Värdaste återsläppen 2010

Har inte så bra koll här heller, men förutom Kill Baby, Kill! - Give it Back Again-CDn är väl det enda riktigt schyssta de två albumen av Agent Bulldogg i picture disc-format, släpppta av Randale Records med ohäftade booklets välfyllda med fanzine-klipp från då till nu, typ.

Bästa släppen 2010 - Harrington Saints - Dead Broke in the USA

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Den här var knepig... vet inte vad det är. Har det släppts för lite skivor? Har Paco varit för bra på att köpa vintage och för dålig på att hålla sig a jour? Har skivbolagen snålat med att mata sin fryntlige fransman eller har de bara skickat skit? Well, en blandning av alltihop skulle jag gissa. Min lista för 2009 skulle se helt annorlunda ut om jag skrev den nu, och jag gissar att jag om ett år kommer ha större koll på vad som hände under 2010. Släpp som förekom som bubblare till den tionde (och därmed inte sista) platsen var bland annat The Templars / The New Chords-split 7" och Booze & Glory / The Warriors dito, men de kändes för obekanta och för små i formatet. Och visst var V/A - Oi! We Still Say Fuck You! en trevlig bekantskap, men topp-10?

Harrington Saints skiva Dead Broke in the USA är inget jag i vanliga fall skulle klassa som en favorit, även om jag gillar deras typ av lättsmälta, medryckande Oi! i stil med typ Patriot. Kul ändå med ny, bra jänkar-oi!, och i jämförelse värda platsen.

Bästa släppen 2010 - Evil Conduct - Rule O.K.

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Rule O.K. kom sent till Brest, för någon månad sedan som mest. Det är inte Evil Conducts bästa album, för det är förra fullängdsalstret King of Kings, men bra är den - mer i stil med närmast föregående än de dessförinnan släppta. Det vill säga att det här som där finns åtminstone något extra pålagt spår med leadgitarr. Låtarna är stöpta i exakt samma form som alltid innan. Evil Conduct har funnit sitt vinnande koncept och viker inte en millimeter från det. Därför vet man som lyssnare också om man kommer att gilla den här plattan utan att ens har hört den. Hittills är favvolåtarna Skinhead till I Die och Victory, men jag är inte hundra procent inlyssnad än, så det kan komma att ändras...

Bästa släppen 2010 - Gimp Fist - The Place Where I Belong...

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Gimp Fist från County Durham och därmed samma trakter som bland andra Major Accident och Last Rough Cause (vars sound GF inte ligger mil bort ifrån) har seglat upp som ett "ungt" engelskt hopp bredvid de mer hårdföra skinheadbanden från MFS. Det här är väldigt catchy - ibland tangerar det gränsen till att bli så lättsmält att man räds att det kommer bli ett nytt hattpunkband precis när man trodde att det konceptet var på utdöende. Men det är samtidigt riktigt jävla bra, trots lätt banala texter, och känns det bättre kan man ju tänka The Ruts och The Clash istället för Rancid när det börjar gunga i baktakt. Plattan består bara av hits enligt gammal tre-ackords-modell (i No Fun blir det uppenbart att man inte kan använda samma koncept hur länge som helst utan att till slut råka stjäla andra bands melodier - lyssna på The Oppressed's It Aint Right och jämför). Stanna nu, Gimp Fist, så kommer jag bli glad över nästa album också!

Bästa släppen 2010 - Les Vilains - Skinhead Family

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Belgarna i Les Vilains har alltid låtit lite som Brutal Combat, och det är ju såklart bra! Skinhead Family är inget undantag, men här har bandet satt sin egen prägel på den tunga oi!-musiken och fått till ett bra flyt, en hel del schyssta melodier och en mycket trevlig ljudbild. Alltihop sjunget på Bebert-franska. Victime, Mongol-Oi!, Religions de Merde och hyllningslåten till saligen hädangångna kompisar; Dieter & Olivier är de bästa spåren.

Agent Bulldogg spelar i Belgien

The Clichés / The Janitors - Split 7"

(The Clichés / The Janitors - Split 7" - Randale Records) En alldeles för sen recension av den här spliten mellan Norrköpingsbandet The Clichés och franska The Janitors, som tillhör den nya vågen av fransk skinheadmusik men som har några år på nacken. The Janitors (vi börjar med baguette-sidan även om den är B-sidan) har gjort sig kända för sitt Chiswick/Raw-sound, och således är det lätt att börja referera till tidiga Skrewdriver, The Unwanted, eller för all del The Killjoys. Min förhoppning har alltid varit att bandet ska koncentrera sig på att skriva på modersmålet och därigenom bli ett sorts 2000-talets Brainwash, men Janitors envisas med engelskan och är därmed ganska slätstrukna. De här två låtarna utgör inget undantag.

The Clichés lyckas med att vara både kreddiga och extremt populära, och det är bra. De sneglar om man får spekulera lite fritt också mot pubrock, vit r'n'b och Tumbling Dice, men också mot The Who och senare förvaltare av arvet, som till exempel The Templars. Deras två låtar Sensitive Age och Easy Does It! är bra utan att vara i närheten av det bästa bandet presterat och Sverige slår Frankrike på fingrarna med sin krisproll. Easy Does It! är bäst. Snabb, tight och catchy.

Diverse celebriteter summerar 2010 - Pike (Kjell Hell)

Årets svenska platta: Antipati - Frågor som rör det allmänna...bra rakt igenom och inget trams på engelska.

Årets utländska platta: Gimp Fist - The Place Where I Belong och Skinfull - Drinking Class Heroes.... England är på väg tillbaka.

Årets nykomling: Oldfashioned Ideas gigade på bra och släppte en grym debut platta.

Årets ögonblick: Cock Sparrer klev upp på svensk mark inför 800 strupar. Ren och kär glädje, inte ett öga torrt!

Årets bortaresa: Blöt helg i Köpenhamn tillsammans med ett 20-tal oldschool herrar för Cock Sparrer samt 24 timmars racet till Tyskland med Agent Bulldogg och Antipati.

Årets tjohoo!: Bäst i Stan efter 2 derbyvinster...har inte hänt sedan man föddes :)

Årets besvikelse 1: Den trötta "nya" 4-Skins-plattan... dax att lämna in nu Gary.

Årets besvikelse 2: Tyskar bestämmer över vad svenskar ska få se på ett Oi! gig (Vicious Rumours i Norrköping).

Årets gig: Warrior Kids i Stockholm.

Årets sommardryck: Pims med ginger ale, jordgubbar, lime, ett stänk vodka hällt över himmelskt mycket is.

Årets vinterdryck: Blossa Starkvinsglögg... igen!

Årets video: The Guvnors - 40, Fat & Finished.... sådan skön självinsikt.

Årets språklektion: Alla, och då menar jag alla kunde flytande franska på Snövit när Warrior Kids spelade.

Årets bästa blogg: Gillar man punk räcker det med Paco’s och Sörlings ”Turist i tillvaron”. De båda täcker olika delar av punkimperiet. Bubblare, Östergyllen.

Årets törstiga 1: Publiken på Cock Sparrer fick i sig 3675 stöl.

Årets törstiga 2: På Condemned 84-giget konsumerades det 1500 flasköl.

Årets östband: The Wrongdoers från Helsinki.

Årets var-tog-ni-vägen: Chaos In Sweden-festivalen.

Årets kram: Pretty Shitty Town, Oi! The Weekend, Club Underground, Klubb Pogo, Riot Club, Klubb Control.... det rör på sig inom Sverige. Malmö, Göteborg, Norrköping och Stockholm levererar numera.

Årets R.I.P.: Dieter och Kill Baby, Kill!

Sverige 2011: Skinfull, Last Seen Laughing (januari), Last Rough Cause, Antipati (februari), Discharge (mars), Pretty Shitty Kjell med 8 band 22-23/4, Kjell Hell Records släpper båda Agent Bulldogg skivorna på de-luxe diggi-pakk fullspäckade ala Captain Oi!-style (april), Kjell planerar även 2 till släpp med svenska artister under året. Hoppas på en trevlig helg i Karlskrona ala Oi! The Weekend 2 och några fina gig från PST-crew.

God glögg på er!

Pretty Shitty Kjell outar medverkande till påskgiget

Ytterligare två av de totalt åtta band som kommer spela på Pretty Shitty Kjells påskbaluns 2011 är härmed officiella: Angelic Upstarts (med Mensforth och allt, till skillnad mot när jag såg "dem" spela i Blackpool 2006) och The Business.

Sedan tidigare vet vi att Antipati och Agent Bulldogg ska lira. Paco vet såklart vilka de andra akterna är men det är en karamell han får suga på ensam, typ, fram till 2011.

Så, god jul igen.

God Jul!

Gud Jul! / Merry Yuletide!

Diverse celebriteter summerar 2010 - Ville (The Lowlifes / Projekt 9)

Höjdpunkter från 2010? Rent allmänt så har det varit ett skitår, men jag ska försöka ta fram några ljusglimtar som har med scenen att göra.

1. Det första som kommer upp är väl Ticking Bombs på Klubb Control. Riktigt jävla bra spelning som vanligt. Så bra att t-shirt inhandlades. Tummen upp för Ticking Bombs.

2. Roliga Firmans prestation under Peter Punk-pokalen. Andraplats och en riktigt snyggt slagen hörna av MIG, som resulterade i att Acke nickade in bollen i mål. Min bästa prestation inom fotboll.

3. Antipatis releaseparty? På Nalen? Röjig spelning och en hel del nakendans.

4. Höll nästan på att glömma. Belgiens The Kids spelning på Debaser var nog årets höjdare. Alla favoritlåtar levererades och inte fan kunde jag hålla mig från att invadera scenen under This is rock'n'Roll. Fantastisk kväll! Danskarna i Hjertestop var också värda min uppmärksamhet.

5. Riktigt kul och bra var det även när Valpmynning lirade tillsammans med Ohlsson har Semester Produktion på sugarbar.

6. Sen Warrior Kids spelningen såklart. Det började med ett briljant set av The Radars och sen ett par hits av Agent Bulldogg. Höjdpunkten var Warrior Kids och helt plötsligt kunde jag franska flytande. Kul och minnesvärd kväll!

7. Alla nya skivor som har inhandlats. Årets bästa köp var nog Digging up the Dome med The Rebels för att nämna en.

Det var året 2010. Tack och Hej!

Diverse celebriteter summerar 2010 - Bucka-Hans aka Snigel-Hans (Poor Old Slugs / The Lowlifes / Projekt 9)

Året började bra med UK Subs & Vibrators på Strand, även fast det var på tok för lång kö och på tok för kallt.

På spelningsfronten har det blivit några stycken, även fast det till slut var samma band man såg helg efter helg. Men det finns i alla fall ett par klubbar som håller igång och levererar punk.

På ett personligt plan har det varit två rejäla bottennapp och en höjdpunkt:

1. 21/3 spelade Poor Old Slugs, men det har inte blivit något sen dess.
2. 21/3 var, vad jag vet nu, sista gången någonsin som jag såg The Lowlifes på scen och detta
är skit, rent ut sagt, då det är ett jävligt grymt band (å andra sidan är det fett att numera få spela med dem)
3. Jag gifte mig.

Ca 20 dagar senare var det dags för årets svenska punk-händelse: Cock SParrer, Agent Bulldogg & Gatans Lag! Det var bra på alla sätt må jag säga.

Uppföljaren till förra årets Peter Punk Pokal var också minnesvärt (både fotbollen och spelningen efter).

Nästa stora grej var Rebellion i Blackpool som även det var jävligt bra, men det har jag redan tjatat om på den här bloggen.

Tillbaks i Sverige och, efter en och en halv månad, Oi! The Weekend som jag hoppas blir ett årligt fenomen.

December bjöd på ett skitbra gig av franska Warrior Kids, en handfull låtar av Agent Bulldogg och ett rejält jävla röjjigt The Radars. Synd att det pratades om att det var det sista giget men förhoppningsvis ersätts det av något lika bra!

Slutet av året var intensivt då The Boys följde efter Warrior Kids och sedan även Condemned 84 med förband i Norrköping.

Det har åtminstone funnits något gig i månaden att gå på. Och även fast det inte alltid har varit sjukt intressanta band, så har det hänt något.

Det som släppts 2010 har jag varit sämre på dock. Det är flera skivor som jag lagt till på listan men inte fått tummen ur att köpa. Värda att nämna bland det jag faktiskt har kommit över är:

Antipati - Frågor som rör det allmänna
Oldfashioned Ideas - we're in this shit together
Saturday's Heroes - Set to sail
Valpmynning - dags för plan B
Agent Bulldogg - Livsstil & Ett Tusen Glas

Både det att Agent Bulldogg börjat lira igen och att de släppt sina skivor på nytt i bild-lp format är ju kanon. Här hade jag tänkt att göra en lista med bäst och sämst osv, men pallar inte.

Det har hänt mycket känns det som (i Sverige alltså), och jag hoppas det fortsätter så för det är för jävla kul. 2011 har mycket att leva upp till. Jag hoppas på feta spelningar, bra släpp och mer energi till att skriva en intressantare sammanfattning vid slutet av året.

Stort tack till alla som har arrangerat de här grejerna. Riktigt jävla bra gjort!

Condemned 84, The Clichés & Oldfashioned Ideas, på PST/Trappan, NKPG, 20101218

Vi började med en Kjell Hell-Buss där jag och mrs snigel tog på oss rollen som bussvärdar. Vägen söderut kantades av massa öl och gott humör. Ett gäng skinnskallar från Finland var med på bussen. En av dem spelade i bandet The Wrongdoers och skivan spelades i bussen. Det lät bra för den som är intresserad.

När vi väl var framme trampade ett stort gäng på bussen in på en ölhak runt hörnet från där spelningen skulle ta plats. En härlig upptäckt, hyfsat bra burgare och en stor stark för hundra kronor, gjordes av den smått fulla bussbesättningen och många åt och drack och hade det trevligt.

Efter en seg kö (vad är grejen med att ta sån tid på sig i dörren?) så kom vi in och blev tvingade att lämna in jackor i garderoben och fick sedan fortsätta upp på ovanvåningen där det fanns en scen och en massa skivor och tröjor och andra prylar att inhandla.

Oldfashioned Ideas var först på scen och som alla säkert vet som ersättare för den inställda akten Vicious Rumours. Stora skor att fylla osv men fan vad bra det var. Skivan de släppte tidigare i år, We're in This Shit Together, är mycket bra men fan vad mycket bätrte det var live. Jag har svårt att sätta ord på vad det var men det var helt suveränt tycker jag. Kom på nu att det kan ha lite med att göra att det var bra ljud (man hörde alla instrument jämnt och bra så det var inga gitarrslingor eller så som drunknade). Förutom en ny låt (som lät riktigt bra) lirade de bland andra också: Young and Foolish, Disturbing Presence, Oldfashioned Ideas och Spirit of '95. Dansgolvet dominerades av ett par muskelberg så det var delvis obekvämt och lite förskräckt insåg man att risken för att "nu dör jag" fanns där.

Efteråt klev The Clichés upp på scenen och levererade de med. Många bra låtar som Monkey See, Monkey Do, Two-Faced Stupid Cunts och Friday Nite avverkades och publiken var nöjd. Det var en riktig trängsel framför scenen. Det känns som om det inte finns så mycket att säga om dem. Det var tight, det var röj och det var jävligt bra.


The Clichés

Någon gång tidigare på kvällen hade jag insett att jag helst ville sova och när det var dags för Condemned 84 så påmindes jag om det. I ärlighetens namn så är jag inte jätteintresserad av dem. De har gjort ett gäng jävligt bra låtar (och många av dem lirades) men det är inte någon favorit direkt. Resten av publiken tyckte nog att jag hade fel. Några av låtarna var i alla fall Teenage Slag, We will Never Die (dOi!?), The Boots Goes Marchin' In och Up Yours.


Condemned 84

Efteråt blev det för många dans till baktaktsmusik från herr DJ som även han (eller var det flera?) skötte sitt jobb bra.

Kvällens blod var delvis olycka och delvis mer avsiktligt men jag hoppas de trevliga av de inblandade mår bra.

Bussresan hem gick bra den med med en del trötta resenärer, en del högljudda. Mindre trevlig uppkastningsolycka inträffade men det löste sig bra det med.

Bra arrangemang av PST och alla andra inblandade.

(Bilderna stulna från kompisen Sarah av Paco)

//Snigel-Hans

Bästa släppen 2010 - Vicious Rumours - Farticus

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Kanske inte helt och hållet ett nytt album, men nära nog och riktigt bra. Eftersom jag var förhindrad att närvara på den gångna helgens event i Norrköping blev jag inte odelat ledsen över att Vicious Rumours blev tvungna att ställa in sin medverkan, trots att anledningen naturligtvis är helt skabrös för att använda en Jenny Damberg-referens. Det coola är att den svenska oi!-publikens hunger efter bandet förmodligen kommer leda till ett nytt - och faktiskt - tillfälle att se dem på svensk mark. Fram till dess: lyssna på Farticus, om du redan kan bandets 80-talsalbum utantill.

Diverse celebriteter summerar 2010 - Martin aka Papa Franz (Vindicate This! / Klubb Pogo / Ian Rush Records)

2010 har för mig varit ett år där jag inte haft tid eller råd att fara runt så mycket på grejor i övriga Sverige (eller övriga världen), utan mest rumlat runt i Malmö, vilket väl också satt sin prägel på vad jag tyckt varit bäst/sämst i år. Har varit en hel del gigs och skivsläpp här som väl kanske inte riktigt ligger inom ramen för "vår scen" eller vad som brukar skrivas om på Punk & Oi! men som jag uppskattat mycket, from the top of my head: Nobelkommittén - Innan livet exploderar CD, Sista Sekunden - Åldras med stil LP, Hårda Tider - Gatan Kallar LP och Bäddat för Trubbel - Det här är inte New York LP. Ett antal live-gig med nämnda Bäddat för trubbel samt Malmö hardcorefestival i början av året har också varit grymt. UK Subs var också fantastiska på Debaser, The Vibrators tyvärr mindre bra samma kväll.

Gällande Oi!/punk/skinhead-scenen så tycker jag det varit ett bra och händelserikt år i den svenska scenen, framförallt på live-fronten. Utan tvekan var Cock Sparrer, Agent Bulldogg och Gatans Lag spelningen i påskas och det största och bästa, grymma gig och fantastiskt att, för min del, få se en hel spelning med Bulldogg för första gången. Oi! the weekend var också skitbra och kul att man fick vara en del av det - starkt jobbat Aron o co! Sen har det ju här på sluttampen av året varit ytterliggare ett par "storgig" som jag dock inte bevistat (Warrior Kids, Condemned 84), jävligt coolt att det händer så mycket. STORT kredd till Kjell, PST, Club underground och alla andra som engagerar sig och styr upp sånt här. Sen har ju jag och Uffe puffat på med Klubb Pogo tre gånger under året vilket kännts bra och verkar ha varit uppskattat av band och publik. Allra bäst tycker jag det var med VT!, The Clichés och The Negatives med både bar- och publikrekord! Också jävligt kul att äntligen få ner Torpedo GBG som gjorde ett grymt gig - ett av Sveriges absolut bästa band enligt mig, hoppas på skivsläpp snart. Vill passa på och tacka alla band som spela hos oss under året - tack o skål!

På skivfronten tycker jag att det kanske varit lite sämre eller så är det bara jag som hängt med sämre. Bäst i Sverige: Oldfahioned Ideas - We´re in this shit together, Antipati - frågor som rör det allmäna. Jävligt bra båda två! The Clichés split med Janitors var också bra och likaså On the Job/Stamford Brigde 7". Utländska släpp så är jag lite osäker så här på rak arm vad som släpptes i år eller förra året (orkar inte springa o kolla omslagen :P ) men sånt jag lyssnat mycket på är On file, The Last resort, Brassknuckle Boys, Control, nyare franska grejor som Headliners, Gonna get Yours och de andra UVPR-släppen.

STORT smolk i bägaren har enligt mig varit den alltmer ökande RAC-vänligheten på många håll och den (som jag upplever det iaf) relativa flatheten från många av de som egentligen inte delar åsikter med den rörelsen. Givetvis får man se det i ett större sammanhang med ökade sociala spänningar i samhället i stort och ökad främlingsfientlighet i Sverige liksom i stora delar av Europa - men jag tycker lik förbannat det är trist. Det kanske inte är nån jättevåg eller så men visst har det väl dykt upp lite fler nybakta skinnskallar med högerextrema åsikter, fler opolitiska som flirtar med dessa och mer nassar som hänger på och runt "våra" spelningar? Hoppas på en vändning där..

Annars har väl det roligaste detta året varit att Agent Bulldogg återuppstått - vill ha nytt material! Allra, allra, allra mäktigast för mig har dock varit att jag blev pappa nu i december - helt galet grymt!

God Jul!

Bästa släppen 2010 - On File - Breaking Rules

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

En pinsamhet jag har på samvetet är att jag faktiskt i stort har ignorerat On File i tio års tid. Jag lyssnade en del på sjutummaren Another Day in Paradise när den kom 2000, men sedan försvann skottarna någonstans i periferin av band att upptäcka och förvalta. Detta ångrade jag en hel del när Breaking Rules ramlade ner genom brevinkastet som rec-ex, och jag fick mig till livs fantastiska skinheadhymner i enkelt, melodiöst och anthemiskt oi!-format som Multi-Culture, First Bird, That's Right, Teenage och Stuck in '82. Har inte hunnit än, men ska tillskansa mig resten av On File's diskografi å det snaraste. Breaking Rules är tveklöst ett av de bästa släppen 2010.

Bästa släppen 2010 - Oldfashioned Ideas - We're In This Shit Together

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Två skinheads och en punkare baserade i Syd-Sverige och med bakgrunder i band som exempelvis Vindicate This! och Skunks Utd spelar grott-oi! av Nordamerikanskt snitt, och hade igår den inte helt bekväma uppgiften att ersätta Vicious Rumours som förband till Condemned 84. Jag är säker på att de gjorde det med bravur, även om jag inte hört något från någon som var på plats - antingen sover de ruset av sig eller fryser i något dike längs med motorvägen. Anyhow, We're In This Shit Together låter lite Bonecrusher, lite The Prowlers, lite Those Unknown och lite Frenzy Four. Bästa låten av många bra är Disturbing Presence.

Bästa släppen 2010 - The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Den här spliten hamnar här enkom på grund av The London Diehards, även om jag faktiskt börjar förstå lite av poängen med Tattooed Motherfuckers också. Grejen med de förstnämnda är att de kittlar ungefär samma nerver och sinnen som de flesta Oi!-band gjorde när man började ge sig in i snårskogen och allt fortfarande var nytt och spännande. Av London Diehards väntar jag mig oerhört mycket framledes. Looking for Trouble är förhoppningsvis bara början.

Bästa släppen 2010 - Last Rough Cause - Aggrophobia

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Major Accident's poppigare lillebror från Darlington; Last Rough Cause och med de förstnämndas gitarrist Andy Wears som bandmotor släppte sin första fullängdare någonsin under 2010. Tidigare har de släppt två split-LP samt en sjua. För den totalt oinvigde kan LRC (anno 2010) kanske rent musikaliskt jämföras med band typ Stiff Little Fingers eller The Partisans runt 1984. Aggrophobia avslöjar att LRC långtifrån framstår som något avdankat gubba-band, och låtar som What's Happening, Category C, What Where When, Won't Be Told (ja, jag skulle i princip kunna rabbla samtliga av bandets nya alster) talar för sig själva. Ni ska såklart se dem när de spelar i Stockholm i februari!

Bästa släppen 2010 - Booze & Glory - Always on the Wrong Side

Paco listar utan inbördes ordning de 10 roligaste släppen under det snart gångna året 2010.

Tre käcka gossar från ett litet land som heter Polen och ett litet band som hette Zbeer emigrerade till the green and pleasant land för jobb, atmosfär och grundandet av nya konstellationen Booze & Glory tillsammans med purbritten (hej hej Ulf Nilsson!) Liam Maher; även känd från keltpunkgänget Neck. Booze & Glory släppte sin fullängdsdebut Always on the Wrong Side (84 Records) någon gång i våras och har sedan dess spelat flitigt både hemma i England och nere på kontinenten. I höstas förärade de Sverige och Karlskrona med ett besök. Debutplattan är melodiös och riktigt trevlig och i synnerhet hiten London, som Liam sjunger på. (B&G har nyligen släppt en split-sjua med The Warriors (Randale Records) där Liam i England Will Never Change åter bevisar att han borde ta över som leadsångare). Kul med ett ungt, brittiskt (nåja) tillskott till scenen!

Vicious Rumours ställer in

Tyvärr har Vicious Rumours blivit tvugna att ställa in sin medverkan i helgens begivenhet i Norrköping; detta på grund av att MAD Tourbooking lagt sin politiskt korrekta näsa i blöt. Sist var det Skinfull som fick hoppa av Breizh Wankers' julfest på grund av MADs dumheter, och nu alltså VR... Det här är naturligtvis väldigt tråkigt, men Oldfashioned Ideas ersätter, så det blir bra ändå.

The Boys, Topper & Psychosomatic Cowboys på Kolingsborg, STHLM, 20101211

I kön utanför Kolingsborg, där spektaklet ägde rum, fick man lite flashbacks från årets (för mig) första gig - UK Subs & The Vibrators på Strand. Det var alltså kallt och det tog tid även fast folk hade förköpt biljetter.

Då biljetten visades och stämpel utdelades fick jag kommentaren "på min tid var det Stockholms Skins" angående en tatuering och det var något av en röd tråd genom kvällen; "på min tid". Alltså, till skillnad från vad Casino Steel sa i Tv4 dagarna innan, så var det inte särskilt många "unga" i publiken utan snarare en nostalgitripp till den tiden då man var punk och det var ett gäng som var angelägna om att påpeka detta.

Topper var första band på scen och det lät bra, även om det såg märkligt ut. En slags band-uniform bars, svarta skjortor med texten "topper" i rött, och matchande byxor.
De lirade både Once a Punk, Always a Punk och We're living in the suburbs eller vad den nu heter, de låtar som jag har hört förut och tycker om.

Andra bandet, (Psychosomatic Cowboys) ignorerades totalt då jag och mrs Snigel satt på ovanvåningen och drack mycket för dyr öl och tittade på när Duncan 'Kid' Reid och Matt Dangerfield från the Boys sprang in och ut ur backstage-rummet.

Sen var det till slut dags för The Boys. De inledde med ett par låtar som tillhör kategorin "släpptes på senare (lite tråkigare) skivor som ingen kommer ihåg". Inte jag i varje fall. Men det blev bättre. De lirade (nästan) alla de bästa låtarna som First Time, Weekend, Soda Pressing, Brickfield Nights, Sick on You, Box Number och alla verkade nöjda. Det var män i kostym och slips som försiktigt studsade fram och tillbaks och det var en Duncan Reid i skinande vita kängor som poserade på scen på ett effektfullt vis. Vidare var det besök på scen från åtminstone tre personer och en lite väl hårdhänt vakt petade ner dessa på golvet igen, även fast det först verkade vilja slänga ut dem.

Det blev extra nummer och en eller två Yobs låtar och sen vart det hemresa.

Nu vet jag inte om det här kommer upp på bloggen i tid för det men jag vill påpeka att det kanske skrivs några rader och visas lite bilder från spelningen i tidningen "Arbetaren" som släpps Fredagen 17 December.

//Snigel-Hans

Pepp

Så jävla betryggande att ackorden är samma tre som på varenda annan låt bandet presterat. Avslappnande att temat går igen. Ska faktiskt bli kul med nya plattan som är på väg mot Brest per DHL, trots att jag vet att jag hört det förr.

Skabröst var ordet...

Apropå en artikel i torsdagens City om "skabrös humor" kände Paco att ordet punk missbrukats en gång för mycket och att missbruket måste beivras...

Skickat från punkochoi@hotmail.com till jenny.damberg@city.se 2010-12-02:

"Alltså, måste reda ut lite grejer...

'Den Skabrösa Humorn Är Den Nya Punken' rubrucerar du din artikel i dagens City. Då vill jag gärna tala om för dig att NEJ! det är den verkligen inte! Inget som inte är punk är den nya punken. Punk är punk är punk, och inte ett jävla adjektiv eller substantiv man kan använda om allt som verkar vara lite nytt och provocerande. Kanske en bagatell för dig, men man ska inte hålla på att knulla andras subkulturer till höger och vänster.

Dessutom slänger du dig med begreppet "splatterpunk" som epitet till etiketten Ägg Tapes & Records. Då vill jag först och främst att du förklarar vilken typ av ny subgenre det skulle vara - förutom benämningen på ett gäng random gatuligister i typ "Robocop 3"? Eller trodde du att du skulle komma undan med en påhittad formulering för att dina vanliga läsare har lika dålig koll som du? Ägget har f ö alltid givit ut raggar-, köns- och hårdrock vid sidan av punken.

Skärpning

//Paco"

Skickat från jenny.damberg@city.se till punkochoi@hotmail.com 2010-12-02:

"Noterat!"

Ignoranta jävel...

Donars Groll - Von Liebe, Hass und Alten Riten CD

(Donars Groll - Von Liebe, Hass und Alten Riten CD - MFS) Det ligger ett löjets skimmer över genren vikingarock, och det naturligtvis med viss rätta. Jag har precis, efter ett uppehåll på ungefär sjutton år bestämt mig för att sätta mitt Ultima Thule-lyssnande i praktik igen efter ett oanat sug efter de tidiga tonårens För Fäderneslandet som jag ämnar införskaffa när ekonomin tillåter. Thule är annars ett ganska töntigt band hur bra de än låter med jämna mellanrum, och det är i första hand deras Black Ingvars-tendensers, deras skinnvästars och deras publiks fel. Eftersom den genomsnittliga lyssnaren definierar bandet stilmässigt går Thule - och därmed hela prylen - bort som ett raggarband/en raggarföreteelse, vilket kanske är ganska synd. Hur som helst är vikingarocken högst gångbar utanför Sveriges gränser där raggare är ett okänt begrepp och där den ibland lite högtravande nationalromantiken dämpas av språkbarriären. På kontinenten älskas genren av skinheads, punkare, psychos och liknande. Donars Groll är dock det första exemplet på ett icke-svenskt band som jag hör faktiskt spela musiken (som egentligen är ganska svårdefinierad rent musikaliskt) förutom ett par finska exempel, och jag har verkligen inga höga förväntningar. Jag menar, hur bra kan det bli? En trio som ser ut som ett skinhead med två kompisar typ Blue Fox-psychobillys och enligt den klassiska "jag har inte så många kompisar så jag lär min flickvän spela bas"-modellen... Här är jag både elak och sexistisk, men jag kostar på mig det eftersom jag faktiskt någonstans av någon underfundig anledning i och med andra lyssningen och fortsättningsvis verkligen tycker att den här skivan är, om inte jättebra, så åtminstone riktigt trevlig och underhållande lyssning. Om den känsla av välbefinnande som infinner sig vid lyssnandet sedan egentligen beror på musiken eller på rödvinet jag häller i mig låter jag vara osagt. Zum Siegen Geboren låter som gamla Vogelfrei. Merseburger Zauberspruch låter som nån sorts gullig saga och fan vet vilket språk den texten är skriven på. I Raben am Himmel närmar man sig försiktigt gudfäderna från Nyköping. Bäst är All Unser Stolz - även den åt Vogelfrei-hållet. Annars känns det mest som tysk, melodiös, mollslingig punk med små - lagom små för att det ska vara OK - New Wave of British Heavy Metal-influenser. Kanske inget jag kommer slänga på dagligen men åtminstone hyfsat kul!

Warrior Kids & The Radars på Kjell goes Underground/Snövit, STHLM, 20101127

Finns såklart inte så mycket att säga. The Radars gjorde ett utmärkt gig som kan komma att ha varit deras sista. Warrior Kids från Marseille toppade besöket 2005 och lirade Sherman-skjortan av de flesta samt fick otvivelaktigt ett gäng nya fans. Under Génération Préfabriqué var typ inte ett öga torrt. Och ingen strupe heller för den delen. Däremellan bjöd ett oannonserat Antipati på en låt innan överraskningsakten Agent Bulldogg rev av en handfull örhängen. Underbar kväll! Foton har jag stulit från vännen Pippi, videon från Östergyllen.


Agent Bulldogg


Warrior Kids