Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs

(Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs - Nobleway Records) Vervain börjar bli ett återkommande inslag på Punk & Oi!. Tror att det här är den tredje utgåvan av Malmöbandet jag recenserar. Jag har också åtminstone känslan av att Vervain är ett band som i mitt tycke har blivit bättre för varje släpp, i det här fallet på en fem låtars CD-EP med underfundig titel. Precis som på Stadens Ljus kör Vervain här uteslutande på svenska vilket nästan alltid är ett plus, och musiken känns mer varierad än på föregående släpp. Inte för att det någonstans gör avtramp från den visserligen ganska breda hardcorestigen, men tempot varierar låtarna emellan, och influenser blandas friskt - tycker mig skönja stråk av His Hero Is Gone-emo, post-hardcore samt vanlig hederlig old school hardcore från den amerikanska östkusten, proffsigt ihoprört till en ganska egen men samtidigt omisskänligt bekant punksoppa. De black metal-vibbar jag tydligen fick av Rigshospitalet är som bortblåsta, vilket naturligtvis är en bra sak. Jag gillar Gammal Skate / Ny Hardcores inledande Ingenting/Krossade Drömmar för öset, leadgitarren och Franckes melodiösa gapande, samt kvicka Älska Mig och Blöder och De Osynliga Barnen för sin enkelhet . Men vad har hänt med den fryntlige sångaren på tredje låten; Svart Galla? Har han käften full av flugor eller försöker han avsiktligt låta mongoloid? Det är hur som helst också det svagaste (och långsammaste) spåret. Annars är det schysst rakt igenom.

Vervain - Stadens Ljus 7"EP

(Vervain - Stadens Ljus 7"EP - Nobleway Records) Okej. När jag recenserade Vervains debutalster; fullängdaren Rigshospitalet kallade jag den i stora drag ocatchy och liknade bitar av ljudbilden vid nästan-metal. Allt det där får jag till min egen stora glädje nu käka upp. Stadens Ljus är svinbra, och den fyralåtars vita sjutummaren växer för varje lyssning. "Nya" influenser listas i pressreleasen. Det pratas om band som Texas is the Reason och Farside. Det må vara hörbart här, I wouldn't know. Det jag vet är att Stadens Ljus är riktigt bra, melodiös, desperat och välarrangerad hardcore som funkar lika bra i midtempo som i slakt-ös. Dessutom är samtliga texter här på svenska. De har både dalar och toppar, men metaforerna sitter och kvalitén är förhållandevis hög. Det är många mil från den flåshurtigt tokroliga kircore på svenska som hajpats på senaste tid - Vervain vågar vara på allvar. I början var låten Ont min favorit, men nu tycker jag att alla fyra låtarna är lika jävla bra. Kolla upp omgående.

Vervain släpper nytt

"På nya glödheta vaxet Stadens ljus har Vervain släppt in nygamla influenser och levererar ett betydligt melodiösare hardcoreskrammel än på fullängdsdebuten Rigshospitalet från förra året.

Det rör sig om 4 låtar helt på svenska men rötterna finner man främst i den Amerikanska scenen där bandet har hämtat inspiration från akter som Texas is the Reason, Farside och Lifetime. Du bjuds på stiliga breakdowns, klockrena melodier och texter att sjunga med till. Bandet visar upp mer hjärta och blottar sig själva på ett helt annat sätt än vi har varit med om innan. Den nya 7-tummaren är även den som bandets tidigare material inspelat av Tommy Tift från Sista Sekunden men nu i nybyggda Studio Motion i Malmö.

Stadens ljus markerar också slutet på en era då originaltrummisen Jonte Nohrborg lämnar bandet men också början på en ny då basisten Peter Henrikssons för första gången får presenterar sig på skiva och Jocke U från bl a Ratad tar över dubbelstampet."

http://www.noblewayrecords.com

Vervain - Rigshospitalet CD

(Vervain - Rigshospitalet CD - Nobleway Records) Det är skitsvårt för mig att recensera Vervain, eftersom jag är ganska ordentligt okunnig när det gäller hardcore i allmänhet, och sån här finurlig hardcore i synnerhet. Sångaren Francke spelade tidigare i The Mockingbirds, och det är väl ungefär den enda referensen jag kan droppa, även om det musikaliskt inte finns mycket gemensamt mellan de båda banden. Vervain manglar på i ett jävla tempo, med skrikig sång, ibland farligt nära black metal eller vad det kallas när liksminkade Nemi-fans i skinnrock och spikpannband står och vrålar i falsett till vitt brus. Annars är det ganska bra; lagom desperat och argt men tyvärr lite för ocatchy, och jag vet att jag låter tråkig, men de bästa två låtarna är de som går lite långsammare och bjuder på mer nyanser; nämligen Välkommen In, som jag antar handlar om FRA, Big Brother-tendenser i samhället och andra obehagligheter, och den "dolda" låten på spår 24. De flesta låtarna är dock på engelska, till skillnad från många av de låtar som släpps av den nya generationen trendiga kepshardcorekids. Vervain låter skitigare än vad dom ser ut, och jag tror nog att folk som är inne på välproddad gamla skolans hardcore stöpt i någon sorts 2000-talsform kommer digga det här.