Diverse scenkaraktärer summerar 2014 - Ciaran (Johnny Asbo & The Young Guns m.m.)

Paco avrundar 2014 med att låta scenkaraktärer från Sverige och utlandet enligt ett standardiserat formulär och ur ett subkulturellt perspektiv utvärdera 2014. De "intervjuer" som är gjorda med icke svenskspråkiga har jag låtit bli att översätta, såväl för att spara tid som för att inte omedvetet färga svaren.

Ciaran är en gammal räv som spelar och har spelat i ett gäng hårdkokta orkestrar; bland andra Retaliator, Tattooed Motherfuckers, London Diehards och inte minst egna projektet Johnny Asbo & The Young Guns som stod för ett av årets bästa släpp. Det tycker i alla fall Paco. Det här är vad Ciaran säger:

Music Release of the year: Madball - Hardcore Lives, Skinfull - Good Intentions … Bad Ideas, Offensive Weapon - The Nightmare Returns

Best gig of the year:  There were some good gigs but some of the best were: TMF / Pitbullfam / Hooligan UK / No Quarter - Blackpool, The Bronx - Sonosphere, July 2014 Last Resort at the Boston Arms, Agent Bulldogg, Bedford Esquires, Katagorie C, The Firm, TMF - December 2014. Madball, Underworld Camden

Biggest disappointment of the year/worst release: The Business at the Boston Arms December, 2014. Really poor compared to what they used to be like live.

Some other thoughts on the scene of 2014? Some great gigs being organised without the intervention of the PC Mafia in the UK and in Europe which is promising. A few good releases too such as Skinfull, Citizen Keyne and Offensive Weapon coming out stood out as being great.

Did something special, bad, sad or spectacular happen? The death of Colin from Running Riot was a terrible shame. I know its been said before but he really was a top fella who I had the pleasure of sharing a stage and also drinking with on several occasions.

What's your plans for 2015? The new TMF album which was due to be released this year should be out next year, along with another project we're working on. There's some European gigs lined up for TMF and we're hoping our bass player won't get thrown out off the plane for being drunk. There's a London Diehards album due out too at some point. It's recorded and the artwork just needs finishing off so watch out for that. There's also some Johnny Asbo and the Young Guns stuff coming out too, probably a split with another band.

Bästa släppen 2010 - The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Den här spliten hamnar här enkom på grund av The London Diehards, även om jag faktiskt börjar förstå lite av poängen med Tattooed Motherfuckers också. Grejen med de förstnämnda är att de kittlar ungefär samma nerver och sinnen som de flesta Oi!-band gjorde när man började ge sig in i snårskogen och allt fortfarande var nytt och spännande. Av London Diehards väntar jag mig oerhört mycket framledes. Looking for Trouble är förhoppningsvis bara början.

The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD

(The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD - MFS) Det här är den brittiska oi!-musikens förflutna och dess framtid på samma skiva, samma etikett. Båda band på den här spliten och Mother Fucking Sounds självt representerar en ny våg engelsk skinheadrock'n'roll. Kanske inga dunungar - men tillsammans med band som Insane Youth, Skinfull och Streetpunk Drunks samt äldre förmågor i nya konstellationer utgör de - inte till allas stora glädje - the best of british. London Diehards tipsade jag tidigt om. Bandet består bland annat av medlemmar från Retaliator och gamla East End Badoes, och spelar en alldeles bedårande stockkonservativ oi!-punk som känns förvånansvärt vital. Hade jag hört lite mer med bandet, och bara hälften av det varit lika bra som deras triss i ess No Compromise, London Town och Goulston Street hade jag utnämnt bandet till ett solklart nytt favoritband. Refrängstarkt, kraftfullt och kompromisslöst. Texter perfekta för den nostalgiskt anglofila punkaren eller skinnskallen.

Att somliga av medlemmarna i Tattooed Motherfuckers har ett förflutet i mer än ett välkänt RAC-band är inte någon hemlighet, och inte heller något att yvas eller bli bajsnödigt upprörd över. Bandet har klargjort att de inte springer någon annans politiska ärenden, och därmed får det vara. Äger bara It's a Thug's Life sedan innan, och på Looking For Trouble låter det roligare än på nämnda fullängdare. Dock inte så roligt som London Diehards, utan mer svårsmält; tuggande och Condemned 84-influerat. Bäst är avslutande Heart Full of Hate.
Riktigt bra, mest tack vare The London Diehards alltså.