Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
(The Clichés / The Janitors - Split 7" - Randale Records) En alldeles för sen recension av den här spliten mellan Norrköpingsbandet The Clichés och franska The Janitors, som tillhör den nya vågen av fransk skinheadmusik men som har några år på nacken. The Janitors (vi börjar med baguette-sidan även om den är B-sidan) har gjort sig kända för sitt Chiswick/Raw-sound, och således är det lätt att börja referera till tidiga Skrewdriver, The Unwanted, eller för all del The Killjoys. Min förhoppning har alltid varit att bandet ska koncentrera sig på att skriva på modersmålet och därigenom bli ett sorts 2000-talets Brainwash, men Janitors envisas med engelskan och är därmed ganska slätstrukna. De här två låtarna utgör inget undantag.
Årets svenska platta: Antipati - Frågor som rör det allmänna...bra rakt igenom och inget trams på engelska.
Höjdpunkter från 2010? Rent allmänt så har det varit ett skitår, men jag ska försöka ta fram några ljusglimtar som har med scenen att göra. 1. Det första som kommer upp är väl Ticking Bombs på Klubb Control. Riktigt jävla bra spelning som vanligt. Så bra att t-shirt inhandlades. Tummen upp för Ticking Bombs.
2. Roliga Firmans prestation under Peter Punk-pokalen. Andraplats och en riktigt snyggt slagen hörna av MIG, som resulterade i att Acke nickade in bollen i mål. Min bästa prestation inom fotboll.
3. Antipatis releaseparty? På Nalen? Röjig spelning och en hel del nakendans.
4. Höll nästan på att glömma. Belgiens The Kids spelning på Debaser var nog årets höjdare. Alla favoritlåtar levererades och inte fan kunde jag hålla mig från att invadera scenen under This is rock'n'Roll. Fantastisk kväll! Danskarna i Hjertestop var också värda min uppmärksamhet.
5. Riktigt kul och bra var det även när Valpmynning lirade tillsammans med Ohlsson har Semester Produktion på sugarbar.
6. Sen Warrior Kids spelningen såklart. Det började med ett briljant set av The Radars och sen ett par hits av Agent Bulldogg. Höjdpunkten var Warrior Kids och helt plötsligt kunde jag franska flytande. Kul och minnesvärd kväll!
7. Alla nya skivor som har inhandlats. Årets bästa köp var nog Digging up the Dome med The Rebels för att nämna en.
Det var året 2010. Tack och Hej!
Året började bra med UK Subs & Vibrators på Strand, även fast det var på tok för lång kö och på tok för kallt.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
2010 har för mig varit ett år där jag inte haft tid eller råd att fara runt så mycket på grejor i övriga Sverige (eller övriga världen), utan mest rumlat runt i Malmö, vilket väl också satt sin prägel på vad jag tyckt varit bäst/sämst i år. Har varit en hel del gigs och skivsläpp här som väl kanske inte riktigt ligger inom ramen för "vår scen" eller vad som brukar skrivas om på Punk & Oi! men som jag uppskattat mycket, from the top of my head: Nobelkommittén - Innan livet exploderar CD, Sista Sekunden - Åldras med stil LP, Hårda Tider - Gatan Kallar LP och Bäddat för Trubbel - Det här är inte New York LP. Ett antal live-gig med nämnda Bäddat för trubbel samt Malmö hardcorefestival i början av året har också varit grymt. UK Subs var också fantastiska på Debaser, The Vibrators tyvärr mindre bra samma kväll.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.
Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010. 
Apropå en artikel i torsdagens City om "skabrös humor" kände Paco att ordet punk missbrukats en gång för mycket och att missbruket måste beivras...
(Donars Groll - Von Liebe, Hass und Alten Riten CD - MFS) Det ligger ett löjets skimmer över genren vikingarock, och det naturligtvis med viss rätta. Jag har precis, efter ett uppehåll på ungefär sjutton år bestämt mig för att sätta mitt Ultima Thule-lyssnande i praktik igen efter ett oanat sug efter de tidiga tonårens För Fäderneslandet som jag ämnar införskaffa när ekonomin tillåter. Thule är annars ett ganska töntigt band hur bra de än låter med jämna mellanrum, och det är i första hand deras Black Ingvars-tendensers, deras skinnvästars och deras publiks fel. Eftersom den genomsnittliga lyssnaren definierar bandet stilmässigt går Thule - och därmed hela prylen - bort som ett raggarband/en raggarföreteelse, vilket kanske är ganska synd. Hur som helst är vikingarocken högst gångbar utanför Sveriges gränser där raggare är ett okänt begrepp och där den ibland lite högtravande nationalromantiken dämpas av språkbarriären. På kontinenten älskas genren av skinheads, punkare, psychos och liknande. Donars Groll är dock det första exemplet på ett icke-svenskt band som jag hör faktiskt spela musiken (som egentligen är ganska svårdefinierad rent musikaliskt) förutom ett par finska exempel, och jag har verkligen inga höga förväntningar. Jag menar, hur bra kan det bli? En trio som ser ut som ett skinhead med två kompisar typ Blue Fox-psychobillys och enligt den klassiska "jag har inte så många kompisar så jag lär min flickvän spela bas"-modellen... Här är jag både elak och sexistisk, men jag kostar på mig det eftersom jag faktiskt någonstans av någon underfundig anledning i och med andra lyssningen och fortsättningsvis verkligen tycker att den här skivan är, om inte jättebra, så åtminstone riktigt trevlig och underhållande lyssning. Om den känsla av välbefinnande som infinner sig vid lyssnandet sedan egentligen beror på musiken eller på rödvinet jag häller i mig låter jag vara osagt. Zum Siegen Geboren låter som gamla Vogelfrei. Merseburger Zauberspruch låter som nån sorts gullig saga och fan vet vilket språk den texten är skriven på. I Raben am Himmel närmar man sig försiktigt gudfäderna från Nyköping. Bäst är All Unser Stolz - även den åt Vogelfrei-hållet. Annars känns det mest som tysk, melodiös, mollslingig punk med små - lagom små för att det ska vara OK - New Wave of British Heavy Metal-influenser. Kanske inget jag kommer slänga på dagligen men åtminstone hyfsat kul!
Vassego: Ladda ner The Yobs - Christmas Album som en tidig julklapp ifrån Paco, lägligt också inför decemberspelning med The Boys. Här finns även andra julpraliner att tanka hem och käka opp.
The Boys (UK) gör sin första Sverigespelning någonsin. På Kolingsborg, supportade av Topper och Psychosomatic Cowboys.
Darlington's finest (iaf ett av dem) kommer efter vad det verkar att spela i Stockholm den 19 februari. Arrangören är Club Underground, och supportbandet med största sannolikhet Antipati. Last Rough Cause har för den oinvigde bland annat släppt kanon-EPn The Violent Few på egen etikett 1985 och var splitkamrater med Society's Rejects på första volymen av Oi! Records' Skins 'n' Punks-serie. Sångaren Andy Wears är även medlem i mer namnkunniga Major Accident.
(V/A - Oi! We Still Say "Fuck You"! - Best of British Volume 2 CD - MFS) Andra volymen i serien samlingsvolymer med undertiteln Best of British. Den här gången känns det också mycket bättre. Skivan inleds med hardcorepärlan Streets of Fear signerad Wasted Nation. Tattooed Motherfuckers följer upp med Fuck You (And You Too) som är det bästa jag hört med bandet, vilket iofs inte behöver betyda särdeles mycket. Toppar på plattan är annars The London Diehards med Wake Up, återförenade 90-talsbandet Pressure 28 med Pull No Punches, Churchill med UK82-doftande Hated & Proud och Clockwork-orkestern Urban Scum från Yorkshire med Stand Out of Line. Ett par lågvattenmärken finns här såklart också, i form av Cider, Fags & A Fight av Insane Youth (med på Wasted Lives), torftiga Liverpoolbandet med årets töntigaste namn; Streetpunk Drunks, och Rotten Apples för den infantila texten till Hippy Cunts. Och mellan berg och dalar fylls det ut av habil britt-oi! á 2010 spelad av Citizen Keyne, Wasted Life, Keyside Strike, Bakers Dozen, Breakout och Skinfull.
(Insane Youth - Wasted Lives MCD - MFS) Och så ytterligare ett nytt ungt oi!/punkband släppt på produktiva Motherfucking Sounds. Denna gång är det Oxfordshire-baserade Insane Youth som inte riktigt övertygar med sin fem spårs CD Wasted Lives. Hur mycket jag än gillar själva grejen och vill uppskatta det här så krävs det lite mer för att engagera. Vi har hört det alldeles för många gånger förr, och det kan vara ålrajt om det kryddas med någon typ av innovativ detalj eller formuleras extra kul eller vad som helst. Det här är dock alldeles för medelmåttigt, om ens det. Träskallig, brötig oi! där det sjungs om punkare och skinheads och arbetarklass i inledande Punks and Skins (plattans garanterat bästa låt), cider och våld i Cider, Fags & A Fight, patriotism i English Pride och att allt var bättre förr (som om snorhyvlarna i Insane Youth skulle ha den ringaste aning om den saken - på deras myspace-sida ser det ut som om de inte ens har hajat att man inte kan kombinera hängslen med bälte) i Good Old Days. Unken sexism ventileras också i Squaddies Bait. Gäsp.
(V/A - Oi! Fuck You - Best of British Volume One CD - MFS) Den här plattan införskaffade jag för ett bra tag sedan. Då lyssnade jag igenom den ett par gånger, men blev inte direkt lyrisk över vad som skulle kunna vara en mycket spännande samlingsskiva. När MFS nu skickar skivan som rec-ex och jag får anledning att lyssna på den igen tycker jag fortfarande ungefär samma sak. Inte för att Oi! Fuck You är dålig utan snarare för att den nästan är helt i avsaknad av hits, och för att man inte blir överraskad alls. De nya bekantskaperna var då när jag köpte skivan åtminstone ett par stycken, men inga av dem låter speciellt spännande. Fatal Impact är det av de nya banden som övertygar mest med sin The Last Resort-doftande oi! De bästa låtarna på skivan är de ärrade veteranernas; Condemned 84 med inledande The Sound of Oi!, Super Yob med Rough Justice, On File med Stuck in '82 (en av de många riktigt bra låtarna på Breaking Rules, men här i en annan inspelning, låter lite demo), Splodgenessabounds med You've Been Splodged som låter överraskande mycket Cock Sparrer á 1977 och Vicious Rumours med G.Y.K.D. som också återfinns på svensksläppta Farticus. Skivan består också av mediokra punkpraliner signerade TMF, Scum, Retaliator, Loyalty, The Gonads, Code 1, Overload, Nobodies Heroes och Churchill samt tre bonusspår (signerade TMF som tolkar Cockney Rejects, Retaliator - som gör det bästa jag någonsin hört med bandet i form av en cover av Green Green Grass of Home - och Churchill, som är mycket bättre här än på den ordinarie skivan, så att säga) eftersom det här är andra editionen med betydligt snyggare omslag än vad originalet hade. Vad man än tycker är det här en oumbärlig guide till dagens brittiska oi!-scen, och att jämföra med 90-talssläpp i stil med Oi! The new Breed.
(Bakers Dozen / Skinfull - Looking For Trouble Volume 2 CD - MFS) Andra volymen av splitserien Looking For Trouble har inget London Diehards, men är jämnare kombattanterna emellan. Skotska Bakers Dozen spelar aggressiv, brötig men ofta ganska snabb oi! som ibland blir för metallisk (inte helt åt helvete olikt The Exploited runt The Massacre, fast mer tungfotat - kanske inte helt oväntat då Gogs från nämnda orkester ett tag var en del av Bakers Dozen) men som för det mesta håller sig på rätt sida om staketet. Här är det sex låtar malande aggromusik utan vare sig höga toppar eller djupa dalar. Titelspåret Looking For Trouble och Face of Hate får agera russin i bagarens produkt.
(The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD - MFS) Det här är den brittiska oi!-musikens förflutna och dess framtid på samma skiva, samma etikett. Båda band på den här spliten och Mother Fucking Sounds självt representerar en ny våg engelsk skinheadrock'n'roll. Kanske inga dunungar - men tillsammans med band som Insane Youth, Skinfull och Streetpunk Drunks samt äldre förmågor i nya konstellationer utgör de - inte till allas stora glädje - the best of british. London Diehards tipsade jag tidigt om. Bandet består bland annat av medlemmar från Retaliator och gamla East End Badoes, och spelar en alldeles bedårande stockkonservativ oi!-punk som känns förvånansvärt vital. Hade jag hört lite mer med bandet, och bara hälften av det varit lika bra som deras triss i ess No Compromise, London Town och Goulston Street hade jag utnämnt bandet till ett solklart nytt favoritband. Refrängstarkt, kraftfullt och kompromisslöst. Texter perfekta för den nostalgiskt anglofila punkaren eller skinnskallen.
(Vervain - Stadens Ljus 7"EP - Nobleway Records) Okej. När jag recenserade Vervains debutalster; fullängdaren Rigshospitalet kallade jag den i stora drag ocatchy och liknade bitar av ljudbilden vid nästan-metal. Allt det där får jag till min egen stora glädje nu käka upp. Stadens Ljus är svinbra, och den fyralåtars vita sjutummaren växer för varje lyssning. "Nya" influenser listas i pressreleasen. Det pratas om band som Texas is the Reason och Farside. Det må vara hörbart här, I wouldn't know. Det jag vet är att Stadens Ljus är riktigt bra, melodiös, desperat och välarrangerad hardcore som funkar lika bra i midtempo som i slakt-ös. Dessutom är samtliga texter här på svenska. De har både dalar och toppar, men metaforerna sitter och kvalitén är förhållandevis hög. Det är många mil från den flåshurtigt tokroliga kircore på svenska som hajpats på senaste tid - Vervain vågar vara på allvar. I början var låten Ont min favorit, men nu tycker jag att alla fyra låtarna är lika jävla bra. Kolla upp omgående.
