(The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD - MFS) Det här är den brittiska oi!-musikens förflutna och dess framtid på samma skiva, samma etikett. Båda band på den här spliten och Mother Fucking Sounds självt representerar en ny våg engelsk skinheadrock'n'roll. Kanske inga dunungar - men tillsammans med band som Insane Youth, Skinfull och Streetpunk Drunks samt äldre förmågor i nya konstellationer utgör de - inte till allas stora glädje - the best of british. London Diehards tipsade jag tidigt om. Bandet består bland annat av medlemmar från Retaliator och gamla East End Badoes, och spelar en alldeles bedårande stockkonservativ oi!-punk som känns förvånansvärt vital. Hade jag hört lite mer med bandet, och bara hälften av det varit lika bra som deras triss i ess No Compromise, London Town och Goulston Street hade jag utnämnt bandet till ett solklart nytt favoritband. Refrängstarkt, kraftfullt och kompromisslöst. Texter perfekta för den nostalgiskt anglofila punkaren eller skinnskallen.
Att somliga av medlemmarna i Tattooed Motherfuckers har ett förflutet i mer än ett välkänt RAC-band är inte någon hemlighet, och inte heller något att yvas eller bli bajsnödigt upprörd över. Bandet har klargjort att de inte springer någon annans politiska ärenden, och därmed får det vara. Äger bara It's a Thug's Life sedan innan, och på Looking For Trouble låter det roligare än på nämnda fullängdare. Dock inte så roligt som London Diehards, utan mer svårsmält; tuggande och Condemned 84-influerat. Bäst är avslutande Heart Full of Hate.
Riktigt bra, mest tack vare The London Diehards alltså.
torsdag 11 november 2010
The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD
Etiketter:
London Diehards,
MFS,
Oi,
Punk,
Recension,
Tattooed Motherfuckers
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
TMF var så jävla fräscha när de kom, debuten är och förblir stenhård kompromisslös benknäckaroi.
Efter tredje fullängdaren har det gått saftigt utför. På plattan du recenserar låter de som en parodi på sig själva, med tjatiga jävla texter.
Skicka en kommentar