Topper - Get In The Line CD

(Topper - Get In Line CD - A Message To You) Topper har aldrig varit nån höjdare tycker jag, de kan spotta ur sig en och annan på sin höjd medioker punk-hit enligt beprövat Clash- och/eller Stiff Little Fingers-recept, men resten är mest intetsägande skval, ofta garnerat med uppseendeväckande risigt engelskt uttal.  På förra skivan Punk Don't Death... Just Get Through It (vad betyder det ens?) lyckades Topper hålla fanan relativt högt, och här tycker jag att de höjer sig något ytterligare. Visserligen saknar Get In The Line hits som Once A Punk... och Suburbs, men den håller en jämn nivå, och den taskiga engelskan märks förhållandevis lite. Det är snygg gitarr skivan igenom, och låtarna är av gott hantverk, men på det hela taget är det mer en schysst bakgrundsplatta än något man tar fram för kickar, så att säga. AMTY ska krediteras för att de börjat få fart under galoscherna igen med både släpp och gig på gång. Man kunde bara önska att de skulle välja sina utgåvor med något större noggrannhet, åtminstone på punksidan.

AMTY Ska & Punk-helg i Januari

"Stockholm Punk Bash 2014"

Hyfsat anspråksfullt namn på en vanlig punkspelning i Brother Tuck's källare (om man lyckas ta sig förbi vakterna).

The Boys, Topper & Psychosomatic Cowboys på Kolingsborg, STHLM, 20101211

I kön utanför Kolingsborg, där spektaklet ägde rum, fick man lite flashbacks från årets (för mig) första gig - UK Subs & The Vibrators på Strand. Det var alltså kallt och det tog tid även fast folk hade förköpt biljetter.

Då biljetten visades och stämpel utdelades fick jag kommentaren "på min tid var det Stockholms Skins" angående en tatuering och det var något av en röd tråd genom kvällen; "på min tid". Alltså, till skillnad från vad Casino Steel sa i Tv4 dagarna innan, så var det inte särskilt många "unga" i publiken utan snarare en nostalgitripp till den tiden då man var punk och det var ett gäng som var angelägna om att påpeka detta.

Topper var första band på scen och det lät bra, även om det såg märkligt ut. En slags band-uniform bars, svarta skjortor med texten "topper" i rött, och matchande byxor.
De lirade både Once a Punk, Always a Punk och We're living in the suburbs eller vad den nu heter, de låtar som jag har hört förut och tycker om.

Andra bandet, (Psychosomatic Cowboys) ignorerades totalt då jag och mrs Snigel satt på ovanvåningen och drack mycket för dyr öl och tittade på när Duncan 'Kid' Reid och Matt Dangerfield från the Boys sprang in och ut ur backstage-rummet.

Sen var det till slut dags för The Boys. De inledde med ett par låtar som tillhör kategorin "släpptes på senare (lite tråkigare) skivor som ingen kommer ihåg". Inte jag i varje fall. Men det blev bättre. De lirade (nästan) alla de bästa låtarna som First Time, Weekend, Soda Pressing, Brickfield Nights, Sick on You, Box Number och alla verkade nöjda. Det var män i kostym och slips som försiktigt studsade fram och tillbaks och det var en Duncan Reid i skinande vita kängor som poserade på scen på ett effektfullt vis. Vidare var det besök på scen från åtminstone tre personer och en lite väl hårdhänt vakt petade ner dessa på golvet igen, även fast det först verkade vilja slänga ut dem.

Det blev extra nummer och en eller två Yobs låtar och sen vart det hemresa.

Nu vet jag inte om det här kommer upp på bloggen i tid för det men jag vill påpeka att det kanske skrivs några rader och visas lite bilder från spelningen i tidningen "Arbetaren" som släpps Fredagen 17 December.

//Snigel-Hans

The Boys lirar i Stockholm

The Boys (UK) gör sin första Sverigespelning någonsin. På Kolingsborg, supportade av Topper och Psychosomatic Cowboys.

http://www.tailorevents.se/biljetter/musik-biljetter/konsert/theboysa

Topper - Punk Don't Death... Just Get Through It CD

(Topper - Punk Don't Death... Just Get Through It CD - Supernova Records) Jag minns första gången jag hörde Topper. Jag satt och monterade kretskort på mitt första riktiga jobb och radion som skvalade dagarna i ända började låta punk när Once a Punk Always a Punk spelades. Redan då minns jag att jag undrade över vad det var för jävla band som jag inte hört talas om innan, varför den typen av ganska omodern punk helt plötsligt spelades på radio, och varför sångaren lät så gnällig och inte kunde sjunga på engelska. När Punk Don't Death... ramlar ner i brevlådan sisådär tio år senare kvarstår ungefär samma frågor, trots att jag vid det här laget sett bandet live ett par gånger och vet vilka typer det är. Den här plattan är inte utan hits. Första singeln från skivan, Suburbs, har en riktigt svängig refräng och åtminstone en till synes vettig och aktuell text (skulle gärna se att texterna var inkluderade i bookleten, så eventuella missförstånd kunde undvikas eller vissa begrepp redas ut, men tyvärr...). Även Do You Love Your Country är riktigt trevlig lyssning, och Stiff Little Fingers-doftande Debbie, som dock känns lite Lars Frederiksen-gubbig. Tio låtar välskriven punk med 77-känsla, svag sång med Jake Burns-komplex och halvdana texter sammanfattningsvis - och så en helt meningslös dub(?)-version av den gamla singeln som spelades på elektronikfabriken i Brest där omkring 2000.

Skivan släpps 26 maj.