Tillsammans med fru och några utsocknes började kvällen på dagen i Vitabergsparken. Ingen verkade ha någon större koll på
The Flints, jag själv inkluderad, men det pratades om att det skulle låta lite svensk 77-punk om det hela. Vi lämnade så småningom Vitabergsparken, då i ett större sällskap bestående av människor som anslutit sig under timmarna i parken, och det blev öl på Bläckan. Där fick jag höra att The Flints, på en dålig live-inspelning, lät lite för mycket trallpunk. Jag kom in till första låten så småningom, vilken var
Knogjärn & Rosor och det lät riktigt bra. Vidare spelade de bland annat
The Flints (den enda låten på engelska vill jag minnas),
Anarki, och
Enkel Biljett (en av flera låtar som tillägnades Kungafamiljen). En del melodier skulle lätt kunnat vara
Charta 77 eller typ
Radioaktiva Räker men det var inte mycket typiska trall-trummor eller så. Det var ett jämt gig på typ nio, tio låtar och de gjorde ett bra jobb som ersättare till
Ticking Bombs som ju hade ställt in. Under tiden de spelade roade sig en uttråkad man med att slänga med högerarmen i luften men detta lugnades snart ner av herrns bekanta då det började skapa lite hätsk stämning. Efter The Flints märkte jag att det var dålig uppslutning för evenemanget och så var det fortfarande när
Hudson Falcons började plugga in sina instrument och värma upp. Det var mycket glest och den där känslan av att inte kunna röra sig, som alltid infinner sig på Snövits-gig, var som bortblåst och även om det för en gångs skull var skönt att kunna andas så var det synd att arrangörerna inte går runt på såna här grejer. I vilket fall som helst drog Hudson Falcons igång och brände av deras absolut bästa låt,
Working Class War, som första. De körde ett gäng andra bra låtar som
Johnny Law,
Free Lori och
Revolution. De hade inte gett publiken någon lång paus efter The Flints men det berodde nog på att de hade ett ganska långt set och ville bli klara innan elva eller vilken tid det nu är då det måste vara tyst på Snövit. De är verkligen skickliga musiker men de gör inga skrytlåtar. De spelar bra Rock 'n' Roll punk och försöker inte göra det knepigt. Däremot hade de ett par låtar mot slutet där de fick visa upp sina färdigheter, speciellt basisten. Det var ett rejält coolt bassolo han drog av. På det hela var det ett bra gig och en bra låtlista. Här avslutades kvällen för undertecknads del och det blev hemgång. På vägen ut från lokalen, på ovanvåningen, syntes ett par icke-betalande supar-skins. Trist. Stort tack till Kell Hell & Club Underground som tar hit de här banden.
//Snigel-Hans
