Årets fest: Pretty Shitty Kjell #4 i rörlig bild

...  för att det inte finns ord för det.

PSK #4 - Event-tishan

Så här ser årets event t-shirt ut och den släpps precis som tidigare i en väldigt limiterad upplaga. Förra året tog tröjan slut väldigt fort. Först till kvarn gäller!

T-shirten kostar 200 kr inkl frakt. Du kan även passa på att beställa dvd från förra årets PSK samtidigt, då blir priset 300 kr inkl frakt för tröja och dvd.

Beställningar görs via mail till: prettyshittykjell@hotmail.com. Vid beställning bifoga: namn, adress, önskad storlek (S, M, L. XL, XXL).

Bästa släppen 2012 - Argy Bargy - Hopes, Dreams, Lies & Schemes

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2012. 

Argy Bargy har växt med varenda platta. Drinks Drugs & Football Thugs från 1995 var ganska tidstypisk brittisk träskalle-oi!, om ändå något snabbare. På uppföljaren Songs From the Streets (2002) hade bandet odlat en mer melodisk ådra, och ett par klockrena gatuhits återfanns. The Likes of Us kom 2008 och innehåller max två fillers, resten är ren kvalitet. På årets album (släppt på Randale Records) har de finslipat sin gatupunk ytterligare, och Watford Jon har verkligen lärt sig sjunga. Resultatet är en smula poppigare, och influenserna en smula bredare, men resultatet är ett sammansatt och gjutet punkalbum av finaste slag.

PSK#4 - Åttonde bandsläppet

Argy Bargy... vilket osökt får mig att tänka på...

Oi! The Weekend #2, Karlskrona, 20110923-20110924

Från Stockholm tog vi bil ner till Karlskrona vid niotiden på morgonen. En lång resa som kantades av alkoholintag, halv-, till helbra musik och pisspauser. Karlskrona kändes, när vi rullade in i stan, fruktansvärt välbekant även fast jag bara besökt staden vid ett annat tillfälle (Oi! The Weekend #1). Vi hittade efter lite krångel en parkeringsplats och sedan, utan vidare problem, till hotellet som skulle bli vårat hem under de följande dagarna. Vi gjorde oss hemmastadda och jag planerade att hämta öl i bilen. Efter att ha gått vilse i regnet (vilken gata jag än tog så kom jag bara till systembolaget, bilen och hotellet var borta) och träffat vänner och bekanta kom jag så småningom tillbaks till mitt rum, kall, blöt och full. Vi inväntade sedan den tid då banden skulle börja spela och vandrade då bort till lokalen där scenen fanns.

Prins Carl inledde tvådagarsbalunset med att riva av ett gäng välkända låtar från sin skiva
New Order. Bland andra spelades Where are you going, Carnical in Greece, Fat Bastard och Criminals in Blue. Alla mycket bra låtar. Även en cover på 2nd Pint's Finger Up spelades.
Publikmässigt var det till en början riktigt klent, typ tio pers som stod och såg halvt förlamade ut, men så småningom strömmade en del till och publikskaran växte till en åtminstone acceptabel storlek. Ett riktigt bra gig blev det och det var kul att de fick möjlighet att spela även fast, för att säga som Paco, de på något vis står lite utanför scenen i övrigt. Något som jag gärna ser ändring på.


Prins Carl

Efter Prins Carl var det Volxsturm så jag tröttnade och gick. Hotellrum och typ sött vin lockade mer.

Återvände så småningom till spelstället för att kolla på Perkele. Det var lite synd för det var fruktansvärt dåligt. Tråkigt låtval och löjligt framträdande. Det var interesantare att pissa i gränder och leda runt på arga och fulla skinnskallar.

Efteråt var det dags för en av festivalens två stora höjdpunkter, Argy Bargy. Jävlar vad bra det var. Lights Over London spelades först och var ju så klart hur bra som helst. Därefter följde en hitkavalkad då Natural Born Loser, There's Gonna be a Riot, What Are You Fighting For, fantastiska Immaterial Girl, Saturdays Glory och No Regrets spelades och mer där till. Som avslut levererades ett gäng Covers, Cock SParrer's Argy Bargy och Riot Squad, The Business' Suburban Rebels samt Sham 69's If The Kids Are United.


Daryl Smith/Argy Bargy

Vi skippade Jenny Woo som spelade på Playbar och efterfesten men beslöt oss för att gå dit på förfesten nästa dag istället. Det var en historia som började med en massa snack och ett par mycket ointressanta låtar. Vad är grejen med Akustisk Oi! för övrigt? Enligt Jenny Woo var det typ folkmusik med lite arbetarklasstema kryddat med viktiga läxor som hennes far lärt henne och diverse andra visdomsord. Allt var inte helt kasst och karisma hade hon ju så klart. Ett annat plus var att hon var ganska cool och hade rejäl pipa, men jag känner inget behov av att
köpa hennes skiva för någon annan anledning än att visa lite stöd.


Jenny Woo

Vi stod över Gumbles till förmån för alkohol, musik och sällskap. Vi återvände till scenen för att se Gatans Lag som kanske hade mest publik av alla band på hela tillställningen. Trots historier jag hade hört om hur förstörda vissa bandmedlemmar hade varit dagen innan så gjorde de ett bra gig. De spelade gamla och nya (från den kommande Ep'n Boråspolisen Blues) låter. Titlar var bland annat Född Till Brat, Skalla Sparka Sluta Aldrig Slå, Hårda Tider och Hata Folk från de två tidigare fullängdarna. De nya låtarna tror jag heter något i stil med Andra Lång, Snutbil och Jag vill Dö där den sistnämnda är riktigt bra. Det avslutades med publikfavoriten Min Stad Mitt Land.

Agitators stod på tur och sur som jag var över att Bad Co. Project hade ställt in ägnade jag inte hela min uppmärksamhet åt bandet. Men det lät bra och jag kanske borde gett dem en större chans. Nästa gång kanske. Det är allt jag har att säga om dem.

Som sista band spelade Infa Riot och de var lika bra som på Rebellion tidigare i år. Alla låtar lät liksom rätt även fast de hade ändrat små detaljer här och var i vissa låtar. Jag blev helt tillfredsställd när de lirade alla låtar man kunde önska. Det var Emergency, You Ain't Seen Nothing Yet, Still Out Of Order, Riot Riot, 5 Minute Fashion, Bootboys, Power, Kids of the 80's, Each Dawn I Die, The Winner, In For A Riot och avslutande We Outnumber You Det var helt enkelt så bra som det kunde ha varit.


Infa Riot

Under andra dagen började rykten spridas om att på tok för lite människor gästade tillställningen och att arrangören gick STORA summor back. En liten insamling startades av Pike då människor började lämna spelstället och jag hoppas att det blev till någon mer hjälp än ett symboliskt stöd. En samlingsskiva är på väg att sättas ihop och intäkterna kommer, som jag har förstått det, gå till Aron & Oi! The Weekend. Det har även snackats om T-Shirts och en hjälpfond.

Som avslut vill jag bara tacka Aron och alla andra inblandade för en jävligt bra helg. Hoppas allt löser sig.

//Snigel-Hans

Oi! the Weekend - slutgiltig flyer och lineup

Argy Bargy till OTW + flyer

Argy Bargy, Agent Bulldogg & Antipati, Forellenstube/Schramberg, Tyskland, 20101009

Sanchez fick ledigt från jobbet på Tequila-fabriken och begav sig av till Tyskland för att bevittna Antipati, Agent Bulldogg och Argy Bargy. Med på resan var även Direktören, Kjell, Erik, Mrs Cheddar, Dan och så banden förstås (förutom då Argy Bargy). Resan tog sin början redan 04:00 på fredagsnatten (alternativt lördag morgon...) med bussresa ut till Skavsta Flygplats. På bussen konsumerades bla Öl, Jäger och Cointreau till frukostsmörgåsarna. En snabb öl hann det bli i flygplatsbaren också innan det var dags att kliva ombord. Där fortsatte alkoholkonsumtionen och den ca två timmar långa flygresan förlöpte utan problem.

Väl i Tyskland blev vi hämtade i minibuss och bil av våra tyska värdar, sedan påbörjades den ca 20 mil långa (tror jag) resan till Schramberg där spektaklet skulle äga rum. Ett stopp på en bensinmack hanns också med och där inhandlades bla mousserande vin som färddryck. Stundtals gick bilfärden i hela 200km/h så Sanchez passade på att sova lite (något ofrivilligt dock...). Väl framme blev vi tilldelade en stor lägenhet i någon slags trevlig liten stugby, här passade vissa på att taktikvila lite medans andra gick på lokal i stan. I stan inhandlades även Amaretto som man tydligen spydde av (det vet Sanchez endast via hörsägen). Med alla tillbaka i lägenheten bjöds det sedan på öl och förtäring. Sedan var det dags för Antipati och Agent Bulldogg att bli skjutsade till spelstället för soundcheck medan övriga fick ta sin tillflykt till grannarna Argy Bargy´s rum där det konsumerades mer öl. Någon timme senare hämtades även vi övriga och kördes till spelstället ”Forellenstube” med plats för uppskattningsvis 150 personer. Stället fylldes snabbt med folk och först ut på scenen var Antipati som i vanlig ordning gjorde en mycket bra spelning som avslutades med Stockholm Stockholm.

Antipati

Efter Antipati var det dags för Agent Bulldogg som startade hitkavalkaden med Karl XII och avslutade med Böhse Onkelz-covern Skinhead (med sångaren från Lammkoetze som vokalist).

Agent Bulldogg

Vid det här laget började Sanchez bli lite trött i sombreron och valde därför att sova lite hos Kjell vid merchandiseförsäljningen och missade pga det tyvärr Argy Bargy. Några timmar senare var det redan dags för hemfärd och bilresa till flygplatsen, vid det laget hade vissa sovit i köket medans andra fortsatt festandet.

Tysk och Kjell Hell

Väl på flyplatsen fanns det inte så mycket annat att göra än att dricka mer öl tills planet skulle lyfta ca 5 timmar senare. Hemma i Stockholm igen valde några tappra själar att fortsätta på lokal med mat, öl och Irish Coffe. Sanchez hade kanske inte sin allra bästa dag på fabriken på måndagen men det var det värt. En mycket trevlig resa var det! Stort TACK till alla medresenärer, banden, arrangörerna och alla andra som var där.

/Sanchez

Argy Bargy, Agent Bulldogg & Antipati firar skivsläpp i Tyskland

Bästa släppen 2008: Argy Bargy - The Likes of Us

Argy Bargy har blivit bättre och bättre för varje släpp. Deras senaste fullängdsalbum The Likes of Us bevisar det ytterligare. Här sparar de dessutom in på gitarronanin. Det här är sjukt gjutet, med klockrena melodier, insiktsfulla texter, och en svullen filt av angloerotik liggandes över hela plattan. Andra låten Lights Over London är självklar på det sätt som många moderna "oi!"-låtar är, men icke desto mindre ett litet mästerverk. Efter den inledningen radas hitsen upp: There's Gonna Be a Riot, No Regrets, No News Are Bad News, I'll Be There For You, Don't Wanna Be Like You, One More Drink, Same Old Story och titelspåret visar alla att Brittania fortfarande waves the rules även om tillväxten måhända är klen. Måste citera några rader ur refrängen till Don't Wanna Be Like You... på riktigt, jag fick lite samma känsla som man kunde få när man var 15 när jag lyssnade på det här första gången... Typ rysningar och en känsla av gråtmildhet: "The battlecries of bored teenagers/ Stays the same through out the ages/ Fashion goes and music changes/ But the kids will always say 'don't wanna be like you...'" ... Förstår nu när jag läser det här att det ska höras, såklart, men ändå. Köp skivan.