Kuggnäsfestivalen, Kuggnäs Motorgård/Nyköping, 20120728,

Vi var ett tappert gäng om åtta personer, Paco & undertecknad, Kjell Hell + Mrs Hell, Herr och Fru Sanchez, Agatha och Vasastanspoeten, som på eftermiddagen lämnade Stockholm i en skitdålig och oerhört slö minibuss för att våga oss en resa till Kuggnäs. Främst hängde jag med för att ingen annan av stackarna hade körkort (lathet) och helst ville vara fulla, men sen ville man inte missa Ultima Thules sista gig någonsin. Det fick kosta vad det ville, om jag så skulle behöva vada genom fulla bönder, dodga håriga bikers och undvika att bli uppäten av tjocka kvinnor så ville jag ändå se avslutet för ett av de mest omdebatterade och motarbetade banden i svensk historia. Dessutom skulle Stockholm Skins avlämna ”trettio år i tjänst”-gåvor till Thule, så det gjorde också resan dit värd.

Hursom, resan började bra i ungefär femtio meter ut på motorvägen tills biljäveln bestämde sig för att varva upp motorn och därefter vägra åka snabbare än i runt 60 km/h i nerförsbackar, och i normalfall runt trettio, fyrtio i timman. Underbart tyckte Señor Sanchez, som verkat inbilla sig att jag ska köra ihjäl honom varje gång han sitter i en bil med mig. Gamla pensionärer med halvmetertjocka glasögon, en katt och något annat obeskrivligt körde om oss och förnedrade oss med att glo på en när de litterärt blåste förbi en där vi kämpade för att knäcka femtiostrecket på mätarn. Efter en timma i snigelfart fick vi (mest jag) nog och hoppade av vid en bensinstation för att proviantera, pissa och skrika på bilen. Efter allt skrikande på bilen ville den tydligen fungera normalt igen, så snart satt sex glada och smålulliga människor med chaufför och en ledsen människa (Sanchez) med grav dödsångest och accelererade vidare mot festivalen.

Så kom det sig att vi kom fram. Kuggnäs. Min första tanke när vi (efter lite tjafs med funktionärerna om att vi visst skulle få åka in med vår bil på området ) anlände var att vi kunde vända. Fördomarna besannades när tre killar i enorma bombarjackor och clownskor marscherade fram över grusvägen iförda de typiska ”be my enemy and you will die”-tishorna som jag trodde varit utrotade sen slutet av nittiotalet. Vi lyckades i alla fall utan att köra över någon (vilket i efterhand känns som att det kunde kvittat) ta oss in på området och parkera bilen på angiven plats. Alla lastade ur sin sprit och sig själva ur bilen och stod och tuggade lite och försökte bestämma sig om den här resan var värd bensinpengarna. Jag höll mig i närheten av det kvinnliga sällskapet (Señora Sanchez fick agera extramorsa) med motiveringen att anabolastinna och berusade människor inte angriper kvinnor med barn och att jag således i alla fall gick säker från dem. Efter en timmas hängande utanför själva festivalområdet vågade vi oss in där och träffade på lite polacker som verkade känna Agatha. Dessa polacker påbörjade operation ”Dränk Paco i läkarsprit och cola”. Det enda vettiga jag fick ut ur konversationen kring polackerna var från Jens Bulldogg som yttrade de sanna visdomsorden: ”Det skjuts för lite folk i det här landet” samt småkuriosa om maskingevär.

Det var väl ingen framgångssaga direkt med Paco utan snart slet jag med mig den glade och berusade mustaschkonnäsören och gick förbi PST-killarnas bord med skivor och tishor. Väl där, kunde jag konstatera att:

1) Det fanns kvinnor här, vilket jag aldrig trott tidigare. Fast de sprang runt i hello-kitty-tishor med den häftiga sloganen ”Good night left side” eller såg ut som ursöta förskolelärare tills de flashade tröjor med en viss prominent och medioker vykortskonstnär från Österrike.
2) De enda välklädda herrarna utom Stockholmssällskapet var utlänningar med bristande engelskakunskaper (som inte heller verkade förstå riktigt vart de hamnat, men de var likväl glada ändå!).

Efter att ha köpt lite skivor och försökt få en alltmer sluddrande Paco till bilen för vätskekontroll mötte jag upp Herr och Fru Sanchez och satte mig med dem för att spana in Tattooed Motherfuckers eller något annat band jag inte lyssnar på. Musiken var tajt men jag var inte engagerad i att lyssna överhuvudtaget utan fokuserade istället på att följa två killar som ägnade femton minuter åt att putta varandra fram och tillbaka och skrika ”Vet du vem jag är?” etc åt varandra. Därefter kom Paco vinglandes tillbaka lagom tills att Pitbull Farm skulle upp på scen och vi tog en kort paus vid bilen där han fick hälla i sig vatten varvat med mer alkohol, så att han inte nyktrade till för snabbt.

Därefter var det dags för nästa band jag totalt ignorerade. Jag väntade bara på kvällens höjdpunkt, Thule, och försökte därefter bara umgås med folk till dess. Jag stod i alla fall med Paco, familjen Sanchez och jag tror även att Richie från England dök upp och lärde mig dricka orangina (man måste tydligen skaka på flaskan…). Det blev ytterligare en vätskepaus utanför vid bilen, där Paco roade mig och Vasastanspoeten med att göra en frivolt och bli nersprayad av energidryck och bestämt hävda att någon av oss fällde honom. Vi spatserade/vinglade runt lite utanför området och bestämde oss för att gå in till de andra i stockholmssällskapet. Men så icke, för där tog det stopp. Den elaka överhögheten i form av vad jag tror var en 15-årig funktionär med underbett och grav acne bestämde sig för att kolla efter mitt festivalarmband, som jag tragiskt nog aldrig ens införskaffat. Det var bara att gå och punga ut pengar för att fixa ett, något som både jag och slutligen även Paco fick göra. Den 15-åriga funktionären fortsatte att nitiskt kontrollera mig och mitt armband resten av kvällen av någon anledning, men det var nog bara för att se till att jag inte tappade det eller något annat flummigt.

Klockan började närma sig timman T och det var Kategorie C (? Som sagt, jag var helt ointresserad av allt utom Thule) som skulle kliva på innan dess. Nu började det bli lite högerhänder i luften, men knappast något utöver det vanliga en lördag på medborgarplatsen eller en kräftskiva i Gurraberg. Man fick lära sig en ny och rolig ramsa som ekade till höger om en där en av de största och obehagligaste människor jag sett stod och skanderade glatt att ”Vi gillar lika, vi gillar vita!”. Ja… Det var ju alltid något man kan välja att häva ur sig. Under Kategorie C vinglade Paco runt med Señora Sanchez och Fru Hell för att dansa (?) eller bara införskaffa mer alkohol, som nu verkade vara en bristvara sen en tetravin försvunnit och ölet på ställets servering sinat. Jag stod mest vid Señor Sanchez, Richie och Kjell, som varit försvunnen någonstans tills nu, och halsade energidrycker och ville bara att Thule skulle gå på. Kategorie C får jag väl inflika drog en rätt stor publik, om jag ska säga något alls om dessa.

Och så slog klockan T och Thule äntrade scenen på Kuggnäs, en enorm Sverigefana vandrade genom en kompakt folkmassa som tryckte sig mot scenen och Janne konstaterar att ”Va helvete va mycket folk det var”. De rev sedan av med många bra låtar (gamla som nyare), varpå de personliga favoriterna ”Stolt och Stark”, ”Ragnarök” och ”Förkastad och Förnekad” spelades. Trycket kring scenen kan bara beskrivas som ett fullpackat Snövit med en fullt packad och positiv publik! Det var kul att se en sådan uppslutning i vad som för mig får beskrivas som ”mitt ute i ingenstans”.

Och visst levererade Ultima Thule och det blev inte sämre av att deras gamla sångare Bruno Hansen gästade, samt att representanter för Stockholm Skins avtackade gänget på scenen. Vad jag minns (och nån får gärna rätta mig) avslutade UT med ”schottis på Valhall” och tackade sedan för sig. Vilket också var signalen till mig att börja samla ihop fyllon, bortsprungna tanter och lasta in dessa i vagnen hem. Efter lite slöprat och strul med folket som gick vilse, bara skulle pissa, gick och letade efter en person som dök upp precis när de gick etc. så satt vi i alla fall i bilen på väg hem. Resan hem är totalt ointressant, utöver ett besök på en nattöppen kiosk där jag fick stifta bekantskap med en ”autonom nationalsocialist” från Tyskland som var klädd i dressmann-kläder och pratade med falsett-röst. Väl hemma inom Stockholms gränser dumpade jag av folk på Gullmars och Herr & Fru Hell hemma hos sig. Sen åkte jag hem med en trött och full/bakfull Paco som skulle sova hos mig. Slutet gott, allting gott.

//Hanzel Hardlife

Kanske adderar några bilder sen om jag pallar // Paco