Rebellion 2009, Blackpool, Lancashire, UK, 20090806-20090809

Fem dagar är mycket för vilken spritsvamp som helst, och när jag stod på Liverpool Airports billighetsanläggning och svettades gift tänkte jag just det. I skrivande stund har jag haft ungefär två dagar på mig att återhämta mig, men det har jag inte gjort på långa vägar. Natten till idag var en svettig och sömnlös historia, och den kemiska obalansens gråa slöja hänger för mina synorgan. Det var ändå värt det såklart, som det alltid är. Och så fort man har återhämtat sig - må det så ta dubbelt så lång tid som själva förgiftningsprocessen - vill man på't igen. Sådan är den i glaset icke-spottande punkälskarens natur.

Vi anlände till Blackpool på onsdagen innan själva balunsen startade, efter en spritbemängd transport. Jag är, trots mitt lokomotivartade yttre ganska stissigt lagd, så jag nöjde mig med att dricka ner mig ytterligare i baren, och prata med vänner från när och fjärran som också befann sig i Blackpool för veckoslutets arrangemang. Trots riklig konsumtion var vi dagen därpå nästan först nere i B'n'B:ets bespisningsutrymme för att börja dagen på det enda riktiga sättet, det vill säga med en fl'English breakfast enligt konstens alla regler förutom svampen. Sedan traskade vi ner mot vattnet för att börja om på ny kula med Malibu/juice och ett par burkar bitter. Antagligen gjorde vi en massa grejer före, men jag orkar inte avhandla precis varenda liten detalj. Vesäntligheterna har med sprit och punk att göra, så vi håller oss till det. Trots mitt torsdagsambitiösa schema lovade mig både Police Bastard (bra enligt en i sällskapet, dåligt och för mycket metal enligt en annan), Section 5 och The Varukers (svinbra enligt ett die hard-fan i sällskapet, som i och för sig skulle uppskatta Rat utförandes ett vanligt toalettbesök inför publik), blev det inte mycket levande musik, utan faktiskt bara helt otippat Max Splodge i den halvakustiska baren. Dessutom gick jag efter Tough Shit Wilson.

På fredagens morgon började man känna av de två tidigare dagarnas konsumtion, och därför bestämde jag mig över korv/bacon/ägg/bönor-lasset för att inte börja dricka så jävla tidigt. Första Tetley-bittern åkte ner i sällskap av en trevlig fiskrätt på The Reggae Hut. På mitt tidigare festivalpeppinlägg hade jag utgett mig för att avse beskåda femton band, något jag knappt lyckades med totalt under hela festivalen. Verkligeten var mer, ja, verklig... Septic Psychos tittade jag lite grann på, utan att bli sådär alldeles vansinnigt begeistrad. Sensa Yuma var helt okej, men inte heller det var det bästa jag sett i mitt liv. Instant Agony kan jag ens knappt bocka av efter mitt en-låts-besök på sagda konsert. The Crack var bland det mest bedrövliga jag sett; gubbarna var fulla, otajta och fullkomligt slaktade de fantastiska låtarna. De bästa banden under fredagen (och bland de bästa under hela festivalen) var två andra säkra (?) kort; nämligen Argy Bargy, vars fjolårsalbum är det absolut bästa de släppt, och The Business, som gjorde en tight, engagerad och hitspäckad spelning med riktigt bra ljud för att vara på Empress Ballroom.

Septic Psychos

Sensa Yuma

The Crack

Någonstans där bak: Argy Bargy

På lördagen mådde jag oväntat bra. Allt var frid och fröjd, och dagen förflöt fram tills bandtittandet som de flesta andra: Full English, toast, te, hänga på stranden, köpa kopiösa mängder skivor varav en försvarlig mängd rariteter, käka på något ställe som inte bara serverade ister med flott, ta en pint, ta en pint, ta en pint, ta en pint, ta en pint... Min föresats, om det ens kan kallas så, var att se Urban Scum, A-Heads, The Duel, MDM, Riot Squad, East End Badoes, 999, Newtown Neurotics, Channel 3, Major Accident och Dead Wretched. Jag lyckades inte riktigt. Urban Scum kollade jag in ett par låtar av efter min dagliga skivköparrunda. Det är ett märkligt band från York, som består av lokala, unga kids, och invandrade greker, och som spelar ganska trevlig clockwork-oi!, men som har tokroliga/infantila texter och titlar till sina hits, som exempelvis paradnumret Tits and Beer, som jag inte orkade vänta på att se, och som de faktiskt inte körde under hela setet. Festivalprofilen Clockwork Luke tyckte i alla fall att det var alla tiders, och sjöng med till Watch Your Back och de andra punkpralinerna så att det stod härliga till. När 999 spelade lyckades jag med konststycket att se mina två favoritlåtar och inget annat, eftersom de öppnade med Black Flowers For the Bride och avslutade med Homicide. Därefter trängde vi oss in till en förmånlig position framför Empress Ballroom's scen för att avnjuta Newtown Neurotics. Man kan nog påstå att det var en helt fantastisk spelning. Enda låten jag saknade var When The Oil Runs Out, och ljudet var bra och Steve Drewett i fin form.

Darlingtonbandet Major Accident var (förutom sprit, poppers och andra substanser) festivalens mål och mening för många av mitt resesällskaps medlemmar, och de gjorde inte heller Paco besviken med sin hitkavalkad, trots att ljudet på Olympia i vanlig ordning var under all kritik. Den sista akten för kvällen var Birminghambandet Dead Wretched som gjorde en bra spelning, trots grinig basist, lustiga utstyrslar och att det gick lite långsamt i midtempolåtarna.

Steve, Newtown Neurotics

Major Accident

Dead Wretched

Söndagen innebär en blandning av lättnad och ångest. Man vill ju att hela ens tillvaro för jämnan ska bestå av vänner, punk, skivköp, spelningar, bacon, ägg, bönor, pints med bitter för £2.50, blackpoolsk charm, salthav, malibu, fylla och så vidare, samtidigt som man inte vill något hellre än att lägga in sig på ett spa och sova i ett par år. Nu hade jag såklart även haft höga ambitioner inför den här dagen, men nöjde att fallskärma mig ner med Bombardiers på Churchill, köpa skivor och bese dagens två måsten; Last Rough Cause och The Templars. Darlingtonbandet spelade otacksamt nog på förmiddagen, vilket innebar en högst fåhövdad publik. Trots detta gjorde de en mycket övertygande spelning, och det nya materialet som presenterades hörde till det allra bästa, så det ska bli kul att se vad Andy och gänget kan komma att bjuda på framöver.

The Templars kan genom sin sjuka katalog aldrig göra en perfekt spelning. De har helt enkelt så många låtar, och de allra flesta spelar de inte ens live. Det h'är var inte det bästa giget jag sett med bandet, men absolut inte heller det sämsta. Hits som I believe in Myself, You Decide, Skins and Punks, Victim, The Glory it Once Was och Night of the Seagulls levereades, utan Perry på scenen, jag glömde fråga varför...

Last Rough Cause

Carl Fritscher, The Templars

Sedan återstod bara hemresa, en sista flenglish, säga hejdå hejdå till Blackpool och påbörja den plågsamma hemfärden, under vilken jag drack ett par drinkar i fallskärmssyfte, medan andra av oss föredrog att vara råpackade tills flygbussen droppade av oss på Stockholms Central runt tre på natten.

Nu sitter jag här och mår fortfarande inte helt okej. Får se om man lyckas få upp någon sorts pepp inför The Last Resorts framträdande i Göteborg i slutet av månaden. Det kan bli kul när jag tänker efter. Men jag skiter nog i att titta på Antipati, har aldrig förstått grejen med dem.