Jenny Woo till Sverige

Nästa Bouncing Sole Club i Malmö bjuder på något man skulle kunna betrakta som tveksam avart, nämligen en akustisk "oi!"-kväll eller kanske snarare två skinheads som spelar skäggmusik.

Two Days Two Fingers - Flygaren

Discharger / Jenny Woo - Clockwork Patriots LP

(Discharger / Jenny Woo - Clockwork Patriots LP - Randale Records) Vet att jag är garanterat sist på den här bollen, men så är det ibland. Om det här är en split eller mer av ett samarbete vet jag inte. Hur som helst mötas aldrig Jennys röst med Discharger-sångarens, så det kunde lika gärna vara vilket som. Jenny Woo är kvinnan som skiter tid. Inte bara har hon såvitt jag vet ett ganska krävande och ansvarsäskande jobb - hon är dessutom på turné jämt samt spelar in med än den ena än den andra scenprofilen. Jag har bara hennes debut Alberta Rose sedan tidigare, en skiva jag tycker är sådär. Jenny funkar bra men är inte särskilt engagerande när det är vanlig folk, men sämre med punkigt kompband, så jag har svårt att se den musikaliska relevansen ibland. Här får hon dock glänsa rejält i mötet med Vitt-Linne-Oi!-bandet Discharger, som spelar powerstreetpunk på det holländska viset (en mix av Banner of Thugs, Discipline och Badlands). Jag har hört att de körde rätt mycket metal på senaste fullängdaren, men det finns det inte mycket av här. Skulle vara trallmetallåten Born Immortal som jag gissar är en omtagning på titelspåret från skivan med samma namn (som jag recenserade för typ åtta år sen i ett papperszine men som jag inte lyssnat på sedan dess). Sämst är det när det är svårt skitnödig Badlands-folk och det sneglas åt Social Distortion/Johnny Cash men mest låter typ Nickelback. Bäst funkar det i de två inledande spåren I Believe och Never Surrender, där det är som en ganska lyckad fusion av de tre först droppade referenserna. De kommer också undan med sin tolkning av The Oppresseds Riot. Jenny är bäst i Sound of The Scene där hon kompas av ett punkband (Discharger får man förmoda) som inte är lika svårtillgängligt producerat som det hon begagnade sig av på Alberta Rose. Annars är det samma halvtrista folkmusik med subkulturella texter, där ändå Blue Collar sticker ut. Bra köp om man gillar holländska vita linnen och/eller Jenny Woo. Fritt fram att förklara för mig vad titeln egentligen betyder förutom att den är tufft skinheadsig.

Oi! The Weekend #2, Karlskrona, 20110923-20110924

Från Stockholm tog vi bil ner till Karlskrona vid niotiden på morgonen. En lång resa som kantades av alkoholintag, halv-, till helbra musik och pisspauser. Karlskrona kändes, när vi rullade in i stan, fruktansvärt välbekant även fast jag bara besökt staden vid ett annat tillfälle (Oi! The Weekend #1). Vi hittade efter lite krångel en parkeringsplats och sedan, utan vidare problem, till hotellet som skulle bli vårat hem under de följande dagarna. Vi gjorde oss hemmastadda och jag planerade att hämta öl i bilen. Efter att ha gått vilse i regnet (vilken gata jag än tog så kom jag bara till systembolaget, bilen och hotellet var borta) och träffat vänner och bekanta kom jag så småningom tillbaks till mitt rum, kall, blöt och full. Vi inväntade sedan den tid då banden skulle börja spela och vandrade då bort till lokalen där scenen fanns.

Prins Carl inledde tvådagarsbalunset med att riva av ett gäng välkända låtar från sin skiva
New Order. Bland andra spelades Where are you going, Carnical in Greece, Fat Bastard och Criminals in Blue. Alla mycket bra låtar. Även en cover på 2nd Pint's Finger Up spelades.
Publikmässigt var det till en början riktigt klent, typ tio pers som stod och såg halvt förlamade ut, men så småningom strömmade en del till och publikskaran växte till en åtminstone acceptabel storlek. Ett riktigt bra gig blev det och det var kul att de fick möjlighet att spela även fast, för att säga som Paco, de på något vis står lite utanför scenen i övrigt. Något som jag gärna ser ändring på.


Prins Carl

Efter Prins Carl var det Volxsturm så jag tröttnade och gick. Hotellrum och typ sött vin lockade mer.

Återvände så småningom till spelstället för att kolla på Perkele. Det var lite synd för det var fruktansvärt dåligt. Tråkigt låtval och löjligt framträdande. Det var interesantare att pissa i gränder och leda runt på arga och fulla skinnskallar.

Efteråt var det dags för en av festivalens två stora höjdpunkter, Argy Bargy. Jävlar vad bra det var. Lights Over London spelades först och var ju så klart hur bra som helst. Därefter följde en hitkavalkad då Natural Born Loser, There's Gonna be a Riot, What Are You Fighting For, fantastiska Immaterial Girl, Saturdays Glory och No Regrets spelades och mer där till. Som avslut levererades ett gäng Covers, Cock SParrer's Argy Bargy och Riot Squad, The Business' Suburban Rebels samt Sham 69's If The Kids Are United.


Daryl Smith/Argy Bargy

Vi skippade Jenny Woo som spelade på Playbar och efterfesten men beslöt oss för att gå dit på förfesten nästa dag istället. Det var en historia som började med en massa snack och ett par mycket ointressanta låtar. Vad är grejen med Akustisk Oi! för övrigt? Enligt Jenny Woo var det typ folkmusik med lite arbetarklasstema kryddat med viktiga läxor som hennes far lärt henne och diverse andra visdomsord. Allt var inte helt kasst och karisma hade hon ju så klart. Ett annat plus var att hon var ganska cool och hade rejäl pipa, men jag känner inget behov av att
köpa hennes skiva för någon annan anledning än att visa lite stöd.


Jenny Woo

Vi stod över Gumbles till förmån för alkohol, musik och sällskap. Vi återvände till scenen för att se Gatans Lag som kanske hade mest publik av alla band på hela tillställningen. Trots historier jag hade hört om hur förstörda vissa bandmedlemmar hade varit dagen innan så gjorde de ett bra gig. De spelade gamla och nya (från den kommande Ep'n Boråspolisen Blues) låter. Titlar var bland annat Född Till Brat, Skalla Sparka Sluta Aldrig Slå, Hårda Tider och Hata Folk från de två tidigare fullängdarna. De nya låtarna tror jag heter något i stil med Andra Lång, Snutbil och Jag vill Dö där den sistnämnda är riktigt bra. Det avslutades med publikfavoriten Min Stad Mitt Land.

Agitators stod på tur och sur som jag var över att Bad Co. Project hade ställt in ägnade jag inte hela min uppmärksamhet åt bandet. Men det lät bra och jag kanske borde gett dem en större chans. Nästa gång kanske. Det är allt jag har att säga om dem.

Som sista band spelade Infa Riot och de var lika bra som på Rebellion tidigare i år. Alla låtar lät liksom rätt även fast de hade ändrat små detaljer här och var i vissa låtar. Jag blev helt tillfredsställd när de lirade alla låtar man kunde önska. Det var Emergency, You Ain't Seen Nothing Yet, Still Out Of Order, Riot Riot, 5 Minute Fashion, Bootboys, Power, Kids of the 80's, Each Dawn I Die, The Winner, In For A Riot och avslutande We Outnumber You Det var helt enkelt så bra som det kunde ha varit.


Infa Riot

Under andra dagen började rykten spridas om att på tok för lite människor gästade tillställningen och att arrangören gick STORA summor back. En liten insamling startades av Pike då människor började lämna spelstället och jag hoppas att det blev till någon mer hjälp än ett symboliskt stöd. En samlingsskiva är på väg att sättas ihop och intäkterna kommer, som jag har förstått det, gå till Aron & Oi! The Weekend. Det har även snackats om T-Shirts och en hjälpfond.

Som avslut vill jag bara tacka Aron och alla andra inblandade för en jävligt bra helg. Hoppas allt löser sig.

//Snigel-Hans

Oi! the Weekend - slutgiltig flyer och lineup