Den här dagen var de facto Sommarens Första Dag, och så jävla passande då att PSK:s ledning flyttar Agent Bulldoggs traditionella slot till att öppna lördagen istället. Så blev det. Kort set med utvalda klassiker samt ett par nyskrivna alster.
Följde upp gjorde Control (anförda av Iain från bl a Intensive Care och Beerzone), och detta - har jag hört - gjorde demed bravur. Här är man glad att det filmades, för i ärlighetens namn såg jag knappt en minut utav Control. Vet inte riktigt vad jag höll på med istället.
Tredje bandet ut var holländska Discipline, vars originalsångare gör tid för olika lågprofilerade rövbrott ochsom numera frontas av mikrofonmannen i Banner of Thugs. Han gjorde som väntat ett utmärkt jobb - Banner of Thugs har alltid med ganska stor framgång försökt låta exakt som Discipline - och även om jag inte är något större fan av deras kroppsbyggargaturock hörde jag ett par blandbandshits, typ Hell Is For Heroes, och att det lät bra.
Nu har vi kommit fram till det som innebar festivalens, och kanske mitt muiklivs fetaste ögonblick, nämligen Komintern Sect på scen för första gången på 26 år - i Stockholm! Orléans-bandet gjorde dessutom en hitspäckad, tight, entusiastisk och helt fantastisk spelning och bjöd en gammal tjock fransman i exil på ett minne för livet. Ord räcker inte till här, så jag lämnar det därhän innan jag råkar sabba datorn med tårar och snor.
Det stora headline-bandet hade en otacksam uppgift; att gå på scenen efter Komintern Sects bejublade framträdande. Men med lite konfetti och ballonger ordnade apan och hans The Adicts den saken. Själv var jag vid det här laget helt mätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar