
Till dessa relativa favoriter lägger jag några band i okej-högen; Beat Up Betty (trots det naiva miljöpartistiska inlägget i en redan sönderbögad debatt), No Recede (Youth Crew från Kiruna; helt okej men precis lika intressant som det IOGT-NTO-styrelsemöte det konceptuellt framstår som), Sista Försöket (trots känslan av retro-maskerad), Comminor som får godkänt tack vare sångerskan, Perkulator (som liksom Distraktion kommer från Umeå och som spelar efter samma koncept, men är tråkigare och mer polerade), D-Takters (som är svårlyssnade men skriver roliga texter) samt Groteshka (Göteborgsk feminazi-anarcho som lyckas med konststycket att förmedla melodier genom knastrig ångvältscore garnerat med ångestladdade vrål).
På soptippen hamnar resterande åtta band; Nackskott (skitdålig brölig riffkäng, snälla stoppa in en socka i truten på "sångaren"), Bad Dreams Always (hur länge kan man existera som band utan att skriva en enda intressant låt?), Fuck Frankie (menlös tvåtaktspunk utan annan personlighet än den sjukt jobbiga sången), Lycka Till (Broder Daniel-pop, föga förvånande från studenthålan Umeå), Giftgas (som deras egen låttitel antyder - Kaos - Inte musik. När man längtar efter Disorder för att låta öronen vila...), Sveriges i särklass vidrigaste band som vill pula in sig själva under punkparaplyet; Shitfucks, Grid (Vit brus-metall, även de från Umeå) samt totalt intetsägande hardcorespektaklet Snake Tongue.
Införskaffa endast för de tre låtarna i recensionstextens första stycke eller för att äga hela sviten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar