V/A - Turist I Tillvaron Vol 5 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 5 LP - Turist i Tillvaron) På den femte, och i mitt tycke svagaste volymen av kulturgärningen Turist I Tillvaron, känner jag till sex band sen förr. Av dem har jag hört fyra, och av dem i sin tur gillar jag ett, kanske två. Dessutom lyser damerna med sin frånvaro, åtminstone jämfört med tidigare volymer i serien. Endast tre orkestrar är helt eller delvis kvinnofrontade.

Inledande Angel Piss är ett av de tre. Dom är även ett av banden jag känner till sedan tidigare, eftersom jag läst en bra intervju med dem i senaste numret av CowMag, där jag tycker de ger ett skapligt sympatiskt intryck. Musiken är återhållsam hardcore med inslag av crust, käng och anarkopunk och med rivig sång som passar bra till musiken. Inte dåligt, men verkligen inte speciellt bra heller. Blåslampas två bidrag låter som om de kommer från en kassettsamling släppt på Egg Tapes och är inspelat i ett limrus. Inte fy skam alltså, hygglig svensk rural 80-tals-HC/punk. Brottsvåg från Umeå ser ut som regulars på den lokala Dressmann-butiken och säger sig spela "tidig 80-talspunk utan tjafs"; en beskrivning som stämmer bättre in på föregående konstellation. Försöker vidga referenstänket, men inget enda 80-talsband kommer till undsättning, däremot en hel del 90-talsband hemmahörande på Birdnest. Eller typ Bison.

Fredag Den 13e har jag hört förr på en split med nåt Stockholmsband om jag inte missminner mig. De spelar helt ok riffig, tajt hardcorepunk utan något som får en att ryckas med. Math and the Blah Blah Blahs följer upp med garagig dieselcore; riffig och lätt avig. Den här skivans stora överraskning är UX Vileheads, som jag tidigare avfärdat som ett fåntrattsband efter att hattfjanten 138 hajpat dom eller nämnt dom i nåt sammanhang. De bjuder här på oemotståndligt tight thrash som skulle kunna ha legat på Rot Records i mitten av 80-talet, fast med bättre ljud.

Spiknykter från Götlaborg spelar förbannad och ostyrig käng i högt tempo. Dessutom låter det tråkigt att vara spiknykter, och på sitt utrymme på gatefoldens insida väljer de att publicera en bild på en brinnande svensk flagga, vilket känns lite De Geer och lätt töntigt som bäst, men jag blir ju provocerad så jag gissar att de lyckas i sin avsikt att vara naglar i mustaschgubbars ögon även om jag hellre hade läst lite inspelningsinfo eller sett en bild på bandet. Nåväl. A-sidans avslutande Lurken Boogie Band (självklart från studentstaden Muppsala) bidrar med en låt jag inte vet om den är ironisk eller bara dålig och i så fall vad som är värst. Akustisk boogieprogg, fy djävulen.

Sida B inleds med skivans i särklass och utan jämförelse bästa låt; Turister av Borås alkohjältar Gatans Lag. Det är den bästa låt de gjort sen jag vet inte när, påminner om bandets egen Jag Kan Inte Slåss och handlar om hipsterhat vilket får betraktas som en av de viktigaste samhällsfrågorna just nu. "Wöööööö jag exploderar snart / av hat". Fy fan vad bra. Det blir svårt för avlösande Vinnarcirkeln att matcha det, och det kan de såklart inte heller. Deras låt går i samma typ av det av bandet patenterade hardcore med avighet som ledord - bara nästan olyssningsbart. Här tycks de ha fläskat till sitt sound också, med tveksamt resultat. Sub Alert har man ju hört om men aldrig hört, och det är inget man gråter sig tillsömns över. Gapig men tämligen långsam hardcore av det slag som inte gör någon människa glad.

The Volcano sticker ut som penitz i glipan på en slarvigt knäppt rökrock: minimalistiskt pubrockig 77-punk med kvinnlig och alldeles för skolad/ren sång för min smak. Även Hjärtattack (Stockholms enda bidrag till den här volymen) avviker något från den i stort hardcoredominerade samlingen. Duon (?) består av medlemmar från 90-talets rurala trallvåg som funnit varandra på typ Carmen (om man får tolka lite fritt) och bestämt sig för att hitta på nåt ihop. Nåt i det här fallet rör sig om en lätt garagig hipsteranstruken punkrock, icke helt oäven.

Nedslagsplats spelar smutsig hardcore med trevlig ljudbild men ganska tråkigt material i första låten och helt ok i andra, betitlad Nej. Rak och god. Utbrott ifrån Luleå känns ganska anarko och låter helt ok med kvinnlig växelsång och lagomt tempo i sin hardcorepunk. Jealous Cowards gillade jag när jag recenserade deras fullängdare, men här gör det ett mycket ljummet intryck med en släpig historia av det allra tråkigaste slag.

Köp för att du köpt de tidigare och vill ha hela serien, eller för Gatans Lag-bidraget. Sexan kommer snart :)