Bästa släppen 2014 - Johnny Asbo & The Young Guns - Nevermind The Bullshit - Here's The Facts CD

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2014. 

Johnny Asbo & The Young Guns debuterade på egen skiva i år och gjorde det med bravur. Boston möter östra London i en guttural gryta av bitterhet, läktarrefränger och kompromisslöshet. För att citera mig från recensionen av plattan själv i brist på tid och energi; " Är du trött på sockersöt schlager-oi! eller tycker du bara att skinheadrocken gått i stå? Låna Johnny ett öra. Tio låtar."

Diverse scenkaraktärer summerar 2014 - Ciaran (Johnny Asbo & The Young Guns m.m.)

Paco avrundar 2014 med att låta scenkaraktärer från Sverige och utlandet enligt ett standardiserat formulär och ur ett subkulturellt perspektiv utvärdera 2014. De "intervjuer" som är gjorda med icke svenskspråkiga har jag låtit bli att översätta, såväl för att spara tid som för att inte omedvetet färga svaren.

Ciaran är en gammal räv som spelar och har spelat i ett gäng hårdkokta orkestrar; bland andra Retaliator, Tattooed Motherfuckers, London Diehards och inte minst egna projektet Johnny Asbo & The Young Guns som stod för ett av årets bästa släpp. Det tycker i alla fall Paco. Det här är vad Ciaran säger:

Music Release of the year: Madball - Hardcore Lives, Skinfull - Good Intentions … Bad Ideas, Offensive Weapon - The Nightmare Returns

Best gig of the year:  There were some good gigs but some of the best were: TMF / Pitbullfam / Hooligan UK / No Quarter - Blackpool, The Bronx - Sonosphere, July 2014 Last Resort at the Boston Arms, Agent Bulldogg, Bedford Esquires, Katagorie C, The Firm, TMF - December 2014. Madball, Underworld Camden

Biggest disappointment of the year/worst release: The Business at the Boston Arms December, 2014. Really poor compared to what they used to be like live.

Some other thoughts on the scene of 2014? Some great gigs being organised without the intervention of the PC Mafia in the UK and in Europe which is promising. A few good releases too such as Skinfull, Citizen Keyne and Offensive Weapon coming out stood out as being great.

Did something special, bad, sad or spectacular happen? The death of Colin from Running Riot was a terrible shame. I know its been said before but he really was a top fella who I had the pleasure of sharing a stage and also drinking with on several occasions.

What's your plans for 2015? The new TMF album which was due to be released this year should be out next year, along with another project we're working on. There's some European gigs lined up for TMF and we're hoping our bass player won't get thrown out off the plane for being drunk. There's a London Diehards album due out too at some point. It's recorded and the artwork just needs finishing off so watch out for that. There's also some Johnny Asbo and the Young Guns stuff coming out too, probably a split with another band.

Johnny Asbo And The Young Guns - Never Mind The Bullshit... Here's The Facts! CD

(Johnny Asbo And The Young Guns - Never Mind The Bullshit... Here's The Facts! CD - Pretty Shitty Town Records) Bakom pseudonymen Johnny Asbo står Ciaran, kanske bättre känd som gitarrist i bland andra Retaliator, Tattooed Motherfuckers och London Diehards. Det här är hans debutalbum - tidigare har han bland annat släppts på trebandssplit med Diehards och East End Badoes på samma etikett - och det är en jävligt bra sådan! Lika svårt som det är att hitta ett brett spektra referenser att slänga sig med här; lika lätt är det att droppa en enda: Blood For Blood. Man känner igen sättet att bygga upp låtar, fylla i med körsång, växelsjunga och bryta av det hårda med melodiösa partier. Johnny Asbo And The Young Guns är dock långt ifrån någon karbonkopia. Tänk en jävligt brittisk blandning av punk, oi!, hardcore och små doser metal med BFB's ande vilande över sig, och en bitterhet Boston-tjockisarna skulle snegla avundsjukt på, och du hamnar i närheten av Nevermind The Bullshit... Texterna är cyniska och välskrivna, som de är när de är som bäst. Och låtmaterialet är varierat utan att vara spretigt. En dänga som inledande titelspåret som är väldigt mycket Blood For Blood kan exempelvis jämföras med skivans kanske bästa spår - Working Class Pride - som är en klockrent anthemisk oi!-pärla i bästa läktarstil. Är du trött på sockersöt schlager-oi! eller tycker du bara att skinheadrocken gått i stå? Låna Johnny ett öra. Tio låtar.

Bästa släppen 2013 - London Diehards / East End Badoes / Johnny Asbo & The Young Guns - Live Bad and Die Hard CD

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2013. 

Bland all socker-oi, tillrättalagd och sliskig, dök denna salta smällkaramell upp. Tre band som alla hänger ihop genom gemensamma medlemmar och som representerar såväl det gamla som det nya east end-soundet. Real Oi! utan att vara varken korkad eller stelbent. Stolt, patriotiskt, stenhårt och välspelat. Kul också att ett svenskt bolag ligger bakom!

The London Diehards / East End Badoes / Johnny Asbo & The Young Guns - Live Bad & Die Hard CD

(The London Diehards / East End Badoes / Johnny Asbo & The Young Guns - Live Bad & Die Hard CD - Pretty Shitty Town Records) Anledningen till att jag snarare betraktar det här svinfina digipaket som en split än en samling är att de tre banden hänger intimt ihop. Både London Diehards och East End Badoes frontas som bekant av The Gentleman of Oi!; Terry Hayes, medan mannen bakom projektet Johnny Asbo & The Young Guns även han återfinns i London Diehards' sättning. Låtarna är dock i varannan-ordning vilket ger mer samlingsskivekänsla, men för enkelhetens skull avhandlar jag ett band i taget:
    Ciaran, som bokstavligen är Johnny Asbo och som privat förutom i Diehards även återfanns/finns i Retaliator och Tattooed Motherfuckers livesättning, inleder hårt med en riktigt bra låt betitlad Crown of Thorns. Det är Asbo som är skivans hårdaste, och att hans musiksmak måhända är en smula mer hardcoretillvänd märks delvis i covervalet Hard Livin' från Stigmas soloplatta som kom för några år sen på I-Scream. Jag är inget fan av solo-Stigma och eftersom grundmaterialet inte faller mig på läppen gör heller inte Asbo's tolkning det. Det gör däremot hans andra egna låt; This is England, som trots en lite långdragen refräng kan vara skivans bästa låt. Även det andra covervalet, av Retaliator's Aggro Trouble & Strife sitter fint.
   East End Badoes levererar låtar från lite olika inspelningar och perioder om jag fattar saken rätt, och jag är inte säker på exakt hur och när. Deras första låt Ronnie and Reg är en sisådär låt, medan deras tolkning av The Proffessionals' 1-2-3 är lysande och deras nyinspelning av Back on the Streets-klassikern The Way It's Gotta Be låter riktigt bra. I synnerhet nyinspelning och ett lätt om-arr av den senare var något den/de tjänade på.
   The London Diehards presterar jämnast på den här plattan. Det är riktigt bra rakt av och bandet har nu ytterligare tre örhängen att foga till högen hits man redan samlat på sig.
   Hårt och smutsigt från östra London, hur skulle det kunna vara fel?