Visar inlägg med etikett The Crunch. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Crunch. Visa alla inlägg

söndag 10 juli 2016

Ingen rubrik (omöjligt att finna ord för rubrik)

"Punken dog igen för några dagar sedan". "The Great German Re-Research hade rätt hela tiden". Starka ord, men det räcker inte till. Det kom ett mail från SR (Paco får såna ibland, om det rör nåt som med lite fantasi kan kopplas ihop med punk och/eller oi!). Och ni som trodde ni sett allt när Kikki "Falukorven" Danielsson ingick ohelig allians med Dr Alban eller Nanne Grönvall våldtog If The Kids Are United får liksom en fusion av precis samma sak här.

Det blev ett överraskande inhopp när supergruppen The Crunch (med bla medlemmar från The Clash, Sham 69 & Cockney Rejects & Svenska popsångerskan Idde Schultz) gjorde sitt framträdande i P4 Gävleborg idag. I studion bredvid spelade Kikki Danielsson samtidigt in sitt sommarprogram. Det var ett kärt återseende då Sulo Karlsson som sjunger i The Crunch även spelar med och skriver Kicki Danielsson låtar.

Mick Geggus från Cockney Rejects föreslog för Kikki att vara med och sjunga på en låt. Kikki tyckte det var en utmärkt idé. Tillsammans genomförde de The Crunch singeln Neon Madonna, till programledaren Fredrik Björkman och lyssnarnas stora förtjusning. 
Efteråt tyckte Sham 69 basisten Dave Tregunna att Kikki hade kvalificerat sig som medlem och Kikki sa: -I'm on!

fredag 3 januari 2014

The Crunch - Busy Making Noise CD

(The Crunch - Busy Making Noise CD - Legal Records) The Crunch är ett extremt onödigt band som får all sin uppmärksamhet på det faktum att konstellationen består nästan helt av äkta punklegendarer i form av Terry Chimes (The Clash), Dave Tregunna (Sham 69), Micky Geggus (Cockney Rejects) och den mer tveksamma Sören Karlsson från garagerockbandet Diamond Dogs. De spelar en helt uddlös variant av rock med inslag av Social Distortion (live lät de både poppigare och stökigare när jag såg dem, dock inte mycket intressantare) och gör det med den speciella typ av total meningslöshet som gör att man glömt skivan i samma ögonblick som den snurrat klart. Det enda som mal vidare i huvet är den irriterande akustiska gitarren som ligger i bakgrunden under hela skivan och ger den en extra känsla av amerikansk mjukrock. Skivans hödpunkt är A Little Bit of Grace, som gästsjungs av Idde Schultz, hör och baxna. Det säger väl det mesta gissar jag.