740 Milionow Oddechow - Porachunki CD

(740 Milionow Oddechow - Porachunki CD - Jimmy Jazz Records) Ett digipakk med tolv (tretton) spår tight och svängig ska i stil med den 90-tals/tredje vågen-ska som i Sverige leddes av band som Liberator, Skalatones och Chickenpox till exempel. Porachunki är nog särskilt lika Liberator i sitt uttryck, det finns hela tiden en punkgrund som inte blir för tydlig. Nu är det ju dock Polen det handlar om, och även om jag faktiskt tycker att bandet har ett ganska svenskt sound blir det ju liksom ganska polskt ändå med språket och andra självklara egenheter.  Blås och klaviatur, bra sång och schysst tempo: allt detta har Porachunki, och jag tycker de får klart godkänt. Favoritspår är Koty, Przenikanie, Dziewczyny och Babilon. Avslutningsvis, i ett trettonde extranummer, bjuder bandet på en mycket speciell och kanske inte helt lyckad baktaktsslakt av Motörheads Ace of Spades.

Partia - Umrezec Jak James Dean CD

(Partia - Umrezec Jak James Dean CD - Jimmy Jazz Records) Om föregående recension avsåg en skiva med var ett dåligt sammanhållet hopkok av en massa genrer, är Partia och deras best of Umrzec Jak James Dean ett exempel på det motsatta. Bandet existerade mellan 1993 och 2003, och den här 16 spårs samlingen av delar av deras material innehåller tyvärr ingen låtlista, varför jag inte kan droppa favoriter. Musiken är en salig blandning av diverse dumheter, och jag associerar fritt till 90-talspop (Pontus & Amerikanerna?) och hör spår av mod, swing, surf, softjazz, punk och ska. En låt är inte den andra lik, och bara spår sex känns lite segt. Bäst är det när det låter Burial (spår 5) eller som ett sent Al Kapott (spår sju). Det är hela tiden flytande och lättlyssnat. En skiva som gjord för att spelas i bakgrunden medan du ligger och läppjar på en svinkall pastis på balkongen en varm sommardag. Bakgrundsmusik när den är som bäst.

Redakcja - Horroskop CD

(Redakcja - Horoskop CD - Jimmy Jazz Records) Jag möts först av någon sorts billy som får mig att vilja stänga av direkt. Sen skiftar musiken, men det blir fan inte bättre. En dåligt sammanhållen blandning av något som låter som finsk ångest, billy, country, ska/reggae, punk och rock i ordets mest tråkiga bemärkelse, och med en vokalist som ger ordet gubbe ett ansikte. I de allra bästa stunderna kommer jag att tänka på Köttgrottorna under Hungrig-tiden, men för det mesta rör det sig bara om jävligt tam altrock med få försonande drag. Redakcjas Horoskop innehåller fjorton stinkande spår.

The Analogs - Taniec Cieni CD

(The Analogs - Taniec Cieni CD - Jimmy Jazz Records) Taniec Cieni är ifrån 2010 och det uttonde albumet i ordningen från Polens nutida streetpunk-flaggskepp. Den som känner sina analoga polacker vet vad det handlar om då inte mycket andas nyskapande. Det rör sig om tight, arg, snabb, välspelad och välproducerad hyfsat melodiös gatpunk med rock'n'roll-botten, som håller högre kvalitet än ditt genomsnittliga polska punkband, men som faktiskt låter exakt likadant här som på alla sina tidigare alster. Måhända är ljudet en aning mer kommersiellt gångbart nu för tiden. The Analogs brukar alltid sprinkla sina utgåvor med mer eller mindre väl valda covers översatta till polska, men här skönjer jag inget bekant. Kan vara den tråkigaste Analogs-skivan hittills, och är det på grund av avsaknaden av covers så är ju inte det direkt någon komplimang till bandet. "Favoritlåtar" är titelspåret med trevlig hammondorgel, Diabelski Mlyn med detsamma, samt snyggt leadgitarrspetsade Co Warte Jest Zycie och avslutande Plastikowy Jezus, som låter som en klassisk The Analogs-låt när gubbarna är i högform. Helt OK, men inte mer. 13 låtar.

Rewizja - Tonac W Cieniu CD

(Rewizja - Tonac W Cieniu CD - Jimmy Jazz Records) Den stilla beundran jag hyste inför den polska punk- och oi!-scenen för kanske fem år sedan har tyvärr grusats av en strid ström polska plattor som alla var för sig tycks om- och nydefiniera begreppet mediokert. Rewizja är såklart inget undantag. Bandet bildades 2006 och spelar vad bolaget kallar streetpunk. Tre låtar på plattan är helt ok, medan resten av skivan är ett meningslöst skval som lyckas vara för bra för att vara dåligt och alldeles för dåligt för att vara bra. I öppningsspåret Pierwszy Raz kan man skönja... ja, kanske Sham 69? Annars är musiken punk någonstans mellan Los Fastidios och landsmännen The Analogs. Med okarismatisk sång, stela melodier och tråkig ljudbild. Tretton låtar.

The Lunatics - Tu i Teraz CD

(The Lunatics - Tu i Teraz CD - Jimmy Jazz Records) En Warsawa-trio som spelar punkrock på ett ganska amerikanskt sätt och låter lite grann som en blandning av Bad Religion, Anti-Flag och Stiff Little Fingers men betydligt sämre än dessa tre och, ja, sjunger på polska. Alltifrån gossarnas stil till sound och produktion för tankarna till ett tråkigt, polerat jänkarband, och även om det inte alls låter illa och bandet varierar sig efter förmåga (små hardcore-doser och någon låt med stolpig baktakt) och färgar en del av körerna med inlånad kvinnlig stämma så känns det menlöst. Tretton låtar,

Alians - Egzystencjalna Rzeznia CD

(Alians - Egzystencjalna Rzeznia CD - Jimmy Jazz Records) Ja, here we go again. Ytterligare ett band som påstås vara legendariska inom den polska alternativa scenen, och som bildades 1990 och sedan dess har spelat i Polen och Europa och enligt vad jag kunnat läsa mig till gått ifrån att vara ett punkband mer eller mindre, till den baktaktsorkester de var när Egzystencjalna Rzeznia släpptes 2009. Skivan innehåller 13 låtar ska-musik med inslag av roots, punk och cirkus. Jag får lite Berurier Noir-känsla, inte så mycket av musiken som av atmosfären den förmedlar. Karnevalsrevolution, typ. Alians är trevligast när deras musik låter som driven icke-glättig post-2-tone-ska med tight mässingsblås och när de inte spexfolkar till det för mycket. Jag gillar inledande Oni Zmienia Nasze Zycie W Pieklo och Nie Mam Nic Do Powidzenia, som har en pikant smak av Ramzes & The Hooligans. I stort är skivan dock ganska intetsägande.

Emerald - Finski Nóz CD

(Emerald - Finski Nóz CD - Jimmy Jazz Records) Den här skivan drar man sig lite för att skriva om, på samma sätt som man drar sig för att lyssna på den. Inte direkt för att den är dålig (även om det bästa sättet att beskriva Emerald när de är som bäst är som ett andra klassens The Pogues på polska). Det är helt enkelt ganska intetsägande för en icke-polack. Gissar att det är mitt problem i alla fall... När det är sämre låter det som vanlig amerikansk alt/folkrock. Det finns spår av Springsteen och REM och det är dragspel och fiol och munspel och fan och hans moster. Titelspåret handlar om en finsk kniv och låter lite finsk i sitt vemod. Tio låtar, lätt glömda.

Karcer - Wariaci i Geniusze CD

(Karcer - Wariaci i Geniusze CD - Jimmy Jazz Records) Karcer bildades redan på 80-talet och är ett av de band som var med om att starta och forma den polska punkscenen. Att de trakterat sina instrument ett tag går att höra, och musiken är en uppspeedad och moderniserad form av traditionell 77-punk, ganska nära Red Flag 77, men på ett specifikt polskt punksätt, och inte på långa vägar lika bra. Den fjorton spår långa skivan känns för lång, och de minnesvärda låtarna är få. Produktionen är clean och trumljudet utomordentligt snärtigt och när bandet saktar ner eller kör partier med renare gitarrer som plockas eller bara spelas känns det farligt nära någon sorts modern radiohårdrock. De låtarna som fastnar hos mig är de där melodier och refränger sticker ut en smula; som i Jeden na Wszystkich och Co To Za Kraj. Högst medelmåttigt.

Martin Solo - S/T CD

(Martin Solo - S/T CD - Jimmy Jazz Records) En tämligen intetsägande skiva, med Martin Solo, som annars fromtar Warsawa-bandet Nowy Swiat om jag lyckas tolka den polska pressreleasen rätt. Både musiken och den högst mediokra sången är tillbakalutade och lite New Waveiga. Bolaget säger att det är en musikalisk resa mellan Ramones, Billy Idol och Rolling Stones, medan Paco avfärdar Martin som en polsk Magnus Uggla a la -77 utan några vidare låtidéer. Som ni förstår är jag inte överhövan hänförd av den här tolv spårs skivan som verkligen känns som en axelryckning. Jag är ganska övertygad om att jag skulle tyckt det var roligare om jag kunde polska, som alltid, men som det nu är har jag inte mycket mer att säga.

Horrorshow - Pociag Z Forsa / Ryps-Wyps CD

(Horrorshow - Pociag Z Forsa / Ryps-Wyps CD - Jimmy Jazz Records) Horrorshow är ett av de roligare punk/oi!-banden från Polen, och den här skivan gavs ut runt 2003 eller möjligen 2004 ursprungligen. Det är lite dåligt med informationen och polskakunskaperna. Hur som helst är det här ett digipak med 23 låtar, varav en försvarlig del är ska (!). Ibland är det punkcrossover (som funkar oväntat bra) och ibland är det vanlig oi! och då låter det ungefär som Booze & Glory och det är ganska tydligt att båda banden härstammar från polska numera nedlagda oi!-institutionen Zbeer. Det är många guldkorn på den här plattan som annars ger ett lite spretigt och ojämnt intryck, men jag gissar att materialet är inspelat vid olika tillfällen och under olika, åtminstone två olika, perioder. Bäst är det när det är snabb ska inte långt från Mr Review eller Mark Foggo med imponerande basspel och trumpeter och saxofoner. Sången framförs på engelska och polska om vartannat. Till favoritlåtarna hör de flesta från Pociag Z Forsa (de sex första spåren) och snabba skacore-stänkaren Violence. På senaste släppet Alex Go! verkar bandet ha bestämt sig för att lämna baktakten och blåset därhän, och spelar övertygande melodiös gatpunk. Frågan är dock om de inte skulle plockat med sig lite av 2004-soundet?

Beri Beri - 100% Girls CD

(Beri Beri - 100% Girls CD - Jimmy Jazz Records) Har för mig att sångaren i den polska gatpunkens flaggskepp The Analogs hade en dotter som var aktiv inom scenen. Kan det vara någon av medlemmarna i Beri Beri? Inte omöjligt, även om likheterna banden emellan inte är direkt slående. Där The Analogs satsar på säkra kort inom sin gebit, melodiöd streetpunk med rötterna i 90-talets revival, rör sig Beri Beri mer kring 77 -punk med en oklädsamt clean produktion. Kvartettens punkrock någonstans mittemellan Thug Murder och tidiga The Donnas känns till en början lite väl anonym, men efter bara ett par lyssningar kan man konstatera att det rör sig om ännu ett trevligt, habilt men en smula slätstruket polskt punkband, vars största företräde är att de sticker ut som bestående av 100% tjejer. Tolv låtar, varav inledande och avslutande är intro/outro och egentligen samma låt, samt en märklig discodänga som gömt spår.

Bang Bang - To Legionowo CD

(Bang Bang - To Legionowo CD - Jimmy Jazz Records) Bang Bang är ytterligare ett ur högen av polska punkband som Jimmy Jazz har skickat mig att recensera. Något som innebär blandade känsloyttringar från Paco-håll. Bang Bang hör till kategorin polsk gubbig/tantig punk med schysst produktion, bra drag, lagom mycket rock'n'rollkänsla och trevliga melodier. Till Bang Bangs fördel hör också det faktum att de har två vokalister, en av varje kön, som båda gör ett gott jobb. Punken på To Legionowo är i grunden av 77-typ, men med stort 2000-ljud, och skulle kunna beskrivas som något mellan Troublemakers, Social Distortion och Ramones. Förutom tio egna låtar bjuder Bang Bang på en tolkning av Can't Help Falling in Love vilken nog är ett misstag eftersom Monikas röst och/eller engelska inte riktigt fixar den låten. Trots detta känns det som en ganska trevlig cover när den återkommer för fjortonde gången. Bästa låtarna heter annars Kto Mi Odpowie, Legionowo, Dzwieki, Nie Poddam Sie, Porque Te Vas (också det en cover, betydligt bättre behandlad), och Sto Dni. Företrädesvis de i lite lugnare tempo, och det är alltså drygt hälften. Bra jobbat av Bang Bang, även om de gjorde jobbet redan 2009.

The Headhunters - Zyje By Wygrac CD

(The Headhunters - Zyje By Wygrac CD - Jimmy Jazz Records) Ytterligare ett polskt streetpunkband; icke att förväxla med sin Nyköpingbördiga namne, med ett album som släpptes redan 2008. I början känns The Headhunters som ytterligare ett polackband i mängden, men allteftersom skivan rullar på repeat dyker både självklara och osökta referenser upp. The Analogs. Contra Boys. Sen Los Fastidios, och när det är som bäst - Bombardiers. Ljudbilds - och speltekniskt betraktat tillhör nog det här bandet det övre skiktet i genren. Sången är också bättre än genomsnittet. Men skivan är för jämn, om man nu kan säga så, och således är topparna inte påfallande höga. Favoritlåtarna utkristalliserar sig dock till slut, och heter Lilith, Luksus, Chlopaki Z Rycerskie och Sen I Smierc. Zyje By Wygrac innehåller tretton låtar, och är värd besväret, även om all polsk punk börjar flyta ihop till en gröt där det börjar bli svårt att finna guldnålarna i höstacken.

Ape - Ideal Nie CD

(Ape - Ideal Nie CD - Jimmy Jazz Records) Polsk punk av det mer beskedliga slaget och mittemellan So Cal, 90-talets Bad Religion och tidiga Dropkick Murphys. Jag kan inte påstå att det är något som slår mig med häpnad genom sin förträfflighet, men det är helt ok melodiös oförarglig punkrock. Skivan innehåller tretton låtar varav alla är på modersmålet förutom inledande Perfect Not, som med all önskvärd tydlighet klargör att bandet gör helt rätt i att hålla sig till polskan, då engelskan är... ja, inte helt perfekt i alla fall. Ingen låt sticker ut speciellt, utan hela plattan håller en jämnhög kvalitet. Jag gissar att rudimentära kunskaper i polskt tungomål som sig bör och i vanlig ordning skulle gjort lyssnandet roligare. Som det är nu är Ideal Nie i stort sett bortglömd i samma ögonblick som sista ackordet i M.E.B.P. ringer ut...

The Coiots! - Punk Boks Seks CD

(The Coiots! - Punk Boks Seks CD - Jimmy Jazz Records) Mer polskt; den här gången från Jimmy Jazz, som är Polens största - och i lite mindre utsträckning skinheadorienterade - punkbolag, med bland andra den polska gatpunkens flaggskepp The Analogs i stallet sedan många år. The Coiots! är ytterligare ett i den strida strömmen av polska punkband som jag inte tidigare har hört, men som låter ganska mycket som andra polska band. Punk Boks Seks inleds med en sampling från A Clockwork Orange (hur fräscht känns inte det?) och briserar sen i melodiös nytappad 77-punk med drag av exempelvis The Ramones, 999 och The Lurkers, även om man också kan höra gatpunkinfluenser och att Ramzes & The Hooligans' ande hovrar någonstans över bandet. Albumets elva låtar är mjukt och lagom smutsigt producerade, arrangerade med körer, trevliga små gitarrdetaljer och stöpta i ungefär samma form av duriga, enkla melodier. Hela albumet är av jämnhög kvalitet förutom Chuligan som är skivans klart sämsta låt, och utan att på något vis få mig att tappa andan kan jag konstatera att The Coiots! är en trevlig bekantskap, om än en bagatell.