V/A - Turist I Tillvaron Vol 4 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 4 LP - Turist i Tillvaron) Nu är man betrodd igen, och det var ju trevligt. Evighetsprojektet Turist i Tillvaron fortsätter imponera med sitt mycket vida paraply och sin genuspolitiska korrektism (som bara är en bra sak i det här fallet!). Jag kan ju börja med att säga det jag sagt om de tidigare volymerna: Vad man än tycker om massa av banden, är denna LP tillsammans med de tidigare släppta i serien ett kulturdokument utan motstycke.

Volym fyra är den i mitt tycke hittills snyggaste turisten. Nummer tre var så ful att den är omöjlig att sälja om man inte är en extremt begåvad dörrnasare av ädlaste positivhalarbörd. Den här skivan ser punk ut, och det är en bra grej i sammanhanget eftersom dess yttre på så sätt återspeglar innehållet. Till skillnad från trean (för att återgå till den) som mest återspeglade en campingglad tioårings upptäckt av programmet paint anno 1994.

Så till den omtalade musiken då. Vid en första anblick kändes den här uppställningen band svagast hittills. Endast fem av orkestrarna hade jag hört tidigare och inget av dem kan väl sägas tillhöra mina favoritband. Men samlingen bjöd på ett par positiva överraskningar. Jag tänkte gå igenom alla bidrag. Desperats spår, tillika öppningsspåret, börjar skitbra. Jag tänker att de fått till ett jävligt autentiskt 80-talssound och spelar primitiv andra/tredje-vågen punk i Destructors skola. Sen brakar det lös i en föga imponerande hardcore/käng-soppa, och det framgår lite mellan raderna att det som lät så bra bara var en sampling av Speedy Snails Anarkist Javisst från 1981 på vilken Desperats låt är en cover. Trist. Din Skefv har jag hört om och sett stå skrivet på en del t-shirtar. Jag stör mig en del på namnet som jag inte förstår, och nu även på deras avslappnade retro-hardcore utan vare sig personlighet eller finess. Det första någotsånär roliga bandet är gamla Burning Kitchen som spelat 77-aktig punk i anarkosammanhang sen jag själv bara var en liten garcon. Det gör dom tydligen fortfarande med viss bravur. Vacker Dag är en pigg proggig punklåt med doft av såväl Lost Kids som Mörbyligan. De Medelpadska hipstermustascherna i Rännstensorkestern låter som något som skulle kunna ha legat på Beat Butchers på 90-talet och medverka på typ femte eller sjätte volymen av Definitivt 50 Spänn - långsam trall med Magnus Uggla-artad sång. Känns ganska daterat. Nästa tråkiga band är det faktiska Beat Butcher-bandet Le Muhr som spelar skitnödig och teatralisk monoton postpunk med medelmåttig kvinnlig vokalinsats. Crash Nomada hette förut Dorlene Love och spelar någon sorts vidrig etnopunk till vardags. På den här samlingen lyckas de dock överraska positivt med saxigt punkkaos och utan världsmusiktendenser. Om någon skön självmordsbombare vill bidra till det svenska kulturlivets fortsatta välmående repar bandet kring Årstafältet, hint hint, för en ok låt räddar ingens rykte. Kapitano spelar slätstruken trallpunk, medan Gamla pengar lyckas riktigt bra med sin göteborgska Chiswick/Sena KSMB-crossover-låt En Vacker Grav.

Sida B inleds av galenpannan Inge Ansvar och hans allstar-orkester The Great German Re-Research. De är inte det roligaste punkbandet i välden, men levererar med mycket väl godkänt i den här kontexten. I synnerhet deras hetsiga tolkning av Mesks gamla örhänge Jag Är Ett Problem förgyller Turist i Tillvaron #4. I Tiger Bell känner jag igen Canan som i min ungdom spelade med Satirnine, ett punkigt rock'n'roll-band som nästan men bara nästan made it somehow big. Hennes nya band låter punkigare, poppigare och kvickare och levererar en tuggummiartad trevlig bagatell på max tre ackord. Makabert Fynd levererar lite för orkestern typiskt mangel, säkert bra för den som gillar sånt. När Våldsamt Motstånd vevar igång kan jag inte skilja dem från föregående band så jag får väl säga samma sak där. Bombfors däremot överraskar mycket  positivt med sin trallcore som låter Asta Kask, Sötlimpa och Brutal Personal, och som verkligen ger mersmak. Malmöbandet Nobelkommitten gjorde en blunder när de gjorde sig av med Galten, som höjde orkestern ovan bruset från den i allt vesäntligt hattprydda hipstertillvända folkrockpunken. Nu är de bara ännu ett Tysta Mari, om än från sydligare breddgrader, och det gör ingen människa glad. Det gör däremot Lundakonstellationen Va?! med sin kvinnofrontade smutsiga Skånerock. Överraskande bra från ett band med det fruktansvärt dåliga namnet. Aggrenation är från Göteborg och det kan man nog säga att man kan höra. Ondskefullt och personligt kängmangel som för tankarna till Distortion to Hell-samlingar och Oral. En fin avslutning.

Sammanfattningsvis då, så är det givetvis bara att införskaffa. För sitt dokumentära värde om inte annat.