Doka - New Era CD

(Doka - New Era CD  - A Message To You) Ska-profilerade Stockholmsetiketten (med mera) A Message To You fortsätter släppa punk. Den här gången är det Doka från Bollnäs, som i och med den här plattan släpper sin fjärde totalt. District Zero Two Seven Eight recenserades här på bloggen. Sen dess har lite hänt i alla fall. Bandet har släppt orgeln (eller åtminstone mixat ner den) och är en smula mer på hugget än på 2013-släppet. Men jag blir lite irriterad över att ett band som gör så många rätt lämnar mig helt oberörd. Om man ska överdriva lite kan man säga att Doka har allt ett melodiöst (street)punkrockband ska ha - sköna melodier, njutbara riff och slingor, lättrallade refränger, slipade musiker och en produktion som gör det hela oerhört lättlyssnat. Det enda som saknas är det där lilla extra. Det vill säga attityd, kaxighet, uppror, motstånd, ja ni hajar. Just motstånd (och då menar jag inte ideologiskt) är något jag vill ha när jag lyssnar på punk och oi!, det ska helt enkelt inte vara för lättsmält för då blir det snabbt ointressant. Sen tycker jag det är uddlöst när man spelar snäll punk med sommarkänsla mittemellan Rancid, Frontkick och Social Distortion och samtidigt vill förmedla kritik mot brännande samhällsproblem som ojämlikhet, "vardagsrasism" och säger sig vilja "hjälpa till i kampen för alla människors lika värde". Vad fan det nu betyder. Det blir lätt lika poänglöst som att spela ultraförbannad crust och inte lyckas growla ett förnimbart ord. Nu kanske ni tycker jag är en gammal grinkuk, och då har ni rätt. 10 låtar. Gillar ni de droppade referenserna gillar ni förmodligen det här.

Doka - Get Off My Back

Doka - District Zero Two Seven Eight CD

(Doka - District Zero Two Seven Eight CD - DIY/Doka) Ett band från någon rural ort får jag en känsla av, som tagit fasta på det sena 90-talet/tidiga 2000-talets "streetpunk" som till exempel var förhärskande på Brewed In Sweden Vol II, men som gör det hela extremt kompetent och utan krystat tillkämpad sång som brukar vara genretypiskt. Man kan säga att Doka låter som en blandning av Royal Stakeout, Tysta Mari, Frontkick och Rancid (baktakt och ska-influenser i två spår), och att de därmed egentligen bara fortsätter förvalta ett bearbetat arv efter The Clash. Min favoritlåt är den mycket Frontkick-doftande Salvation, men annars är det här en skiva man lyssnar på och tycker om, men som man glömmer direkt den snurrat klart. Det är, trots njutbarheten i den friktionsfria melodiösa punkrocken, helt utan attityd och personlighet. Det enda som verkligen är "eget" är orgeln som är högt mixad och för det mesta närvarande. Hur som helst är det ganska synd, för samtidigt känns bandet spontant mer sympatiskt än många andra band i samma subgenre. Skulle gärna se texter och info i bookletform, men utgåvan saknar sådant. Nio låtar på digipak; den nionde låten är en akustisk version av den tredje; Left Outside.