Vi var ett tappert gäng om åtta personer, Paco & undertecknad, Kjell Hell + Mrs Hell, Herr och Fru Sanchez, Agatha och Vasastanspoeten, som på
eftermiddagen lämnade Stockholm i en skitdålig och oerhört slö minibuss
för att våga oss en resa till Kuggnäs. Främst hängde jag med för att
ingen annan av stackarna hade körkort (lathet) och helst ville vara
fulla, men sen ville man inte missa
Ultima Thules sista gig någonsin.
Det fick kosta vad det ville, om jag så skulle behöva vada genom fulla
bönder, dodga håriga bikers och undvika att bli uppäten av tjocka
kvinnor så ville jag ändå se avslutet för ett av de mest omdebatterade
och motarbetade banden i svensk historia. Dessutom skulle Stockholm
Skins avlämna ”trettio år i tjänst”-gåvor till Thule, så det gjorde
också resan dit värd.
Hursom, resan började bra i ungefär femtio
meter ut på motorvägen tills biljäveln bestämde sig för att varva upp
motorn och därefter vägra åka snabbare än i runt 60 km/h i
nerförsbackar, och i normalfall runt trettio, fyrtio i timman. Underbart
tyckte Señor Sanchez, som verkat inbilla sig att jag ska köra ihjäl honom
varje gång han sitter i en bil med mig. Gamla pensionärer med
halvmetertjocka glasögon, en katt och något annat obeskrivligt körde om
oss och förnedrade oss med att glo på en när de litterärt blåste förbi
en där vi kämpade för att knäcka femtiostrecket på mätarn. Efter en
timma i snigelfart fick vi (mest jag) nog och hoppade av vid en
bensinstation för att proviantera, pissa och skrika på bilen. Efter allt
skrikande på bilen ville den tydligen fungera normalt igen, så snart
satt sex glada och smålulliga människor med chaufför och en ledsen
människa (Sanchez) med grav dödsångest och accelererade vidare mot
festivalen.
Så kom det sig att vi kom fram. Kuggnäs. Min första
tanke när vi (efter lite tjafs med funktionärerna om att vi visst skulle
få åka in med vår bil på området ) anlände var att vi kunde vända.
Fördomarna besannades när tre killar i enorma bombarjackor och
clownskor marscherade fram över grusvägen iförda de typiska ”be my enemy
and you will die”-tishorna som jag trodde varit utrotade sen slutet av
nittiotalet. Vi lyckades i alla fall utan att köra över någon (vilket i
efterhand känns som att det kunde kvittat) ta oss in på området och
parkera bilen på angiven plats. Alla lastade ur sin sprit och sig själva
ur bilen och stod och tuggade lite och försökte bestämma sig om den här
resan var värd bensinpengarna. Jag höll mig i närheten av det kvinnliga
sällskapet (Señora Sanchez fick agera extramorsa) med motiveringen att
anabolastinna och berusade människor inte angriper kvinnor med barn och
att jag således i alla fall gick säker från dem. Efter en timmas
hängande utanför själva festivalområdet vågade vi oss in där och
träffade på lite polacker som verkade känna Agatha. Dessa polacker
påbörjade operation ”Dränk Paco i läkarsprit och cola”. Det enda
vettiga jag fick ut ur konversationen kring polackerna var från Jens
Bulldogg som yttrade de sanna visdomsorden: ”Det skjuts för lite folk i
det här landet” samt småkuriosa om maskingevär.
Det var väl
ingen framgångssaga direkt med Paco utan snart slet jag med mig den
glade och berusade mustaschkonnäsören och gick förbi PST-killarnas bord med
skivor och tishor. Väl där, kunde jag konstatera att:
1) Det
fanns kvinnor här, vilket jag aldrig trott tidigare. Fast de sprang runt
i hello-kitty-tishor med den häftiga sloganen ”Good night left side”
eller såg ut som ursöta förskolelärare tills de flashade tröjor med en
viss prominent och medioker vykortskonstnär från Österrike.
2)
De enda välklädda herrarna utom Stockholmssällskapet var utlänningar med
bristande engelskakunskaper (som inte heller verkade förstå riktigt
vart de hamnat, men de var likväl glada ändå!).
Efter att ha
köpt lite skivor och försökt få en alltmer sluddrande Paco till bilen
för vätskekontroll mötte jag upp Herr och Fru Sanchez och satte mig med
dem för att spana in
Tattooed Motherfuckers eller något annat band jag
inte lyssnar på. Musiken var tajt men jag var inte engagerad i att
lyssna överhuvudtaget utan fokuserade istället på att följa två killar
som ägnade femton minuter åt att putta varandra fram och tillbaka och
skrika ”Vet du vem jag är?” etc åt varandra. Därefter kom Paco
vinglandes tillbaka lagom tills att
Pitbull Farm skulle upp på scen och
vi tog en kort paus vid bilen där han fick hälla i sig vatten varvat med
mer alkohol, så att han inte nyktrade till för snabbt.
Därefter
var det dags för nästa band jag totalt ignorerade. Jag väntade bara på
kvällens höjdpunkt, Thule, och försökte därefter bara umgås med folk
till dess. Jag stod i alla fall med Paco, familjen Sanchez och jag
tror även att Richie från England dök upp och lärde mig dricka orangina
(man måste tydligen skaka på flaskan…). Det blev ytterligare en
vätskepaus utanför vid bilen, där Paco roade mig och Vasastanspoeten med
att göra en frivolt och bli nersprayad av energidryck och bestämt hävda
att någon av oss fällde honom. Vi spatserade/vinglade runt lite utanför
området och bestämde oss för att gå in till de andra i
stockholmssällskapet. Men så icke, för där tog det stopp. Den elaka
överhögheten i form av vad jag tror var en 15-årig funktionär med
underbett och grav acne bestämde sig för att kolla efter mitt
festivalarmband, som jag tragiskt nog aldrig ens införskaffat. Det var
bara att gå och punga ut pengar för att fixa ett, något som både jag och
slutligen även Paco fick göra. Den 15-åriga funktionären fortsatte att
nitiskt kontrollera mig och mitt armband resten av kvällen av någon
anledning, men det var nog bara för att se till att jag inte tappade det
eller något annat flummigt.
Klockan började närma sig timman T
och det var
Kategorie C (? Som sagt, jag var helt ointresserad av allt
utom Thule) som skulle kliva på innan dess. Nu började det bli lite
högerhänder i luften, men knappast något utöver det vanliga en lördag på
medborgarplatsen eller en kräftskiva i Gurraberg. Man fick lära sig en
ny och rolig ramsa som ekade till höger om en där en av de största och
obehagligaste människor jag sett stod och skanderade glatt att ”Vi
gillar lika, vi gillar vita!”. Ja… Det var ju alltid något man kan välja
att häva ur sig. Under Kategorie C vinglade Paco runt med Señora Sanchez och Fru Hell för att dansa (?) eller bara införskaffa mer alkohol, som nu
verkade vara en bristvara sen en tetravin försvunnit och ölet på
ställets servering sinat. Jag stod mest vid Señor Sanchez, Richie
och Kjell, som varit försvunnen någonstans tills nu, och halsade
energidrycker och ville bara att Thule skulle gå på. Kategorie C får jag
väl inflika drog en rätt stor publik, om jag ska säga något alls om
dessa.
Och så slog klockan T och Thule äntrade scenen på Kuggnäs,
en enorm Sverigefana vandrade genom en kompakt folkmassa som tryckte
sig mot scenen och Janne konstaterar att ”Va helvete va mycket folk det
var”. De rev sedan av med många bra låtar (gamla som nyare), varpå de
personliga favoriterna ”
Stolt och Stark”, ”
Ragnarök” och ”
Förkastad och
Förnekad” spelades. Trycket kring scenen kan bara beskrivas som ett
fullpackat Snövit med en fullt packad och positiv publik! Det var kul
att se en sådan uppslutning i vad som för mig får beskrivas som ”mitt
ute i ingenstans”.
Och visst levererade Ultima Thule och det
blev inte sämre av att deras gamla sångare Bruno Hansen gästade, samt
att representanter för Stockholm Skins avtackade gänget på scenen. Vad
jag minns (och nån får gärna rätta mig) avslutade UT med ”
schottis på
Valhall” och tackade sedan för sig. Vilket också var signalen till mig
att börja samla ihop fyllon, bortsprungna tanter och lasta in dessa i
vagnen hem. Efter lite slöprat och strul med folket som gick vilse, bara
skulle pissa, gick och letade efter en person som dök upp precis
när de gick etc. så satt vi i alla fall i bilen på väg hem. Resan hem
är totalt ointressant, utöver ett besök på en nattöppen kiosk där jag
fick stifta bekantskap med en ”autonom nationalsocialist” från Tyskland
som var klädd i dressmann-kläder och pratade med falsett-röst. Väl hemma
inom Stockholms gränser dumpade jag av folk på Gullmars och Herr & Fru Hell hemma hos sig. Sen åkte jag hem med en trött och full/bakfull
Paco som skulle sova hos mig. Slutet gott, allting gott.
//Hanzel Hardlife
Kanske adderar några bilder sen om jag pallar // Paco
(Carcereduro - A Chaque Époque ses Héros CD - Pure Impact Records / Bords de Seine Records) Ännu ett exotiskt band som säger sig (?) spela vikingarock. Den här gången är det fransmän det gäller och inga mindre än det äkta paret Kroub och Elo, till vardags hemmahörande i hårdföra Pontoisebandet Haircut tillsammans med en medlem från Urban Crew, samt nån metalsnubbe. Jag kan tänka mig att Max även var Urban Crew-killen i Tir Groupe (kan inte kolla då mycket av mitt referensmaterial för tillfället är magasinerat) där Elo och Kroub också återfanns och vars sound Carcereduro i mångt och mycket anammat. Bandet spelar hård och driven punk med influenser från oi!, hardcore och metal (utan att någonsin rasa iväg i tempo) och med Kroubs primitiva sång och små nordiska folkmusik-licks, samt violin och även säckpipa (!) på någon låt här och där. Jag skulle aldrig kalla det för vikingarock med hänsyn till musiken - här måste jag åter referera till Tir Groupe - men det kan hända att texterna avhandlar skäggiga män, flugsvampsbrygder och andra högaktuella fenomen. Det är ganska bra, men lite enahanda, och de bästa låtarna är balladiga Peuple du Nord, där Elodie sjunger ett långt intro, samt Premier Amour, vars violinslinga låter Mansic. Andra detaljer att notera är att Enhärjarnas Kust till Kust tolkas under titeln Berserk. A Chaque Époque ses Héros innehåller tolv spår, intro och outro inkluderat.
(Kalevalan Viikingit - Work & Fight CD - Olifant Records) Den här plattan har en del emot sig... Finsk vikingarockig oi!-punk inte mil ifrån amerikanska Vanguard med pyttelite billy i sig, hur låter det? Billyinfluenserna är visserligen högst sparsamma vilket är ganska skönt men Kalevalan Viikingit är inte mil ifrån Wrecking Dead i vissa stycken. Produktionen är dock lite kantig och sången ganska brötig och trist, på de engelska spåren därför att den finska accenten inte riktigt funkar och på finska därför att jag inte förstår finska och därför att ett såpass hårt och kantigt språk mår bäst av lite mjukare sång.
(Enhärjarna - The Resurrection CD - Dim Records) Enhärjarna bildades -92, lade ner 2005 och släppte återföreningsplattan The Resurrection 2009 på Ultima Thule Records, här utgiven på licens av Dim. För övrigt är Enhärjarna ett band jag aldrig har lyssnat på innan, och om man ska gå efter den här plattan har jag inte missat särskilt mycket heller. Inledande Ride of the Valkyries/Tillsammans vi Stå är irriterande vikingametal med smattrande dubbelkaggar och andra dumheter. Tre ytterligare lågvattenmärken är En Riktig Jävla Suparvisa part II som bara förmedlar en känsla av nygödslad åker och kepa från Odalmannen, Cash Was a Punk!, en skitdålig tolkning av Johhny Cash' Folsom prison Blues, samt fruktansvärda avslutande balladen Våra Själar Brann, där sången inte håller för fem öre. Annars är Bissons sång i allmänhet provocerande ful, något jag inte kan minnas att jag reagerade på när jag hörde Steelcapped Strength. Musiken är generellt, förutom i öppningsspåret någon sorts välproducerad Oi! med mycket vikingaslingor, där låtarna på samma gång känns välarrade som ihoprafsade på nån timme. Ok, den har sina stunder också förutom allmänt bra melodier, The Resurrection: till exempel i Stolt Svensk som är så catchy och kompromisslös att man inte kan värja sig, trots slarvigt skriven text. Även Arbetslöshetsklassens Hjältar, som låter som om Mart Hällgren hjälpt till att skriva refrängen funkar, samt Feel Alone, där det knappast kan vara Bisson som sjunger. Tio låtar du kan ha och mista, de flesta helst mista.
(Ultima Thule - Korpkvädet CD - Dim Records) Ultime Thules senaste album Korpkvädet från 2009 är mycket trevlig lyssning; en skiva som sjuder av återhållen ilska och drivs framåt av tuggande gittarer och för Thule typiska gitarrslingor. Produktionen känns svenskt lagom och det enda jag saknar är trumljudet de alltid fick till förr i tiden. Textmässigt är det ibland lätt teatraliskt, men jag köper det faktiskt. Kanske för att jag inte alltid förstår vad texterna handlar om - metaforerna är många (och jag gissar att malibu kanske snarare hämmar än främjar hjärnans utveckling?) men faller sig på ett sätt också naturliga till den molliga, lätt folkmusikanstrukna punken. Nationalromantiken har fått ge vika för bistra betraktelser av samtiden, ofta allegoriskt författade, och endast språket och enstaka låtar antyder svensk historiefixering. Korpkvädet är en tolv spår stark platta som inte innehåller några direkta fillers, men däremot en handfull favoriter: inledande Ensamt Öga II och ännu mer Tro Inte. Konungens Kurir och vackra kärleksvisan Katrin Servenius, bräckta av Ordet Fritt. Naturromantiska Jorden Luktar Gott, så banal att den rentav blir vacker. Hat & Våld, och avslutande kängan till Alexandra Pascalidou; Alexandra. Det här är en skiva både för trogna fans (dit kan jag knappast räknas) och för de som dömt ut Thule innan, men hyser ambitionen att ge dem en ny chans.
(Ultima Thule - Svea Hjältar CD - Dim Records) Nypress på återutgivning av Ultima Thule-albumet Svea Hjältar från 1991. Jag gissar att Ultima Thule-fans betraktar det här som en klassiker, och själv tycker jag att det är helt okej! Till de bra sakerna att lyfta fram hör det som alltid perfekta trumljudet, en i allmänhet skön produktion samt bra melodier. Det som är mindre bra är väl att det ibland tenderar att bli lite fånigt, som i introt till Ragnarök, eller som när texterna blir högtravande och Thule ändå inte lyckas sy ihop säcken textmässigt. Då är det bättre att hålla det enkelt. Jag gillar Jannes röst, men 1991 hade han en del kvar att lära, och killarnas engelska är som vanligt under all kritik - åtminstone uttalet. Vad kan man annars säga? Svea Hjältar är själva definitionen av vikingarock trots att jag inte tror att etiketten var vidare etablerad eller ens uppfunnen när den här skivan släpptes första gången. Postpunken från de tidiga åren går igen i Festsång i Odens Sal och låtar som Protect and Preserve och Election Day inger en känsla av att Thule delade influenser med Charta 77 under den här tiden. Favoritlåtar är Ragnarök, Mitt Land, och Kring Sveriges fana.
(Horytnica - S/T CD - Olifant Records) Polsk vikingarockig punk som säkert gärna kallar sig vikingarock rakt av. Jag börjar få en ofrivillig överdos av sånt här snart. Donars Groll var trevlig lyssning tyckte jag inför recension och under påverkan av billigt rödvin, men ju mer det har snurrat i iPoden desto mer nördigt och träskalligt känns det. Det här är inte mycket bättre. Ett syntetiskt intro som för tankarna till Paris Violence och en första låt, Mój Hymn, som är riktigt bra och för tankarna till Vogelfrei mynnar ut i en anonym och ointressant soppa som blekt kopierar tidiga Perkele och mer låter som risig svensk trallpunk än som Ultima Thule, som borde vara standardmallen för varje aspirerande karbonkopia. Mycket ointressant platta (förutom undantaget första låten som nämnts) som egentligen kanske är en MCD eftersom det bara är sex riktiga låtar, plus pro-och epilog. .
(Midgårds Söner - Fä Dör CD - Dim Records) Återutgivning från 2010 av det här albumet som gavs ut första gången 1999. Fä Dör var det sista albumet som Midgårds Söner släppte, och det enda med DP på sång efter att Nitton lämnat (drak)skeppet ett par år tidigare. Rent musikaliskt tycker jag att Fä Dör håller jävligt hög klass. Det låter punkigt och precis lagom vikingarockigt och är bra producerat. Man kan ana att DP kanske var den som skrev det mesta av musiken vid den här tiden, då Sönerna låter väldigt mycket The Jinx här (det går undan rätt bra i vissa låtar) och DP spelade parallellt med dem under den här tiden. Det som är sämst med Fä Dör är texterna som är generande dåligt skrivna (både de på svenska och de på engelska). Man kan tycka att ett band som värnar Sverige på det här viset också kanske borde bry sig om att värna modersmålet? Men vad vet jag... Texterna är av den vanliga vikinga- och RAC light-modellen; mycket fosterlandskärlek, en del fornnordiskt guda- och vikinga-låtar, ett par scentillvända och en och annan sorgesång över det politiska läget. Den absolut bästa texten är den till Sverige Fosterland; en sonettartad visa som Midgårds Söner naturligtvis inte författat själva utan korpat från Verner Von Heidenstam och som lär vara det enda Midgårds Söner har gemensamt med Jussi Björling. Fä Dör är dock jävligt trevlig lyssning; ösig, mollig oi!-punk som har sin plats i den svenska punk/skinhead-historien vad man än tycker om den saken.
(Ultima Thule - The Early Years 1984-87 CD - Dim Records) Har tidigare beklagat mig över det löjets skimmer som vilar över genren Vikingarock. 1984-1987 var dock begreppet ännu inte myntat, och Ultima Thule lät postpunkigt och inte så långt ifrån Imperiet alla gånger. En del av låtarna på den här plattan, som släpptes första gången 1992, har spelats in på nytt, exempelvis Thules version av nationalhymnen och Psychokiller. De flesta har sin egen uppfattning om Ultima Thule klar, och att recensera en skiva som har nästan 20 år på nacken känns lite stelt, men det är schysst (post)punk alltså. Ibland sjunger sångaren (inte Janne, fy Paco, tack Marcus) jävligt bra och ibland låter han teatralisk och bajsnödig. Melodiöst är det, och producerat med klassisk 80-talsvirvel - inte mil ifrån Peter & The Test Tube Babies á Soberphobia. Arton låtar tidig Thule som den här recensionen inte kommer att sälja ytterligare exemplar av eftersom svenskar i svängen antingen älskar UT och äger allt med dem, eller också tycker de är fåniga och inte skulle ta i dem med tång. Paco, som ju är fransman, balanserar där i mitten. Visst är det pinsamt många gånger, men ofta låter det riktigt bra!
(Donars Groll - Von Liebe, Hass und Alten Riten CD - MFS) Det ligger ett löjets skimmer över genren vikingarock, och det naturligtvis med viss rätta. Jag har precis, efter ett uppehåll på ungefär sjutton år bestämt mig för att sätta mitt Ultima Thule-lyssnande i praktik igen efter ett oanat sug efter de tidiga tonårens För Fäderneslandet som jag ämnar införskaffa när ekonomin tillåter. Thule är annars ett ganska töntigt band hur bra de än låter med jämna mellanrum, och det är i första hand deras Black Ingvars-tendensers, deras skinnvästars och deras publiks fel. Eftersom den genomsnittliga lyssnaren definierar bandet stilmässigt går Thule - och därmed hela prylen - bort som ett raggarband/en raggarföreteelse, vilket kanske är ganska synd. Hur som helst är vikingarocken högst gångbar utanför Sveriges gränser där raggare är ett okänt begrepp och där den ibland lite högtravande nationalromantiken dämpas av språkbarriären. På kontinenten älskas genren av skinheads, punkare, psychos och liknande. Donars Groll är dock det första exemplet på ett icke-svenskt band som jag hör faktiskt spela musiken (som egentligen är ganska svårdefinierad rent musikaliskt) förutom ett par finska exempel, och jag har verkligen inga höga förväntningar. Jag menar, hur bra kan det bli? En trio som ser ut som ett skinhead med två kompisar typ Blue Fox-psychobillys och enligt den klassiska "jag har inte så många kompisar så jag lär min flickvän spela bas"-modellen... Här är jag både elak och sexistisk, men jag kostar på mig det eftersom jag faktiskt någonstans av någon underfundig anledning i och med andra lyssningen och fortsättningsvis verkligen tycker att den här skivan är, om inte jättebra, så åtminstone riktigt trevlig och underhållande lyssning. Om den känsla av välbefinnande som infinner sig vid lyssnandet sedan egentligen beror på musiken eller på rödvinet jag häller i mig låter jag vara osagt. Zum Siegen Geboren låter som gamla Vogelfrei. Merseburger Zauberspruch låter som nån sorts gullig saga och fan vet vilket språk den texten är skriven på. I Raben am Himmel närmar man sig försiktigt gudfäderna från Nyköping. Bäst är All Unser Stolz - även den åt Vogelfrei-hållet. Annars känns det mest som tysk, melodiös, mollslingig punk med små - lagom små för att det ska vara OK - New Wave of British Heavy Metal-influenser. Kanske inget jag kommer slänga på dagligen men åtminstone hyfsat kul!
