Nu har det gått en vecka sedan man vaknade upp som ett uttorkat ökendjur och långsam började leta sig tillbaka mot något som skulle kunna liknas vid ett värdigt liv. Verkligheten känns overkligt värdelös i jämförelse med den blandning av berusning, goda vänner från när och fjärran, kvalitetspunkochoi och allmän känsla av odödlighet som PSK innebär. Jag ska summera helgen lite snabbt här, och för att inte försätta sidan i semiförlamning postar jag inte några inbäddade youtubeklipp utan rekommenderar er att besöka Colin Kennedys eminenta konto. Han filmade åtskilligt av samtliga framträdanden från årets helg och postar regelbundet kvalitativa klipp från spelningar han åser och dokumenterar hemma i England och på resa:
https://www.youtube.com/user/ItsGizmoOi/videos
Bilderna jag postar är samtliga tagna av Anders Hagman utom de från förfesten, som jag stal från random idiot på internet.
Helgen inleddes iaf på torsdagen, då man efter en seg arbetsdag hastade in till kvällens ställe Brother Tuck tillsammans med utvalda delar av
Projekt 9. Där drack man långsamt igång helgen medan Snigel-Hans från
Avgå!/
Agent Bulldogg pillade med ljudet och kompisar från när och fjärran trillade in. Sammanfattningsvis var kvällen av sådan art att man blev stolt över att tillhöra Stockholms punk/oi!/skinhead-scen. På söderkrogen trängdes punkare och skinheads från ett tiotal länder med vitt skilda politiska preferenser och av diverse etniskt ursprung utan den minsta lilla skärmytsling. Bara fylla. garv och bra musik. Projekt 9 inledde, och det var första gången jag såg bandet spela med den nya sättningen (efter att Snigel-Hans bestämde sig för att lägga tid på Avgå! och Agent Bulldogg och Johan hoppade av till förmån för
Constitutional Breakdown och studier). Den innebär att Silvere (tidigare
Maraboots och även
Sabotage) numera spelar bas (med den äran) och det skurits ner lite på leadgitarr. Projekt 9 bygger (numera endast) på energi och catchy refränger och kommer långt med energiknippet Erik på sång och Opoku på gitarr.
Projekt 9 på Brother Tuck
Under ska-orkestern Charlie Skaville valde jag att dricka och socialisera, liksom efter vad jag förstod, ca hälften av de tillresta. Nästa band av intresse var istället katalanerna i Reconquesta; ett band som scendebuterade i Il Prat med Agent Bulldogg för bara ett par år sedan och som nyligen släppt sitt debutalbum - ett ytterst bra sådant. De rev i alla fall av ett mycket tight och bra set, där de blandade egna hits med personliga tolkningar av orkestrar som Skinkorps, Ultima Thule och Skrewdriver. Under Back With A Bang fick de sällskap av ingen mindre än Merv (basist i bandet mittean av 80-talet till tidigt 90-tal) och glädjen blev naturligtvis stor.
Reconquesta, Brother Tuck
När sedan PSK drog igång på riktigt var det med samma känsla av triumf som vanligt. Noggrant utplockade band gjorde kanonframträdanden, alkoholen flödade och folk var glada. Sabotage inledde helgen genom att göra sitt första liveframträdande någonsin. Sydlänningarna i Oldfashioned Ideas följde upp med sedvanligt tight set. East End Badoes gjorde mos av det mesta den helgen, medan Anti-Nowhere Leauge alltid levererar, punkt. Headlinande The Exploited missade jag (igen) men har hört både ris och ros angående deras gig. Svårt att misslyckas med såna odödliga låtar gissar jag, men gitarristen kunde visst ha stannat hemma i Skottland.
(Bilderna föreställer i ordning uppifrån och ner Sabotage, Oldfashioned Ideas, East End Badoes, Anti-Nowhere League och The Exploited)
Dag två gick naturligtvis inte av för hackor den heller. Otippade men alltid säkra Psykbryt inledde med sin gatutrall och vann säkerligen en och annan lyssnare med sitt rutinerade framträdande. The Liptones (som jag inte såg utan mest hörde roliga anekdoter om) levererade riktigt väl enligt uppgift, i synnerhet genom professionellt framträdande. Bäst på hela festivalen var Vicious Rumours som hade lyckats hämta hem gamle vokalisten John Mundy från Texas och som gjorde ett oerhört engagerat set och gästades på scen av bland andra den Nippa, Terry (East End Badoes) och Steve (Indecent Exposure) och således rev ner mastodonta applåder. Bishops Green kan leva allena på sitt material, och var kanske en aning trötta eftersom spelningen var den sista på en lång Europa-turné, men I wouldn't know, såg typ en halv låt... Headlinande Toy Dolls gjorde dremot ett strålande jobb. Att tre personer kan vara så samspelta och högljudda övergår mitt förstånd. Dessutom levererade dom "rätt" låtar ur sin digra låtskatt. Mycket värdigt. Ska bli intressant att se vad festens arrangörer hittar på till 2016.
(Bilderna föreställer i ordning uppifrån och ner Psykbryt, The Liptones,Vicious Rumours, Bishops Green och Toy Dolls)
