Barcelona Beach Beer Chaos - Stockholm representerat

Glad PSK - ses i dimman!

Lördagens headline-band/PSK#5

... The Adicts :)

PSK#5 - Tre nya bandsläpp!

De nya banden för det här släppet är alltså New York-baserade The Templars som iom det här gör sin tredje Sverige-spelning någonsin. Den första i Stockholm.

Att Agent Bulldogg spelar för femte gången kanske inte överraskar det allra minsta.

Hyfsat otippat är dock släppet/britterna East End Badoes som gjorde debut på hårdvara iom Back on The Streets (Secret, 1982); en samlingssjua som medföljde den fjärde och sista av Garry Bushells klassiska Oi!-samlingar; Oi! Oi! That's Yer Lot. Sångaren Terry Hayes gör mer väsen av sig i "nya" London Diehards, och EEB har nu för tiden ett snarlikt sound.

Tre nya band till PSK#5

Idag släppte Pretty Shitty Kjell ytterligare tre namn till Påskens galej. Dessa är Control (medlemmar från bland annat Intensive Care och Beerzone) som efter två ganska träiga album äntligen fått till det med tredje Ballad of a Working Man. Ska bli jävligt kul!

Från Darlington i Durham County kommer inte bara Major Accident och Last Rough Cause, utan även Gimp Fist, som spelar hittig oi! med tre ackord och popkänsla.

Tredje släppet för dagen är svenska Hyrda Knektar, som gått från trio till sextett efter vad det verkar. Poppig Stockholmspunk på rätt sida om hipsterstrecket. Ett band som sällan spelar live och som bitvis levererar alldeles utmärkt!

Också värda att nämna 2012

Årsbästalistan var i år koncentrerad på fullängdsalbum, men det har även släppts lite annat kul i år som är värt att ta upp, i form av återsläpp, sjutummare eller splitalbum. Tänkte tipsa om några av dem.

Ett släpp som bara måste vara skitbra är splitsjuan mellan Oldfashioned Ideas och Peterborough-bandet Black Marias (som för övrigt eventuellt är Sverige-aktuella framöver) på Contra. Jag har ännu inte hunnit lägga nålen till plasten, men det kommer, och jag kan hur som helst gå i god för att plattan är värd varenda korvöre!

En annan kul sjua är gamla rävarna East End Badoes' Hard Hits For Herberts som ursprungligen skulle ha släppts på svenska Pretty Shitty Town, men som till slut hamnade på amerikanska Skinflint. Hursom helst är det just hårda hits för herberts som levereras, och naturligtvis låter det inte mil ifrån Terrys "nya" band The London Diehards.

Randale Records gjorde en smärre kulturgärning när de samlade Franky Flames soloarbeten samt featuring-låtar på två CD-skivor alternativt en trippel-LP. Här återfinns det en gång svåra, men sedan återpressade samarbetet med norska The Whalers, materialet från hans sjutummare från 80-talet, samt hans samarbeten med exempelvis Evil Conduct och Vanilla Muffins plus en massa annat. Ett måste i hyllan.
En skiva jag inte kan uttala mig om är The Clichés nya album Street Rock For The Working Class, som jag inte äger än men som jag räknar med kommer att vara lika stabil som föregående utmärkta album.

Durham's finest; Gimp Fist och Last Rough Cause, delade en snygg LP på Contra. Den är som man väntade sig, det vill säga till bredden full av catchy gatpunk. Båda banden levererar men Last Rough Cause är bäst. Banden covrar också varandra.

West Side Boys Reste Fier (från 2011) släpptes av Bords de Seine och Randale som LP, och med följde en sjutummare som en hyllning till framlidne Tolbiac's Toads-medlemmen Bruno.

Och sist men inte minst fick vi oss till livs ett livstecken från Malmös Vindicate This! i form av en slick sjua betitlad Hard Feelings. Det kommer dessutom mera under 2013...

Bästa släppen 2010 - Gimp Fist - The Place Where I Belong...

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Gimp Fist från County Durham och därmed samma trakter som bland andra Major Accident och Last Rough Cause (vars sound GF inte ligger mil bort ifrån) har seglat upp som ett "ungt" engelskt hopp bredvid de mer hårdföra skinheadbanden från MFS. Det här är väldigt catchy - ibland tangerar det gränsen till att bli så lättsmält att man räds att det kommer bli ett nytt hattpunkband precis när man trodde att det konceptet var på utdöende. Men det är samtidigt riktigt jävla bra, trots lätt banala texter, och känns det bättre kan man ju tänka The Ruts och The Clash istället för Rancid när det börjar gunga i baktakt. Plattan består bara av hits enligt gammal tre-ackords-modell (i No Fun blir det uppenbart att man inte kan använda samma koncept hur länge som helst utan att till slut råka stjäla andra bands melodier - lyssna på The Oppressed's It Aint Right och jämför). Stanna nu, Gimp Fist, så kommer jag bli glad över nästa album också!