Fanzine - Turist I Tillvaron #1, Våren 2016

Det verkar som om papperszinet fått en liten renässans och det är kul. Marching On och Keyboard Warrior har fått sällskap av Sörlings första punktidsskrift i fysiskt format på bortåt 25 år, självklart under samma namn som bloggen och samlingsskivorna. Jag ska inte bli långrandig här, men kan lista fanzinets för- och nackdelar lite smidigt:

En bra sak är tidningens bredd, här ryms det mesta med smak av punk, och även en hel del totalt irrelevanta företeelser (mer om det nedan). Charlie från Anti Cimex har fått en insändare om DIY och bootlegism publicerad; Vi Subversa föräras en liten minnestext, krönikor, hyfsat färska recensioner, scenrapporter och intervjuer samt ett större reportage samsas om de välmatade men luftigt layoutade sidorna. Formatet och layouten påminner i sin A4-tappning och sitt pedagogiska upplägg om Sveriges bästa fanzine någonsin; Terrorpop.

Och det negativa då, det är ju som vanligt en smaksak, men en recension är en recension och den är subjektiv... Vem bryr sig om hipstersporten rollerderby eller "antirasism på läktaren"? Och queerpunk, vad fan är det? Den pissliberala hipsterförda identitetsvänstern ska alltså få fri tillgång till punken för att poängtera skillnaderna mellan människor och ställa dom mot varandra i görligaste mån? Som om ytterligare splittring skulle behövas eller vara önskvärd. Bevare mig väl.

Annars - här finns nåt för alla från crustnackar till skinheads. Stöd, köp, köp eller stödköp.

The Bristles - Last Days of Capitalism CD/LP

(The Bristles - Last Days of Capitalism CD/LP - Civilisation Records / Heptown Records / Pike Records) Fan vad tiden går fort. Redan tre, fyra år sedan jag recenserade det relativa bottennappet Bigger Than Punk, där experimentlustan i kombination med tråkiga låtar och skitfult omslag totalt svalkade det eventuella intresse jag hade kvar för bandet.
   (Läste kommentarerna under den recensionen nu - det var nån som klagade och tyckte att punk är att "göra vad man vill" och att er ödmjuke proffstyckare jämförde för mycket med gammalt... Fy fan vad äääägd hen blev!)
   Anywho. På Last Days of Capitalism fortsätter The Bristles sin för århundradet nyvunna ambition att vara ultrapolitiska. Låtarna handlar således om exakt samma saker som på föregående plattor, det vill säga kapitalism, globalism, konsumtion, sexism/chauvinism, rasism, Sverigedemokraterna, kommersialism etc etc you know the drill. Musiken är däremot till skillnad från tidigare släpp helt i avsaknad av experimenterande croosgenre-trams och liknande, och det är en bra sak! Faktiskt är det här en schysst mangelskiva där musiken påminner både om svartsynt kängpunk i stil med Oral, och råare anarkopunk, typ Conflict och Icons Of Filth. Produktionen (signerad Tommy Tift, med fötter i hardcore- och gråtpoppunkscenerna) är lite stiff, men det funkar.
    Inte bara kattskit, med andra ord. Till de tolv ordinarie låtarna kommer också åtta bonuslåtar på Svenska, som tidigare släppts i andra former, till exempel Ebba-tributen bandet gjorde.

Nytt album och video av/med The Bristles på Heptown Records

Stockholms-manglet 22-24/8

Fanzine - Kissan Päivät #3, Mars 2014

Skickat till mig från nordligaste Norrland är nummer tre av fanzinet Kissan Päivät. Man kan undra varför. Den paranoida Paco misstänker att redaktören skickat ett ex till Brest bara för att få vatten på sin anti-blogg/skinhead/punk-som-underhållning-etc-etc-kvarn, eftersom jag snabbt märker att vi använder oss av begreppet punk på helt olika sätt, jag och den gode Kissan. Han (hen skulle hen nog vilja att jag skrev) ser punken som ett redskap för kampen, pratar genus, veganism och så vidare, och jag tycker det är jättebra, whatever floats hens boat, men jag har svårt att ens kunna bedöma det här fanzinet. Framför allt eftersom punken inte är så framträdande alls - det handlar om ett par fanzinerecensioner och gigrapporter - utan eftersom att det som i huvudsak avhandlas i norrländskt tungsinta textsjok klipp-klistrade lite hipp som happ, är norrländsk separatism och konspirationsteoretiska utäggningar om Storsvensken och dess förbrytelser mot alla andra. Som ytterligare en sak att förhålla sig till vid sidan av könsmaktsordningen/den maskulina hegemonin, den strukturella rasismen och yada yada... För folk med intresse för fanzinet i högre grad än punkmusik och subkultur, och kanske för likasinnade.

V/A - Turist I Tillvaron Vol 5 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 5 LP - Turist i Tillvaron) På den femte, och i mitt tycke svagaste volymen av kulturgärningen Turist I Tillvaron, känner jag till sex band sen förr. Av dem har jag hört fyra, och av dem i sin tur gillar jag ett, kanske två. Dessutom lyser damerna med sin frånvaro, åtminstone jämfört med tidigare volymer i serien. Endast tre orkestrar är helt eller delvis kvinnofrontade.

Inledande Angel Piss är ett av de tre. Dom är även ett av banden jag känner till sedan tidigare, eftersom jag läst en bra intervju med dem i senaste numret av CowMag, där jag tycker de ger ett skapligt sympatiskt intryck. Musiken är återhållsam hardcore med inslag av crust, käng och anarkopunk och med rivig sång som passar bra till musiken. Inte dåligt, men verkligen inte speciellt bra heller. Blåslampas två bidrag låter som om de kommer från en kassettsamling släppt på Egg Tapes och är inspelat i ett limrus. Inte fy skam alltså, hygglig svensk rural 80-tals-HC/punk. Brottsvåg från Umeå ser ut som regulars på den lokala Dressmann-butiken och säger sig spela "tidig 80-talspunk utan tjafs"; en beskrivning som stämmer bättre in på föregående konstellation. Försöker vidga referenstänket, men inget enda 80-talsband kommer till undsättning, däremot en hel del 90-talsband hemmahörande på Birdnest. Eller typ Bison.

Fredag Den 13e har jag hört förr på en split med nåt Stockholmsband om jag inte missminner mig. De spelar helt ok riffig, tajt hardcorepunk utan något som får en att ryckas med. Math and the Blah Blah Blahs följer upp med garagig dieselcore; riffig och lätt avig. Den här skivans stora överraskning är UX Vileheads, som jag tidigare avfärdat som ett fåntrattsband efter att hattfjanten 138 hajpat dom eller nämnt dom i nåt sammanhang. De bjuder här på oemotståndligt tight thrash som skulle kunna ha legat på Rot Records i mitten av 80-talet, fast med bättre ljud.

Spiknykter från Götlaborg spelar förbannad och ostyrig käng i högt tempo. Dessutom låter det tråkigt att vara spiknykter, och på sitt utrymme på gatefoldens insida väljer de att publicera en bild på en brinnande svensk flagga, vilket känns lite De Geer och lätt töntigt som bäst, men jag blir ju provocerad så jag gissar att de lyckas i sin avsikt att vara naglar i mustaschgubbars ögon även om jag hellre hade läst lite inspelningsinfo eller sett en bild på bandet. Nåväl. A-sidans avslutande Lurken Boogie Band (självklart från studentstaden Muppsala) bidrar med en låt jag inte vet om den är ironisk eller bara dålig och i så fall vad som är värst. Akustisk boogieprogg, fy djävulen.

Sida B inleds med skivans i särklass och utan jämförelse bästa låt; Turister av Borås alkohjältar Gatans Lag. Det är den bästa låt de gjort sen jag vet inte när, påminner om bandets egen Jag Kan Inte Slåss och handlar om hipsterhat vilket får betraktas som en av de viktigaste samhällsfrågorna just nu. "Wöööööö jag exploderar snart / av hat". Fy fan vad bra. Det blir svårt för avlösande Vinnarcirkeln att matcha det, och det kan de såklart inte heller. Deras låt går i samma typ av det av bandet patenterade hardcore med avighet som ledord - bara nästan olyssningsbart. Här tycks de ha fläskat till sitt sound också, med tveksamt resultat. Sub Alert har man ju hört om men aldrig hört, och det är inget man gråter sig tillsömns över. Gapig men tämligen långsam hardcore av det slag som inte gör någon människa glad.

The Volcano sticker ut som penitz i glipan på en slarvigt knäppt rökrock: minimalistiskt pubrockig 77-punk med kvinnlig och alldeles för skolad/ren sång för min smak. Även Hjärtattack (Stockholms enda bidrag till den här volymen) avviker något från den i stort hardcoredominerade samlingen. Duon (?) består av medlemmar från 90-talets rurala trallvåg som funnit varandra på typ Carmen (om man får tolka lite fritt) och bestämt sig för att hitta på nåt ihop. Nåt i det här fallet rör sig om en lätt garagig hipsteranstruken punkrock, icke helt oäven.

Nedslagsplats spelar smutsig hardcore med trevlig ljudbild men ganska tråkigt material i första låten och helt ok i andra, betitlad Nej. Rak och god. Utbrott ifrån Luleå känns ganska anarko och låter helt ok med kvinnlig växelsång och lagomt tempo i sin hardcorepunk. Jealous Cowards gillade jag när jag recenserade deras fullängdare, men här gör det ett mycket ljummet intryck med en släpig historia av det allra tråkigaste slag.

Köp för att du köpt de tidigare och vill ha hela serien, eller för Gatans Lag-bidraget. Sexan kommer snart :)

Infernöh, Desperat, Skogen Brinner, Burning Kitchen & Mob 47 på Grundbulten/STHLM 20111119

Något skeptisk men delat förväntansfull begav jag mig till Grundbulten då de arrangerade sin sista spelning innan nedläggning. Jag har aldrig tidigare varit där och främst har anledningarna varit att det allt som oftast spelas bedrövlig metal-crust och sällan punk. Andra anledningen har varit den, framförallt internetbaserade, konflikten som blommade som mest i sommras innan, under och efter Peter Punk Pokal. Senare i detta stycke står det lite mer om den.

Det var fullt av folk, många helt nya ansikten, men en del bekanta - vilket ju så klart var trevligt. Vi släpptes in, pyntade en hundring i dörren, och klev in i lokalen. Det var, för den som inte själv besökt Bulten, ett ganska stort rum med bar och scen. I baren köpte man billig öl och cider och sedan satt man vid något av de många borden och drack upp. Första bandet som klev på var, trots att de hette Infernöh, ganska bra. När de hade spelat två, tre låtar och stod det klart att allt inte lät likadant, det var inget hjärndött ultramangel och det det fanns en uppmuntrande avsaknad av metal. En bit in i giget spelades några låtar som inte alls föll mig i smaken men de gjorde en klart godkänt spelning.

Desperat körde därnäst och är, som jag förstod det, i princip Mob 47 som spelar låtar som skrevs till Mob 47 men som inte höll måttet för det namnet. Det var inte heller jättebra.

Jag är inte helt hundra på vilket band som spelade sen och jag tror att de hade en eller kanske till och med två oanonserade akter på scenen (alternativt missade jag annonseringen). Enligt listan borde det i alla fall ha varit Skogen Brinner som efter Desperat fick mig att vilja gå därifrån. Det som spelades var en sämre(!) och tråkigare(?) version av Black Sabbath och jag menar... hur är det ens möjligt?

Burning Kitchen (återigen aningen osäker) var å andra sidan lite roligare. Det var en trevlig kombo av svensk '77 och engelsk '82 skulle man kunna säga.


Burning Kitchen

Sist upp på scen var Mob 47. Då var jag inte intresserad av musik längre.

Det var ganska bra stämning tyckte jag och inget speciellt hände förutom att någon Tim Armstrong-wannabe bråkade lite med en glamrockare som hade hittat dit.

Ett par andra tankar slog mig också. Den ena var att det talas väldigt mycket om att stödja scenen och om man är intresserad av punk så är man på vissa ställen. Senast jag kollade var Mob 47 i allra högsta grad ett punkband. Och nej, jag säger inte att jag tycker att vissa borde ha varit där, men kraften i uttalanden om en scen där man stödjer varandra försvinner en aning. Men så ser det ut nu, verkar det som. Stockholms-scenen är splittrad och inkonsekvent.

För er som tycker att politik är fett löjligt och inte vill läsa om något som har med det att göra: sluta läs här.

Till slut, för att återknyta till bråket kring PPP (som också är en bidragande orsak till den splittrade scenen), ska jag ta upp en sak jag tyckte var ganska kul. I korthet handlade bråket om att en stor del av Stockholms punkscen blev kallade för nazister enligt resonemanget "har man någonting att göra med någon som någon gång haft någonting att göra med nazism, så är man nazist själv". Dessa ord gick att spåra till annhängare av den delen av scenen som rör sig i Gundbultenkretsarna som vid många olika tillfällen samtidigt talat illa om Oi!. I vilket fall som helst så blir det hela mycket lustigt när man studerar den väggen de har med utklipp och bilder där ingen annan än Nicky Crane fanns där och spännde musklerna i en bild från omslaget från skivan Strenght Thru' Oi!



Det var det hela.

//Snigel-Hans

Bild föreställande Burning Kitchen stulen från M. Korell

Doom på Grundbulten

Du måste vara medlem i Grundbulten för att få komma in. Medlem blir du genom att mejla namn och personnummer till grundbulten@gmail.com

Punkkarnevalen i bantad upplaga 2011

Flyttad till Grundbulten och med samma stora "variation" som förra året...

Punk Illegal - line-up just nu:

Protestera - 01.05.1886 CD

(Protestera - 01.05.1886 CD - Halvfabrikat Records) Tack vare Halvfabrikat Records får Paco här tillfälle att bekanta sig (och i viss mån er) med en del av punkscenen som han annars inte kan så mycket om. Däremot sitter han på en hel hög fördomar, den gamle cemenberten.

Protestera utgör på många sätt standardmallen för den typen av politisk punk som jag åtminstone för tio år sedan skulle kalla för crust. De som är mer inne på hårdare, mer politisk (t korrekt) mangelpunk kanske inte alls håller med. Gammal anarkopunkestetik hur som helst, och en snygg välmatad digipak i svart och vitt. Det är musikaliskt strukturerad hardcore med kvinnlig och manlig växelsång. Det som eventuellt faller utanför ramen är de inslag av clean plockgitarr som jag associerar med typ Dia Psalma annars. Tempot är högt och musiken malande, men jag finner den trots detta märkligt skön och lättlyssnad. Den varierande sången ger låtarna dynamik, och riffen är melodiösa och smidigt flytande. Textmässigt är det inget för den som ogillar att bli skriven på näsan. För utländska lyssnare finns texterna i bookleten översatta till engelska dito, och som om inte detta vore nog finns även långa förklaringar och mer utbroderade reflektioner kring texternas ämnen på båda språken inkluderade.

Låtarna prickar av många politiskt heta potatisar som klasskamp, konsumism/imperialism/den vita mannens förmodade överhöghet, graffiti, sexism (den enda texten som inte sparkar in öppna dörrar, då den inte i första hand går ut till de redan frälsta), Palestinafrågan (där textraderna "ljudet av stenar är ljudet av vrede" vid den första lyssningen lite väl passande låter som "huvudproblemet är judeproblemet"), krig och profit och profit på krig samt brunskjortor.

Alls icke oävet, det här.

Rebellion 2010, Blackpool, Lancashire, UK, 20100805-20100808

Dagarna innan planet skulle ta mig till Manchester så fick jag & blivande mrs Snigel-Hans feber. Det kändes ju inte så jävla lovande men taggad till tusen befann vi oss på plats på New Sunset Hotel i Blackpool dagen innan festivalen. Drygt 60 band hade planerats och det hände ju inte kan jag säga.



Första dagen (Torsdag) började dock bra (enligt schemat). Först att se var The Restarts inne på den största scenen Empress Ballroom. Det blev runt fem bra låtar med riktigt fett ljud innan min uppmärksamhet drogs åt annat håll. Därefter Blitzkrieg på Arena som bjöd på ett gäng bra men, vad det verkade som, ganska orepade låtar (bl.a. The Future Must Be ours) som var tvungna att avbrytas för att börja om från början. Menace (Arena) var fruktansvärda att se, trots bra val av låtar som I'm Civilized, Last Years Youth, Carry no Banners & så klart G.L.C. Sången var usel - kunde inte sjunga rätt melodier, och dessutom verkade basisten och gitarristen allihopa vara på olika delar av låtarna vid flera tillfällen. Den enda som verkade ha koll var trummisen. Direkt efter klev Splodgenessabounds på och levererade det första som lät bra på Arena. Dom lirade den personliga favoriten My socks gone down my shoe tillsammans med Two pints of lager and a packet of crisps please, two little boys & en cover på Angelic Upstarts 2.000.000 voices (här 2.000.000 Mongols ?) Efter det blev det Lurkers på samma scen och fan vad grymt det var. Det var tight och det var ett gäng riviga gubbar på scen, till skillnad från trötta Blitzkrieg. Dom lirade fantastiska I'm on heat & Shadow bland andra hits. Sista bandet för kvällen var Section 5 som inte var lika imponerande som jag kom ihåg dem från 2009 men som ändå gjorde en bra spelning. Lite stelt förvisso men de har ett så härligt sound. Den bästa låten var For the love of Oi!

Fredag var inte lika bra bandmässigt, men det beror kanske på att det var ungefär 20 band att se, flera sena, och att febern var lite värre. Vi hade läst att ljudet på Olympia skulle vara kanon i år. Det skröts om det i häftet man fick när man köpte biljetter. Något måste ha gått snett eller så var de som skrev häftet lite lustiga för ljudet var nämligen förjävligt. Första bandet som var planerat var Guitar Gangsters men olyckligtvis så kom jag lite tidigt och fick se de sista tio minuterna av Monkish som kanske lät helt ok (svårt att veta när man inte hört det förut och det spelas live på Olympia) men som såg väldigt - har svårt att hitta rätt ord - märkliga(?) ut. En av dem bar en dräkt som föreställde antingen en ko eller en dalmatiner. En medlem såg ut att komma direkt från http://www.blackpoolgayscene.com/ och en tredje bar mask och mantel. Guitar Gangsters var dock väldigt kul att se, med blandat tidigare och senare material. Dom lirade skitbra låtar som Radio shakedown och Going To London. Därefter var det Warriors som efter tre, fyra, låtar blev bortprioriterade (ingen svår prioritering med det nya materialet som jag inte kan och med så dåligt ljud att man inte kan skapa sig en rättvis bild av det) för att vila bort febern lite på hotellet. Det blev snart dags att återvända till Olympia för att se East End Badoes som lirade Civil War & Garry Doesn't Glitter och gjorde det bra. Återigen blev febern lite övermäktig och det fick bli en paus till för att återigen senare återvända till Olympia för att se Stage Bottles som gästades av Atilla the stockbroker på ett par låtar. Vi fick se All you need is hate men inte You'll never walk alone vilket var synd kan man tycka. Det blev lite skivor, det blev lite träffa folk och det blev lite öl och snakebites. Sen blev det lite The Rezillos. Att gå från en spelning på Olympia till en på Empress Ballroom kan få vilket band på sistnämnda scenen som helst att låta bra men Rezillos drog på lite extra och sprang runt på scenen och dansade och så. Det var uppfriskande att se lite rörelse. Som andra låten lirade de Flying Saucer Attack vilket gjorde resten av spelningen lite menlöst så efter ungefär halva gick vi igen för att ladda krafter inför kvällens (och på sätt och vis festivalens) huvudband: Stiff Little Fingers. Även SLF lirade på Empress och fy fan vad bra det var. Dom bjöd på Silver Lining, Alternative Ulster, Fly the Flag, Wasted Life, Tin Soldiers och många fler asbra låtar. Saknades gjorde dock Gotta Get Away & Wait and see.

När vi vaknade nästa dag (tror det var nu, dagarna flyter ihop lite) så fick vi höra att ett av hotellrummens tak hade rasat in, där en av våra vänner bodde. Som tur var så kom hon inte till skada, tror hon var ute och söp, och förutom ganska mycket damm och skit så klarade sig hennes ägodelar också. Det här var det första som stämde in på de usla recensioner hotellet hade fått av tidigare gäster och senare snodde hotellvärdarna fjäkontroller och tv-boxar från rummen utan någon förklaring... I övrigt var Lördagen en bra dag fram tills kvällen då många sena band fick nobben till förmån för medicin och den obekväma sängen på hotellet. Det började med Olympia och Towerblocks som spelade bra trots dåligt ljud. Minnesvärda låtar var Be Proud to be punk, Saturday & Kill Baby, Kill Yourself. Mer Olympia och Red Alert som lirade många hits (S.P.G., It's Me Boys, Long Night In Long Island & In Britain) samt en Cover på Blitz' Razors in the Night. På vägen ut fastnade vi för Civet i ett par låtar. Ett band med tre tjejer som lirade Distillersluktande, tight, punk. Sen blev det svårt att hinna med. Två låtar med 999 på Empress för att springa tillbaks till Olympia för att hinna se tio minuter med One Way System som var sådär halvintressanta, och sedan till Arena för att se ett fenomenalt gig med Resistance 77 som lirade tidigt såväl som senare och favoriter som Chelsea Girl, Long Time Dead, Punk & Oi! & In the Gutter. Sen blev det till att möta folk vid Olympia där jag oavsiktligt fick se ett par låtar med Blaggers som gästades på scen av sångaren i Stage Bottles och var ganska intetsägande. Tillbaks till Empress och Penetration som var så jävla tråkiga så jag inte mäktade med att invänta Firing Squad och Don't Dictate. Fan vad trist det var. Men de lirade väl tight och så. Runt fyra låtar med Vice Squad på Olympia blev det sen och det var också kasst. Det jag hörde var bara mer moderna låtar och allvarligt talat är det inte därför jag vill se dem. Visst, skivan Defiant är ok men London Underground är ju för fan en förolämpning mot alla fans bara för att det är så dåligt. Nej, då var ölen som jag blev bjuden på av Ola mycket intressantare. UK Subs låg lite dåligt till, det krockade med Oppressed till stor del, och fick spela en kvarts ointressant material på Empress innan jag begav mig tillbaks till Olympia. Opressed gjorde en mycket bra spelning trots det dåliga ljudet. Inledde gjorde de med Los Fastidios (som enligt uppgift gjort en bar spelning tidigare på dagen) Antifa-Hooligans. Stage Bottles sångare gästade även här, när bandet spelade Bad Manners Skinhead Girl. Bäst var det dock när de lirade sina egna låtar och då speciellt Joe Hawkins. Sista bandet innan febern tog ut sin rätt och det var jobbigt att röra sig och andas var Hard Skin. Det var bra och framförallt roligt att se dem. Tjockisen i bandet var helt enkelt ascool. Bästa låtarna de lirade var The Good Times, We are the wankers & Beer and fags. Jag hade gärna hört Make my tea men det blev det inget av med.



Söndag. Fan vad trist. Det inleddes i vilket fall som helst med Bingo with Max Splodge som var mycket underhållande. 2 minuter efter insläpp vad det fullt och ett jäkla projekt att hitta sittplatser. Priserna var av tvivelaktig kvalité med många fula plastväskor och peruker och filmer med titlar som Chicks with dicks och lick my giant tits. Första bandet för dagen blev Gimp Fist på Olympia som lät ganska bra. De hade en låt med en gitarrslinga som lät som Frenzy Four's One Night Stand och med refräng som lät som Evil Conduct's Stick Around(?). Guns on the Roof på Arena därefter. De var tidiga med cirka 10 minuter och om det fick mig att missa Frustration så var det dåligt. Annars gör det inte så mycket. Man fick höra Lord, what have we done?, Derailed, What do you want och Johnny Cash's Ring of Fire. Även fast bandet är från England, tänkte jag också på, både lät de som, och såg ut som, Jänkare. 7 Seconds' spelning bestod till 80% av prat och det var jag inte på humör för. Annars lät det bra för att vara en Olympiaspelning. Såg i vilket fall som helst bara ett par låtar innan jag tröttnade. Criminal Class stod på tur, utan orginalmedlemmar öht fick jag höra, och gjorde ett ganska bra gig på Arena. Bad Religion gled vi in för att se lite av på Empress för att ha gjort det. Efter ett par låtar prioriterades "Air Hockey" istället. Sista bandet för kvällen var Subhumans men jag var trött och full och rastlös och kunde inte njuta av giget trots att de levererade bra på Olympia. Innan vi gick för att spela bort all växel med Simon, Jennie, Ola & Reine (som var det generella sällskapet under hela festivalen) på Corral Island så fick vi höra Religious Wars och det var ju så klart fenomenalt.

Sedan återstod alltså hemfärden, vilket var något deprimerande men ok. Vi fick sällskap på plan och tåg av Sanchez, mrs Sanchez, Pike, Domar & Jacqueline. Och så var man hemma igen, börjat tagga inför nästa år med Cock Sparrer som headline. Inte massa strunt.

//Snigel-Hans

Dodeskaden - När Ingenting Längre Spelar Nån Roll

Inte ofta man ser crusttomtemusik på den här bloggen. Det beror inte så mycket på att jag tycker illa om crustpunk, för det gör jag absolut inte, utan mer på att jag varken kan speciellt mycket om det eller äger speciellt mycket av det. Jag vet faktiskt inte ens om Dodeskaden kan kallas crust, så vi säger hardcore helt enkelt. Den här inspelningen gavs ut i egen regi 2005, och jag la mina flottiga på den under en spelning med det här bandet och fler i Västerås året därpå. Riktigt bra bitvis, i synnerhet när damen sjunger/skriker.

Ladda ner här!

1. Charader 2. När Ingenting Längre Spelar Nån Roll 3. Dreams of Utopia 4. Tänk Själv 5. Brinn Då För Fan 6. Passivitet

Festivalpepp

Drygt en månad kvar tills vi kosan styr mot Lancashire för ännu en upplaga av Rebellion. Under tiden försvinner juli som sand mellan fingrarna, och det enda man kan göra åt det är att försöka fånga dagen som det så fint heter, och förbereda magen på det nordengelska kökets gastronomiska behagligheter medelst engelska frukostar och diverse körv, nedsköljt med försvarliga mängder bitter. Nu har årets spelschema lagts upp, och Paco gnuggar händerna och laddar med en klart överoptimistisk preview på det egna bandseendet.

Torsdagen brukar vara svår, eftersom onsdagen brukar innebära den kraftigaste fyllan (man är som ett barn på julafton och dessutom lindrigt flygrädd, så, ja... ). Som tur är är det en lugn första dag på festivalen, där de enda band man borde se (om ens de) är de som spelar på Arena framemot kvällens slut; nämligen Police Bastard, Section 5 och The Varukers. Får se om man orkar eller om man bestämmer sig för att återhämta sig inför de tunga kommande dagarna. Nej, precis nej, man blir inte yngre.

På fredag eftermiddag kanske, bara kanske går jag och ser delar av Sick on the Bus och/eller The Agitators, innan Sensa Yuma kliver på Olympia 2 klockan fem. The Crack går upp klockan sex på Empress Ballroom, och med en förhoppning om att det ska vara ett riktigt gig och inget klappande-kompisar-och-Cock Sparrer-covers-gig, beger jag mig i den riktningen. Runt sju spelar Instant Agony på Arena, så förmodligen blir det till att gå tillbaka dit, även om det i praktiken kommer att vara betydligt mindre effektivt. När ska Paco fukta mustaschen exempelvis? Eller köpa kilovis med skivor? Nå, det får tiden utvisa. Det här är bara spekulation, men det kan vara trevligt att ha ett utopiskt utformat schema att försöka hålla sig till. För sedan blir det dessvärre ännu värre, när man runt åttasnåret måste springa omkring om man ska uppsnappa brottstycken av Splodgenessabounds, Abrasive Wheels och Subhumans. Det kommer nog sluta med att jag antingen skiter i alla tre, eller slår mig till ro på Olympia och tittar på Wheels. Runt 21 struntar jag i Demob, som inte inehåller tillräckligt många originalmedlemmar för att rättfärdiga sin existens, och väljer mellan Peter & The Test Tube Babies och Argy Bargy, som jag kanske kommer att strunta i också, bara för att jag redan sett båda banden fler än en gång och vid det här laget förmodligen behöver sätta i mig en flaska malibu för att orka med resten av aftonen. Denna aftonrest börjar förmodligen med The Restarts på Arena, följt av The Lurkers, som jag hellre ser än The Business. Pallar jag med The Exploited fram på småtimmarna får jag vara jävligt nöjd med mig själv.

På den arla lördagens morgon har man kommit upp på den kulles krön som är festivalens kemiska kurva i metaforisk form. Efter morgonens flottintag kan det egentligen bara gå utför, så man får göra vad man kan för att glömma att ens medvetande bor i just ens egen kropp. Detta görs exempelvis med poppers om man är en punkjävel från Fruängen, men företrädesvis med malibu eller burkbitter eller kanske ljumna spritdrinkar i hotellbaren om man är en frän francos. Lördagens första liveakt skulle kunna vara Clockworkpunksen Urban Scum, på Olympia 2 klockan kvart i ett, eller kanske A-Heads på samma scen tio i två, eller om man är riktigt baconförgiftad MDM på Arena kvart i tre eller The Duel fem över dito? Den som överlever får se. Fejkband som 2009:s upplaga av Criminal Class eller pasta-aktivisterna i Los Fastidios struntar man i, men Riot Squad vill man se, så det gör man insh' allah klockan tjugo i fyra på Olympia. Runt fem blir det East End Badoes eller 999 eller kanske båda eller kanske ingen, för det är en överjävligt späckad dag denna lördag den åttonde augusti. Klart som korvspad är i alla fall att man står på Empress ballroom klockan kvart i sju för att se Harlow's Newtown Neurotics spela. De gjorde en fenomenal spelning på samma scen 2006, och Steve Drewett spelade skjortan av det mesta ensam med en halvakustisk gitarr på förra årets festival, så förväntningarna är i det närmaste skyhöga. Channel 3 måste man nog tyvärr hoppas över, för att hinna ta ett par andetag innan ett av årets upplaga av Rebellions absoluta ess i rockärmen Major Accident uppträder på Olympia. Anti-Nowhere League levererar alltid, men får garanterat dissas till förmån för Darlington-bandet. Och sen verkar man, tro det eller ej, kunna chilla i säkert en timme, innan Dead Wretched går upp Arena tio i elva. Dessförinnan har man ignorerat mariginella precrustkreatörer som Amebix, och sen skiter man även i The Last Resort, som med fördel kan beskådas i Göteborg den 28 augusti, supportade av Million Daggers, Antipati och The Liptones, för att spara energi till ännu ett av festivalens måsten; nämligen The Adicts som går upp kvart i ett på Empress Ballroom.

Steve Drewett, Rebellion '08

Söndagen brukar innebära lika delar lättnad över att den här perioden av total förgiftning snart är över som ångest över att det är ett år kvar till nästa festival av den här digniteten. Banden kan avhjälpa lite av den känslan, för det är mycket bra även på söndagen. Tjugo över tre blir det Chron Gen på Empress Ballroom, men efter halva setet glider jag till Olympia, där Stomper 98 spelar. Där står jag sedan kvar och inväntar Leeds-bandet Guns on the Roof. Sen blir det paus innan Resistance 77 lirar på Arena runt halv sju, följt av NY-bandet The Templars, följt av paus följt av Bad Co Project vid tio-tiden på Olympia 2.

Sen är det slut. Vad gör man då? Går och sover eller idkar otukt med sin nyinköpta vinyl? Super och glömmer just det faktumet? För att hålla ångesten stången, vad? Är det bättre att vara full hela vägen hem och landa när man ligger i sin egen säng i sin egen förort? Skriv gärna och berätta.

En man vi kommer att sakna i Blackpool

Subhumans, Imperial Leather & PKP på Kafe 44, STHLM, 20090610

Det var en synnerligen grådaskig dag, och dimman låg tät och fukten i luften var högst påtaglig då Subhumans spelade på Kafe 44 supportade av norska PKP och Imperial Leather, allt som något sorts preludium till stundande punkbalunsen Punk Illegal i Munkedal. Vi satte oss på närmsta skolgård för att insupa frisk luft och burk-bitter i sällskap av goda vänner i väntan på spelningen.

PKP var först ut, och det var överraskande bra. En tre killar/två tjejer-sättning med bra trumspel och sköna tempokast, till något som annars lät som ganska klassisk anarkopunk. Skiva inhandlades och allt var frid och fröjd.

PKP:s vokalister. I bakgrunden The Lowlifes dito + basist.

När Imperial Leather spelade gick vi till stamhaket och tog en pint. Paco tänkte som så, att om man nu tvunget ska missa ett band, gör man väl bäst i att missa det bandet som man har störst chans att se igen, och eftersom Imperial Leather spelar på ungefär vartannat livemusikarrangemang i Stockholm borde man kunna kompensera. Så har jag tänkt sedan 2001, då jag sist såg dem.

Utan att vara alltför jävla inlyssnad på Subhumans kan jag konstatera att de gjorde en alldeles lysande spelning. Personliga favoriter som Who's Gonna Fight In The Third World War? och toppdängan Human Error spelades i alla fall med bravur, så jag blev nöjd. Sen gick jag hem.

Dick Lucas, lika snygg som då det begav sig.

Subhumans till Stockholm

Hej

I mer än ett år har Punk & Oi! & Annat Skoj existerat, och detta firas med omlokalisering. Paco gjorde som exempelvis Sörling och bytte till Blogger av främst två anledningar: För det första är det, precis som nämnda Sörling påpekade iochmed sitt byte, mer lätthanterligt och enklare att göra det hela mer estetiskt tilltalande med Bloggers verktyg. För det andra är Paco en tönt som följer med strömmen och som kände sig ensam hos den tidigare värden. Annars intet nytt.


För att ta någonting med mig från http://punkochoi.blogg.se/ och inte starta med två tomma händer samlar jag i det här inlägget alla länkar till musik som Ville och Paco rekommenderat under det dryga året som bloggen hittills existerat:


Xtract - Blame it on the Youth EP: http://sharebee.com/e3d607be
Birthward 82 - Valda delar från Oi! Rare & Exotica och Killed By Death #40: http://sharebee.com/0de77a7a
Indecent Assault - Dawn of the Adroid Workers EP: http://sharebee.com/26e44746
Instant Agony - Fashion Parade EP: http://sharebee.com/3cd8cb14
Instant Agony - No Sign of Life EP: http://sharebee.com/a302eec0
Vaavi - S/T EP: http://sharebee.com/7970a946
Grazdanskaja Oborona (GrOb) - Blandade favoriter: http://sharebee.com/8564f460
V/A - Hilse LP/Valda låtar: http://sharebee.com/2ac0eab7
Naked - One Step Forward Towards Reality EP: http://sharebee.com/4fdba5a5
Panx Romana - Paidia Sta Opla LP/Valda låtar: http://sharebee.com/7fba9817
The Stress - Blandade favoriter: http://sharebee.com/2c5a8867
Charge - King's Cross EP: http://sharebee.com/d186291a
US Chaos - Eye for an Eye 7": http://sharebee.com/1a731de5
Kidnap - Il faudra bien qu´un jour tout change 7": http://sharebee.com/8d99b679
AK-47 - The Badge Means You Suck 7": http://sharebee.com/b3549173
Zounds - Can't Cheat Karma 7": http://sharebee.com/9684f4a6
Xpozez - Burntout Youth 7": http://sharebee.com/28de5fe5 och Instigators: http://sharebee.com/4233ac16
The Dicks - Dicks Hate the Police 7": http://sharebee.com/afa682b0
The Huns - Live at Palladium 1979: http://sharebee.com/e37149ed
V/A - Bloodstains Across Texas LP/Valda låtar: http://sharebee.com/a1f61e68
Riot Squad - Religion Doesn't Mean a Thing 7" & Fuck The Tories 7": http://sharebee.com/d2d90068
Subterfuge - Who's the Fool LP/Valda låtar: http://sharebee.com/e54208c6
Wild Youth - Valda låtar: http://sharebee.com/27e2e228
Split - Gundog/The Templars 7" - http://sharebee.com/27e2e228
Metal Urbaine - Panik 7": http://sharebee.com/dcbc10f3
Second Thought - Valda låtar: http://www.zshare.net/download/7224912532a951/
Östermalm Boys - Upperclass Rock'n'Roll: http://www.zshare.net/download/7225071db5e20f/
No Class - Rien a Faire 7" - http://sharebee.com/90de7035
Second Thought - Really Fast or Die EP - http://sharebee.com/400709ed
Sighstens Grannar - Den Moderna Tiden EP: http://sharebee.com/d39d354e
The Herberts - Oi! Generation: http://sharebee.com/d665bca0