Rassle Punkrock 09

Så var det då äntligen dags för sommarens första festival. Rassle kör för tredje året i rad, och är vid sidan av Punk Illegal den enda nu existerande punkfestivalen på svensk mark. Därför är det synd att den inte är lite hetare, men det kan väl förhoppningsvis ordna sig till nästa gång. Årets bokningar var en hyfsat brokig samling band, utan något egentligt stort dragplåster. Efter att förra året ha lockat med såväl Discharge som Evil Conduct (då för första gången i Sverige) och ett återförenat och piggt The Business, var årets stora band bara band som redan tidigare spelat på festivalen, eller tyska band med irländska pretentioner som The Pokes och The Porters. Eller för all del könsrockare. Och The Gonads är ju namnkunniga, men ärligt talat har de inte gjort mer än en handfull bra låtar.

Vädret var strålande hela lördagen, och helt okej under fredagen. Hotellet drevs av en samling snåla smålänningar, och malibun gled ner. Första bandet jag såg var Fifteen Pints, tätt följda (utan att jag egentligen ville det) av Rövbajs, som drog igång som första akt på stora scenen framför gräsplätten där vi bildat gäng för stunden. Sangrian var solvarm och alla högst överförfriskade. Rövbajs var usla, men man kunde inte låta bli att få munnen full av kiss/ röven full av bajs på hjärnan under halva resten av festivalen. Mycket beklagligt.

Det var lite si och så med bandtittandet under fredagen. Jag surrade ett tag med Gary Bushell om ditten och datten, och kom fram till att en av medlemmarna i The Gonads är tillbaka i Sverige redan till helgen, då han även är medlem i dagens upplaga av Super Yob. På scenen var Gary inte lika rolig, och eftersom han var vänlig nog att framföra Tuckers Ruckers Aint No Suckers redan som andra nummer, kunde jag komma hem till hotellet i rimlig tid.

Lördagen började med frukostbröd över disk (bagaren kan inte baka hur många brödstycken som helst!) och kokta ägg över disk (hönan kan inte värpa hur många ägg som helst), och sedan bar det av till det lokala systembolaget för att utöka förrådet av malibu. Efter ett par timmars dankslående, då jag tyvärr missade Strung Ups, som jag senare fick höra var riktigt bra, kom jag in till festivalområdet en liten stund innan Boråsbandet Körsbärsfettera drog loss sitt set på lilla scenen. Det var helt okej, lät ganska precis som inspelningarna, det vill säga allsångsvänligt och lite som Livin' Sacrifice.

Efter att Antipati spelat på stora scenen var nästa band på listan Gatans Lag. Gatans nya skiva tycker jag mycket om, och jag såg fram emot att se den nya sättningen, som förutom de gamla medlemmarna består av en kvinnlig sångerska och en saxofonist. Jonas hade låtit bli spriten före spelningen för att sin vana otrogen komma ihåg texterna, och det gick sisådär. Lite tekniska missöden, som svår rundgång på scenen gjorde också att de fick ta om det nya örhänget Hårda Tider några gånger. Det var på det hela taget trots detta ett bra och underhållande gig, och Gatans hade grymt stöd av publiken.

Loikamie spelade trots att vi fått höra att de inte alls skulle göra det på grund av diverse nazihot. De gjorde ett bra gig inför en inte alltför månghövdad publik, och spelade klassiker som Good Old Rich Kid Bashing Day och Oi! That's Yer Lot. Ingen av radikalvänsterns företrädare vid kravallstängslet blev besvikna.

Dessförinnan såg vi också Slöa Knivar, som var ett av festivalens bästa band. Björnfitta spelar bas, och gör så med beröm. Sångerskan var lite läskig, men mycket bra, och levde ut som en kvinnlig Baltzer. Slöa Knivar spelar en ganska lättdistad old school hardcore, som faktiskt skulle vara precis lika rolig till och med utan spexiga scenutstyrslar.

CDCP gjorde ett riktigt bra gig; mycket bättre än det jag bevistade på Snövit, och deras låt Hated in the Nation blev en riktig favorit. Mer nyheter relaterade är att Jonas har hoppat av Royal Stakeout. Det har dessutom Thor gjort, så nu verkar det som om Galten tar över sången. Det kan bli hur bra som helst.

Sista bandet jag såg var Pinta Facile. Italiensk punk är inte den allra, allra bästa, men jag väntade mig ändå mycket av Pinta Facile, som spelade en ganska medioker midtempo-oi! Där någonstans var det läge att gå hem.

Jag sket i Perkele, som jag faktiskt hade velat se, men jag hörde när de drog igång genom hotellrumsfönstret. En kompis sa senare att det var sjukt jävla dåligt.

Totalt sett var det en bra inledning på festivalsommaren (som inte kommer att innebära mer än den redan avverkade och Rebellion), men redan till helgen sätter sig Paco på tåget till Götlaborg, för att skåda The Clichés, Gatans Lag och Superyob. Gatans Lags skivor har kanske, men bara kanske, kommit från tryckeriet då. De skulle ha varit hos bolagsdirektör Kjell (http://www.kjellhell.se/) nu i veckan, men det visade sig att de tusen exemplaren inplastade CD-fodralen innehöll en helt annan inspelning. Malaysierna har lovat att kompensera Kjell på något sätt.

Rassle var fullt av bilbälteshängslen, fruktansvärda könsrockare och allmänt slödder, men ibland dessa krokiga kroppar fanns även alla de vänner som det är så trevligt att träffa, vilket man gör alldeles för sällan. Ni - och några av banden - gjorde festivalen, och ni vet vilka ni är. Love you!