Robb Blake - Aint Got No Soul CD

Robb Blake - Aint Got No Soul CD - Do the Dog Music) Robb Blake, som splitade med Liam O' Kane spelar här alla instrument på soloalbumet Aint Got No Soul, som är lika meningslös som allt annat jag hört från Do the Dog förutom möjligtvis Smoke Like a Fish. Det är snäll student-ska i en mycket modern popkostym med små, små punkinfluenser. Ibland är det lugnare, och då låter det så jävla vitt att det är outhärdligt. Jag gillar när ska-musik antingen är gammal och/eller har lite gatukänsla. Robb Blake låter som något sprillans nytt från en bensinmack och har ingenting sådant, och jag måste upprepa mig och fråga mig själv och den stora detektiven allmänheten om det verkligen är så att allt kan kallas ska (eller SKA som alla p-12:or envisas med att skriva det) som går i baktakt? I så fall är jag ännu mer ointresserad. Bästa låten är Hit the Bottle, förmodligen bara för att den känns bekant eftersom den var med på nämnda split med Liam från Jimmy the Squirrel. Jag har svårt att förstå att något sådant som en brittisk "ska"-artist kan låta så sjukt obrittisk. Tio spår på ca en halvtimme. Håll er borta!

Drewvis - Disposable Pleasures & Meaningful Pursuits CD

(Drewvis - Disposable Pleasures & Meaningful Pursuits CD - Do the Dog Music) En duo (eller är det bara en? Knapphändig info...) som spelar vad som skulle kunna kallas lo-fi-ska, eller helt enkelt minimalistisk och ganska urpluggad, supervit ska/reggae med finstämd sång, reflekterande texter, bra basspel och en känsla av myskoftig nyponsoppa-indiepop. Att lyssna på Drewvis på bakfyllan är lite som att luta sitt stackars huvud mot en sval och mjuk kudde. Det är helt enkelt musik så oförarglig att den inte har någon funktion förutom att vaddera den hemska tillvaron och bomullsfodra den fruktansvärda verkligheten. Tretton låtar utan toppar och dalar - en jämn, mjuk och skön ljuddivan att sträcka ut sig på. Oduglig på alla andra sätt.

Smoke Like a Fish - Blood, Fish & Bone CD

(Smoke Like a Fish - Blood, Fish & Bone CD - Do the Dog Music) Sista albumet lovar brittiska ska-orkestern Smoke Like a Fish, och det är nog ganska tråkigt. För även om bandet, som jag i och med Blood, Fish & Bone bekantar mig med för första gången inte är helt lättillgängliga och självklara med sin bitvis punkiga fusion av 2-Tone och tredje vågen-ska, känns skivan snart hemtrevlig och bjuder på en del schyssta baktaktspopdängor. Smoke Like a Fish spetsar sin musik med lagom mycket blås, och precis rätt sound på gitarren. Visserligen låter det ibland lite polerat och anonymt på samma sätt som många av Moon Ska's mer lättglömda akter, och kanske är sången väl opersonlig, men här finns en liten handfull schyssta melodier (Perfect World, The Opera of Dickie the Third, Rainy Night) samt en riktigt medryckande tolkning av udda anarkopunkbandet Zounds' örhänge Subvert. Tolv låtar och, gissar jag, ett värdigt farväl.

Four O - Tales of the Unexpected CD

(Four O - Tales of the Unexpected CD - Do the Dog Music) Den här skivan bekymrar mig en del. För det första är den inte speciellt bra och för det andra är den schizofren. Four O funkar när de spelar collegepop med punkigt driv i närheten av Green Day, och är direkt dåliga när det låtar som radioanpassad nu-rock (Till the End). När de kör akustiskt är de i bästa fall meningslösa. Bästa låten är Clash Horns som låter som tidigare nämnda Green Day och har små, små inslag av något som med lite välvilja skulle kunna kallas för ska. Det är det annars jävligt tunnsått med... väntade mig garanterat ett svängigare gäng än det här med tanke på etikettens nisch. Precis som i fallet Jimmy the Squirrel har Four O en enkel rocksättning med bas, gitarr och trummor, och de lånar in sparsamt med instrument till pålägg. Jag fattar inte riktigt poänget med det här släppet eller med bandet överhuvudtaget. Tio låtar förargelseväckande oförarglig pop med små inslag av baktakt som klockar in på runt fyrtio minuter av vilka du inte kommer att få tillbaka en enda.

Jimmy the Squirrel - Whatever the Weather CD

(Jimmy the Squirrel - Whatever the Weather CD - Do the Dog Music) Jimmy the Squirrel kommer från Nottingham och leds av den Liam O'Kane jag stiftade bekantskap med genom akustiska Heavyweight Acoustic Ska Showdown. Hans sång är även här känslosam och säregen, och kommer som jag trodde ännu mer till sin rätt inom ramen för ganska oridinär skamusik, som får sägas låta tredje vågen, men mer som Moon Ska-band som låtit sig influeras av 2-tone och annan brittisk 80-talsska än den typ av skapunkspektakel jag personligen brukar förknippa med begreppet. Dessutom finns det på Whatever the Weather klara drag av rootsreggae. Andra i min närhet tycker Jimmy the Squirrel låter obehagligt mycket 90-tal, och det är nog möjligt, men mej stör det inte så mycket. Det är en ganska liten skaensemble; Jimmy the Squirrel, bestående av gitarr, bas, trummor och keyboard, men de lyckas ändå fylla ut bra. Känslan är, som för det mesta när det gäller ska durig, även om det vilar ett stråk av melankoli över låtarna. Kanske på grund av texterna som känns ganska allvarssamma på ett sätt jag uppskattar inom skamusik, samt med anledning av Liams personliga sångröst. Det är inte direkt några dansgolvshits här utan det känns mer som en habil tillbakalutad skaplatta som fond till vardagen, och det är väl så gott som något. Trevlig bekantskap och kul att erfara att det fortfarande görs trevlig baktaktspop i England. Whatever the Weather innehåller tio spår.

Robb Blake / Liam O'Kane - Heavyweight Acoustic Ska Showdown CD

(Robb Blake / Liam O'Kane - Heavyweight Acoustic Ska Showdown - CD - Do the Dog Music) Det tog mig tio lyssningar och en extra koll på omslaget för att förstå att det var två herrar som duellerar mot varandra med fem låtar akustisk "ska" var, och inte ett samarbete - för det otränade örat lät det väldigt likt hela skivan igenom. Blake hörde tidigare hemma i punk/ska-bandet Whitmore, medan O'Kane också spelar i Jimmy the Squirrel och efter ett tag kan man höra att den senare är lite mer allvarsam i sitt uttryck. Heavyweight Acoustic Ska Showdown är en bitvis svårknäckt nöt till skiva att knäcka, eftersom den ställer frågan om ett musikstycke verkligen kan definieras som ska bara för att det går i baktakt? Herrarna är utrustade med varsin ackegura och inte mer. Jag försöker tänka dit blås, klaviatur och trummor, i syfte att utreda huruvida jag skulle tyckt om det här i storbandstappning. Det är mycket svårt att säga. Tycker jag om det som det är; naket och avskalat? Mycket svårt att säga. Det känns lite studentikost/collegerock och/eller som ett akustiskt typ The Coral ibland, men samtidigt tar det inte många lyssningar förrän låtarna känns som gamla kompisar. och både Robb och Liam har tvivelsutan sina poänger både som sångare och som låtskrivare. Ska man plocka favoriter kan Blake's From Spain To Endorse It och O'Kane's Just Speak To Me vara kandidater, och den senare i allmänhet pga skön röst och melankoli i snickeriet, men jag kan inte komma ifrån att den här plattan skulle vara roligare om man hade hört låtarna kompletta med blås och allt innan man hörde det här.