Visar inlägg med etikett Headons. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Headons. Visa alla inlägg

söndag 15 mars 2015

Headons - Vi Ska Aldrig Bli Som Dom 7"

(Headons - Vi Ska Aldrig Bli Som Dom 7" - A Message To You) Headons verkar ha fastnat för modersmålet, och det är ingenting Paco Punkochoi tackar nej till. På den här lilla plastbiten har Halmstadsbandet presterat sina tre bästa låtar hittills, och både anden efter 80-talet i allmänhet och Sabotage 81 i synnerhet vilar över låtarnas sound och den generella känsla skivan förmedlar. Jag kommer även osökt att referera till Sighstens Grannar och liknande punkrock från sent 80-tal - det är melodiöst och i midtempo, men lyckas trots den relativa återhållsamheten ändå ventilera förbannad frustration. Alla tre låtar är bra, men avslutande 82 är bäst och när de tre låtarna snurrat klart och ringt ut är man klart hungrig på mer i den här stilen från Headons. Kul.

måndag 1 juli 2013

Headons - På Svenska 7"

(Headons - På Svenska 7" - Rakt Åt Helvete Records) Precis som i fallet Oldfashioned Ideas visar Headons med sin första (och sista?) utgåva på svenska hur en sådan sak som språket tycks påverka hela bandets sound. När jag recenserade Headons debutalbum Threepointfive var jag inte särdeles imponerad, men här tycker jag inte det finns mycket att klaga på alls. Bandets rötter lyser igenom och i åtminstone Allting hör man tydliga spår av Sabotage 81. Annars tycker jag det är ganska likt Dennis & De Blå Apelsinerna/Ohlsson Har Semester Prod. och därmed en hel del stökig tidlös punkrock i närheten av UK Subs. I högt midtempo levererar Headons anti-alliansen-punk, där det enda som lämnas att önska möjligen är lite klämmigare refränger. Tre jämna låtar.

lördag 1 september 2012

Headons - Threepointfive CD

(Headons - Threepointfive CD - DIY/Headons) Gubbig punkrock från Halmstad som borde kunna ryta i lite bättre med tanke på att ett par av bandets medlemmar hävdar ett förflutet i klassiska orkestrar som exempelvis eminenta Sabotage 81. Threepointfive är en ganska anonym nio spårs egensläppt platta som i bästa fall (Glass Bowl och Once Upon) doftar 999 och Social Distortion men för det mesta låter som ett trött och sleazy Ramones. Det är primärt sången och vissa gitarrdetaljer som ger smutsrockkänslan, och den kunde bandet skippat. Hellre ytterligare en rak och enkel andra klassens Ramones-kopia i såna fall. Don't Want You har en svängig refräng, och musiken är i allmänhet flytande och lättlyssnad, men utan att lämna mer avtryck än teflonskiten i muggskålen. Avslutande Sauna överraskar i egenskap av kort snabb hardcoredänga.