Crucial Change - 33 CD

(Crucial Change - 33 CD - Dim Records) Crucial Change kommer ifrån Seattle och spelar tung och ganska melodiös midtempo-Oi! som låter ungefär som Brutal Attack kring 1986. Musiken är enkel och lättlyssnad och hela skivan känns hemtrevlig på något sätt. 33 innehåller tretton låtar, men på den här utgåvan är hela Crucial Change's debutalbum från 2007; American Made, inkluderat som nio bonuslåtar som låter mindre Brutal Attack och mer klassisk amerikansk oi! med lite känsla av Atlanta/sent 80-tal/tidigt 90-tal. Texterna är klassiskt skinheadsiga; arbetarklass, kängor, hängslen, skinhead skinhead!, patriotism och gatudarwinism. De är i regel helt ok, även om jag verkligen inte hajar varför superamerikanerna blandar in fornnordisk mytologi (Tree of Life och Wings of the Raven) med tanke på att det blir fånigt tillochmed när nordiska band gör det. Ska man välja av de två albumen tycker jag nog att American Made är jämnare, men de riktigt feta låtarna återfinns på 33 i form av We're Back, Stay Out och Born Free. En google-översatt (?) cover av Böhse Onkelz' Stolz är ett annat utropstecken, men så jävla fet vet jag inte om den är. Crucial Change är ett av de bättre amerikanska oi!-banden jag har hört på den senaste tiden, men de är jävligt direkta och lättillgängliga vilket jag gissar kan resultera i att man tröttnar på dem, till skillnad från typ Vanguard som började trögt men växer för varje lyssning.

Youthful Offenders - The Parole Tapes 7"

(Youthful Offenders - The Parole Tapes 7" - Dim Records) En inspelning med Connecticut-konstellationen Youthful Offenders från 2000, utgiven på vit plast av Dim, i begränsad upplaga om femhundra handnumrerade exemplar. Bandet är själva sinnebilden av det annars ganska luddiga begreppet Oi!-core och dessutom gör dom det jävligt bra. The Parole Tapes består av de egna dängorna Never Hurts To Try, som börjar rockriffigt men sedan rasar iväg i en fusion av old school hardcore och melodiös amerikansk gatupunk. For Us är ännu ösigare och minst lika bra. På B-sidan förärar de Warzone och The Bruisers med tolkningar av deras Face Up respektive Iron Chin. Det är bra covers, men jag hade gärna sett att utrymmet avsatts för fler egna alster. Vill du kolla upp mer Youthful Offenders; ta hjälp av Bernando.

Bootprint - A Part of Us CD

(Bootprint - A Part of Us CD - Dim Records) Bootprint är liksom No Alliance från staden Montreal och innehåller också minst en medlem från det bandet. Men där No Alliance är snabba och lite skitiga är Bootprint mer hårdför oi! av det stolta, långsamma slaget och om RAC är just rock mot kommunism kan man nog stoppa kanadickerna i det facket. En given och återkommande referens skulle kunna vara Condemned 84, vilka Bootprint också tolkar i Gang Warfare. En annan skulle kunna vara Paris-bandet Haircut eller om man ska se historiskt på saken; Brestbaserade Brutal Combat, vilka de också tolkar i Indéstrable. Det Bootprint och No Alliance har gemensamt är att musiken inte är alltför rolig. Montreal är en fransktalande stad om jag inte är helt ute och cyklar, och Bootprint växlar mellan franska och engelska men är generellt stabilare på modersmålet. De bästa låtarna är trots detta på engelska och sitter på lite variation eller har en antydan till melodi; A Part of Us och Skinhead 4 Life. Lågvattenmärket är Scum, i vilken det framgår med all önskvärd tydlighet vilket språk Bootprint fixar bäst, eller snarare sämst. Fjorton låtar slö skinheadmusik av ett ganska mediokert slag, kan man kortfattat summera A Part of Us.

The Loose Skrews - Sworn to Fun 7"

(The Loose Skrews - Sworn to Fun 7" - Dim Records) Min första praktiska bekantskap med Atlanta-bandet sker över den här sjutummaren släppt i 500 ex av Dim Records 2009. US of Oi! of Sweden är just nu inne på kapitlet över bandet som bildades 2003, och som inte verkar ta livet och musiken på gravlikt allvar utan kanske mer sneglar åt diverse gamla mindre seriösa Headache-band och hellre sitter på den lokala än läser filosofi. Fyra låtar drunk rock bjuds det på, av ett slag som UoOoS beskriver som en fusion av Antiseen, Motörhead, GG Allin och The 4-Skins vilket jag tycker är ganska bra referenser. Det är orättvist att placera dem i något av facken punk/oi!/rock'n'roll/hardcore när de står på alla fyra med en lem i varje läger. Låtarna håller högt tempo och jämn kvalitet och är energiska och kraftigt nerstänkta av bourbon och amerikansk lager. En kul sjua, där de två bästa låtarna är Warm Beer, Cold Soul och We Will Be Over.

No Alliance - Just Getting Started... CD

(No Alliance - Just Getting Started... CD - Dim Records) Hård Oi! från Montreal på engelska och med företrädesvis brittiska 80-talsinfluenser om man ska gå på hur det låter. Jag anar The 4-Skins, The Strike och en smula Bonecrusher, och i nån låt tycker jag mig höra influenser från franskt 80-tal á L'Infanterie Sauvage. Bandet består av fyra skinheads, och Just Getting Started... släpptes 2009 och innehåller 12 låtar av jämn kvalitet men som är ganska tråkiga i albumformat eftersom det tenderar att låta som en enda låt i tvåtakt uppdelad i tolv stycken. Texterna är inte inkluderade i den fyrsidiga bookleten, men av det man kan höra och uttolka av titlarna rör det sig knappast om något nyskapande... Soldier, We Are Skinheads, Urban Patrol, Politics, We're Too Drunk och We Want More Beer... De två senaste är nog de som sticker ut mest som låtar tillsammans med Politics och de är väl således de roligaste låtarna på skivan. Men allt är relativt och No Alliance innebär mest en gäspning. Dessutom undrar jag om det är mitt exemplar av CD:n det är fel på eller om det ska låta som om låtarna börjar bara sådär lite mitt i en takt?

CL1 / First Offense - This Is Rustbelt Street Punk Split CD

(CL1 / First Offense - This Is Rustbelt Street Punk Split CD - Dim Records) En split med två för mig tidigare obekanta band som presenterar The Rustbelt Street Punk med fem låtar var. CL1 beskrivs på US of Oi! of Sweden som ett arbetarklasspunkband som bildades 2003 i Toledo, Ohio, och som spelar en fusion av gammal brittisk oi! och amerikansk streetpunk. Det är nog sant det, men skulle jag beskriva det själv skulle jag påstå att det låter som helt typisk amerikansk gatupunk med (icke-irländsk) folkmusikbotten och skitig produktion. Det låter med andra ord som en hel massa andra band, och jag kan inte påstå att det sticker ut sådär jättemycket. Bästa låten är allsångsvänliga Drinking Class Heroes.
First Offense spelar en snabbare och ännu smutsigare variant av samma sak, dock lite roligare. Om man låtsas att sången är på svenska istället för på engelska skulle vissa låtar kunna vara valfritt halvmelodiöst 80-talsråpunkband från den svenska landsbygden. Favvospåren av First Offense är The Final Call (Justice in The Streets pt. 2) och avslutande The Worst Revenge som har en riktigt bra text i all sin enkelhet, behandlande en så kallad skolskjutning. Klart värt att kolla upp!

Enhärjarna - The Resurrection CD

(Enhärjarna - The Resurrection CD - Dim Records) Enhärjarna bildades -92, lade ner 2005 och släppte återföreningsplattan The Resurrection 2009 på Ultima Thule Records, här utgiven på licens av Dim. För övrigt är Enhärjarna ett band jag aldrig har lyssnat på innan, och om man ska gå efter den här plattan har jag inte missat särskilt mycket heller. Inledande Ride of the Valkyries/Tillsammans vi Stå är irriterande vikingametal med smattrande dubbelkaggar och andra dumheter. Tre ytterligare lågvattenmärken är En Riktig Jävla Suparvisa part II som bara förmedlar en känsla av nygödslad åker och kepa från Odalmannen, Cash Was a Punk!, en skitdålig tolkning av Johhny Cash' Folsom prison Blues, samt fruktansvärda avslutande balladen Våra Själar Brann, där sången inte håller för fem öre. Annars är Bissons sång i allmänhet provocerande ful, något jag inte kan minnas att jag reagerade på när jag hörde Steelcapped Strength. Musiken är generellt, förutom i öppningsspåret någon sorts välproducerad Oi! med mycket vikingaslingor, där låtarna på samma gång känns välarrade som ihoprafsade på nån timme. Ok, den har sina stunder också förutom allmänt bra melodier, The Resurrection: till exempel i Stolt Svensk som är så catchy och kompromisslös att man inte kan värja sig, trots slarvigt skriven text. Även Arbetslöshetsklassens Hjältar, som låter som om Mart Hällgren hjälpt till att skriva refrängen funkar, samt Feel Alone, där det knappast kan vara Bisson som sjunger. Tio låtar du kan ha och mista, de flesta helst mista.

Ultima Thule - Korpkvädet CD

(Ultima Thule - Korpkvädet CD - Dim Records) Ultime Thules senaste album Korpkvädet från 2009 är mycket trevlig lyssning; en skiva som sjuder av återhållen ilska och drivs framåt av tuggande gittarer och för Thule typiska gitarrslingor. Produktionen känns svenskt lagom och det enda jag saknar är trumljudet de alltid fick till förr i tiden. Textmässigt är det ibland lätt teatraliskt, men jag köper det faktiskt. Kanske för att jag inte alltid förstår vad texterna handlar om - metaforerna är många (och jag gissar att malibu kanske snarare hämmar än främjar hjärnans utveckling?) men faller sig på ett sätt också naturliga till den molliga, lätt folkmusikanstrukna punken. Nationalromantiken har fått ge vika för bistra betraktelser av samtiden, ofta allegoriskt författade, och endast språket och enstaka låtar antyder svensk historiefixering. Korpkvädet är en tolv spår stark platta som inte innehåller några direkta fillers, men däremot en handfull favoriter: inledande Ensamt Öga II och ännu mer Tro Inte. Konungens Kurir och vackra kärleksvisan Katrin Servenius, bräckta av Ordet Fritt. Naturromantiska Jorden Luktar Gott, så banal att den rentav blir vacker. Hat & Våld, och avslutande kängan till Alexandra Pascalidou; Alexandra. Det här är en skiva både för trogna fans (dit kan jag knappast räknas) och för de som dömt ut Thule innan, men hyser ambitionen att ge dem en ny chans.

Ultima Thule - Svea Hjältar CD

(Ultima Thule - Svea Hjältar CD - Dim Records) Nypress på återutgivning av Ultima Thule-albumet Svea Hjältar från 1991. Jag gissar att Ultima Thule-fans betraktar det här som en klassiker, och själv tycker jag att det är helt okej! Till de bra sakerna att lyfta fram hör det som alltid perfekta trumljudet, en i allmänhet skön produktion samt bra melodier. Det som är mindre bra är väl att det ibland tenderar att bli lite fånigt, som i introt till Ragnarök, eller som när texterna blir högtravande och Thule ändå inte lyckas sy ihop säcken textmässigt. Då är det bättre att hålla det enkelt. Jag gillar Jannes röst, men 1991 hade han en del kvar att lära, och killarnas engelska är som vanligt under all kritik - åtminstone uttalet. Vad kan man annars säga? Svea Hjältar är själva definitionen av vikingarock trots att jag inte tror att etiketten var vidare etablerad eller ens uppfunnen när den här skivan släpptes första gången. Postpunken från de tidiga åren går igen i Festsång i Odens Sal och låtar som Protect and Preserve och Election Day inger en känsla av att Thule delade influenser med Charta 77 under den här tiden. Favoritlåtar är Ragnarök, Mitt Land, och Kring Sveriges fana.

West Side Boys - Au Fil Du Temps CD

(West Side Boys - Au Fil Du Temps CD - Dim Records) Jag vet inte exakt hur ny eller gammal den här utgåvan är, eftersom bookleten är lika fattig som den CD-version jag misstänker gavs ut samtidigt som LP:n, det vill säga första gången 1992 och andra gången 1997, båda gånger av Dim. För de - troligen få - som inte blivit introducerade till West Side Boys är det verkligen dags nu! WSB hörde till den lilla våg av franska oi!-band som verkade omkring sent 80-tal och en bit in på 90-talet, och var förmodligen ett av de allra bästa som kom där och då. Pascal sjunger avslappnat och musiken är melodiös och hyfsat mjukt producerad. Bandet spelade aldrig live då de begav sig - det har de däremot gjort sedan återföreningen och släppet av ...Are Back (Randale/Bords de Seine, 2008) med en delvis ny sättning, bl a innehållande en så kallad West Side Girl - men lämnade ändå ett outplånligt avtryck i den franska och internationella skinheadscenen genom medverkan på diverse samlingar samt ett par idag hyfsat svåra sjutummare. På Au Fil Du Temps heter de självklara favoriterna Les Annees Oi!, France och Skinheads, men alla låtar håller hög klass. Combat 84's Rapist tolkas också med titeln Violeurs och text av Bleach Boys (ett annat franskt band från samma era för den oinvigde), och sen är det en annan låt - Fatalite - som i verserna är en oblyg plankning av The Oppresseds Work Together. Au Fil Du Temps är en utmärkt introduktion till West Side Boys om du inte kan lägga vantarna på ett ex av den numera slutsålda CD-versionen av ...Are Back! som innehåller lejonparten av bandets 90-talsalster under parollen The Oi! Years.

Midgårds Söner - Fä Dör CD

(Midgårds Söner - Fä Dör CD - Dim Records) Återutgivning från 2010 av det här albumet som gavs ut första gången 1999. Fä Dör var det sista albumet som Midgårds Söner släppte, och det enda med DP på sång efter att Nitton lämnat (drak)skeppet ett par år tidigare. Rent musikaliskt tycker jag att Fä Dör håller jävligt hög klass. Det låter punkigt och precis lagom vikingarockigt och är bra producerat. Man kan ana att DP kanske var den som skrev det mesta av musiken vid den här tiden, då Sönerna låter väldigt mycket The Jinx här (det går undan rätt bra i vissa låtar) och DP spelade parallellt med dem under den här tiden. Det som är sämst med Fä Dör är texterna som är generande dåligt skrivna (både de på svenska och de på engelska). Man kan tycka att ett band som värnar Sverige på det här viset också kanske borde bry sig om att värna modersmålet? Men vad vet jag... Texterna är av den vanliga vikinga- och RAC light-modellen; mycket fosterlandskärlek, en del fornnordiskt guda- och vikinga-låtar, ett par scentillvända och en och annan sorgesång över det politiska läget. Den absolut bästa texten är den till Sverige Fosterland; en sonettartad visa som Midgårds Söner naturligtvis inte författat själva utan korpat från Verner Von Heidenstam och som lär vara det enda Midgårds Söner har gemensamt med Jussi Björling. Fä Dör är dock jävligt trevlig lyssning; ösig, mollig oi!-punk som har sin plats i den svenska punk/skinhead-historien vad man än tycker om den saken.

Hot Rod Frankie - Lost in Lynchland CD

(Hot Rod Frankie - Lost in Lynchland CD - Dim Records) Ibland önskar man att man strypt sina tankar den dagen de alstrades i ens fruktbara hjärna: den om att man ämnar recensera allt material som skickas till Punk & Oi! Det kan till exempel vara när man ska recensera band som Cowboy Prostitutes, Misconduct eller som i det här fallet: Ultima Thules psychobillyprojekt Hot Rod Frankie och albumet Lost in Lynchland. Detta önskar man alltså, ända tills man lyssnar, och liksom i fallet med Wrecking Dead inser att det inte är fullt så obehagligt som man kanske anade, och om än inte bra någonstans så åtminstone lyssningsbart. Hot Rod Frankie är alltså som sagt ett nytt sidoprojekt av gossarna bättre kända som Headhun... förlåt, Ultima Thule. De verkar ha mycket fritid, och det är säkert kul för de inbitna fansen. Lost in Lynchland är ingen renodlad psychobilly, utan mörk och tämligen lågmäld cowpunkabilly (ah, ny subgenre!) där låtarna rinner som ökensand genom sitt timglas, utan att lämna varken avtryck eller bitter eftersmak efter sig. Man måste lyssna åtskilliga gånger innan låtarna känns tillräckligt bekanta för att sjunga med i, och lämnar man plattan därhän i någon dag finns endast Black Rider kvar i bakhuvudet, och det får således utropas till det här albumets favoritspår. Annars tror jag det är lite som med gossarnas andra prylar, gillar men dom gillar man det lite oavsett. Själv nöjer jag mig med att konstatera att jag inte for lika illa som jag trodde av de tretton raggarhymner som bjuds.

Ultima Thule - The Early Years 1984-87 CD

(Ultima Thule - The Early Years 1984-87 CD - Dim Records) Har tidigare beklagat mig över det löjets skimmer som vilar över genren Vikingarock. 1984-1987 var dock begreppet ännu inte myntat, och Ultima Thule lät postpunkigt och inte så långt ifrån Imperiet alla gånger. En del av låtarna på den här plattan, som släpptes första gången 1992, har spelats in på nytt, exempelvis Thules version av nationalhymnen och Psychokiller. De flesta har sin egen uppfattning om Ultima Thule klar, och att recensera en skiva som har nästan 20 år på nacken känns lite stelt, men det är schysst (post)punk alltså. Ibland sjunger sångaren (inte Janne, fy Paco, tack Marcus) jävligt bra och ibland låter han teatralisk och bajsnödig. Melodiöst är det, och producerat med klassisk 80-talsvirvel - inte mil ifrån Peter & The Test Tube Babies á Soberphobia. Arton låtar tidig Thule som den här recensionen inte kommer att sälja ytterligare exemplar av eftersom svenskar i svängen antingen älskar UT och äger allt med dem, eller också tycker de är fåniga och inte skulle ta i dem med tång. Paco, som ju är fransman, balanserar där i mitten. Visst är det pinsamt många gånger, men ofta låter det riktigt bra!

Glory Boys - Skinhead Resistance CD

(Glory Boys - Skinhead Resistance CD - Dim Records) Det här är ett av de bättre Oi!/punkbanden från Spanien jag vet, och det vill inte säga mycket alls. Glory Boys är dock faktiskt riktigt hyfsade - det rör sig om hård, melodiös, arg skinheadmusik av kontinentalt 80-talsstuk, men Skinhead Resistance är rent och spetsigt producerad och får därför tyvärr en lätt hårdrockig fernissa helt i onödan. Kanske skulle kvartetten från Valencia envisats med ett skitigare sound? Hur som helst, elva låtar spagge-oi! av ganska jämn kvalitet bjuds det på med avstamp i programförklaringen Out Tonight; "Glory Boys are out tonight / We are here to drink and fight!"... Engelskan är ändå bättre än väntat med tanke på hur dåligt den brukar trakteras söderöver, och även om texterna blir lite endimensionella ibland är det inte så illa att man vill klösa sönder huden i obekväm genans. Att skriva texter om the skinhead way of life behöver ju som bekant inte vara alltför avancerat. I övrigt avhandlas bland annat patriotism i My Land, rikemansungar med temporärt nedslag i subkulturen i Trendy Punks, och korruption och samhälleligt förfall i Police State och Living in a Lie. Favvolåtarna är titelspåret och Ready, Steady, Go! Hård skinheadmusik utan vare sig pekpinnar eller extremism.

The Bridgeburners - War, Conquest, Pestilence, Death CD

(The Bridgeburners - War, Conquest, Pestilence, Death CD - Dim Records) Ja, vad fan ska man säga här då? Mynta nya uttryck för icke önskvärda subgenrer? Gatumetall, kan det vara något..? Och jag som i ytlighetens namn hade sådana höga förhoppningar om den här skivan, som vid en första anblick såg ut som något som The Templars kunde ha släppt. Tji fick jag. The Bridgeburners från S:t Louis, Missouri spelar den mest jämntjocka gröt av intetsägande street(hård)rock jag hört på länge. Det är tekniskt och drivet, men vad spelar det för roll när det är så jäkla lite... ja, punk helt enkelt. Visst hör man att det försöks hardcore-riffas lite här och där, men det gör ingen gladare i det här fallet. 2007 bildades bandet, med bland andra Jimmy Ulrich från det gamla US Oi!-bandet Last Years Youth och Nathan Pionke från Southpaw Manners i sättningen, och de säger sig vara influerade av svenska band av tveksam kvalitet, som Ultima Thule och The Accidents. Men också band som AC/DC, Böhse Onkelz (lär ju vara de senare skivorna i första hand), och Slade. Om jag kunde skönja spår av Thule eller Accidents i den här tröstlösa gaturocken skulle jag jubla, och det säger rätt mycket om vad jag anser om War, Conquest, Pestilence, Death.

The Pillage - We Bear Arms CD

(The Pillage - We Bear Arms CD - Dim Records) The Pillage kommer från Atlanta, Georgia - staden som en gång härbärgerade ett av USA:s absolut bästa gatupunkband genom tiderna; Anti-Heros. The Pillage har dock inte alltför mycket gemensamt med sina föregångare; den största likheten är möjligtvis den ettriga sången, även om Josh inte är riktigt lika förbannad som Mark Noah. Jag kan tröttna en hel del på den amerikanska patriotismens förmåga att få sina utövare att vägra tänka längre än näsan räcker, som grabbarna gör i texten till Illegal, men The Pillage är så pass underhållande rent musikaliskt att det inte spelar någon roll. Och även om jag har svårt att ta vissa av texternas innehåll på så stort allvar, är de i regel välskrivna och bra formulerade. Musikaliskt låter det klassisk sydstats-streetpunk i stil med Roustabouts/American Static och lite Red Flag 77, även om The Pillage inte har mycket med röda fanor i övrigt att göra. Bra refränger och innovativa gitarrdetaljer lyfter musiken ännu ett snäpp, och kompenserar tillochmed att halva bandet ser ut som statister ur filmen Gummo. Tempot är ganska högt, förutom i ett av mina favoritspår; Hero, och We Bear Arms är en skiva man gärna spelar på repeat. Andra favvospår är öppningslåten Better Days och Persecuted Patriot.

Oi! Tonics - Niemals Wie Sie! CD

(Oi! Tonics - Niemals Wie Sie! CD - Dim Records) Bortsett från det fullkomligt obegripliga bandnamnet är det här inte så svårhajat som det kan verka. Genomsnittlig, melodiös tysk-oi! ganska nära bandmedlemarnas T-shirt-hjältar; det vill säga Schusterjungs och Bierpatrioten. När de håller sig till tyska låter det bra (kanske för att jag inte förstår vad de sjunger), medan schyssta melodier och ett allmänt skönt sound drunknar i språkliga grodor när de ger sig på att sjunga på engelska. Skivan innehåller totalt nio låtar, varav fem sjungs på modersmålet. De borde faktiskt ha hållt sig till det. Stroferna i refrängen till inledande Bullet Through Your Head; ".../We gonna shot yer load / Bullets through yor head / We gonna shot - SHOT! / Fullspeed streetrock to yer ass!" tävlar i pinsamhet med hippietemat i Streetwarriors' andra vers: ".../Hey you hippie bastard, can't you hear my song / Once the day will come, when you are on the run / Your head will be smashed and we hang you so high / That your hair can nearly scrape the sky". Nostalgi och traditionsbevarande i all ära, men vissa grejer borde vara lika daterade som hippierörelsen självt. Oi! Tonics låter hur som helst bra, om man gillar enkel, tysk, singalongvänlig Oi! utan alltför mycket självdistans.

Vanguard - Hard Road To Travel CD

(Vanguard - Hard Road To Travel CD - Dim Records) Amerikansk oi! av det mer träskalliga slaget, åtminstone rent musikaliskt. Vanguard ifrån North Carolina spelar hård skinheadmusik någonstans mellan Oxblood och Moloko Men, om man ska dra till med landsmannareferenser. Basen är bra, och lyfter en del låtar, och det gör även texterna, som är intressantare än musiken. Politiskt korrekt kan man inte påstå att det här bandet är, men de är näppeligen några brölande benskallar för det. Klassiska ämnen - patriotism, arbetarklass och gaturealiteter - avhandlas i låtarna, som säkert ganska väl speglar det nordamerikanska proletariatets världssyn. De slår fast att skinheadskapet innebär mer än att ha de rätta kläderna i Brand New Boots, och gör upp med det politiska navelskådandet vad gäller skinheads i Fencewalker. Vill man ha sin gatpunk kompromisslös, stolt och i midtempo, är Vanguard ett säkert kort.