerhet under Punk's Dead - Emo Kids Next, vars text i all sin enkelhet är riktigt bra. Avslutar gör Hoods med en väl godkänd version av AF-örhänget Friend or Foe. Jag rekommenderar varmt den här skivan till alla som brinner för den här typen av hardcore, och jag gissar att ni vet vilka ni är och vilken typ av hc jag talar om.

The Last Resort - You'll Never Take Us - Skinhead Anthems II CD

(The Last Resort - You'll Never Take Us - Skinhead Anthems II CD - I Scream Records) Roi har äntligen skalat av håret, och magrat en hel del, av omslagets bilder att döma. Men även om han ser gammal och injunken ut, låter han vitalare än någonsin. Live har The Last Resort lyckats imponera på mig efter att Roi återförenade bandet (utan antydan till andra originalmedlemmar än sig själv), men på skiva väntade jag mig inte speciellt mycket. Tji fick jag. The Last Resort är mer The Warriors än dagens The Warriors, och säkert tjugo gånger bättre. Musiken är som förrut, fast mer välspelad, bättre producerad och snäppet mer melodiös. Texterna är faktiskt riktigt bra; romantiskt ungdomliga i Cockleshell Heroes och Skinhead Baby, bittra i Crucified Nation och Land Fit For Heroes och välformulerat ilskna i exempelvis String Em 'All Up (The Judge asks the defense lawyer "what was she wearing?"/ He says: "A mini skirt m'lud, she was clearly gagging for it"/ Well she might have been tarted up and out on the pull/ but she still has the right to choose who she shags/ She didn't choose you, you fucking low life piece of shit!/ String 'em all up by the balls/ line 'em all up against the wall/ load up the guns, aim for the face/ and make the world a better place). Det är helt klart bra grejer det här. Inte en skiva proppfull med hits, men väl med en handfull klockrena moderna oi!-klassiker.

Joe Coffee - When the Fabric Don't Fit the Frame CD

(Joe Coffee - When the Fabric Don't Fit the Frame CD - I Scream Records) Trots ganska många genomlyssningar är det svårt att formulera ett omdöme om den här skivan. Man pendlar mellan att tycka om den och att inte gilla den överhuvudtaget eller mellan att tycka att den känns som mycket mer än återvunna riff och idéer och att tycka att den inte rör en i ryggen. Första gången jag hörde Joe Coffee; som är Paul Bearer's (Sheer Terror) band, var på samlingen Streetpunk Worldwide, som kom omkring 2003-2004 och var ett samarbete mellan bolagen Bandworm, Street Anthem och Rebellion Records. Då tyckte jag bandets bidrag var ett av samlingens vassaste, men det kan ju ha berott på att Joe Coffee stack ut betydligt mer i det sammanhanget. Musiken är muskelrockig punk med en del smarta gitarrdetaljer, känslofull sång och personliga texter; tuggarpop lär någon ha kallat bandets musik, och det kanske är en benämning så god som någon. Hardcorearvet lyser igenom här och där. Second String To Your Second Best och saxofonpimpade Baby's Coming Home Today är favvospåren.

Earth Crisis - Breed The Killers CD

(Earth Crisis - Breed The Killers CD - I Scream Records) "Situationen är komisk. Här sitter jag - ett skinhead, Bajen-fan och en ölhävare - och skriver om ett Straight Edge-zine". Raderna är rippade från Terrorpop #5 1997, där Patrik Kenth recenserade fanzinet Movement. Redan -97 tyckte jag det var tjockt töntigt skrivet, och jag vet inte alls varför jag citerar det nu med tanke på att inget av det herr Kenth skrev då stämmer överrens med mig och min situation. Jag är liksom en tjock, glasögonprydd buss/lastbilschaufför med punktendenser och politiskt tvivelaktiga vänner, som dricker rosévin och pastis och som verkligen, och då menar jag verkligen, inte hejar på Bajen. (Jag hejar på nåt lokalt lag. Alltså ett ifrån Brest). Dessutom recenserar jag inte ett fanzine, utan ett återsläpp av Earth Crisis-plattan Breed The Killers. Ändå kom jag osökt att tänka på den där gamla recensionen...

Jag blir lite illa berörd när jag får en sån här skiva för recension. Etiketten kräver att jag skriver några rader om den, hur ovidkommande den än känns. Alla som har hört Earth Crisis vet att det rör sig om mekig metal med guttural sång om vådan av att begå hor, röka cigaretter eller äta djur. Ibland behjärtansvärt och ibland patetiskt. Kopplingen till punkscenen skulle nog folk påstå är att det här på 90-talet ibland benämndes hardcore, och att band som Earth Crisis spelade ihop med mer klassiska östkusthardcoreband. För mig är det här skit, kort och gott. Tror inte heller att det här har några nya fans att hämta, utan möjligen funkar för de inbitna, om det finns några sådana kvar. Jag avslutar med ett citat från NY-bandet Infiltrators: "Don't give me your old school lip, just get your metal out of hardcore!"

The Welch Boys - Drinkin' Angry CD

(The Welch Boys - Drinkin' Angry CD - I Scream Records) Alright. Ännu ett gatpunkband från Boston med fyrklöverskomplex och bistra miner, som hattarna och mössorna med största sannolikhet kommer att omfamna och göra till sitt. Men innan publiken har fått bandet att framstå som ännu ett urvattnat flatcapprytt dussinband tänker jag fortsätta lyssna på den här plattan, eftersom den är riktigt bra! Lite som Dropkick Murphys kring The Gang's All Here men utan folkmusiken (tack och lov) - ganska överraskande med tanke på skivans omslag; en dödskalle med gubbkepa ovanpå en fyrlöver...

Bandet bildades 2004 av medlemmar ifrån bland andra The Blue Bloods och Slapshot, och det här är deras andra album, och den första bakantskapen jag gör med kvintetten. Droppbara referenser förutom det ganska givna Dropkick Murphys skulle kunna vara nordamerikanska "Oi!"-band som The Prowlers och Broken Heroes, och man kan också ana ett kryddmått lokaltypisk hardcore här och var. Refrängerna är av sedvanligt singalong-snitt, men är inte direkt sådana man hört hundra gånger förut. Favvolåtarna inkluderar rockiga Pervert (om Pete Townshend i The Who, trots barnrösterna), Transparent Man, My Own Creation, Stronger, Time Aint on Our Side, och Brassknuckle Boys-doftande Turn it Loose... det är inte lätt att välja mellan de hela 18 spåren. Det bjuds dessutom vidare på en hygglig cover av Anti-Nowhere League's Let's Break the Law.

Det här är lättlyssnad och schysst arbetarpunk, av ett slag som jag inte har kunnat uppskatta på många år. The Welch Boys' Drinkin' Angry är skivan som kanske får mig att ändra uppfattning om den amerikanska "streetpunk"-scenen igen.