Visar inlägg med etikett Rebellion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rebellion. Visa alla inlägg

fredag 13 augusti 2010

Rebellion 2010, Blackpool, Lancashire, UK, 20100805-20100808

Dagarna innan planet skulle ta mig till Manchester så fick jag & blivande mrs Snigel-Hans feber. Det kändes ju inte så jävla lovande men taggad till tusen befann vi oss på plats på New Sunset Hotel i Blackpool dagen innan festivalen. Drygt 60 band hade planerats och det hände ju inte kan jag säga.



Första dagen (Torsdag) började dock bra (enligt schemat). Först att se var The Restarts inne på den största scenen Empress Ballroom. Det blev runt fem bra låtar med riktigt fett ljud innan min uppmärksamhet drogs åt annat håll. Därefter Blitzkrieg Arena som bjöd på ett gäng bra men, vad det verkade som, ganska orepade låtar (bl.a. The Future Must Be ours) som var tvungna att avbrytas för att börja om från början. Menace (Arena) var fruktansvärda att se, trots bra val av låtar som I'm Civilized, Last Years Youth, Carry no Banners & så klart G.L.C. Sången var usel - kunde inte sjunga rätt melodier, och dessutom verkade basisten och gitarristen allihopa vara på olika delar av låtarna vid flera tillfällen. Den enda som verkade ha koll var trummisen. Direkt efter klev Splodgenessabounds på och levererade det första som lät bra på Arena. Dom lirade den personliga favoriten My socks gone down my shoe tillsammans med Two pints of lager and a packet of crisps please, two little boys & en cover på Angelic Upstarts 2.000.000 voices (här 2.000.000 Mongols ?) Efter det blev det Lurkers på samma scen och fan vad grymt det var. Det var tight och det var ett gäng riviga gubbar på scen, till skillnad från trötta Blitzkrieg. Dom lirade fantastiska I'm on heat & Shadow bland andra hits. Sista bandet för kvällen var Section 5 som inte var lika imponerande som jag kom ihåg dem från 2009 men som ändå gjorde en bra spelning. Lite stelt förvisso men de har ett så härligt sound. Den bästa låten var For the love of Oi!

Fredag var inte lika bra bandmässigt, men det beror kanske på att det var ungefär 20 band att se, flera sena, och att febern var lite värre. Vi hade läst att ljudet på Olympia skulle vara kanon i år. Det skröts om det i häftet man fick när man köpte biljetter. Något måste ha gått snett eller så var de som skrev häftet lite lustiga för ljudet var nämligen förjävligt. Första bandet som var planerat var Guitar Gangsters men olyckligtvis så kom jag lite tidigt och fick se de sista tio minuterna av Monkish som kanske lät helt ok (svårt att veta när man inte hört det förut och det spelas live på Olympia) men som såg väldigt - har svårt att hitta rätt ord - märkliga(?) ut. En av dem bar en dräkt som föreställde antingen en ko eller en dalmatiner. En medlem såg ut att komma direkt från http://www.blackpoolgayscene.com/ och en tredje bar mask och mantel. Guitar Gangsters var dock väldigt kul att se, med blandat tidigare och senare material. Dom lirade skitbra låtar som Radio shakedown och Going To London. Därefter var det Warriors som efter tre, fyra, låtar blev bortprioriterade (ingen svår prioritering med det nya materialet som jag inte kan och med så dåligt ljud att man inte kan skapa sig en rättvis bild av det) för att vila bort febern lite på hotellet. Det blev snart dags att återvända till Olympia för att se East End Badoes som lirade Civil War & Garry Doesn't Glitter och gjorde det bra. Återigen blev febern lite övermäktig och det fick bli en paus till för att återigen senare återvända till Olympia för att se Stage Bottles som gästades av Atilla the stockbroker på ett par låtar. Vi fick se All you need is hate men inte You'll never walk alone vilket var synd kan man tycka. Det blev lite skivor, det blev lite träffa folk och det blev lite öl och snakebites. Sen blev det lite The Rezillos. Att gå från en spelning på Olympia till en på Empress Ballroom kan få vilket band på sistnämnda scenen som helst att låta bra men Rezillos drog på lite extra och sprang runt på scenen och dansade och så. Det var uppfriskande att se lite rörelse. Som andra låten lirade de Flying Saucer Attack vilket gjorde resten av spelningen lite menlöst så efter ungefär halva gick vi igen för att ladda krafter inför kvällens (och på sätt och vis festivalens) huvudband: Stiff Little Fingers. Även SLF lirade på Empress och fy fan vad bra det var. Dom bjöd på Silver Lining, Alternative Ulster, Fly the Flag, Wasted Life, Tin Soldiers och många fler asbra låtar. Saknades gjorde dock Gotta Get Away & Wait and see.

När vi vaknade nästa dag (tror det var nu, dagarna flyter ihop lite) så fick vi höra att ett av hotellrummens tak hade rasat in, där en av våra vänner bodde. Som tur var så kom hon inte till skada, tror hon var ute och söp, och förutom ganska mycket damm och skit så klarade sig hennes ägodelar också. Det här var det första som stämde in på de usla recensioner hotellet hade fått av tidigare gäster och senare snodde hotellvärdarna fjäkontroller och tv-boxar från rummen utan någon förklaring... I övrigt var Lördagen en bra dag fram tills kvällen då många sena band fick nobben till förmån för medicin och den obekväma sängen på hotellet. Det började med Olympia och Towerblocks som spelade bra trots dåligt ljud. Minnesvärda låtar var Be Proud to be punk, Saturday & Kill Baby, Kill Yourself. Mer Olympia och Red Alert som lirade många hits (S.P.G., It's Me Boys, Long Night In Long Island & In Britain) samt en Cover på Blitz' Razors in the Night. På vägen ut fastnade vi för Civet i ett par låtar. Ett band med tre tjejer som lirade Distillersluktande, tight, punk. Sen blev det svårt att hinna med. Två låtar med 999 Empress för att springa tillbaks till Olympia för att hinna se tio minuter med One Way System som var sådär halvintressanta, och sedan till Arena för att se ett fenomenalt gig med Resistance 77 som lirade tidigt såväl som senare och favoriter som Chelsea Girl, Long Time Dead, Punk & Oi! & In the Gutter. Sen blev det till att möta folk vid Olympia där jag oavsiktligt fick se ett par låtar med Blaggers som gästades på scen av sångaren i Stage Bottles och var ganska intetsägande. Tillbaks till Empress och Penetration som var så jävla tråkiga så jag inte mäktade med att invänta Firing Squad och Don't Dictate. Fan vad trist det var. Men de lirade väl tight och så. Runt fyra låtar med Vice SquadOlympia blev det sen och det var också kasst. Det jag hörde var bara mer moderna låtar och allvarligt talat är det inte därför jag vill se dem. Visst, skivan Defiant är ok men London Underground är ju för fan en förolämpning mot alla fans bara för att det är så dåligt. Nej, då var ölen som jag blev bjuden på av Ola mycket intressantare. UK Subs låg lite dåligt till, det krockade med Oppressed till stor del, och fick spela en kvarts ointressant material på Empress innan jag begav mig tillbaks till Olympia. Opressed gjorde en mycket bra spelning trots det dåliga ljudet. Inledde gjorde de med Los Fastidios (som enligt uppgift gjort en bar spelning tidigare på dagen) Antifa-Hooligans. Stage Bottles sångare gästade även här, när bandet spelade Bad Manners Skinhead Girl. Bäst var det dock när de lirade sina egna låtar och då speciellt Joe Hawkins. Sista bandet innan febern tog ut sin rätt och det var jobbigt att röra sig och andas var Hard Skin. Det var bra och framförallt roligt att se dem. Tjockisen i bandet var helt enkelt ascool. Bästa låtarna de lirade var The Good Times, We are the wankers & Beer and fags. Jag hade gärna hört Make my tea men det blev det inget av med.



Söndag. Fan vad trist. Det inleddes i vilket fall som helst med Bingo with Max Splodge som var mycket underhållande. 2 minuter efter insläpp vad det fullt och ett jäkla projekt att hitta sittplatser. Priserna var av tvivelaktig kvalité med många fula plastväskor och peruker och filmer med titlar som Chicks with dicks och lick my giant tits. Första bandet för dagen blev Gimp FistOlympia som lät ganska bra. De hade en låt med en gitarrslinga som lät som Frenzy Four's One Night Stand och med refräng som lät som Evil Conduct's Stick Around(?). Guns on the Roof Arena därefter. De var tidiga med cirka 10 minuter och om det fick mig att missa Frustration så var det dåligt. Annars gör det inte så mycket. Man fick höra Lord, what have we done?, Derailed, What do you want och Johnny Cash's Ring of Fire. Även fast bandet är från England, tänkte jag också på, både lät de som, och såg ut som, Jänkare. 7 Seconds' spelning bestod till 80% av prat och det var jag inte på humör för. Annars lät det bra för att vara en Olympiaspelning. Såg i vilket fall som helst bara ett par låtar innan jag tröttnade. Criminal Class stod på tur, utan orginalmedlemmar öht fick jag höra, och gjorde ett ganska bra gig på Arena. Bad Religion gled vi in för att se lite av på Empress för att ha gjort det. Efter ett par låtar prioriterades "Air Hockey" istället. Sista bandet för kvällen var Subhumans men jag var trött och full och rastlös och kunde inte njuta av giget trots att de levererade bra på Olympia. Innan vi gick för att spela bort all växel med Simon, Jennie, Ola & Reine (som var det generella sällskapet under hela festivalen) på Corral Island så fick vi höra Religious Wars och det var ju så klart fenomenalt.

Sedan återstod alltså hemfärden, vilket var något deprimerande men ok. Vi fick sällskap på plan och tåg av Sanchez, mrs Sanchez, Pike, Domar & Jacqueline. Och så var man hemma igen, börjat tagga inför nästa år med Cock Sparrer som headline. Inte massa strunt.

//Snigel-Hans

lördag 5 juni 2010

Rebellion/Venedig - Festival-rapport av Sanchez

Venedig lockade med Rebellion Festival och på fredagen påbörjades resan med avfärd till Skavsta Flygplats (efter diverse öl, bolags- och McDonaldsbesök). Resesällskapet bestod av Sanchez & Mrs Sanchez, Paco & Mrs Paco, Direktören och Mad Madz. Då RyanAir hade valt att flytta vårt flyg framåt en dag så blev det en natt på Flygplatshotellet i Skavsta. Väl där blev det några öl och hyfsat tidig sänggång. Efter frukostbuffén på lördagsmorgonen kl.05:00 blev det några klunkar stärkande Chapel Hill på den korta promenaden mot flygplatsen och väl där ett par Jäger och Öl för att stilla flygnerverna.



Efter en två och en halv timmes flygning (med ett skapligt antal Rom & Cola och Gin & Tonic) var vi sedan framme i Venedig. Nu väntade en längre båtfärd (och diverse strul) till Hotellet. På plats på Hotellet fanns sedan tidigare Antipati-Johan och Andreas. Efter lite poolbad och mer alkohol begav vi oss sedan av mot festivalen. Johan och Andreas fick i egenskap av mer Venedigerfarenhet agera guider och det gick väl sådär. Johan lyckades få oss på fel buss och det hela slutade med att vi fick åka taxi till festivalen. Spelstället, som var typ en gammal fabrikslokal, var helt ok och innehöll två scener. Första bandet som bevittnades (förutom någon enstaka låt med Reazione) blev Fire Exit på lilla scenen. Dom gjorde en ok spelning men inte mer än så. Efter det så blev det mer öl och lite skiv- och tröjköp. Missade av okänd anledning Newtown Neurotics förutom sista låten (Living with Unemployment) som lät mycket bra. Efter mer öl och en liten avstickare för att äta en halvmeter lång (!) Calzone så var det sedan dags för The Cockney Rejects som avverkade hits som Bad Man, East End, On The Streets Again. Cockney Rejects är ett av mina absoluta favoritband men dom är oftast lite av en besvikelse live. Inte för att dom är dåliga på något sätt men det är ändå något som fattas och gör att dom inte kommer upp i samma klass som exempelvis Cock Sparrer. Dom kanske skulle göra sig bättre på en liten scen? Vi smet från Rejects strax innan det var slut för att bevittna Guitar Gangsters på lilla scenen. Där blev det mer öl och lite samspråk med festivalbekantingen Clockwork Luke innan Guitar Gangsters satte igång. Dom öppnade upp med Badge of Honour från nya skivan och jävlar vad bra det lät! Inför en alldelles för fåtalig publik framfördes bla Going to London, Safety Pin Through My Heart och Tarantinos Son. Nästa band på tur var Cock Sparrer men dom missades för min del då jag istället somnade på en bänk (som dessutom välte). Vid det här laget var dom flesta i sällskapet rejält överserverade (absolut fullast var Johan) och slitna efter en lång dags alkoholmissbruk så vi fattade beslutet att försöka ta oss hem och strunta i att se Bad Co Project som skulle börja någon gång efter 02:00. Resan hem blev en långdragen historia där dom flesta däckade men tillslut (efter storartat arbete av Mrs Sanchez) lyckades vi iaf ta oss hem till Hotellet och klockan var väl runt 03:30 när vi stupade i säng. Dagen efter väntade hemresa för Johan och Andreas medan vi övriga hade ytterligare 4 dagar kvar i Venedig. På det hela taget en mycket trevlig resa och bra festival. Tack till alla i resesällskapet!




/ Sanchez

Resans dryck: Rom & Cola
Resans sms: Vad gör du?
Bäst på festivalen: Guitar Gangsters
Resans djur: Krabba
Resans plankning: Båt/buss varje dag
Resans svepning: Direktörens Vita Vinare

tisdag 11 maj 2010

Festivalpepp

Inte långt kvar nu till sommarens första (och enda?) festival för Pacos del.

onsdag 12 augusti 2009

Rebellion 2009, Blackpool, Lancashire, UK, 20090806-20090809

Fem dagar är mycket för vilken spritsvamp som helst, och när jag stod på Liverpool Airports billighetsanläggning och svettades gift tänkte jag just det. I skrivande stund har jag haft ungefär två dagar på mig att återhämta mig, men det har jag inte gjort på långa vägar. Natten till idag var en svettig och sömnlös historia, och den kemiska obalansens gråa slöja hänger för mina synorgan. Det var ändå värt det såklart, som det alltid är. Och så fort man har återhämtat sig - må det så ta dubbelt så lång tid som själva förgiftningsprocessen - vill man på't igen. Sådan är den i glaset icke-spottande punkälskarens natur.

Vi anlände till Blackpool på onsdagen innan själva balunsen startade, efter en spritbemängd transport. Jag är, trots mitt lokomotivartade yttre ganska stissigt lagd, så jag nöjde mig med att dricka ner mig ytterligare i baren, och prata med vänner från när och fjärran som också befann sig i Blackpool för veckoslutets arrangemang. Trots riklig konsumtion var vi dagen därpå nästan först nere i B'n'B:ets bespisningsutrymme för att börja dagen på det enda riktiga sättet, det vill säga med en fl'English breakfast enligt konstens alla regler förutom svampen. Sedan traskade vi ner mot vattnet för att börja om på ny kula med Malibu/juice och ett par burkar bitter. Antagligen gjorde vi en massa grejer före, men jag orkar inte avhandla precis varenda liten detalj. Vesäntligheterna har med sprit och punk att göra, så vi håller oss till det. Trots mitt torsdagsambitiösa schema lovade mig både Police Bastard (bra enligt en i sällskapet, dåligt och för mycket metal enligt en annan), Section 5 och The Varukers (svinbra enligt ett die hard-fan i sällskapet, som i och för sig skulle uppskatta Rat utförandes ett vanligt toalettbesök inför publik), blev det inte mycket levande musik, utan faktiskt bara helt otippat Max Splodge i den halvakustiska baren. Dessutom gick jag efter Tough Shit Wilson.

På fredagens morgon började man känna av de två tidigare dagarnas konsumtion, och därför bestämde jag mig över korv/bacon/ägg/bönor-lasset för att inte börja dricka så jävla tidigt. Första Tetley-bittern åkte ner i sällskap av en trevlig fiskrätt på The Reggae Hut. På mitt tidigare festivalpeppinlägg hade jag utgett mig för att avse beskåda femton band, något jag knappt lyckades med totalt under hela festivalen. Verkligeten var mer, ja, verklig... Septic Psychos tittade jag lite grann på, utan att bli sådär alldeles vansinnigt begeistrad. Sensa Yuma var helt okej, men inte heller det var det bästa jag sett i mitt liv. Instant Agony kan jag ens knappt bocka av efter mitt en-låts-besök på sagda konsert. The Crack var bland det mest bedrövliga jag sett; gubbarna var fulla, otajta och fullkomligt slaktade de fantastiska låtarna. De bästa banden under fredagen (och bland de bästa under hela festivalen) var två andra säkra (?) kort; nämligen Argy Bargy, vars fjolårsalbum är det absolut bästa de släppt, och The Business, som gjorde en tight, engagerad och hitspäckad spelning med riktigt bra ljud för att vara på Empress Ballroom.


Septic Psychos


Sensa Yuma


The Crack


Någonstans där bak: Argy Bargy

På lördagen mådde jag oväntat bra. Allt var frid och fröjd, och dagen förflöt fram tills bandtittandet som de flesta andra: Full English, toast, te, hänga på stranden, köpa kopiösa mängder skivor varav en försvarlig mängd rariteter, käka på något ställe som inte bara serverade ister med flott, ta en pint, ta en pint, ta en pint, ta en pint, ta en pint... Min föresats, om det ens kan kallas så, var att se Urban Scum, A-Heads, The Duel, MDM, Riot Squad, East End Badoes, 999, Newtown Neurotics, Channel 3, Major Accident och Dead Wretched. Jag lyckades inte riktigt. Urban Scum kollade jag in ett par låtar av efter min dagliga skivköparrunda. Det är ett märkligt band från York, som består av lokala, unga kids, och invandrade greker, och som spelar ganska trevlig clockwork-oi!, men som har tokroliga/infantila texter och titlar till sina hits, som exempelvis paradnumret Tits and Beer, som jag inte orkade vänta på att se, och som de faktiskt inte körde under hela setet. Festivalprofilen Clockwork Luke tyckte i alla fall att det var alla tiders, och sjöng med till Watch Your Back och de andra punkpralinerna så att det stod härliga till. När 999 spelade lyckades jag med konststycket att se mina två favoritlåtar och inget annat, eftersom de öppnade med Black Flowers For the Bride och avslutade med Homicide. Därefter trängde vi oss in till en förmånlig position framför Empress Ballroom's scen för att avnjuta Newtown Neurotics. Man kan nog påstå att det var en helt fantastisk spelning. Enda låten jag saknade var When The Oil Runs Out, och ljudet var bra och Steve Drewett i fin form.

Darlingtonbandet Major Accident var (förutom sprit, poppers och andra substanser) festivalens mål och mening för många av mitt resesällskaps medlemmar, och de gjorde inte heller Paco besviken med sin hitkavalkad, trots att ljudet på Olympia i vanlig ordning var under all kritik. Den sista akten för kvällen var Birminghambandet Dead Wretched som gjorde en bra spelning, trots grinig basist, lustiga utstyrslar och att det gick lite långsamt i midtempolåtarna.


Steve, Newtown Neurotics


Major Accident


Dead Wretched
Söndagen innebär en blandning av lättnad och ångest. Man vill ju att hela ens tillvaro för jämnan ska bestå av vänner, punk, skivköp, spelningar, bacon, ägg, bönor, pints med bitter för £2.50, blackpoolsk charm, salthav, malibu, fylla och så vidare, samtidigt som man inte vill något hellre än att lägga in sig på ett spa och sova i ett par år. Nu hade jag såklart även haft höga ambitioner inför den här dagen, men nöjde att fallskärma mig ner med Bombardiers på Churchill, köpa skivor och bese dagens två måsten; Last Rough Cause och The Templars. Darlingtonbandet spelade otacksamt nog på förmiddagen, vilket innebar en högst fåhövdad publik. Trots detta gjorde de en mycket övertygande spelning, och det nya materialet som presenterades hörde till det allra bästa, så det ska bli kul att se vad Andy och gänget kan komma att bjuda på framöver.

The Templars kan genom sin sjuka katalog aldrig göra en perfekt spelning. De har helt enkelt så många låtar, och de allra flesta spelar de inte ens live. Det h'är var inte det bästa giget jag sett med bandet, men absolut inte heller det sämsta. Hits som I believe in Myself, You Decide, Skins and Punks, Victim, The Glory it Once Was och Night of the Seagulls levereades, utan Perry på scenen, jag glömde fråga varför...


Last Rough Cause

Carl Fritscher, The Templars
Sedan återstod bara hemresa, en sista flenglish, säga hejdå hejdå till Blackpool och påbörja den plågsamma hemfärden, under vilken jag drack ett par drinkar i fallskärmssyfte, medan andra av oss föredrog att vara råpackade tills flygbussen droppade av oss på Stockholms Central runt tre på natten.

Nu sitter jag här och mår fortfarande inte helt okej. Får se om man lyckas få upp någon sorts pepp inför The Last Resorts framträdande i Göteborg i slutet av månaden. Det kan bli kul när jag tänker efter. Men jag skiter nog i att titta på Antipati, har aldrig förstått grejen med dem.

tisdag 28 juli 2009

Festivalpepp - Last Rough Cause till Rebellion

Ett sent släpp till årets upplaga av Rebellion-festivalen i Blackpool är Andy Wears' (Major Accident) andra band Last Rough Cause (som jag skrev om, och delade ut musik med här), också de från Darlington alltså, som spelar på Olympia typ 15:00 på söndagen. Det blir körigt om man ska hinna se Chron Gen också, men det får det väl vara värt!

tisdag 7 juli 2009

Festivalpepp

Drygt en månad kvar tills vi kosan styr mot Lancashire för ännu en upplaga av Rebellion. Under tiden försvinner juli som sand mellan fingrarna, och det enda man kan göra åt det är att försöka fånga dagen som det så fint heter, och förbereda magen på det nordengelska kökets gastronomiska behagligheter medelst engelska frukostar och diverse körv, nedsköljt med försvarliga mängder bitter. Nu har årets spelschema lagts upp, och Paco gnuggar händerna och laddar med en klart överoptimistisk preview på det egna bandseendet.

Torsdagen brukar vara svår, eftersom onsdagen brukar innebära den kraftigaste fyllan (man är som ett barn på julafton och dessutom lindrigt flygrädd, så, ja... ). Som tur är är det en lugn första dag på festivalen, där de enda band man borde se (om ens de) är de som spelar på Arena framemot kvällens slut; nämligen Police Bastard, Section 5 och The Varukers. Får se om man orkar eller om man bestämmer sig för att återhämta sig inför de tunga kommande dagarna. Nej, precis nej, man blir inte yngre.

På fredag eftermiddag kanske, bara kanske går jag och ser delar av Sick on the Bus och/eller The Agitators, innan Sensa Yuma kliver på Olympia 2 klockan fem. The Crack går upp klockan sex på Empress Ballroom, och med en förhoppning om att det ska vara ett riktigt gig och inget klappande-kompisar-och-Cock Sparrer-covers-gig, beger jag mig i den riktningen. Runt sju spelar Instant Agony på Arena, så förmodligen blir det till att gå tillbaka dit, även om det i praktiken kommer att vara betydligt mindre effektivt. När ska Paco fukta mustaschen exempelvis? Eller köpa kilovis med skivor? Nå, det får tiden utvisa. Det här är bara spekulation, men det kan vara trevligt att ha ett utopiskt utformat schema att försöka hålla sig till. För sedan blir det dessvärre ännu värre, när man runt åttasnåret måste springa omkring om man ska uppsnappa brottstycken av Splodgenessabounds, Abrasive Wheels och Subhumans. Det kommer nog sluta med att jag antingen skiter i alla tre, eller slår mig till ro på Olympia och tittar på Wheels. Runt 21 struntar jag i Demob, som inte inehåller tillräckligt många originalmedlemmar för att rättfärdiga sin existens, och väljer mellan Peter & The Test Tube Babies och Argy Bargy, som jag kanske kommer att strunta i också, bara för att jag redan sett båda banden fler än en gång och vid det här laget förmodligen behöver sätta i mig en flaska malibu för att orka med resten av aftonen. Denna aftonrest börjar förmodligen med The Restarts på Arena, följt av The Lurkers, som jag hellre ser än The Business. Pallar jag med The Exploited fram på småtimmarna får jag vara jävligt nöjd med mig själv.

På den arla lördagens morgon har man kommit upp på den kulles krön som är festivalens kemiska kurva i metaforisk form. Efter morgonens flottintag kan det egentligen bara gå utför, så man får göra vad man kan för att glömma att ens medvetande bor i just ens egen kropp. Detta görs exempelvis med poppers om man är en punkjävel från Fruängen, men företrädesvis med malibu eller burkbitter eller kanske ljumna spritdrinkar i hotellbaren om man är en frän francos. Lördagens första liveakt skulle kunna vara Clockworkpunksen Urban Scum, på Olympia 2 klockan kvart i ett, eller kanske A-Heads på samma scen tio i två, eller om man är riktigt baconförgiftad MDM på Arena kvart i tre eller The Duel fem över dito? Den som överlever får se. Fejkband som 2009:s upplaga av Criminal Class eller pasta-aktivisterna i Los Fastidios struntar man i, men Riot Squad vill man se, så det gör man insh' allah klockan tjugo i fyra på Olympia. Runt fem blir det East End Badoes eller 999 eller kanske båda eller kanske ingen, för det är en överjävligt späckad dag denna lördag den åttonde augusti. Klart som korvspad är i alla fall att man står på Empress ballroom klockan kvart i sju för att se Harlow's Newtown Neurotics spela. De gjorde en fenomenal spelning på samma scen 2006, och Steve Drewett spelade skjortan av det mesta ensam med en halvakustisk gitarr på förra årets festival, så förväntningarna är i det närmaste skyhöga. Channel 3 måste man nog tyvärr hoppas över, för att hinna ta ett par andetag innan ett av årets upplaga av Rebellions absoluta ess i rockärmen Major Accident uppträder på Olympia. Anti-Nowhere League levererar alltid, men får garanterat dissas till förmån för Darlington-bandet. Och sen verkar man, tro det eller ej, kunna chilla i säkert en timme, innan Dead Wretched går upp Arena tio i elva. Dessförinnan har man ignorerat mariginella precrustkreatörer som Amebix, och sen skiter man även i The Last Resort, som med fördel kan beskådas i Göteborg den 28 augusti, supportade av Million Daggers, Antipati och The Liptones, för att spara energi till ännu ett av festivalens måsten; nämligen The Adicts som går upp kvart i ett på Empress Ballroom.


Steve Drewett, Rebellion '08

Söndagen brukar innebära lika delar lättnad över att den här perioden av total förgiftning snart är över som ångest över att det är ett år kvar till nästa festival av den här digniteten. Banden kan avhjälpa lite av den känslan, för det är mycket bra även på söndagen. Tjugo över tre blir det Chron Gen på Empress Ballroom, men efter halva setet glider jag till Olympia, där Stomper 98 spelar. Där står jag sedan kvar och inväntar Leeds-bandet Guns on the Roof. Sen blir det paus innan Resistance 77 lirar på Arena runt halv sju, följt av NY-bandet The Templars, följt av paus följt av Bad Co Project vid tio-tiden på Olympia 2.

Sen är det slut. Vad gör man då? Går och sover eller idkar otukt med sin nyinköpta vinyl? Super och glömmer just det faktumet? För att hålla ångesten stången, vad? Är det bättre att vara full hela vägen hem och landa när man ligger i sin egen säng i sin egen förort? Skriv gärna och berätta.
En man vi kommer att sakna i Blackpool

onsdag 25 mars 2009

Sommarn kommer?

Kassen med öl står ju där i kylen och väntar på att få komma ut och förtäras i närmsta park! Men ute är det typ 8 minus och det var fem minuters snöstorm utanför mitt fönster igår. Mörkret börjar vika hädan, men fortfarande ser jag varken punks eller skins spontant dankslåendes på gatan. Det är då man längtar efter sånt här. Jag säger bara: Subhumans, Anti-Nowhere League, Chron Gen, Major Accident, Newtown Neurotics, Peter & The Test Tube Babies, The Crack, English Dogs, The Lurkers, The Adicts, Argy Bargy, Section 5, The Restarts, Channel 3, Abrasive Wheels, The Templars, Bad Co. Project, Sensa Yuma, Stomper 98, Resistance 77, A-Heads, The Duel, MDM, Fire Exit, Demob, Instant Agony... och så massa mer. Allt inramat av en ständigt pågående skivkommers och flödande malibu/ananas/kokos-grogg och tappvis med bitter... finns inget bättre. Och eftersom tiden rasar på i 190, helt skitandes i att gamla francoser åldras och slits ned, är vi där ganska snart, bland chips och gravy.

tisdag 21 oktober 2008

Festivalpepp

Rebellion Blackpool 2009 bjuder på en sjukt bra line-up om den bara håller hälften av vad den lovar. Eller vad sägs om Splodgenessabounds, Middle Finger Salute, Play Daisy, Newtown Neurotics, Section 5, Neville Staple Band, Instant Agony, Ari Up and the True Warriors, MDM, The Exploited, Voodoo Glow Skulls, Short Bus Window Lickers, SNFU, Church of Confidence, Fire Exit, Argy Bargy, Outl4w, Reazione, The Restarts, Resistance 77, The Guilty Pleasures, Major Accident, The Rabble, Eastfield, Drongos For Europe, Choking Susan, The Blame, Monkish, The Kirkz, Pink Hearse, Demob, The Agitators, Dipsomaniacs, The Duel, Static Thought, 999, The Adolescents, The Last Resort, Goldblade, RUST (Australia), Criminal Class, Los Fastidios, The Lurkers, One Way System, Abrasive Wheels, Jaya the Cat, The Stupids, Dun 2 Def, Diablo 66, Chief, Control, Marching Orders (Australia), 3CR, H2O, Tower Blocks, Deadline, Sick on the Bus, The Varukers, Mike TV, Charred Hearts, Al and the Blackcats, Certified, Random Hand, Blood or Whiskey, Riot Squad, The Dickies, Funeral Dress, Moral Dilemma, Gimp Fist, Grown at Home, Chron Gen, M.D.C., Dirty Revolution, Baby Boom, Sonic Boom Six, The Rudimentals ( South Africa)...