Magnus från Angers Curse frontar det här arga bandet, som du nu kan avnjuta på Bandcamp.https://sistaklivet.bandcamp.com/
(The Skells - Owe The World Nothing Demo CDR - DIY/The Skells) Olov från "gamla" Skellefte-bandet The Disputes är tillbaka med en ny orkester, denna gång en trio vid namn The Skells. Om man med tanke på Olovs förflutna skulle förvänta sig någon sorts Oi! i Agent Bulldogg-stil skulle man eventuellt bli besviken - därmed inte sagt att det här är dåligt, tvärtom! Högst kompetent och välproducerad är den här fyra låtars demo-CD:n, ett stycke punkrock av ett ganska ordinärt stuk men utsmyckad med personliga tvistar och en högst avslappnad och egensinnig sång. En referens skulle kunna vara Social Distortion utan countryrunkandet. Gitarren riffar snyggt och innovativt, och trumslagaren driver på med återhållen men fast intensitet. De bästa låtarna är plattans två avslutande (It's Alright och Can't Bring Me Down) - där är refrängerna tydligare. I övrigt är det enda jag kan anmärka på själva sångarrangemangen som är lite fattiga, även om Olovs sång är god nog. The Skells skulle inte förlora på lite fetare körer eller en och annan stämma. Annars ett mycket intressant projekt!
Den här inspelningen gjordes under den enda kväll Östermalm Boys fanns annat än i teorin, i Mart Hällgrens studio i villan i Tumba en sommarnatt 2001. Idén kläcktes i Norrtälje tidigare under året, men sen vräktes 3/4 av Östermalm Boys från lägenheten de delade och resten är som man brukar säga historia. Medlemmarna var Johan (sång), tidigare i Second Thought och i The Kind That Kills precis i början av karrirären, Martin (leadgitarr och bas), tidigare i Lack of Trust och Second Thought och senare i bland andra To What End? Kompigitarren trakterades av Robban, tidigare i The Righteous och sedermera i Contemptuous, Antipati och Agent Bulldogg medan Mart Hällgren från De Lyckliga Kompisarna/Total Egon/Ubba/Brackor/Sighstens Grannar etc etc spelade trummor. På grund av vissa medlemmars koppling till den tidens hardcore/crustscen dök ett par låtar upp på en samlingskassett med diverse grindcore- och crustband (Sthlm Hardcore/Crust Scene 2001, Håll Käften Rasmus), men annars är inget officiellt utgivet. Demon tillverkades i ett exemplar.
Bovver Brigade var ifrån Gävle och släppte ett par demos samt den här fullängdaren Clockwork Orange Punks i egen regi (även om det kanske var tänkt att den skulle släppas mer officiellt eller vad man ska kalla det..?) nån gång under det tidiga 2000-talet. I bandet figurerade ett tag bland annat Puncc, känd från orkestrar som Battle Scarred och Sniffing Glue för att bara nämna ett par. Sångaren Lars, bättre känd som Träsket bland sina samtida punkare och skinheads, är idag en välskräddad typ som sysslar med vett, etikett och annan kultur.
Det här är Fistfuls tredje utgåva, från 2005.
Göteborgska Bess-frontade Fistful bildades 2003 och debuterade med den här självbetitlade DIY-utgåvan. Fistful är ett band som i hög utsträckning fixar sina egna utgåvor och spelningar, gör det själva och verkar hålla sig borta från punkens interna dispyter och anala bromsklossar på ett befriande sätt. Bandet existerar fortfarande och är förhållandevis aktiva.
Ur askan efter Oi!-trion Boot Squad från Örebro uppstod runt millennieskiftet bandet The Freemartins efter att BS:s sångare Tobbe packade väskan och begav sig till hufvudstaden för att sedermera dyka upp som gitarrist i Dims Rebellion. The Freemartins var även de medverkande på 2002 års Brewed In Sweden Vol. II, och släppte troligtvis det här demot tidigare samma år eller kanske 2001. Bandet släppte senare en mini-CD på spansk-engelska etiketten Bronco Bullfrogg innan sångaren Micke sparade hår och började spela 70-talsrock. Vad de andra medlemmarna pysslar med vet jag inte, men jag vill minnas att någon av dem eventuellt medverkade i Horrorcocks eller något sådant... anyhow:
St. Laura ifrån Strängnäs hette från början Svamptripp och började lira nån gång under mitten av 90-talet skulle jag tippa. Under namnet St. Laura kom de till min kännedom genom samlingsskivan Brewed in Sweden Vol. II (även om jag var bekant med Svamptripp sedan innan), och det här självbetitlade demot är ifrån 2002. Bandet spelade streetpunk på ett sätt som senare kom att förknippas med den så kallade Rancidpunken, men som 2002 var en frisk fläkt på den svenska punkscenen.
(2nd Pint - Take Us Home Demo/CDR - DIY/2nd Pint) Nytt band från nordvästra Storstockholm (bas i Lapplands Väsby) som Anarkopunx Records lagt vantarna på. Det gjorde APR-Robban helt rätt i, för 2nd Pint låter förvånansvärt bra. Jag säger förvånansvärt eftersom det rör sig om ett gäng gubbar runt 35 från Stockholmsregionen som man inte har nån pejl på, och som attributmässigt verkligen inte kan platsa i Oi!-facket. Annars låter det mer traditionell Oi! än vad svenska band brukar göra, och det tror jag kan ha lite att göra med sångaren som jag misstänker är britt (eller tönt, för i annat fall har han en sjukt krystad - om än stilren - Londondaccent, och det där med att svara på engelska på intervjufrågor när de andra bandmedlemmarna talar svenska...nja...). Anywho... Take Us Home är en fyra låtars demo, där inledande Finger Up är den absolut bästa låten, och där referenser skulle kunna vara The Business runt 1987 eller The Hoolies/The Outfit runt 2000. Klart värt att kolla upp!
Innan Erik blev Erik i "Erik och Mackan" (programledare för spåniga program på TV6) spelade och sjöng han i ett mycket trevligt litet punkband som gick under namnet The Terrible Mistakes. Bandet medverkade bland annat på den tredje volymen av Brewed In Sweden (Kjell Hell) med hitlåten Today I Rule the World. Hur det blev som det blev för den korpulente herren Erik vete gudarna, men tyvärr är det väl Hål i Väggen man kommer att minnas honom för. Och det vore ju synd.
Råpunk från Skåne (tror jag bestämt). Skallbrand var så långt jag förstod ett jävligt uppskattat gäng, som lirade melodiös käng av något slag. Vad medlemmarna gör idag har jag ingen aning om, men det skulle vara kul att veta eftersom Mad Man's Rumble - och i synnerhet Cop Bastards - är riktigt bra. Skallbrand släppte nog ett helt gäng demos, och säkert ett och annat annat också. Den här åttaspårsutgåvan kom 2006.
Det här var ett band jag hoppades skulle låta lite bättre än vad de gjorde. Tyvärr är inte scenen proppfull med band där medlemmarna är bara av kvinnligt kön, så man önskar alltid att det ska hålla jävligt hög kvalitet när en sådan konstellation dyker upp. Replicah var ett gäng unga nitpunkare från Uppsala, och det här är så vitt jag vet bandets enda release; en självbetitlad demo (från 2006?) proddad av Tim ifrån The Fornicators.
Jävligt stockholmsk thrash/hardcore/käng/jagvetintevad med punkprofilen Bajen/Gris-Kenta på stånkande sång. Nödvärn är söderortare med rötter i Stockholms mindre politiskt korrekta punkscen under 90-talet. Ett par av medlemmarna kommer från Drunx Incharge (tidigare Suburban Rebels) som gjorde sin sista (?) spelning på Tanto med Unit Lost och The Jinx någon gång 2004. Det här är mig veterligen bandets första alster.
Inte ofta man ser crusttomtemusik på den här bloggen. Det beror inte så mycket på att jag tycker illa om crustpunk, för det gör jag absolut inte, utan mer på att jag varken kan speciellt mycket om det eller äger speciellt mycket av det. Jag vet faktiskt inte ens om Dodeskaden kan kallas crust, så vi säger hardcore helt enkelt. Den här inspelningen gavs ut i egen regi 2005, och jag la mina flottiga på den under en spelning med det här bandet och fler i Västerås året därpå. Riktigt bra bitvis, i synnerhet när damen sjunger/skriker.
Och vad fan hände med det här? Efter att Coca Carola hade somnat in, och innan Curre Sandgren hade blåst liv i liket efter Rolands Gosskör talades det om att det här var det nya projektet. Jag vet inte om det blev något mer än den här trelåtarsdemon, men det är möjligt. Den här fick jag av ett par gamla carolor eller liknande rospiggar på Augustibuller 2004.
Cableage var ifrån Strängnäs och typ småbröder (delvis i biologisk bemärkelse, delvis rent bildligt) till den lilla stadens förmågor St Laura och Da Skywalkers. Cableage var lite hardcore och lite gatpunk, men framför allt ett roligt liveband och ett gäng ytterst dugliga musikanter, som man kunde imponeras av ungefär på samma sätt som man nu för tiden gör det av Saturdays Heroes. Bandet löstes upp någon gång runt 2005/2006, då delar av sättningen flyttat till Stockholm och i vissa fall (Ant the Killer) börjat spela i tämligen slätstrukna Tysta Mari. Terror Tunes är mig veterligen det sista bandet spelade in, och det borde ha varit 2005.