The Radars - Anywhere But Here CD

(The Radars - Anywhere But Here CD - Svindel Records) Radars (Contemptuous, Antipati, Agent Bulldogg) blygsamt mer eller mindre självbetitlade orkester har alltså äntligen fått ut sin fullängdare, som skrevs och/eller spelades in för bortåt tre år sedan. Och som även var fallet gällande The Lowlifes försenade debut var det värt väntan, även om bandet knappast är aktivt längre. Det behöver kanske inte direkt oroa någon, då Radar fortfarande har hundra järn i elden och förutom de inom parentes droppade banden ovan också är på gång med sin The Radarska solokarriär + kompband under namnet Reidar Assine. Men tillbaka till The Radars och Anywhere But Here:

Bandet består/bestod förutom denna Radar av medlemmar från andra Stockholmsband som Mörk Gryning (!), The Pints, Saboteur, Abjekt och Dobermann Cult, för att bara nämna några, och är således ett utmärkt exempel på den inavlade Stockholmsscenen. Med dessa musiker i sättningen förväntar man sig kanske någon sorts hardcore, men så är inte fallet som de flesta berörda vet. Istället rör det sig om en tretton låtar svängig, stompig soppa av band och artister som Lars Winnerbäck, Monster och dess medlemmars andra projekt, Burial, The Jam, The Clash, Skin Deep och sena The Bruisers (ja faktiskt, jämför Tired of it All med Chrome exempelvis). Alla låtar är bra även om en del framstår som mediokra i sammanhanget (Hooligans, Knocked Down, Sinking Ships) och de bästa heter Rich Family, Small Town Kings och Sunday Morning). Alltsammans är smakfullt spetsat med blås (saxen blir dock lite för erotisk i inledningen till Hooligans) och Radar sjunger fint. Texterna är klart över genomsnittet och uttalet kanske inte är klockrent men i varje fall inte tillkämpat brittiskt på något fånigt sätt. Ämnena för texterna är jordnära och vissa teman går igen från andra verk av tidigare konstellationer Radar varit med i; jfr Rich Family/Without a Clue (Contemptuous) och False Reality/Sometimes (exempelvis) (Antipati) .

Hur som helst: kvalitetsmusik för punkare, skinheads, mods och popryggar. Alla gillart.

V/A - Hurra For Norge Vol 1, 2 & 4 CD

(V/A - Hurra For Norge Vol 1, 2 & 4 CD - Svindel Records) Tidigare har jag inte haft någon koll på Norsk punk alls, noga räknat. Cockroach Clan och Oi!-band som The Whalers och Fuck-Ups, samt lite senare konstellationer som Bitches & Bastards har slunkit ner, men jag har aldrig varit sådär jävla imponerad, i synnerhet inte när Norrlandsshit släppte Sweden & Norway United, där Sverige vann på knock-out (om det hade varit en versus-skiva) trots att våra bidrag inte heller var skitvassa. Historiskt känns det trots detta som om Norge har extremt mycket att erbjuda, och detta kan jag säga efter bara några genomlyssningar av Svindels historiska dokumentation Hurra For Norge om fyra volymer. Kommer på mig själv med att ibland undra om inte norsk punk rentav var mer spännande än svensk dito, på slutet av 70-talet och under 80-talet. Även om det har blivit något sorts miss och jag bara kunnat ta del av spår 1-26 på volym 1, samt att volym 4 låg i både sitt eget fodral och i det avsett för volym 3 har jag kunnat plocka en hel del russin ur en kaka som också innehåller en hel del svårlyssnat, från risiga kassetter eller skramliga liveupptagningar. Förutom detta kommer materialet från diverse sjutumssläpp och samlingsutgåvor.

Volym 1 och 4 inleds och avslutas båda med 77-punkiga Z-Off som levererar titelspåret. Annat anmärkningsvärt på första skivan är melodiösa Kjött, K-Anfall (som har ett sound som påminner om uk82 i allmänhet och The Ejected i synnerhet) Krampe, som i Lykkelige Foreldre leverar sågot som skulle kunna sägas låta tidig Göteborgspunk eller kanske ännu hellre inneha det stilbildande Chiswick-soundet. Andra favoriter är småproggiga Elektrisk Regn, 77-punkiga Frontpage, samt Rats, vars sångare låter som Erik i Frenzy Four. Ville Lowlifes norska favvoband Haerverk bjuder på livelåten Politimann (en cover av Devos Mongoloid) och Slips covrar Cockney Rejects' Flares & Slippers (Militaer og Politikk) i en taskig replokalstappning.

På andra volymen är de konstellationer och låtar som fångar mitt intresse de som följer: ÖBK - Snutesvin (ganska klassisk skandi-HC), K-Anfall - Konstant Anfall (fortsatt skön uk82-punk, men med lite väl taskig ljudbild), Oslo Beurs - Skyggene Fra Igår (tung 77-punk), Feber - Dröm Eller Mareritt (bra juvenil tvåtaktspunk á -81), Betong Hysteria - Det Er Bare Lögn (slö hardcorepunk), Barn av Regnbuen - NRK (egensinnig HC), Svarte Faen - Regjer (låter intressant och ger mersmak, trots lågt mixad sång), Siste Dagers Helvete - Seks Fot Under (någonstans mittemellan Sötlimpa och Puke), Norrske Budeier - Levende (konstig postpunkkakofoni med kvinnlig sång), samt Öresus - Mannen I Badetkaret (lite Stockholmspunkigt á senare 80-tal).

Volym fyra är riktigt bra, när den är bra. Den inleds med ett oemotståndligt riff signerat Hjertesvikt A/S, och tänker man bort den norska sången skulle jag svurit på att det var franskt 80-tal av den lite poppigare skolan. Nästa helt fantastiska låt bjuder Emergenzy på. Det är Vice Squad, fast på norska helt enkelt. ÖBK fortsätter bjuda på kvalitativ råpunk av typiskt nordiskt snitt, och Konstant Anfall (Är det K-Anfall? Förvirrande...) låter faktiskt lite som Camera Silens när de blandar in lite dubig baktakt och kombinerar det med bra, aggressiv sång. Flimmer Twins spelar rockigt och melodiöst, PVC bjuder på midtempopunk med kvinnlig skönsång och Oppslutning försöker slå rekord i hur många Oi-Oi-Oi! man kan få in i en och samma låt. Andra trevliga bekantskaper är Svart Framtid (Dis-käng) och De Sjenerte, som spelar någon sorts crazy ska-punk.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hurra For Norge har en mycket stor spännvidd (78-88 och med nästan samtliga då existerande subgenrer täckta) och att det är en kulturgärning helt i klass med Ägg/Distortion-boxen Varning För Punk. Om ni är nyfikna på norsk punk eller bara vill berika er med lite nytt, vänd blicken åt vår granne i väst och beställ från Svindel Records!

DvergPornoKlubben - "Vi Leker Ikke" Klubb! MCD

(DvergPornoKlubben - "Vi Leker Ikke" Klubb! - MCD - Svindel Records) Sju låtar osnuten punk på sjulåtars-CD med ett av de fulare skivomslag jag sett på mycket lång tid. Det är, till skillnad från Svindels övriga senare släpp, en utgåva som känns ganska ofärdig; mest som en demoinspelning av ett tämligen ungt band. Det betyder dock inte att det är dåligt, för trots lite väl replokalsskramlig ljudbild och titlar/refränger av karaktären Incest incest/ Familiefest märker man att det finns jävligt bra låtidéer, framför allt i inledande Statsmaskin och Hjemmebrent i Iran (som kanske iofs låter lte väl mycket Black Sabbath). DvergPornoKlubben låter i övrigt mycket 80-tal och eftersom jag inte kan norsk punk riktigt än (snart, snart!) får jag dra till med svenska referenser som P-Nissarna, eller kanske ännu hellre Trogsta Träsk. Antar att det är det Svindel går igång på.

Troublemakers - Made In Sweden CD

(Troublemakers - Made In Sweden CD - Svindel Records) Troublemakers ifrån staden Göteborg är tillbaka med ett nytt ösigt punkalbum med tydlig rock'n'roll-botten. Det är nästan så man känner lukten av diesel, svett och avslagen prepps när bandet inleder med Handgranat. Få andra band kan som Troublemakers införliva schlagermelodier med skitig punkrock anpassat till valfri industrimiljö. Trots ett driv och ett tempo som heter duga är det först under skivans senare halva som det verkligen börjar hetta till och hitsen börjar radas upp. Sommaren Som Kommer, Bastarder, Elvis och Jag, R.I.P., Blå, Psykopat och titelspåret är alla exempel på Troublemakers när de är som bäst. Textmässigt känns det ibland lite väl internt och inte alltid så lättbegripligt, men det är i regel välskrivet och gediget. Bästa låten är antirojalistdängan/titelspåret Made In Sweden, i hård kamp med Blå (som inte är densamma som Lilla Blå). Det här är en kalasskiva helt enkelt.

Vänsternäven - S/T CD

(Vänsternäven - S/T CD - Svindel Records) En skiva med 19 låtar buskispunk, vars längsta spår klockar in på 2:02. Lite tråkiga röstsamplingar på extrem bonnadialekt ska pigga upp den här skivan, som låter som lika delar slarvig 90-talspunk i trallpunkens utmarker, ett tredje klassens Gatans Lag och ett andra klassens Körsbärsfettera, frontade av Stefan & Krister. Trots detta har jag lite roligt när jag lyssnar på skivan. Exempelvis Vad Ska Jag Göra, Jehovas, Johnny Cash-tolkningen Vänsternäven Blues, akustiska Cellen och Söndag skulle alla funka på samlingar och får mig här och där att (kanske en smula motvilligt) dra på munnen. Tyvärr är de flesta försök till tokroliga texter fruktansvärda bottennapp vilket kanske tydligast märks i Nassejävel (du får inte ta min hand / inte knyta vänskapsband / och inte komma på mitt kalas / nasse-jävel, nasse-as), Vaktsvin och covern på Körsbärsfetteras Tonårsfylla (i Vänsternävens tappning Gubbafylla). Någonstans hade jag fått uppfattningen att Vänsternäven skulle vara som ett mer gatpunkigt än hårdrocksproggigt EAK; ett band som liksom visade att "PK"-musik också kan vara hård, kraftfull och kännas på riktigt. Tyvärr blir det mest full frys och träskosparkar i luften av Vänsternävens Veckans Klubba-på-anabola-punk.