PSK#7, Klubben/Fryshuset/STHLM, 20160324-20150326

Här sitter man och svettas efter en traditionsenlig tre-dagars...

I år var en av skillnaderna att PSK-crewet själva låg bakom förfesten, som tog plats på En Arena och var hardcore-betonad. Engelska hypen Violent Reaction, svenska diton Urban Savage och Slapshot spelade. Två av banden var ändå på plats, på grund av att de utgör delar eller hela sättningarna hos Crown Court respektive Stars & Stripes. Jag hade inte planerat att besöka årets förfest då jag ansåg att det kostade mer än det smakade, och annat hände, men det blev så att jag dök upp där ändå. Det var en trevlig kväll, men vakterna var horor, något jag förstått är kutym på En Arena.

Första officiella PSK-kvällen missade jag Grebol (anlände lite för sent), som var det lokala och inledande bandet för året. Ett snabbt snack med basisten Jonnie gav vid handen att spelningen hade gått bra, men det fanns ett lätt missnöje med de egna prestationerna. Jag tror jag måste ha kommit mitt i Legion 76, som jag också missade, men som jag hörde hade gjort en kanonspelning. Personligen "upptäcker" jag sällan nya band live, och trots att jag har vad bandet har släppt är jag långt ifrån inlyssnad nog för att tillgodogöra mig en hel spelning, men med det sagt hade jag gärna sett nån låt iaf. Det gjorde jag däremot av Shipwrecked som jag dessutom sneakpeakat lite på i replokalsmiljö tidigare under dagen. Det var bra som förväntat, även om jag skulle kunna bandets musik bättre. Spextricket Digital Octopus struntade jag naturligtvis i, liksom Lion's Law, som jag ledsnat ordentligt på. Stars & Stripes missade jag tyvärr av bara farten (hörde dom var grymma) men såg Battle Ruins som jag tyckte lät extremt tungt och studiotroget. Det var en riktigt bra spelning, trots att man härvidlag var tämligen trött.

På lördagen såg vi till att vara tid, och fick avnjuta Rixe som jag tyckte gjorde en mycket tight och bra spelning. Gillar trippelsången, taktfastheten och Camera Silens-covern. Klubbens ljud gjorde bandet rättvisa, trots att utljudet flimrade lite under kvällen. Ett av Sveriges bästa och hetaste band just nu är Lost Warning, som följde upp med den äran och även slängde in en Royal Stakeout-cover for good measure. Även Crown Court såg jag, men där måste jag säga att hypen verkligen är större än bandet och att de faktiskt är betydligt roligare på skiva. Kanske bäst överhuvudtaget var Troublemakers, så om bara femtio pers håller med mig kanske man kan säga att arrangören gick över ån (Atlanten) efter vatten, men det kanske bara var jag som var ovanligt nöd med selektionen låtar etc. Alonzo såg jag verkligen inte. Däremot båda avslutande banden Peter & The Test Tube Babies (levererar alltid) och Sham 69, faktiskt för första gången, och dom gjorde en helt ok spelning!

Reflektion och summering... Fantastiskt kul som alltid, kanske mest för det sociala. Till nästa år är Cock Sparrer redan släppta, så den blir nog slutsåld aningen fortare än vad som är normalt. Vad den övriga uppställningen kan bestå i har jag faktiskt svårt att sia om med tanke på att dammen är ganska utfiskad vid det här laget. Spontant kan jag tycka att PSK litegrann har växt ur kostymen och kanske borde lägga om kursen, typ sikta på tre till fyra enkvällars, spridda geografiskt eller satsa på turneer av typen The Real Oi! Tour med Agent Bulldogg och Condemned 84 som genomfördes för typ fyra år sedan.

Pallar inte foga in en massa bilder och film, men håll ett öga på Colin Kennedys youtube-kanal. Han brukar lägga upp kvalitativa grejer!


https://www.youtube.com/user/ItsGizmoOi

PSK#6, Klubben/Fryshuset/STHLM, 20150501-20150502

Nu har det gått en vecka sedan man vaknade upp som ett uttorkat ökendjur och långsam började leta sig tillbaka mot något som skulle kunna liknas vid ett värdigt liv. Verkligheten känns overkligt värdelös i jämförelse med den blandning av berusning, goda vänner från när och fjärran, kvalitetspunkochoi och allmän känsla av odödlighet som PSK innebär. Jag ska summera helgen lite snabbt här, och för att inte försätta sidan i semiförlamning postar jag inte några inbäddade youtubeklipp utan rekommenderar er att besöka Colin Kennedys eminenta konto. Han filmade åtskilligt av samtliga framträdanden från årets helg och postar regelbundet kvalitativa klipp från spelningar han åser och dokumenterar hemma i England och på resa:

https://www.youtube.com/user/ItsGizmoOi/videos

Bilderna jag postar är samtliga tagna av Anders Hagman utom de från förfesten, som jag stal från random idiot på internet.

Helgen inleddes iaf på torsdagen, då man efter en seg arbetsdag hastade in till kvällens ställe Brother Tuck tillsammans med utvalda delar av Projekt 9. Där drack man långsamt igång helgen medan Snigel-Hans från Avgå!/Agent Bulldogg pillade med ljudet och kompisar från när och fjärran trillade in. Sammanfattningsvis var kvällen av sådan art att man blev stolt över att tillhöra Stockholms punk/oi!/skinhead-scen. På söderkrogen trängdes punkare och skinheads från ett tiotal länder med vitt skilda politiska preferenser och av diverse etniskt ursprung utan den minsta lilla skärmytsling. Bara fylla. garv och bra musik. Projekt 9 inledde, och det var första gången jag såg bandet spela med den nya sättningen (efter att Snigel-Hans bestämde sig för att lägga tid på Avgå! och Agent Bulldogg och Johan hoppade av till förmån för Constitutional Breakdown och studier). Den innebär att Silvere (tidigare Maraboots och även Sabotage) numera spelar bas (med den äran) och det skurits ner lite på leadgitarr. Projekt 9 bygger (numera endast) på energi och catchy refränger och kommer långt med energiknippet Erik på sång och Opoku på gitarr.

Projekt 9 på Brother Tuck

Under ska-orkestern Charlie Skaville valde jag att dricka och socialisera, liksom efter vad jag förstod, ca hälften av de tillresta. Nästa band av intresse var istället katalanerna i Reconquesta; ett band som scendebuterade i Il Prat med Agent Bulldogg för bara ett par år sedan och som nyligen släppt sitt debutalbum - ett ytterst bra sådant. De rev i alla fall av ett mycket tight och bra set, där de blandade egna hits med personliga tolkningar av orkestrar som Skinkorps, Ultima Thule och Skrewdriver. Under Back With A Bang fick de sällskap av ingen mindre än Merv (basist i bandet mittean av 80-talet till tidigt 90-tal) och glädjen blev naturligtvis stor.

Reconquesta, Brother Tuck

När sedan PSK drog igång på riktigt var det med samma känsla av triumf som vanligt. Noggrant utplockade band gjorde kanonframträdanden, alkoholen flödade och folk var glada. Sabotage inledde helgen genom att göra sitt första liveframträdande någonsin. Sydlänningarna i Oldfashioned Ideas följde upp med sedvanligt tight set. East End Badoes gjorde mos av det mesta den helgen, medan Anti-Nowhere Leauge alltid levererar, punkt. Headlinande The Exploited missade jag (igen) men har hört både ris och ros angående deras gig. Svårt att misslyckas med såna odödliga låtar gissar jag, men gitarristen kunde visst ha stannat hemma i Skottland.

 (Bilderna föreställer i ordning uppifrån och ner Sabotage, Oldfashioned Ideas, East End Badoes, Anti-Nowhere League och The Exploited)

Dag två gick naturligtvis inte av för hackor den heller. Otippade men alltid säkra Psykbryt inledde med sin gatutrall och vann säkerligen en och annan lyssnare med sitt rutinerade framträdande. The Liptones (som jag inte såg utan mest hörde roliga anekdoter om) levererade riktigt väl enligt uppgift, i synnerhet genom professionellt framträdande. Bäst på hela festivalen var Vicious Rumours som hade lyckats hämta hem gamle vokalisten John Mundy från Texas och som gjorde ett oerhört engagerat set och gästades på scen av bland andra den Nippa, Terry (East End Badoes) och Steve (Indecent Exposure) och således rev ner mastodonta applåder. Bishops Green kan leva allena på sitt material, och var kanske en aning trötta eftersom spelningen var den sista på en lång Europa-turné, men I wouldn't know, såg typ en halv låt... Headlinande Toy Dolls gjorde dremot ett strålande jobb. Att tre personer kan vara så samspelta och högljudda övergår mitt förstånd. Dessutom levererade dom "rätt" låtar ur sin digra låtskatt. Mycket värdigt. Ska bli intressant att se vad festens arrangörer hittar på till 2016.

(Bilderna föreställer i ordning uppifrån och ner Psykbryt, The Liptones,Vicious Rumours, Bishops Green och Toy Dolls)

PSK-Helgen - Dag 3 - Del 2

Den här dagen var de facto Sommarens Första Dag, och så jävla passande då att PSK:s ledning flyttar Agent Bulldoggs traditionella slot till att öppna lördagen istället. Så blev det. Kort set med utvalda klassiker samt ett par nyskrivna alster.

Följde upp gjorde Control (anförda av Iain från bl a Intensive Care och Beerzone), och detta - har jag hört - gjorde demed bravur. Här är man glad att det filmades, för i ärlighetens namn såg jag knappt en minut utav Control. Vet inte riktigt vad jag höll på med istället.

Tredje bandet ut var holländska Discipline, vars originalsångare gör tid för olika lågprofilerade rövbrott ochsom numera frontas av mikrofonmannen i Banner of Thugs. Han gjorde som väntat ett utmärkt jobb - Banner of Thugs har alltid med ganska stor framgång försökt låta exakt som Discipline - och även om jag inte är något större fan av deras kroppsbyggargaturock hörde jag ett par blandbandshits, typ Hell Is For Heroes, och att det lät bra.

Nu har vi kommit fram till det som innebar festivalens, och kanske mitt muiklivs fetaste ögonblick, nämligen Komintern Sect på scen för första gången på 26 år - i Stockholm! Orléans-bandet gjorde dessutom en hitspäckad, tight, entusiastisk och helt fantastisk spelning och bjöd en gammal tjock fransman i exil på ett minne för livet. Ord räcker inte till här, så jag lämnar det därhän innan jag råkar sabba datorn med tårar och snor.

Det stora headline-bandet hade en otacksam uppgift; att gå på scenen efter Komintern Sects bejublade framträdande. Men med lite konfetti och ballonger ordnade apan och hans The Adicts den saken. Själv var jag vid det här laget helt mätt.

PSK-Helgen - Dag 2 - Del 1

Den här dagen påbörjades med tvångsmässigt intag av rödtjut efter diverse grundläggande förberedelser som inbegrep sömn, intag av födoämnen samt tvagning. Första delmålet var att så tidigt som möjligt äga tid och rum i Thorbears lya på Södermalm. Delmål nummer två inbegrep efter att en stabil berusning säkrats förflyttning till Södra Hammarbyhamnen. Som vanligt är det ultraproffsigt arrat och med världens kanske trevligaste security. Jag stormade in mitt i Hyrda Knektars set, eller ganska tidigt i det. De lät bra och fyllde ut den stora scenen väl.

Nästa band ut var Projekt 9 som blixtinkallats för att ersätta Gimp Fist, som enligt egen utsago blivit tvungna att stanna hemma i England pga hastigt insjuknande av närstående. Det var första gången jag såg Projektet på en så här stor scen och med ett så bra ljud, och jag tycker att de tog väl tillvara på chansen. Trots en lätt otajthet emellanåt är det medryckande aggropunk med delvi mycket god scennärvaro. Förmånga säkert minst lika kul att se som Gimp Fist.

PSK-veteranerna Gatans Lag följde på detta, men då passade jag på att pissa, dricka, mingla etc... det som är halva nöjet men som man aldrig riktigt får tid med.

Desto mer intressanta var Lion's Law, som snabbt (delvis med hjälp av stark marknadsföring) gjort sig ett namn runtom i världen. De övertygade live, precis som jag väntat mig.

New York-bandet The Templars headlinade fredagens konsert, med den äran. Tror det är femte gången jag ser bandet spela och det här är nog den bästa spelningen jag sett med dem, möjligtvis i konkurrens med första gången, 1999. Eftersom bandet är ett ganska stelt gäng på scenen och kanske egentligen i första hand inte är ett liveband, beror kvaliteten på framträdandena nästan helt på ljud och låturval (de har gjort fruktansvärt mycket, och chansen att man ska få höra sitt eget "perfekta" set är helt obefintlig), och här lyckades de riktigt bra! Mot slutet fick bandet även sällskap av Steve "Milky" Reeve från Indecent Exposure, som brände av lite gamla hits ackompanjerad av amerikanerna.

För att summera första kvällen var det en utmärkt första kväll. Lagom mängd måste-band vilket lämnade tid för drickande och socialiserande, och jävligt bra folk och stämning om man hårdrar det. Paco fick under sista skälvande Templars-kvarten ta hand om en kamrat som stirrat för långt ner i glaset och packa in honom i en tunnelbana, och lika gott var nog det. Det var ju en dag dagen efter också...

PSK-Helgen - Dag 1 - Förfesten

Tre dagars fylleri och kulturkonsumtion började på skärtordagen, då Klubb Antisocial bjöd på norrländsk, finsk och brittisk oi! av finaste kvalitet. Efter fruset försupande på Helikopterplattan äntrade man ett fullsatt The Liffeys. Källaren var utsåld och på övervåningen bälgade tillresta oi!-fans från halva Europa. Kvällen var mycket lyckad och utan intermezzon. En perfekt inledning på helgen.

Straight Jacket (Norrland)




Tammerfist (Tampere, Finland)



Close Shave (Birmingham, UK)

Kuggnäsfestivalen 2013, Kuggnäs Motorgård/Nyköping, 20130726 - 20130727

Tänkte mest nämna arrangemanget med ett par ord samt droppa en oväntat välljudande video av Pressure 28 från i lördags. Säga vad man vill om Kuknäs, och dess belackare kan lätt hitta tillräckligt med guilt by association-poäng för att kalla festivalen vad de vill utan att andra än dess diehard-försvarare protesterar. Men benar man ut saker och ting är festivalen inte vidare kontroversiell, utan dess största problem är snarare den grunda genpool som utgör besökarbeståndet i stort, samt raggarinfluensen. Resten är bara smaksaker. I år spelade bland annat Pressure 28 på festivalen, och dessutom för första gången i Sverige. Sedan återföreningen för några år sedan har bandet gjort sig ett rykte om att vara ett bra liveband, men just denna soliga eftermiddag i ett snustorrt Södermanland fyllde basisten Ade år. De andra medlemmarna fyllde den stackars mannen, som sedan inte tog en ton rätt. Förutom det var det en trevlig spelning med en fåhövdad publik. Även The Firm från Holland, Pitbull Farm samt tillika svenska Agent Bulldogg spelade i år.

PSK#3, Klubben/Fryshuset/STHLM, 20120405-20120408

Datumen ovan syftar till för- och efterfesten också. Årets PSK var det bästa hittills även om promillehalten hos undertecknad var högst hittills också. Arrangörerna, banden och publiken i stort ska ha stort tack för dedikation, engagemang och hårt arbete. För mycket att skriva om så jag postar nedan ett youtubeklipp med vart och ett av de band som spelade.



Hittade inget på Section 5 och Projekt 9 av någon anledning.

Infernöh, Desperat, Skogen Brinner, Burning Kitchen & Mob 47 på Grundbulten/STHLM 20111119

Något skeptisk men delat förväntansfull begav jag mig till Grundbulten då de arrangerade sin sista spelning innan nedläggning. Jag har aldrig tidigare varit där och främst har anledningarna varit att det allt som oftast spelas bedrövlig metal-crust och sällan punk. Andra anledningen har varit den, framförallt internetbaserade, konflikten som blommade som mest i sommras innan, under och efter Peter Punk Pokal. Senare i detta stycke står det lite mer om den.

Det var fullt av folk, många helt nya ansikten, men en del bekanta - vilket ju så klart var trevligt. Vi släpptes in, pyntade en hundring i dörren, och klev in i lokalen. Det var, för den som inte själv besökt Bulten, ett ganska stort rum med bar och scen. I baren köpte man billig öl och cider och sedan satt man vid något av de många borden och drack upp. Första bandet som klev på var, trots att de hette Infernöh, ganska bra. När de hade spelat två, tre låtar och stod det klart att allt inte lät likadant, det var inget hjärndött ultramangel och det det fanns en uppmuntrande avsaknad av metal. En bit in i giget spelades några låtar som inte alls föll mig i smaken men de gjorde en klart godkänt spelning.

Desperat körde därnäst och är, som jag förstod det, i princip Mob 47 som spelar låtar som skrevs till Mob 47 men som inte höll måttet för det namnet. Det var inte heller jättebra.

Jag är inte helt hundra på vilket band som spelade sen och jag tror att de hade en eller kanske till och med två oanonserade akter på scenen (alternativt missade jag annonseringen). Enligt listan borde det i alla fall ha varit Skogen Brinner som efter Desperat fick mig att vilja gå därifrån. Det som spelades var en sämre(!) och tråkigare(?) version av Black Sabbath och jag menar... hur är det ens möjligt?

Burning Kitchen (återigen aningen osäker) var å andra sidan lite roligare. Det var en trevlig kombo av svensk '77 och engelsk '82 skulle man kunna säga.


Burning Kitchen

Sist upp på scen var Mob 47. Då var jag inte intresserad av musik längre.

Det var ganska bra stämning tyckte jag och inget speciellt hände förutom att någon Tim Armstrong-wannabe bråkade lite med en glamrockare som hade hittat dit.

Ett par andra tankar slog mig också. Den ena var att det talas väldigt mycket om att stödja scenen och om man är intresserad av punk så är man på vissa ställen. Senast jag kollade var Mob 47 i allra högsta grad ett punkband. Och nej, jag säger inte att jag tycker att vissa borde ha varit där, men kraften i uttalanden om en scen där man stödjer varandra försvinner en aning. Men så ser det ut nu, verkar det som. Stockholms-scenen är splittrad och inkonsekvent.

För er som tycker att politik är fett löjligt och inte vill läsa om något som har med det att göra: sluta läs här.

Till slut, för att återknyta till bråket kring PPP (som också är en bidragande orsak till den splittrade scenen), ska jag ta upp en sak jag tyckte var ganska kul. I korthet handlade bråket om att en stor del av Stockholms punkscen blev kallade för nazister enligt resonemanget "har man någonting att göra med någon som någon gång haft någonting att göra med nazism, så är man nazist själv". Dessa ord gick att spåra till annhängare av den delen av scenen som rör sig i Gundbultenkretsarna som vid många olika tillfällen samtidigt talat illa om Oi!. I vilket fall som helst så blir det hela mycket lustigt när man studerar den väggen de har med utklipp och bilder där ingen annan än Nicky Crane fanns där och spännde musklerna i en bild från omslaget från skivan Strenght Thru' Oi!



Det var det hela.

//Snigel-Hans

Bild föreställande Burning Kitchen stulen från M. Korell

The Warriors & Antipati, Club Disorder/Snövit, STHLM, 20111105

(prolog) Reidar Assine & Jonas-Jävel - Bröderna Ohlsson - 4/11 2011

I en smockfull källarlokal spelades det akustisk gitarr dagen innan The Warriors kom till Sverige. Även fast musiken inte tilltalar mig direkt så var det kul att se och framför allt kul att vara där. Mot slutet av spelningen gästades scenen av Graham Saxby (The Warriors) tror jag. Jag var nog inte närvarande när det hände, men har fått det återberättat.

Antipati & The Warriors - Klubb Disorder - Snövit - 5/11 2011

Det blev snabbt fullt på Snövit när detta punkkalas startade och både arrangör och The Warriors verkade vara i god form trots festligheterna dagen innan. I dörren krävdes man på mer pengar än vad som sagts, troligtvis för att barägarna såg sin chans att tjäna en extra hacka, men det glömdes strax och humöret var så klart på topp.

Antipati började spela någon gång vid halv nio om jag ine minns fel och levererade i vanlig ordning en mängd bra låtar, främst från Frågor som rör det allmänna men även från On Repeat. De bjussade även på ett par låtar från den kommande split-10"an med Last Rough Cause och den nyligen, av PST Records, släppta sjuan Quattro Stagioni. Det var så klart den så passande Hösten som spelades från det sistnämnda släppet.


Antipati

Warriors klev på strax efter och med en gång önskades låten Garry Bushell från flera håll i publiken. Denna spelades dock inte förän mot slutet av giget i en, enligt hörsägen, orepad och dålig tappning. De började med några låtar från den senaste skivan, Unite The Scene och spelade därefter bland andra Bad Guy från mini-CDn med samma namn och även låten England från split-7"an med Booze & Glory. Mot slutet blev det lite klassiker, som Horrorshow, Last Resort's Eight Pounds a Week (som egentligen är en cover på The Squads låt// Paco) och Cock SParrer's Watch Your Back. På det hela var det en mycket trevlig spelning, även om jag tycker att The Warriors' tidigare material är bättre än det nya, och en lyckad premiär för Klubb Disorder!


The Warriors

(Bilderna stulna från internet - tack för dem)

//Snigel-Hans

Oi! The Weekend #2, Karlskrona, 20110923-20110924

Från Stockholm tog vi bil ner till Karlskrona vid niotiden på morgonen. En lång resa som kantades av alkoholintag, halv-, till helbra musik och pisspauser. Karlskrona kändes, när vi rullade in i stan, fruktansvärt välbekant även fast jag bara besökt staden vid ett annat tillfälle (Oi! The Weekend #1). Vi hittade efter lite krångel en parkeringsplats och sedan, utan vidare problem, till hotellet som skulle bli vårat hem under de följande dagarna. Vi gjorde oss hemmastadda och jag planerade att hämta öl i bilen. Efter att ha gått vilse i regnet (vilken gata jag än tog så kom jag bara till systembolaget, bilen och hotellet var borta) och träffat vänner och bekanta kom jag så småningom tillbaks till mitt rum, kall, blöt och full. Vi inväntade sedan den tid då banden skulle börja spela och vandrade då bort till lokalen där scenen fanns.

Prins Carl inledde tvådagarsbalunset med att riva av ett gäng välkända låtar från sin skiva
New Order. Bland andra spelades Where are you going, Carnical in Greece, Fat Bastard och Criminals in Blue. Alla mycket bra låtar. Även en cover på 2nd Pint's Finger Up spelades.
Publikmässigt var det till en början riktigt klent, typ tio pers som stod och såg halvt förlamade ut, men så småningom strömmade en del till och publikskaran växte till en åtminstone acceptabel storlek. Ett riktigt bra gig blev det och det var kul att de fick möjlighet att spela även fast, för att säga som Paco, de på något vis står lite utanför scenen i övrigt. Något som jag gärna ser ändring på.


Prins Carl

Efter Prins Carl var det Volxsturm så jag tröttnade och gick. Hotellrum och typ sött vin lockade mer.

Återvände så småningom till spelstället för att kolla på Perkele. Det var lite synd för det var fruktansvärt dåligt. Tråkigt låtval och löjligt framträdande. Det var interesantare att pissa i gränder och leda runt på arga och fulla skinnskallar.

Efteråt var det dags för en av festivalens två stora höjdpunkter, Argy Bargy. Jävlar vad bra det var. Lights Over London spelades först och var ju så klart hur bra som helst. Därefter följde en hitkavalkad då Natural Born Loser, There's Gonna be a Riot, What Are You Fighting For, fantastiska Immaterial Girl, Saturdays Glory och No Regrets spelades och mer där till. Som avslut levererades ett gäng Covers, Cock SParrer's Argy Bargy och Riot Squad, The Business' Suburban Rebels samt Sham 69's If The Kids Are United.


Daryl Smith/Argy Bargy

Vi skippade Jenny Woo som spelade på Playbar och efterfesten men beslöt oss för att gå dit på förfesten nästa dag istället. Det var en historia som började med en massa snack och ett par mycket ointressanta låtar. Vad är grejen med Akustisk Oi! för övrigt? Enligt Jenny Woo var det typ folkmusik med lite arbetarklasstema kryddat med viktiga läxor som hennes far lärt henne och diverse andra visdomsord. Allt var inte helt kasst och karisma hade hon ju så klart. Ett annat plus var att hon var ganska cool och hade rejäl pipa, men jag känner inget behov av att
köpa hennes skiva för någon annan anledning än att visa lite stöd.


Jenny Woo

Vi stod över Gumbles till förmån för alkohol, musik och sällskap. Vi återvände till scenen för att se Gatans Lag som kanske hade mest publik av alla band på hela tillställningen. Trots historier jag hade hört om hur förstörda vissa bandmedlemmar hade varit dagen innan så gjorde de ett bra gig. De spelade gamla och nya (från den kommande Ep'n Boråspolisen Blues) låter. Titlar var bland annat Född Till Brat, Skalla Sparka Sluta Aldrig Slå, Hårda Tider och Hata Folk från de två tidigare fullängdarna. De nya låtarna tror jag heter något i stil med Andra Lång, Snutbil och Jag vill Dö där den sistnämnda är riktigt bra. Det avslutades med publikfavoriten Min Stad Mitt Land.

Agitators stod på tur och sur som jag var över att Bad Co. Project hade ställt in ägnade jag inte hela min uppmärksamhet åt bandet. Men det lät bra och jag kanske borde gett dem en större chans. Nästa gång kanske. Det är allt jag har att säga om dem.

Som sista band spelade Infa Riot och de var lika bra som på Rebellion tidigare i år. Alla låtar lät liksom rätt även fast de hade ändrat små detaljer här och var i vissa låtar. Jag blev helt tillfredsställd när de lirade alla låtar man kunde önska. Det var Emergency, You Ain't Seen Nothing Yet, Still Out Of Order, Riot Riot, 5 Minute Fashion, Bootboys, Power, Kids of the 80's, Each Dawn I Die, The Winner, In For A Riot och avslutande We Outnumber You Det var helt enkelt så bra som det kunde ha varit.


Infa Riot

Under andra dagen började rykten spridas om att på tok för lite människor gästade tillställningen och att arrangören gick STORA summor back. En liten insamling startades av Pike då människor började lämna spelstället och jag hoppas att det blev till någon mer hjälp än ett symboliskt stöd. En samlingsskiva är på väg att sättas ihop och intäkterna kommer, som jag har förstått det, gå till Aron & Oi! The Weekend. Det har även snackats om T-Shirts och en hjälpfond.

Som avslut vill jag bara tacka Aron och alla andra inblandade för en jävligt bra helg. Hoppas allt löser sig.

//Snigel-Hans

Minneskväll för Ultrahuset, Kafe 44, STHLM, 20110910

Kort rapport då... jag kom dit för Mesk (som var sena inhoppare) och Brackor. Det fick vara värt de 100 kronorna. Fyrtiofyran var het som en bastu och full av människor som fick Paco med anhang att framstå som fjuniga ugdomar.

Mesk spelade en handfull låtar, varav Jag Är Ett Problem två gånger. Bandet var i originalsättning sånär som på kompgitarristen Axel som är den andre gitarristens son och som tidigare spelade trummor i Poor Old Slugs.

Brackor var hellre än bra, och lät mig förstå att deras stora influenser då det begav sig antagligen var Mörbyligan eftersom tre covers klarades av. Öl avslutade setet och framfördes hyggligt trots kraftigt förenklat gitarrintro...





Filmer av M Korell.

Rebellion 2011, Blackpool, Lancashire, UK, 20110804-20110807

Rebellion, Blackpool. Fy fan vad bra.

TISDAG:

I sällskap av fru Snigel inleddes resan från södra Stockholm med stopp hos Hanna för några öl. Vid Centralen mötte vi sedan upp Kung Sol och Drottning Sol (antar jag att man kan säga) samt Koreanen. Peppa-inför-resan-öl inmundigades vidare på Arlanda Expressen och väl på flygplatsen började det kännas som om man var på väg. Dainis, Maria, Domar och Jacqueline kom att bli flygsällskap efter det att vi träffades på Arlanda.

Flygplan - alkohol - peppande.
Manchester - cigg - peppande.
Tåg mot Blackpool - alkohol - peppande.

Det var den resterande resan och vi anlände till Blackpool vid kanske nio på kvällen. I rask takt bar det av mot våra olika hotell och ungefär halvvägs dit ser vi en annan stockholmare. Artighetsfraser utbyts och vandringen fortsätter.

Efter incheckning skulle det tas vara på kvällen genom några pints på Blue Room med hela sällskapet med undantag för Kung och Drottning Sol som skulle fira jubileum. På vägen mötte vi än fler svenskar i form av Norrköpingsbor. Ett stopp gjordes på Popeyes, innan Blue Room, för en fantastisk Döner Kebab med chilisås från gudarna.

ONSDAG.:

Tidig frukost, full english, med fru Snigel, Dainis och Maria och därefter vattenbunkringspromenad med Pontus (aka Scrumpy Jack) och Tova. Eftersom att jag uppenbarligen hade problem med att sitta stilla så här tidigt in på Englandsvistelsen drog vi vidare till Corral Island för spelautomater och oljud. Stilla hungern på Popeyes och sedan blev det till att supa en del utanför Nkpg-gängets hotell med ovan nämnda samt Alma, Serben, Korre, Nicole, Reidar etc. Efter det stod biljard på vårt eget hotell på tur med andra svenskar. Hela dagen bestod egentligen av att träffa andra svenskar från både Norrköping och Malmö och Stockholm och supa med dem utanför och inne på olika hotell. Biljard spelades och småmynt gjordes det av med på arkadhallen Corral Island. Vid ett tillfälle stötte jag på en medlem i Pressure 28 som bekräftade vad vi misstänkte angående vart den alternativa spelningen skulle hållas - på Beat Club.

Kvällen avslutades på Myrtle House med bla Kimmen, Helen, Direktörn, Leigh och Soya och stora delar av de redan nämnda svenskarna.

TORSDAG:

Redan här började det bli svårt att gå ner till frukosten i tid. Vi delade hotell med Fornicators från Uppsala som skulle spela någon dag senare. Biljetter hämtades ut och vi i sällskapet skyndade oss in för att bläddra lite bland skivorna och sedan se delar av Booze & Glory som spelade på Arena-scenen. Vi kom in till Our Passion och det blev snart olidligt. Inte musiken, den var mycket bra, men det var kolsvart, varmt och trångt. Hungern var också av någon anledning extremt påtaglig så jag stannade för att se England will Never Change och sedan sprang jag till Popeyes.



Skivfynd gjordes sedan och det firades med att supa med bla Nkpg-gänget utanför deras hotell. Här någon gång började det hetsas om cidern Scrumpy Jack, såpass mycket att två personer i sällskapet så småningom fick namnen Scrumpy Jack och Scrumpy Black att lägga till på sina smeknamnslistor.

Ja. Återvända till spelstället alltså, för att se det här beryktade bandet Old Firm Casuals...
Som många vet är Old Firm Casuals ett hyfsat nytt band som bara lever på tidigare medlemmars (läs medlems) meriter. Ändå får de en "headline"-tid samt spela på den största scenen och ett på tok för stort utrymme för merch. Men skitsamma (eller inte om ni inte vill det). De fyllde Empress Ballroom ganska bra och ganska många verkade tycka om det som hördes. Jag tycker att en del grejer lät helt ok och att en låt (som jag inte har en aning om vad den heter) var riktigt jävla bra. Utöver den bra låten hörde jag också ett stulet riff från Dropkick Murphys Streetfight Karaoke samt "hiten" Let's go Casual. Det var inte så coolt, det sista i synnerhet. Även fast en låt var grym lät snart allting som slumpvald menlös Amerikansk streetpunk som spelas av människor med oförtjänt och oförskämt mycket självförtroende. Så jag gick. Fick höra av någon att Lars' "polare sedan väldigt många år", Roi Pearce, sjöng sista låten.

Innan en avslutning på Popeyes och en Döner blev det två låtar med Menace som var nästan lika dåliga i år som förra året. Jag såg Screwed up och Insane Society och båda lät illa, eller inte alls när sångaren ständigt missade mikrofonen när han försökte sjunga. Trist.

FREDAG:

Bakfull och hungrig efter stora problem med att äta frukosten, tvingades man med till stranden (och vilken ful strand det är) för att några galningar bestämt skulle bada. Det var lågvatten så även fast vi var framme vid stranden var det ändå flera hundra meter kvar till vattnet och de tappra förlorades från mitt sikte när jag stannade på en trappa för att dricka Boddingtons med de något mer rutinerade i sällskapet.

Sedan blev det band och skivköp samt stopp på Popeyes för Döner. Banden som sågs denna dag var följande:

Pink Hearse (Olympia 1), ett tjejband från Blackpool som spelar rivig och skrikig punk, samtidigt som den är melodiös och med bra gitarr och bas. De spelade en låt som hette Baseball Bat, som finns på deras Cd-Ep Five Knuckle Shuffle. Innan detta kastade sångerskan ut en mycket liten klänning i publiken som fångades upp av en enorm punk-gubbe som genast iklädde sig denna. Hon var även nere på golvet och röjde in i publiken.

Direkt efter såg ett par låtar med Middle Finger Salute (på Olympia 2) som jag år efter år tror är bra och år efter år blir besviken på när jag väl ser dem. De inledde med något tungt, hårt och långsamt intro och gick sedan helt plötsligt över till ett mer NOFX-aktigt sound. Det var så dåligt ljud så det som hördes mest var trummorna och sångaren.

Här har jag för mig att jag fastnade bland skivbackarna för jag kom in till de två sista låtarna med The Warriors på den avskyvärda scenen Arena. Dessa två var Violence in our Minds samt I Got Away. Det lät bra och det är synd att jag missade resten. Som tur är kommer de snart till Stockholm.

Resistance 77 var nästa band på tur och de hade fått flytta till den minsta scenen (Olympia 2) det här året. Det var mycket folk och mycket dåligt ljud. Personligen tyckte jag att låtvalet var dåligt i början, men det kan bero på att det var låtar jag inte lyssnat på så mycket och som då är riktigt tråkigt att höra med det dålia ljudet. Jag såg en stilig (?) karl i munkfrisyrs-mohikan. Det var skoj. Mot slutet av setet blev det roligare låtar, som favoriten Long Time Dead som det sjöngs fel på, Chelsea Girl och True Punk & Oi! så nöjd blev jag ändå.

Arena igen för att i ett skitjobbigt kolmörker kolla på Peter & the Test Tube Babies. Det var fullpackat, varmt och som redan nämnt, mörkt. Lägg till det dåliga ljudet och du får ett ställe du inte vill vara på. Men jag härdade ut ett gäng låtar och dessa var bla Run Like Hell, The Jinx, Never Made it och Up Your Bum. Fyra fantastiska låtar som bekant, och framförallt The Jinx var mäktig med sin melankoliska melodi och hela publiken som sjunger i refrängen.

Anti-Nowhere League spelade på Empress Ballroom. Det hela var ruskigt bra trots Animals märkliga rapp-inslag i We Will Survive. Kan inte säga så mycket mer än att det var grymt. Sprang dock iväg innan de var klara för att se delar av Argy Bargy. På vägen till Olympia 1 passerade jag Beki Bondage som filmades medan hon tog foton med fans.

När jag kom in till Argy Bargy spelade de Natural Born Loser och det var jävligt tungt och hårt. Vidare körde de hits som Immaterial Girl, What Are Your Fighting For och No Regrets. Även en ny låt spelades, från ett kommande album, men den minns jag som ganska intetsägande.

Tillbaks till Empress Ballroom för The Business. De brände så klart av hit efter hit, som Guinness Boys, Get Out of My House, Out In The Cold (som ju är förjävla bra), The Truth The Whole Truth and Nothing But The Truth, Real Enemy och Dead Hero. Som extranummer kördes som vanligt (vad jag minns) Suburban Rebels och Drinkin' and Drivin'.

Sist för kvällen var Infa Riot på samma scen. För att ha varit borta från scenen i cirka tjugo år hade de en ganska kaxig attityd med levererade nog de alla ville höra. Jag kan inte komma på en (bra) låt från första skivan eller singlarna de inte körde. Plus i kanten var att Lee lät som
han skulle, så det kändes helt rätt.



LÖRDAG:

Som vanligt började dagen med fet frukost och strax efter öl. Skippar den biten nu. Första bandet jag var på plats för att se var The Jons på Arena. Två av medlemmarna (Tom och Jack) är söner till Colin McFaull respektive Steve Burgess från Cock SParrer. Det var tyvärr inte så spännande. Kanske för att jag inte kunde undgå att jämföra dem med sina pappor, men ärligt talat så var det nog ett ganska tråkigt, amerikansk streetpunkinfluerat oljud. Kanske skulle vara bättre på någon lite klubb.

Efter The Jons följde Runnin' Riot som spelade på Olympia 1. Jag lyckades med konststycket
att komma för sent. Minns inte vad det berodde på, men fick i alla fall höra Lost Generation (mycket bra), en cover på Twisted Sisters We're not Gonna Take it (inte lika bra) samt avslutande Running Riot, Cock Sparrers låt.

Gimp Fist lirade lite senare på Olympia 2. De levererade ett bra gig med dåligt ljud. Deras kärlek för Sveriges scen visades med att en av medlemmarna hade en Antipati T-shirt på sig, hälsa alla svenskar välkomna och genom att de spelade Perkele's Heart Full Of Pride. I övrigt hörde jag få av mina favoritlåtar. De spelade Whatever Happened, som är mycket bra och ett gäng andra bra låtar som jag inte kan titlarna på.



Missade, i vanlig ordning, första låtarna med nästa band - Hard Skin, på Empress Ballroom. De lirade bland annat ACAC, We're The Wankers & Beer and Fags. Som extranummer spelade de First Day Angry Song där jag hade hoppats på Make My Tea istället, utan att egentligen önska bort First Day..

Samtidigt var den alternativa spelningen igång på Beat Club. Sär spelade ju alltså bla Pressure 28, Skinfull, Last Seen Laughing och London Diehards. Jag hade gärna varit där för sistnämnda bandet, men en annan gång kanske. Vad jag har hört gjorde banden bra ifrån sig och saker och ting gick lugnt till med undantag av ett mindre slagsmål som snabbt lugnades ner.

Tillbaks till Olympia 2 och Major Accident. Fy fan vad kul det är att se dem. Detta, trots det att de levererade ett ganska otight set både till PSK2 och nu på Rebellion. Men när de spelar låtar som Respecteble, Schizofrenic, Leaders of Tomorrow och Crazy så blir det bra ändå. Även Major Accident sände en extra hälsning till svenskarna i publiken och spelade därefter Brides of the Beast. De spelade inte Bad Company, vilket var synd.



Newtown Neurotics var ett av få band som jag pallade med på Arena-scenen. Antagligen för att det var mindre folk än vid andra band. De levererade i alla fall massa bra låtar; Wake up & Live, The Mess, personliga favoriten No Respect, Agony, Life in Their Hands, Livin' With Unemployment samt avslutande Kick Out The Tories. Ett av de bästa gigen på festivalen.

Ett band kvar för dagen, och det var Cock SParrer. Jag tror att de flesta som är intresserade av att se Cock SParrer, har gjort det någon gång. För de som kanske ändå inte sett SParrer kan jag säga att de gör sitt jobb jävligt bra och man får höra alla de största hitsen plus massa fler riktigt bra låtar. De verkar ha bytt ut Sunday Stripper från extranummrena och ersatt den med Suicide Girls. Fan vad kul det var att se dem igen.



SÖNDAG:

Skitdag. Nu börjar det ta slut, samtidigt som det kan börja ta emot att dricka. En sväng till The Counting House för fotboll (för vissa) och mycket billiga drinkar (för alla) stod först på schemat. Strandsex och vitryssar fick liv i en efter ett litet tag och allt för snart var det dags för Demob som skulle spela med orginal-sättningen (trots att de spelade sitt "sista" gig för hundra år sedan). Olympia 1 igen, sen igen. Jag kom in till New Breed. Efter detta spelades Anti Police och Teenage Adolescents. Det var ett hyfsat trist gig även fast låtarna var bra och bandet var tight. Jag väntade egentligen mest på No Room For You som spelades som sista låten samtidigt som alla som ville (vilket var typ fem personer) fick komma upp på scenen och sjunga med. För övrigt var inte alla orginal-medlemmar med.

Direkt efter spelade Sensa Yuma på Olympia 2 och vi stannade några låtar. Det blev ointressant ganska snabbt.

Sedan blev det en lång paus med öl och mat för att till slut, något motvilligt, lunka iväg till Arena för att se Disruptors. Det var bristande engagemang från min sida, men jag vet att de spelade Young Offender. Sen gick vi.

Biljard och öl blev det ett tag på hotellet, innan det var dags att gå tillbaks till Winter Gardens, Empress Ballroom, för att se Slaughter and the Dogs. De hade lovat att spela hela Do It Dog Style plattan från början till slut och sagt och gjort. I alla fall vad jag märkte och kommer ihåg. Det var ett mycket bra gig i vilket fall som helst.

Sedan sågs sista bandet för Rebellion 2011 och det var The Adicts. Man hade ju kunnat tro att det skulle vara en grandios avslutning på en bra festival men ärligt talat blev jag besviken. Det var dåligt ljud i vanlig ordning, men ofta var det så att man inte hörde vilken låt de spelade innan de kom till refrängen. Några låtar som upfattades var i alla fall Tango, Easy Way Out, Numbers, Life Goes On och My Angel. Till låten Bad Girl släppte de upp alla kvinnor som ville på scen. Sedan gick jag för en sista Popeyes, i sällskap med en Serb med stukad fot, innan hemresan
nästa dag.



MÅNDAG:

Det var ångestfyllt, tröttsamt och smärtsamt att ta sig hem.
Mat och alkohol smakade som aska efter det att man smakat på festivalens sötma.
Men snart är det Oi! the Weekend för att stilla abstinensen lite grann.

//Snigel-Hans

The Templars, The Clichés & Last Seen laughing, GBG Oi!/Henriksberg, GBG, 20110702

Här kommer då en lite sen rapport från spelningen med Last Seen Laughing, The Templars & The Clichés på Henriksberg i Gbg. En något seg tågresa i sällskap av hustru och ett par vänner var början på vad som skulle bli en hyfsat blöt och jävligt trevlig vistelse i Göteborg.

Vid centralen i feskestaden möttes vi upp, efter mycket om och men, av ett gäng stockholmare som hade tjuvstartat och åkt iväg tidigare. Efter avklarat besök på Syster Bosse satte vi oss vid GBGs svar på helikopterplattan; någon liten triangelformad anläggningsplats(?) för båtar, ett stenkast från centralen, mittemot en park där det för övrigt spelades upp ett spektakel som så småningom med stor säkerhet ledde till någon form av gruppsex. Det badades, dracks och vinkades till turister som passerade i stora skaror sittandes i flodbåtar kallade "Grodan".
Så småningom blev några hungriga och det bar för dem av till någon restaurang. För egen del blev det förfest och till slut en resa med spårvagn till spelstället. Det var ett bra ställe att ha spelning på och merch såldes i alla hörn av banden och Randale Records.

Till själva musiken. Först på scen var Last Seen Laughing och de gjorde absolut inget intryck på mig alls. Kanske var jag för upprymd av all alkohol och ville hellre dricka mer än stå och kolla på ett gäng bröliga danskar, men ärligt talat så var det ett ganska lamt stycke framträdande, även musiken är helt ok.

The Clichés däremot, som steg på som band nr två, var intressantare. Dragit som fan är det ju, med deras Rock n Roll Street Punk, och publiken får de med sig direkt när de levererar hit på hit på hit etc. De gästades av sångaren från Clockwork Crew, men då hade jag tydligen tankarna på något helt annat. I vilket fall så vet man vad man kommer att få när Clichés går på scenen. Tight och svängig punk.

The Templars var sista band att spela. Och glädjen blev stor. Liksom Clichés levererade Templars ett tight och röjjigt set och lämnade nog få besvikna. De spelade en massa bra egna låtar, typ You Decide och Four Walls, samt ett gäng covers, typ Our World (Agent Bulldogg) och någon SParrer-låt som jag vill minnas var Watch Your Back, men på grund av den långa tiden jag har väntat med att skriva detta (flera veckor!) och all alkohol som likt en tjock dimma lagt sig över hjärnan min, så ska jag inte svära på något. Detta är också anledningen till att jag inte listar massa låtar. Templars gästades också på scen av Erik från Frenzy Four och Projekt 9. Han fick äran att sjunga Agent Bulldogg's Livsstil. Mycket bra.

Till slut blev sängvägen (filtar och lakan på ett hotellrumsgolv) rättvägen och trots tidig uppgång, värk i hela kroppen och en lång, lång och bakfull resa hem, var Lördagen i Göteborg riktigt jävla bra.

//Snigel-Hans

Booze & Glory & The Lowlifes, Peter Punk Pokal/Snövit, STHLM, 20110709

Peter Punk Pokal gick som vanligt av stapeln på Tantolundens grusplaner, och i år var det förmodligen mer folk än någonsin tidigare närvarande i solen på Söder, ihärdigt klunkandes den för evenemanget specialblandade Peter Punk-bålen eller medhavt. Sju lag ställde upp, och nya förmågor i form av Gävle AlkoSkins och Bula Boys deltog med varierande resultat. För en gångs skull vann inte Östergyllen, utan Stockholmsbaserade Gotham City FC.

Som vanligt åtföljdes idrottandet av punkspelning på Snövit, där ett oväntat tight The Lowlifes värmde upp publiken innan polsk-engelska Booze & Glory intog scenen och rev av ett gäng hits. Paco var på läsken och nöjer sig med att konstatera att PPP 2011 som vanligt var ett mycket lyckat arrangemang.


Booze & Glory


The Lowlifes

Foton stulna av M Korell

Hudson Falcons & The Flints, Kjell Goes Underground/Snövet, STHLM, 20110605

Tillsammans med fru och några utsocknes började kvällen på dagen i Vitabergsparken. Ingen verkade ha någon större koll på The Flints, jag själv inkluderad, men det pratades om att det skulle låta lite svensk 77-punk om det hela. Vi lämnade så småningom Vitabergsparken, då i ett större sällskap bestående av människor som anslutit sig under timmarna i parken, och det blev öl på Bläckan. Där fick jag höra att The Flints, på en dålig live-inspelning, lät lite för mycket trallpunk. Jag kom in till första låten så småningom, vilken var Knogjärn & Rosor och det lät riktigt bra. Vidare spelade de bland annat The Flints (den enda låten på engelska vill jag minnas), Anarki, och Enkel Biljett (en av flera låtar som tillägnades Kungafamiljen). En del melodier skulle lätt kunnat vara Charta 77 eller typ Radioaktiva Räker men det var inte mycket typiska trall-trummor eller så. Det var ett jämt gig på typ nio, tio låtar och de gjorde ett bra jobb som ersättare till Ticking Bombs som ju hade ställt in. Under tiden de spelade roade sig en uttråkad man med att slänga med högerarmen i luften men detta lugnades snart ner av herrns bekanta då det började skapa lite hätsk stämning. Efter The Flints märkte jag att det var dålig uppslutning för evenemanget och så var det fortfarande när Hudson Falcons började plugga in sina instrument och värma upp. Det var mycket glest och den där känslan av att inte kunna röra sig, som alltid infinner sig på Snövits-gig, var som bortblåst och även om det för en gångs skull var skönt att kunna andas så var det synd att arrangörerna inte går runt på såna här grejer. I vilket fall som helst drog Hudson Falcons igång och brände av deras absolut bästa låt, Working Class War, som första. De körde ett gäng andra bra låtar som Johnny Law, Free Lori och Revolution. De hade inte gett publiken någon lång paus efter The Flints men det berodde nog på att de hade ett ganska långt set och ville bli klara innan elva eller vilken tid det nu är då det måste vara tyst på Snövit. De är verkligen skickliga musiker men de gör inga skrytlåtar. De spelar bra Rock 'n' Roll punk och försöker inte göra det knepigt. Däremot hade de ett par låtar mot slutet där de fick visa upp sina färdigheter, speciellt basisten. Det var ett rejält coolt bassolo han drog av. På det hela var det ett bra gig och en bra låtlista. Här avslutades kvällen för undertecknads del och det blev hemgång. På vägen ut från lokalen, på ovanvåningen, syntes ett par icke-betalande supar-skins. Trist. Stort tack till Kell Hell & Club Underground som tar hit de här banden.

//Snigel-Hans

PSK#2, Klubben/Fryshuset/STHLM, 20110422-23

Pretty Shitty Kjell överträffade sig själva i helgen när nära nog 800 skinheads och punkare från hela Sverige och halva världen bevistade det coolaste punkeventet Stockholm skådat. Välarrangerat och med genomgående god stämning genomfördes det tvådagars evenemanget. Banden gjorde alla mycket bra ifrån sig på sina egna sätt.

Dag 1:

The Clichés - Born To Booze



Agent Bulldogg - Staden Vaknar



Evil Conduct - Time For Action



The Business - Southgate (Euro '96)



Dag 2:

Antipati - Punk på Berns



Clockwork Crew - Smack! Smack!



Major Accident - Schizophrenic



Angelic Upstarts - 2 000 000 Voices



Hur i hela fridens namn PSK ska kunna toppa det här 2012 vete fan, men det ska nog gå. Dom kan sina saker.

Agent Bulldogg, The Pride, Glory Boys, The Widowmakers & Foienoord, Stand Your Ground/Vorselaar, Belgien, 20110402

När och var sådana här resor egentligen tar sin början är alltid lite svårt att precisera. Man skulle till exempel säga att just den här specifika trippen började på torsdagen med ett par stilla pints på Jameson som resulterade i att Nicole plötsligt beslutade sig för att följa med. Dock började färden rent fysiskt dagen efter, när undertecknad mötte upp Herr och Fru Sanchez samt Malin och intog en så kallad byggarlunch på Restaurang Rosen på söder. Passande nog stod stekt fläsk och raggmunk på menyn och klockan 09 på morgonen satt det som en kniv i länsman. Malin hade dock lite svårt att få någon matro enär hon hade lyckats kröka bort både lägenhets- och bilnycklar hemma hos ovanstående par. Tilläggas bör kanske att hon var helt nykter vid tillfället. För att råda bot på både hennes oro och allas vår nykterhet stolpade vi över gatan efter förfriskningar på Apoteket Röda Näsan, innan vi gav oss av mot centralen för att möta upp de andra.

Väl där var det inte så svårt att lokalisera Alma och Mladen. Det var bara att följa kaffefläckarna och cointreaudoften. Robban hade gjort sammalunda strax före och snart anslöt även resten av entouraget i form av Herr och Fru Assine, Johan och Pike. Vi hann knappt kliva på bussen innan champagnekorken, nåja Chapel Hillkorken, sköt fanfar och höjde temperaturen avsevärt.

Lätt bestänkta anlände vi till Skavsta där Jens stod och väntade med T-shirtar som skulle packas om till handbagage. Några polacker försökte köra med någon utstirrningstävling, men fick inget napp.

Den obligatoriska och tillika svindyra ölen köptes in och förtärdes innan det var dags att borda planet. Väl där beställde vissa mer än andra, och utan att peka ett anklagande finger i någon särskild riktning tror jag nog att Kimmen vann tävlingen om störst nota rätt överlägset.

Vi anlände i alla fall till Eindhoven Airport på utsatt tid enligt piloten och skulle nu ge oss på att lokalisera de chaufförer som skulle möta upp oss. Vi hittade en lämplig kandidat, och det var mycket riktigt Alma och Mladens chaufför som skulle skjutsa dem till deras flådiga All Seasons hotell. Efter ett kort snack omlokaliserade vi oss till flygplatspuben innan våra chaufförer Arnaud och Yannick, som även var konsertarrangör, hämtade upp oss. Hur det var att åka med Yannick i vanen kan jag inte svara på men i vår bil var stämningen rätt hög, med allsång i baksätet av Robban, Johan och Kimmen. Tyvärr bestod denna vokaltrios repertoar till 90 procent av brottstycken ur ett antal Onkel Kånkel låtar. Att de sjöng tre olika delar ur tre olika låtar var ingenting som hindrade dem nämnvärt. Vissa delar översatte jag tjänstvilligt till Arnaud, som väl inte såg så där jätteimponerad ut. Det blev i alla fall öl-, piss- och glasspaus på den belgiska sidan av gränsen innan vi anlände till Op Sinjoorke, som skulle vara vårt hem de kommande dagarna. Stället i fråga var väl någon form av hostel eller härbärge, med stilenliga våningssängar och blåtonade väggar, men det dög bra. På den här formen av inrättningar finns det alltid någon eldsjäl som i det närmaste kan betraktas som en inventarie. Så också här. Hans namn var José, men medan han lärde sig våra namn direkt blev han i allmänhet titulerad det första spanskklingande namnet som för tillfället dök upp i huvudet på en.

Nå, José öppnade baren och de flesta gjorde sig hemmastadda där. Alla utom Robban och er vän och ödmjuke berättare. Vi hade nämligen fått syn på ett fantastiskt höghus som vi omedelbart ville titta närmare på. Inte nog med att byggnaden i sig formligen lös av ogästvänlighet, den var dessutom även öde och utrymd. Dock inte helt och hållet skulle det visa sig, för när vi blev lite väl närgångna dök delar av den lokala zigenarklanen upp för att kolla närmare på de nyfikna svenskarna. Vi valde att göra en taktisk omgruppering av trupperna och återvände till baren där de andra barnen väntade.

Vissa hade lätt kunnat bli kvar i den där baren resten av kvällen, precis som vissa alltid blir kvar i sådana miljöer, men efter lite påtryckningar följde hela ligan med in till city. Eller ja, det var ju en sanning med modifikation. De äkta makarna Assine hade gått iväg till en affär, och blev i hastigheten lite akterseglade men även det löste sig till sist.

Spårvagnen ledde oss in mot centrum, och en rendez-vous med Alma, Mladen och Anna på en restaurang vid Centralstationen. Jag återvände dock till spårvagnshållplatsen Diamant för att lotsa Reidar och Nicole till utskänkningsstället. I samband med det passade jag även på att ta en solotur i de närmsta kvarteren för att lokalisera mig, och hann då med att se hur en rejäl knogmacka levererades, innan jag återvände lagom tills det var dags att gå vidare. Yannick hade tipsat om puben The Burning Plague och vi begav oss dit för att fraternisera oss med lokalbefolkningen, samt killarna i Glory Boys som vi visste skulle dit. Stället var så där lagom spännande, och av någon outgrundlig anledning är det dessutom okej att röka på krogarna i Belgien så vissa började knorra om hemgång omgående. Men det ändrades snabbt när dricksglasen med Southern Yoghurt kom in. Trots detta blev vi inte alltför långvariga, utan tog så småningom taxi hem till vårt natthärbärge. Väl där fortsatte efterfestandet för min del på Robbans och Johans rum tillsammans med en hyfsat välbestänkt Pike. Som om det inte vore nog var han dessutom utrustad med en flaska Amaretto. När jag, efter en lång monolog, ansåg att det var läggdags låg han tryggt som ett barn kvar på golvet i pojkarnas rum och sög i sig större delen av (napp) flaskan.

Morgonen efter var det ett litet halvtrött svenskläger som möttes upp för frukost. Det var i och för sig inte alla som tog sig ur bingen vid den arla timmen, men frukostmässigt missade de inte särskilt mycket. Efter det var vi en liten tapper trupp som tog oss till affären för att handla lite nödvändig proviant. I Pikes fall stavade det G-L-A-S-S. Att glassutbudet numera är identiskt över hela västvärlden är ju bara att beklaga, men han fick i alla fall tag på någon isglass som påminde om någon gammal barndomsfavorit och det var nog förmiddagens enda glädjeämne.

Efter en kort siesta var det dags att börja förbereda sig för kvällens spelning. Det gällde ju att få med sig allt in till stan för att slippa återvända en extra gång. Yannick hörde dessutom av sig och undrade om ”någon” hade ”råkat” få med sig hans ryggsäck från hans bil, och det hade ”någon” visst fått. Så den och övriga atrialjer packades ner innan vi tog spårvagnen in till city. Återigen mötte vi upp Alma och Mladen vid samma plats, och där anslöt även Yannick som snabbt såg till att lägga beslag på sin med fötter utrustade ryggsäck. Han lämnade även instruktioner hur vi skulle ta oss till Herentals där vi skulle bli hämtade med bil. Vad som dock var viktigare för oss var att hitta en pub som visade West Ham – Manchester United. Det blev Kelly’s Irish Pub på de Keyserlei. Konstigt det där, man upphör aldrig att förvånas över, och ironiskt kommentera, hur invanda britterna är att besöka sina replika-pubar världen över och så gör man exakt samma sak själv så fort tillfälle ges. Tragiskt! Halva gänget beslutade sig i alla fall för att sitta ute i solen på uteserveringen, medan vi ”fotbollsintresserade” följde matchen. Det visade sig dock att Kimmen, som insisterat på att se på matchen, lyckades med konststycket att bara se två av sex mål. Starkt jobbat. Efter slutsignalen gick vi de få metrarna till Centralstationen och lyckades på något outgrundligt sätt faktiskt hitta rätt tåg.

Robban, som inte lider av någon social fobi, hade dessutom lyckats bekanta sig med en fransman som var lite egen. Han kunde inget språk överhuvudtaget som det verkade. Johan försökte sig till och med på att prata franska med honom, men fick knappt ut något vettigt ur honom för det. Hur Robban ens fick kontakt med honom är höljt i dunkel. Kanske var det hans flaska Malibu som förbrödrade?

Vi tog oss av tåget på rätt station, en bedrift i sig i det här sällskapet, och sammanstrålade återigen med Glory Boys och deras entourage. Jag lyckades av någon märklig anledning hamna i en bil med två stumma spanjorer och Robbans tystlåtne fransman. Nå, chauffören Yasmine pratade på desto mer och körde oss till Vorselaar där spelningen skulle gå av stapeln. Självklart gjorde jag min sedvanliga solovandring i den lilla byn innan jag återvände till Zaal Edma och de andra. Där stod en hyfsat anabolastinn vaktstyrka och satte på sig skottsäkra västar. Det kändes lite sådär i ärlighetens namn. Det blev förstås lite bättre när vi fick ett gäng ölkuponger var. Eftersom ingen tog tag i själva soundcheken klev vi helt sonika upp på scenen och kollade igenom den inlånade utrustningen.

De var lite si och så på sina håll, men det fick gå. Det tog ett tag innan vi tyckte att det lät acceptabelt, och så fort vi klev av klev Foienoord på och körde igenom sitt set utan krusiduller. De kan väl närmast beskrivas som ett coverband där de ändrat texterna på engelska Oi!- Och punkklassiker till holländska fotbollslåtar. De lät okej och om man hade förstått åtminstone några ord hade det säkerligen kunnat vara rätt underhållande.
De ickemusicerande svenskarna hade omlokaliserat sig till närmsta taverna, men kom tillbaka till spelstället i god tid för spelningen. Mladen blev plötsligt merchandiseansvarig, eftersom den ordinarie personalen fått kalla fötter efter hot om att även vara skyldig att redovisa försäljningen den här gången. Vi passade även på att byta lite tröjor med Glory Boys, men lika givet som en naturlag finns ju aldrig den tröjan man vill ha i rätt storlek och då har man att välja på att ta en i fel storlek att växa eller krympa i, eller att ta en ful. Jag valde det sistnämnda alternativet. Reidar struntade helt sonika i hela byteshandeln, vilket gav en helt ny dimension på hela upplägget.

Nästa band att äntra scenen var The Widowmakers. Jag tyckte inte att det lilla jag hörde lät så värst jättekul så jag begav mig ut på en liten kvällspromenad istället. Hela byn hade plötsligt gått hem och lagt sig, sånär som på några lokala förmågor som förstrött spelade på några Jack Vegas automater på ett schapp jag tittade in på. I fjärran hördes en hund skälla, för att plötsligt gny till och tystna precis när jag var i närheten av den. Den stilla vårkvällen på den flamländska landsbygden kändes plötsligt allt annat än gästvänlig så jag återvände till spelstället och såg Glory Boys leverera ett tight och bra set. Är inte alls tillräckligt inlyssnad för att kunna säga vilka låtar som stod ut, men de var bra helt enkelt. Efter någon öl drog sig valda delar av bandet ner mot logen för någon form av pepptalk. Där nere låg även Nicole och tog igen sig. Vi önskade killarna i The Pride lycka till innan de klev på och rev av vad som verkade vara ett mycket populärt set. Själv var jag på tok för nervös för att kunna fokusera helt, men det gick inte att missa att sångaren Steve var rejält i gasen. Efter ett kort snack med dem efter var det dags för oss att köra.

Personligen tyckte jag att vår spelning var sådär, mest på grund av min egna tveksamma insats fast det tycker jag å andra sidan alltid. Efter att ha hämtat andan i logen blev det dags att börja tänka på refrängen. Då fick vi höra att det var bråk utanför mellan fransmän och flamländare. Huruvida Robbans fransman var inblandad eller inte har jag ingen aning om, men det hade i alla fall lugnat ned sig när vi gick ut, så att stuva in alla svenskar i de förbeställda taxibilarna var inga problem. Att jag sedan inte fick plats själv i någon av bilarna var av underordnad betydelse. Yannick lovade mig skjuts ”med några andra”, och efter någon timme eller två materialiserade sig skjutsen hem i form av en intet ont anande tjej, samt hennes två kavaljerer. Enligt mitt sätt att se det finns det två sätt att resa nattetid med främmande folk i ett främmande land. 1) Att somna och hoppas på att man först och främst vaknar överhuvudtaget, och gör man det får det gärna vara på ungefär den platsen man avsåg att resa till. 2) Prata hål i huvudet på medresenärerna utan att ta någon som helst hänsyn till om de vill prata med dig, eller vad de svarar tillbaka samtidigt som du dricker upp deras öl. Alternativ 1 var självklart inte ens ett alternativ. Jag har ingen som helst uppfattning om hur lång tid resan tog, men att mitt sällskap nog skulle svara ”en evighet” är jag tämligen säker på.

Jag blev i alla fall avsläppt precis vid vår spårvagnsstation, och under den korta promenaden genom parken som omgav vårt härbärge hörde jag plötsligt ett ringande ljud. Jag anade självklart oråd, och en rätt irriterad kvinna mötte mig i dörren och hon sa att någon hade tjuvrökt inomhus och därmed aktiverat brandlarmet. Den verkliga källan till ringandet blev jag strax varse, för uppe i trappen möttes jag av en naken, tatuerad och enbent man som svingade sitt ”klockspel”. Tydligen hette det ”att lufta sig”, och det medförde i alla fall att jag plötsligt kände mig betydligt nyktrare, men samtidigt även något äldre. Nå, när hela skocken räknats in, inklusive Mladen och Alma som tillfälligt inkvarterats i en våra sovsalar, kände jag att jag kunde gå och lägga mig med gott samvete. Dock ville den nakne (före detta) kocken prompt in och efterfesta på mitt, Jens och Malins rum.

Det var, dessvärre för honom, inte något som var förhandlingsbart trots att han återkom med sin förfrågan. Samstämmiga uppgifter från ett närliggande rum berättar om en ytterst moloken naken man som med plutande underläpp informerad att han inte var välkommen hos oss. Jag och Jens avslutade kvällen med varsin stilla öl innan lugnet återigen infann sig på det lilla härberget.

Morgonen efter vaknade jag av att Alma och Mladen stod mitt i vårt rum och informerade om att de inte hade fått åka med spårvagnen av någon diffus anledning. Jag klev upp och gick ner till den allestädes närvarande José och bad om hjälp att ordna fram en taxi till herrskapet. Självklart sa han och kilade tjänstvilligt iväg och ringde något taxibolag. Det dock dröjde en bra stund innan en beigt klädd man dök upp och ledde oss till sin bil en bit bort. Jag sa ”hej” och återvände till Op Sinjoorke för att checka ut. Utcheckningen var redan klockan 10, och det var ju lite i tidigaste laget, men sådana var reglerna så det var bara att gå upp på rummet, ta turnéväskan och gå ned till receptionen med Jens och Malin. Det övriga i sällskapet var utspridda lite här och var i environgerna, men vi samlade ihop oss och gick till den lilla butiken för att inhandla den frukost jag tror att vi alla mangrant hade missat. Jag och mat var dessvärre inte helt kompatibla så härbergets katt fick så småningom rostbiffen jag hade tänkt mig att ha som pålägg. De andra åt dock potatissallad, chips och glass med en glupande aptit. Ett par öl gled också ned för att återställa vätskebalansen. Det kändes som en evighet innan Yannick kom och hämtade upp oss och vi påbörjade vår resa till Eindhoven Airport.

Väl där anslöt jag, Johan, Robban och Jens till de andra som förvånande nog tagit plats på flygplatspuben. En så kallad snabböl gjorde skäl för namnet innan det var dags att så småningom borda planet. Väl där visade det sig att min stolsgranne, Reidar, återigen köpt en flaska vodka som brann av iver att öppnas. Flygresan hem gick galant och när vi landade på Skavsta splittrade resesällskapet upp sig och reste med lite olika färdmedel till den kungliga huvudstaden.

/Vasastanspoeten