V/A - Turist I Tillvaron Vol 8 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 8 LP - Turist I Tillvaron) Volym åtta av denna bejublade svit slår de föregående sju på fingrarna. För det första har den längre speltid - 21 band och 26 låtar på tre LP-sidor. För det andra ser den inte ut som något en packad treåring totat ihop i paint - den ser seriös ut med riktigt snygg klassisk punksamlingsbaksida och gloss-behandling. Dessutom medföljer en booklet i fanzineform där banden själva designat varsin sida (undantaget latmaskarna i Nya Given). Nåväl, till musiken:

Liksom sina föregångare spänner Turist I Tillvaron Vol 8 subgenremässigt över ett brett spann, och här samsas allt från gråtmild hipsterpop till ondsint d-taktsmetal via trall, oi! och what not. Motvilja öppnar upp med hardcore enligt klassisk svensk modell. Jag tänker såväl Disarm som Atomvinter och jag tänker bra. Vet Hut följer upp med kvick rock'n'roll med skolad kvinnlig sång. Det är riffigt och med punknerv, men inte vidare intressant. Inte heller Kirunabandet Benmjöl (som verkar vara ett gäng kränkta shunos med foliehatten på) faller mig på läppen med sin lappländska satanistmetall. Matriarkatet är desto roligare då, men jag har inte tagit ställning till huruvida jag gillar dem eller inte. Musiken är en lustig blandning av 77-punk, tidig amerikansk västkusthardcore och hederlig svensk progg. Det känns bitvis avantgardistiskt skevt, men för all del kompetent och intelligent. Det invandrade Malmö-bandet Urban Savage levererar som förväntat. Smutsig gaturock med hardcoretouch, men som vanligt måste de få växa ett tag. Känns jämförbar med debutalbumets få fillers i nuläget. Ilandsproblem öser på som fan, coolt men ganska ointressant. Och Stry & Stripparna får mig att med obekväm nostalgi tänka tillbaka på Pontus & Amerikanerna.

Sida B inleds av Svin från Stockholm. De spelar återhållsam hardcore med en kvinnlig smurf på sång. Mer komiskt än bra. Umeå-orkestern Hellre Vargen förljer upp med proggig basic-punk. Det är melodiöst utan att bli trallpunkstralligt, och ljudbilden är behaglig. Nya Given bjuder på bra, skitig Oi! med örhänget Jantelagen, och Kronobergsinstitutionen Senap låter som de alltid har gjort med sin trallpunk som man får säga har åldrats med viss värdighet. Ludde Larvigs (numera nedlagda?) Låt Dom Hata Oss är alltid en humörhöjare med sin snabba smartcore, så även här. Min Mammas Klimax, som jag var övertygad om skulle spela trallpunk levererar istället malande hardcore med åttiotalsadekvat sound och ljudbild. Avslutande Götlaborgarna Sista Dansen däremot, faller i gråtrunkpopfällan.

Skiva två, sida C då. Även Trots kommer från Umeå, och imponerar inledningsvis med sin UK82-artade punk, medan de i andra alstret låter mer skev anarkopunk. Bra vokalissa. Idiot Ikon och Dråp hör hemma i nåt sorts metallfack av det mer elaka slaget, och har enligt min mening lika lite att göra på en punksamling som Stry & Stripparna, men å andra sidan är Sörlings samlingars bredd dess styrka framför andra, så jag ska kanske inte klaga alltför mycket. Slomarp (Motala) spelar minimalistisk men melodiös hardcore, vilket även kan sägas om Stick & Brinn, som med sin stompiga kircore låter exakt som förväntat i Livet På En Pinne. The Judas Bunch har utvecklats till något sorts punkens Rednex, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Väl genomfört är det, men det känns en smula oseriöst på samma sätt som keltpunk utan irländare känns lite blekt. Sist ut på samlingen är Puke-Davids Knaegt, som helt klart får dras med Puke's ande vilande över sig. Riffigt och tight, men med mer ilska och emfas. Bra!

Det är bara å köp.