Booze & Glory - As Bold As Brass CD

(Booze & Glory - As Bold As Brass CD - Step-1 Music) Booze & Glory har jag följt sen fullängdsdebuten 2010, sett live, lärt känna, sett byta skepnad och nu, delvis iochmed tredje albumet As Bold As Brass tappat intresset för som band betraktat. Självklart fattar jag att det här är den naturliga fortsättningen på Trouble Free, och att bandet (som nu mera är polskt-svenskt-grekiskt-engelskt, med Tommy från bl a Clockwork Crew och The Clichés på trummor) som jag, när Always On The Wrong Side landade på stereon, betraktade som en rejält oslipad diamant och som följde upp debuten med en mer raffinerad tuggummi-oi! till slut var tvugna att hamna i det här om de skulle fortsätta i samma riktning. "Det här" är alltså en extremt polerad och producerad gatupunkplatta med fokus på lättrallade refränger med likaledes kladdiga gitarrslingor helt i linje med föregående album och ibland extremt likt Cock Sparrer. Det låter inte som en beskrivning av något undermåligt, men problemet är att bandet samtidigt tappat all relevenas och eventuella attityd de en gång haft; texterna skrivs delvis med ett opersonligt band-perspektiv och handlar om blaha-blaha; en stackars bortskämd flicka, killen från föregående skivomslag (?) som muckar från kåken och rymmer till Marbella i gammal fin Cock Sparrer-tradition, internettuffingar (igen) och missförstådda council estate-barn, och inte heller musiken bjuder på några som helst överraskningar. Booze & Glory är kvalitet. Men extremt förutsägbart och tämligen ointressant. Med detta sagt glimmar det till ibland, i synnerhet i de Liam-ledda låtarna; Down And Out, We'll Stick Together, den tidigare videosläppta Only Fools Get Caught samt skivans bästa spår Waiting For Tomorrow är alla exempel på lätt brillianta pop-oi!-låtar om de skulle ryckas ur sin kontext och stoppas in som feelgood på blandband. Men ett punk- eller skinheadband måste bjuda på något mer än tralliga refränger och snygga slingor om det ska bibehålla mitt intresse efter tredje albumsläppet.