(Vånna Inget - Allvar CD - Heptown Records) Allvar heter det allvarsamma debutalbumet från popbandet
Vånna Inget från södra Sverige som tar sig själva på så stort allvar att det stundom blir svårt att ta dem på allvar. Medlemmar från bland andra
The Confession,
The Part Timers och
Sista Sekunden (Tommy Tift - mannen som är så tråkig att tiden stannar upp och tickar baklänges i hans närhet) spelar driven, ledsen, proggig, new wavig postpunk där bolag och recensenter droppar referenser som
Tant Strul och
Pink Champagne, och det är klart att det är lätt att göra bara för att vokalisten (en mycket duktig sådan) råkar vara kvinna. Men även andra har nämnts, nyare, typ
Masshysteri (Paco gillar inte Masshysteri) och där vill jag hålla med. Samt lägga till
Hanna Hirsch och random 90's emopop-band som
Broder Daniel eller kanske deras basist lite längre fram. Angeläget för den ledsna poppojken eller pandaflikkan, med andra ord. Påmålad krystad teatermusik för Paco. Den stora behållningen är Karolinas sångröst som verkligen är bra, samt låtarna
Alla Andra Dagar, Tickande Bomb och titelspåret, om man kan låtsas att det är -97 och att man själv är en full svartpoptjej i Slottsbacken i Uppsala och man just tömt sin plastflaska med blått vin. Grejen är att jag förmodligen skulle nickat uppskattande om det här bara dök upp på radion eller nåt sånt, men när medlemmarna kommer från punkscenen och bolaget i första hand ger ut punk och det sätter förväntningarna känns Vånna Inget för pretentiöst och blöthjärtat. Och jag har svårt för band som ger sig fan på att anamma en viss stil- eller tidsepok och göra allt för att vara så korrekta som möjligt i sin tolkning av den, eller bara bestämmer sig för att medelklassig livsleda och cynisk svartsynthet är en image man kan klä på sig som en fånig hatt och komma undan med, med trovärdigheten i behåll.
Gråtrunkpopbandet Vånna Inget åker till Tyskland. 
(Vånna Inget - Allvar CD - Heptown Records) Allvar heter det allvarsamma debutalbumet från popbandet Vånna Inget från södra Sverige som tar sig själva på så stort allvar att det stundom blir svårt att ta dem på allvar. Medlemmar från bland andra The Confession, The Part Timers och Sista Sekunden (Tommy Tift - mannen som är så tråkig att tiden stannar upp och tickar baklänges i hans närhet) spelar driven, ledsen, proggig, new wavig postpunk där bolag och recensenter droppar referenser som Tant Strul och Pink Champagne, och det är klart att det är lätt att göra bara för att vokalisten (en mycket duktig sådan) råkar vara kvinna. Men även andra har nämnts, nyare, typ Masshysteri (Paco gillar inte Masshysteri) och där vill jag hålla med. Samt lägga till Hanna Hirsch och random 90's emopop-band som Broder Daniel eller kanske deras basist lite längre fram. Angeläget för den ledsna poppojken eller pandaflikkan, med andra ord. Påmålad krystad teatermusik för Paco. Den stora behållningen är Karolinas sångröst som verkligen är bra, samt låtarna Alla Andra Dagar, Tickande Bomb och titelspåret, om man kan låtsas att det är -97 och att man själv är en full svartpoptjej i Slottsbacken i Uppsala och man just tömt sin plastflaska med blått vin. Grejen är att jag förmodligen skulle nickat uppskattande om det här bara dök upp på radion eller nåt sånt, men när medlemmarna kommer från punkscenen och bolaget i första hand ger ut punk och det sätter förväntningarna känns Vånna Inget för pretentiöst och blöthjärtat. Och jag har svårt för band som ger sig fan på att anamma en viss stil- eller tidsepok och göra allt för att vara så korrekta som möjligt i sin tolkning av den, eller bara bestämmer sig för att medelklassig livsleda och cynisk svartsynthet är en image man kan klä på sig som en fånig hatt och komma undan med, med trovärdigheten i behåll.
