Festivalpepp

Drygt en månad kvar tills vi kosan styr mot Lancashire för ännu en upplaga av Rebellion. Under tiden försvinner juli som sand mellan fingrarna, och det enda man kan göra åt det är att försöka fånga dagen som det så fint heter, och förbereda magen på det nordengelska kökets gastronomiska behagligheter medelst engelska frukostar och diverse körv, nedsköljt med försvarliga mängder bitter. Nu har årets spelschema lagts upp, och Paco gnuggar händerna och laddar med en klart överoptimistisk preview på det egna bandseendet.

Torsdagen brukar vara svår, eftersom onsdagen brukar innebära den kraftigaste fyllan (man är som ett barn på julafton och dessutom lindrigt flygrädd, så, ja... ). Som tur är är det en lugn första dag på festivalen, där de enda band man borde se (om ens de) är de som spelar på Arena framemot kvällens slut; nämligen Police Bastard, Section 5 och The Varukers. Får se om man orkar eller om man bestämmer sig för att återhämta sig inför de tunga kommande dagarna. Nej, precis nej, man blir inte yngre.

På fredag eftermiddag kanske, bara kanske går jag och ser delar av Sick on the Bus och/eller The Agitators, innan Sensa Yuma kliver på Olympia 2 klockan fem. The Crack går upp klockan sex på Empress Ballroom, och med en förhoppning om att det ska vara ett riktigt gig och inget klappande-kompisar-och-Cock Sparrer-covers-gig, beger jag mig i den riktningen. Runt sju spelar Instant Agony på Arena, så förmodligen blir det till att gå tillbaka dit, även om det i praktiken kommer att vara betydligt mindre effektivt. När ska Paco fukta mustaschen exempelvis? Eller köpa kilovis med skivor? Nå, det får tiden utvisa. Det här är bara spekulation, men det kan vara trevligt att ha ett utopiskt utformat schema att försöka hålla sig till. För sedan blir det dessvärre ännu värre, när man runt åttasnåret måste springa omkring om man ska uppsnappa brottstycken av Splodgenessabounds, Abrasive Wheels och Subhumans. Det kommer nog sluta med att jag antingen skiter i alla tre, eller slår mig till ro på Olympia och tittar på Wheels. Runt 21 struntar jag i Demob, som inte inehåller tillräckligt många originalmedlemmar för att rättfärdiga sin existens, och väljer mellan Peter & The Test Tube Babies och Argy Bargy, som jag kanske kommer att strunta i också, bara för att jag redan sett båda banden fler än en gång och vid det här laget förmodligen behöver sätta i mig en flaska malibu för att orka med resten av aftonen. Denna aftonrest börjar förmodligen med The Restarts på Arena, följt av The Lurkers, som jag hellre ser än The Business. Pallar jag med The Exploited fram på småtimmarna får jag vara jävligt nöjd med mig själv.

På den arla lördagens morgon har man kommit upp på den kulles krön som är festivalens kemiska kurva i metaforisk form. Efter morgonens flottintag kan det egentligen bara gå utför, så man får göra vad man kan för att glömma att ens medvetande bor i just ens egen kropp. Detta görs exempelvis med poppers om man är en punkjävel från Fruängen, men företrädesvis med malibu eller burkbitter eller kanske ljumna spritdrinkar i hotellbaren om man är en frän francos. Lördagens första liveakt skulle kunna vara Clockworkpunksen Urban Scum, på Olympia 2 klockan kvart i ett, eller kanske A-Heads på samma scen tio i två, eller om man är riktigt baconförgiftad MDM på Arena kvart i tre eller The Duel fem över dito? Den som överlever får se. Fejkband som 2009:s upplaga av Criminal Class eller pasta-aktivisterna i Los Fastidios struntar man i, men Riot Squad vill man se, så det gör man insh' allah klockan tjugo i fyra på Olympia. Runt fem blir det East End Badoes eller 999 eller kanske båda eller kanske ingen, för det är en överjävligt späckad dag denna lördag den åttonde augusti. Klart som korvspad är i alla fall att man står på Empress ballroom klockan kvart i sju för att se Harlow's Newtown Neurotics spela. De gjorde en fenomenal spelning på samma scen 2006, och Steve Drewett spelade skjortan av det mesta ensam med en halvakustisk gitarr på förra årets festival, så förväntningarna är i det närmaste skyhöga. Channel 3 måste man nog tyvärr hoppas över, för att hinna ta ett par andetag innan ett av årets upplaga av Rebellions absoluta ess i rockärmen Major Accident uppträder på Olympia. Anti-Nowhere League levererar alltid, men får garanterat dissas till förmån för Darlington-bandet. Och sen verkar man, tro det eller ej, kunna chilla i säkert en timme, innan Dead Wretched går upp Arena tio i elva. Dessförinnan har man ignorerat mariginella precrustkreatörer som Amebix, och sen skiter man även i The Last Resort, som med fördel kan beskådas i Göteborg den 28 augusti, supportade av Million Daggers, Antipati och The Liptones, för att spara energi till ännu ett av festivalens måsten; nämligen The Adicts som går upp kvart i ett på Empress Ballroom.

Steve Drewett, Rebellion '08

Söndagen brukar innebära lika delar lättnad över att den här perioden av total förgiftning snart är över som ångest över att det är ett år kvar till nästa festival av den här digniteten. Banden kan avhjälpa lite av den känslan, för det är mycket bra även på söndagen. Tjugo över tre blir det Chron Gen på Empress Ballroom, men efter halva setet glider jag till Olympia, där Stomper 98 spelar. Där står jag sedan kvar och inväntar Leeds-bandet Guns on the Roof. Sen blir det paus innan Resistance 77 lirar på Arena runt halv sju, följt av NY-bandet The Templars, följt av paus följt av Bad Co Project vid tio-tiden på Olympia 2.

Sen är det slut. Vad gör man då? Går och sover eller idkar otukt med sin nyinköpta vinyl? Super och glömmer just det faktumet? För att hålla ångesten stången, vad? Är det bättre att vara full hela vägen hem och landa när man ligger i sin egen säng i sin egen förort? Skriv gärna och berätta.

En man vi kommer att sakna i Blackpool