(Donars Groll - Von Liebe, Hass und Alten Riten CD - MFS) Det ligger ett löjets skimmer över genren vikingarock, och det naturligtvis med viss rätta. Jag har precis, efter ett uppehåll på ungefär sjutton år bestämt mig för att sätta mitt Ultima Thule-lyssnande i praktik igen efter ett oanat sug efter de tidiga tonårens För Fäderneslandet som jag ämnar införskaffa när ekonomin tillåter. Thule är annars ett ganska töntigt band hur bra de än låter med jämna mellanrum, och det är i första hand deras Black Ingvars-tendensers, deras skinnvästars och deras publiks fel. Eftersom den genomsnittliga lyssnaren definierar bandet stilmässigt går Thule - och därmed hela prylen - bort som ett raggarband/en raggarföreteelse, vilket kanske är ganska synd. Hur som helst är vikingarocken högst gångbar utanför Sveriges gränser där raggare är ett okänt begrepp och där den ibland lite högtravande nationalromantiken dämpas av språkbarriären. På kontinenten älskas genren av skinheads, punkare, psychos och liknande. Donars Groll är dock det första exemplet på ett icke-svenskt band som jag hör faktiskt spela musiken (som egentligen är ganska svårdefinierad rent musikaliskt) förutom ett par finska exempel, och jag har verkligen inga höga förväntningar. Jag menar, hur bra kan det bli? En trio som ser ut som ett skinhead med två kompisar typ Blue Fox-psychobillys och enligt den klassiska "jag har inte så många kompisar så jag lär min flickvän spela bas"-modellen... Här är jag både elak och sexistisk, men jag kostar på mig det eftersom jag faktiskt någonstans av någon underfundig anledning i och med andra lyssningen och fortsättningsvis verkligen tycker att den här skivan är, om inte jättebra, så åtminstone riktigt trevlig och underhållande lyssning. Om den känsla av välbefinnande som infinner sig vid lyssnandet sedan egentligen beror på musiken eller på rödvinet jag häller i mig låter jag vara osagt. Zum Siegen Geboren låter som gamla Vogelfrei. Merseburger Zauberspruch låter som nån sorts gullig saga och fan vet vilket språk den texten är skriven på. I Raben am Himmel närmar man sig försiktigt gudfäderna från Nyköping. Bäst är All Unser Stolz - även den åt Vogelfrei-hållet. Annars känns det mest som tysk, melodiös, mollslingig punk med små - lagom små för att det ska vara OK - New Wave of British Heavy Metal-influenser. Kanske inget jag kommer slänga på dagligen men åtminstone hyfsat kul!
söndag 5 december 2010
Donars Groll - Von Liebe, Hass und Alten Riten CD
(Donars Groll - Von Liebe, Hass und Alten Riten CD - MFS) Det ligger ett löjets skimmer över genren vikingarock, och det naturligtvis med viss rätta. Jag har precis, efter ett uppehåll på ungefär sjutton år bestämt mig för att sätta mitt Ultima Thule-lyssnande i praktik igen efter ett oanat sug efter de tidiga tonårens För Fäderneslandet som jag ämnar införskaffa när ekonomin tillåter. Thule är annars ett ganska töntigt band hur bra de än låter med jämna mellanrum, och det är i första hand deras Black Ingvars-tendensers, deras skinnvästars och deras publiks fel. Eftersom den genomsnittliga lyssnaren definierar bandet stilmässigt går Thule - och därmed hela prylen - bort som ett raggarband/en raggarföreteelse, vilket kanske är ganska synd. Hur som helst är vikingarocken högst gångbar utanför Sveriges gränser där raggare är ett okänt begrepp och där den ibland lite högtravande nationalromantiken dämpas av språkbarriären. På kontinenten älskas genren av skinheads, punkare, psychos och liknande. Donars Groll är dock det första exemplet på ett icke-svenskt band som jag hör faktiskt spela musiken (som egentligen är ganska svårdefinierad rent musikaliskt) förutom ett par finska exempel, och jag har verkligen inga höga förväntningar. Jag menar, hur bra kan det bli? En trio som ser ut som ett skinhead med två kompisar typ Blue Fox-psychobillys och enligt den klassiska "jag har inte så många kompisar så jag lär min flickvän spela bas"-modellen... Här är jag både elak och sexistisk, men jag kostar på mig det eftersom jag faktiskt någonstans av någon underfundig anledning i och med andra lyssningen och fortsättningsvis verkligen tycker att den här skivan är, om inte jättebra, så åtminstone riktigt trevlig och underhållande lyssning. Om den känsla av välbefinnande som infinner sig vid lyssnandet sedan egentligen beror på musiken eller på rödvinet jag häller i mig låter jag vara osagt. Zum Siegen Geboren låter som gamla Vogelfrei. Merseburger Zauberspruch låter som nån sorts gullig saga och fan vet vilket språk den texten är skriven på. I Raben am Himmel närmar man sig försiktigt gudfäderna från Nyköping. Bäst är All Unser Stolz - även den åt Vogelfrei-hållet. Annars känns det mest som tysk, melodiös, mollslingig punk med små - lagom små för att det ska vara OK - New Wave of British Heavy Metal-influenser. Kanske inget jag kommer slänga på dagligen men åtminstone hyfsat kul!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"jag har inte så många kompisar så jag lär min flickvän spela bas" hehe
Kjell gillar Black Ingvars och Ultima Thule men det är ju inget man sätter på dagligen.
Alltså...
Ultima Thule var ju "vår" musik långt innan bert karlsson gjorde dom rikskända och definitivt innan raggarkulturen anammade dem. (ja jag e gammal)
Vilka som räknas till deras publik idag är för mig lika oväsentligt som vilka som lyssnar på kbk eller skullhead, eller för den delen Los Fastidos eller att medelklassfitter och låtsasalkisar som birro hyllar the clash och ebba. Jag anser det är skitnödigt ängsligt att vara rädd för att förknippas med skånska epabönder för att man gillar thule, när precis som du påpekar ett jävlit stort antal europeiska skins delar ens smak.
Sen har jag svårt för dansbandsåsommarcovers de haft för sig, men gillade verkligen fjolårets platta som höll raggarflörtandet på avstånd och körde skönt samhällskritiska grejer istället för bara om gamla asagudar.
Anonym>>
Visst är det så, bara svårt att tänka bort det liksom. Har hört av vänner att senaste plattan var bra, ska kolla upp den.
http://www.youtube.com/watch?v=pgzH8tuCVZc
Skicka en kommentar