Värdaste återsläppen (eller liknande) 2015 - Alto Palo - Nation Et Pouvoir LP

Paco kompletterar sitt listande med att droppa lite nysläpp 2015 på äldre prylar, eller gamla örhängen som givits ut efter att bandet som spelade in dem gått hädan. Utan inbördes ordning.
 
Precis som i fallet Riposte är det här ett släpp av Rappel A L'Ordre Productions, och precis som då rör det sig om obskyrt 80-talsmaterial från ett förbisett Oi!/RAC-band, som tidigare endast är släppt på kassett. Riktigt bra grejer.

Värdaste återsläppen (eller liknande) 2015 - The Die-Hards - RAC Legends Volume 2

Paco kompletterar sitt listande med att droppa lite nysläpp 2015 på äldre prylar, eller gamla örhängen som givits ut efter att bandet som spelade in dem gått hädan. Utan inbördes ordning.

Andra volymen i serien där gamla RAC-bands demos och andra obskyra inspelningar samlats ihop, hjälpligt re-mastrats och givits ut på vinyl. Den här gången är det The Die-Hards som föräras en utgåva, ett av de bättre och mer förbisedda banden från den första engelska RAC-vågen.

Värdaste återsläppen (eller liknande) 2015 - Riposte - Un Vrai Un Pur Un Tatoué LP

Paco kompletterar sitt listande med att droppa lite nysläpp 2015 på äldre prylar, eller gamla örhängen som givits ut efter att bandet som spelade in dem gått hädan. Utan inbördes ordning.

Etiketten Rappel A L'Ordre Production har genom utgivandet av denna gamla svåra kassetten Un Vrai Un Pur Un Tatoué på vinyl gjort sig skyldiga till en storartad kulturgärning. Riposte var ett skinheadband som existerade kring mitten av 80-talet och några år framåt och som uppnått något av en kultstatus.

Årets bästa subkulturella läsning

Paco kan läsa! 2014 har varit ett ok år med mustaschgubbens preferenser, i synnerhet som han (undertecknad) är en lingvist och kosmopolit av rang som behärskar det svenska språket lika väl som modersmålet... Vilket för oss till den bok som utkom först av de tre jag tänkte ta upp, nämligen Fabrique en France - den kompletta guiden till fransk skinheadmusik, där banden betas av och biografier, bilder, politik och musik avhandlas på ett mycket välkommet sätt. Boken är strikt limiterad och kan mycket möjligt vara slutsåld för allt vad jag vet.

Den engelska RAC-scenen avhandlas i en telefonkatalogstor bok döpt till When The Storm Breaks, som i huvudsak är författad av Robert Forbes (ryktas vara bror till Sean i Thatcher on Acid/Wat
Tyler/Hard Skin etc) och landar väl, eller vad man ska säga. Fanzineskribenter, musiker, konsertbesökare och folk som helt enkelt bara var skinheads under den aktuella tiden från RAC:ens födelse i Leeds runt 70-talets slut och fram till Ian Stuarts död 1993 kommer till tals i en sammansatt bok vars enda egentliga problem är personkulten kring Ian som känns jävligt tjatig efter ett tag.

Sist men inte minst lite nischad svensk punkkultur i bokform! Punk I Peking heter en personlig samling text av två herrar aktiva i Norrköpings punk (-och senare skinhead)scen från sent 70-tal till framåt mitten av 80-talet. Musiken, gemenskapen, och ett personligt perspektiv på det subkulturella skildras och förmedlas på ett underhållande sätt. Sociologin känns trots författarnas respetikve renommé lite lekmannamässig och improviserat resonerande i sin självklarhet, men trevlig läsning och kul dokument under en period då få band som betydde oerhört mycket lokalt aldrig hamnade på skiva och fick vidare spridning.

Punk Front - 100% Hass MCD

(Punk Front - 100% Hass MCD - Oi! Aint Red Records) Punk Front, förmodat döpta efter engelska nationalistiska National Fronts punkiga, kortlivade ungdomsgren, kommer från Tyskland och spelar punk med siktet inställt på politisk inkorrekthet som självändamål, efter vad det verkar. Precis lika tröttsam som det låter, och inte speciellt kul musikaliskt heller. Tvåtakt i lite olika tempo, bättre sång än tysk oi-sång generellt och helt ok när det går lite långsammare, som i Und Morgens Ruft Der Muezzin och Verraten & Verkauft. Barnsjukdomar som rejält sura körer i In Der Kneipe Zur Trockenen Kehle gör inte partyt roligare. Jag vet inte vad texterna handlar om, men man kan ju tänka sig. En riktig tidstjuv, det här. Sex låtar att ha och mista.

V/A - United Skins For Freedom of Speech Vol 2 CD

(V/A - United Skins For Freedom of Speech Vol 2 CD - Oi! Aint Red Records) En samling med europeiska (mest tyska) punk- och skinhead-band (plus ett latinamerikanskt undantag) som man lite snällt skulle kunna beteckna politiskt inkorrekta. Tyvärr är den inte vidare bra. Tysk medioker oi! med alla de svagheter som hör till genren (häxvrål, obegripliga tempo eller taktkast, metalgittarer etc) dominerar , och band som finska Skinboiss, svenska Straight Jacket, Holländska The Firm, franska Lemovice och chilenska Orgullo Sur behöver inte skämmas, men gör inga avtryck med sina respektive spår. Orkestrar som Notlöhsung och Abtrimo är rent fruktansvärda, och att jag utnämner inledande Legitime Violence, Last Riot och I Don't Like You till favoriter i sammanhanget betyder inte att du behöver springa benen av dig för att få tag på den här skivan. 17 spår, fattig booklet och fult omslag tillkommer.

Endstufe - Steht Auf! CD

(Endstufe - Steht Auf! CD - Pure Impact Records) Klassiskt Bremen-band som bildades så tidigt som 1981 med senaste, elva spår starka,  fullängdaren Steht Auf! på belgiska Pure Impact. Och klassiska som konstellation må de vara, men det är min första ordentliga bekantskap med bandet som tidigare mest flimrat förbi bland tusentals andra, gissningsvis på grund av för lite tid/för mycket musik. Bandet har haft många sättningar genom åren, och som jag fattar det är det bara sångaren/gitarristen som var med i originalupplagan av Endstufe. Det är lite synd, för det enda jag egentligen har att klaga på är sången, som är av klassiskt tyskt pomperipossastuk och skulle tjäna på lite teknisk variation. Annars är det schysst; ganska typisk förutsägbar tysk oi! ((få ackord - växlar mellan midtempo och snabb tvåtakt - vrålande sång), skönt producerad med uppskruvad bas och bra gitarrsound. Låtarna är klart över det ganska låga tyska genomsnittet med fyra hits som höjer sig över den i övrigt jämna plattan; Lied Der Patrioten, Fussball Ist Wie Sex, titelspåret och avslutande humpahumpadängan Im Bremen Da Lässt Sichs Gut Leben. Säkert ett måste för gamla trogna fans, en alright tysk oi!-platta för de andra.

Brassic - Voice of Freedom LP

(Brassic - Voice of Freedom LP  - Hostile Class Productions) Den här skivan släpptes redan 2010, och mitt exemplar kom via Bernando på US of Oi! of Sweden (tack så mycket!), redan då ett bra tag efter release, men jag skriver om allt som skickas, aktuellt eller inte, passande eller inte. Brassic kommer från Kalifornien och spelar Oi! för den som vill och/eller RAC för den som vill. På skivan tolkar de Lonesoldier och Arresting Officers (Fuck LA resp. Evil Has Landed) som de blandar med nio egna alster, som låter väldigt mycket som ett primitivt The Templars kring 1118-1312 och som brittisk RAC lät under 80-talet, kommer i första hand att tänka på Brutal Attack. Inledande Infestation låter dock mer Oxblood, och även Skrewdriver lyser igenom i exempelvis Warriors. Texterna är inte speciellt extrema, förutom i böghatarnumret Benders, som är riktigt pinsamt högstadiemacho och som ger en ganska taskig eftersmak. En lättlyssnad amerikansk oi!-platta, som knappast känns speciellt relevant lyrikmässigt.

Midgårds Söner - Fä Dör CD

(Midgårds Söner - Fä Dör CD - Dim Records) Återutgivning från 2010 av det här albumet som gavs ut första gången 1999. Fä Dör var det sista albumet som Midgårds Söner släppte, och det enda med DP på sång efter att Nitton lämnat (drak)skeppet ett par år tidigare. Rent musikaliskt tycker jag att Fä Dör håller jävligt hög klass. Det låter punkigt och precis lagom vikingarockigt och är bra producerat. Man kan ana att DP kanske var den som skrev det mesta av musiken vid den här tiden, då Sönerna låter väldigt mycket The Jinx här (det går undan rätt bra i vissa låtar) och DP spelade parallellt med dem under den här tiden. Det som är sämst med Fä Dör är texterna som är generande dåligt skrivna (både de på svenska och de på engelska). Man kan tycka att ett band som värnar Sverige på det här viset också kanske borde bry sig om att värna modersmålet? Men vad vet jag... Texterna är av den vanliga vikinga- och RAC light-modellen; mycket fosterlandskärlek, en del fornnordiskt guda- och vikinga-låtar, ett par scentillvända och en och annan sorgesång över det politiska läget. Den absolut bästa texten är den till Sverige Fosterland; en sonettartad visa som Midgårds Söner naturligtvis inte författat själva utan korpat från Verner Von Heidenstam och som lär vara det enda Midgårds Söner har gemensamt med Jussi Björling. Fä Dör är dock jävligt trevlig lyssning; ösig, mollig oi!-punk som har sin plats i den svenska punk/skinhead-historien vad man än tycker om den saken.

Bästa släppen 2009 - Kill Baby Kill - Product of Society

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2009.

När jag tidigare nämnde KBK i bloggen renderade det anonyma kommentarer som benämnde bandet som vit makt-band och hej och hå. Jag skulle gärna vilja reda ut definitionen av det begreppet, men jag är inte så intresserad att jag pallar göra det just nu. Dessutom undrar man ju vad den anonyme läsaren förväntade sig av en snubbe som spelat bas i Brutal Combat liksom... Anywho, på Product of Society finns det inte mycket som med varken vilja eller fantasi kan kallas vit maktigt, utan det är en schysst oi!-platta med driv, starka låtar och bra texter (förutom pinsamma Skinhead Nightmare). Ibland tangerar Kill Baby Kill gränsen för vad som kan kallas acceptabelt när det kommer till flirtande med gammal hårmetall, men skivan är som helhet alldeles för bra för att det ska bli alltför störande.

Vad ska dom med honom till?