Rassle Punkrock 09

Så var det då äntligen dags för sommarens första festival. Rassle kör för tredje året i rad, och är vid sidan av Punk Illegal den enda nu existerande punkfestivalen på svensk mark. Därför är det synd att den inte är lite hetare, men det kan väl förhoppningsvis ordna sig till nästa gång. Årets bokningar var en hyfsat brokig samling band, utan något egentligt stort dragplåster. Efter att förra året ha lockat med såväl Discharge som Evil Conduct (då för första gången i Sverige) och ett återförenat och piggt The Business, var årets stora band bara band som redan tidigare spelat på festivalen, eller tyska band med irländska pretentioner som The Pokes och The Porters. Eller för all del könsrockare. Och The Gonads är ju namnkunniga, men ärligt talat har de inte gjort mer än en handfull bra låtar.

Vädret var strålande hela lördagen, och helt okej under fredagen. Hotellet drevs av en samling snåla smålänningar, och malibun gled ner. Första bandet jag såg var Fifteen Pints, tätt följda (utan att jag egentligen ville det) av Rövbajs, som drog igång som första akt på stora scenen framför gräsplätten där vi bildat gäng för stunden. Sangrian var solvarm och alla högst överförfriskade. Rövbajs var usla, men man kunde inte låta bli att få munnen full av kiss/ röven full av bajs på hjärnan under halva resten av festivalen. Mycket beklagligt.

Det var lite si och så med bandtittandet under fredagen. Jag surrade ett tag med Gary Bushell om ditten och datten, och kom fram till att en av medlemmarna i The Gonads är tillbaka i Sverige redan till helgen, då han även är medlem i dagens upplaga av Super Yob. På scenen var Gary inte lika rolig, och eftersom han var vänlig nog att framföra Tuckers Ruckers Aint No Suckers redan som andra nummer, kunde jag komma hem till hotellet i rimlig tid.

Lördagen började med frukostbröd över disk (bagaren kan inte baka hur många brödstycken som helst!) och kokta ägg över disk (hönan kan inte värpa hur många ägg som helst), och sedan bar det av till det lokala systembolaget för att utöka förrådet av malibu. Efter ett par timmars dankslående, då jag tyvärr missade Strung Ups, som jag senare fick höra var riktigt bra, kom jag in till festivalområdet en liten stund innan Boråsbandet Körsbärsfettera drog loss sitt set på lilla scenen. Det var helt okej, lät ganska precis som inspelningarna, det vill säga allsångsvänligt och lite som Livin' Sacrifice.

Efter att Antipati spelat på stora scenen var nästa band på listan Gatans Lag. Gatans nya skiva tycker jag mycket om, och jag såg fram emot att se den nya sättningen, som förutom de gamla medlemmarna består av en kvinnlig sångerska och en saxofonist. Jonas hade låtit bli spriten före spelningen för att sin vana otrogen komma ihåg texterna, och det gick sisådär. Lite tekniska missöden, som svår rundgång på scenen gjorde också att de fick ta om det nya örhänget Hårda Tider några gånger. Det var på det hela taget trots detta ett bra och underhållande gig, och Gatans hade grymt stöd av publiken.

Loikamie spelade trots att vi fått höra att de inte alls skulle göra det på grund av diverse nazihot. De gjorde ett bra gig inför en inte alltför månghövdad publik, och spelade klassiker som Good Old Rich Kid Bashing Day och Oi! That's Yer Lot. Ingen av radikalvänsterns företrädare vid kravallstängslet blev besvikna.

Dessförinnan såg vi också Slöa Knivar, som var ett av festivalens bästa band. Björnfitta spelar bas, och gör så med beröm. Sångerskan var lite läskig, men mycket bra, och levde ut som en kvinnlig Baltzer. Slöa Knivar spelar en ganska lättdistad old school hardcore, som faktiskt skulle vara precis lika rolig till och med utan spexiga scenutstyrslar.

CDCP gjorde ett riktigt bra gig; mycket bättre än det jag bevistade på Snövit, och deras låt Hated in the Nation blev en riktig favorit. Mer nyheter relaterade är att Jonas har hoppat av Royal Stakeout. Det har dessutom Thor gjort, så nu verkar det som om Galten tar över sången. Det kan bli hur bra som helst.

Sista bandet jag såg var Pinta Facile. Italiensk punk är inte den allra, allra bästa, men jag väntade mig ändå mycket av Pinta Facile, som spelade en ganska medioker midtempo-oi! Där någonstans var det läge att gå hem.

Jag sket i Perkele, som jag faktiskt hade velat se, men jag hörde när de drog igång genom hotellrumsfönstret. En kompis sa senare att det var sjukt jävla dåligt.

Totalt sett var det en bra inledning på festivalsommaren (som inte kommer att innebära mer än den redan avverkade och Rebellion), men redan till helgen sätter sig Paco på tåget till Götlaborg, för att skåda The Clichés, Gatans Lag och Superyob. Gatans Lags skivor har kanske, men bara kanske, kommit från tryckeriet då. De skulle ha varit hos bolagsdirektör Kjell (http://www.kjellhell.se/) nu i veckan, men det visade sig att de tusen exemplaren inplastade CD-fodralen innehöll en helt annan inspelning. Malaysierna har lovat att kompensera Kjell på något sätt.

Rassle var fullt av bilbälteshängslen, fruktansvärda könsrockare och allmänt slödder, men ibland dessa krokiga kroppar fanns även alla de vänner som det är så trevligt att träffa, vilket man gör alldeles för sällan. Ni - och några av banden - gjorde festivalen, och ni vet vilka ni är. Love you!

Nytt nummer av Cow Magazine

Nytt nummer av CowMag är ute nu, så surfa in på http://www.cowmag.se/ och kontakta Ted för att få ut ditt alldeles eget exemplar av det sjunde numret. Intervjuer med högintressanta band som Vindicate This!, en dubbel dito med fantastiska Puke, samt snack med andra orkestrar som The Accidents, The Radars, En Svensk Tiger och Krimtänk. Dessutom analyserande av olika subgenrer inom begreppet råpunk, en trave recensioner, samt en aldrig sinande ström nonsens från allas vår Inge Ansvar.

Det blir snart en utförlig rapport från Rassle, men innan jag tar mig tid att skriva den:

*Bunkern Boys från Göteborg lyste med sin frånvaro under Rövbajs-spelningen, åtminstone såvitt jag vet.

*Karpstryparen var tyvärr inte där. Det hade höjt underhållningsvärdet avsevärt.

*För att illustrera nivån på ca 85% av Rassles publik: vårt sällskap är på väg mot området och blir stoppade av två pellejönsar som vill bli fotograferade när den ena pissar den andra i arslet.

*Vokalisten i ett gammalt naziband glömdes kvar på ett hotellrum på Amigo. Det är en sorts hämnd för snåleriet med frukostbröd, bacon, poolservice och vanligt hyfs.

Festivalpepp

Jajamensan, på fredag smäller det. Den tredje upplagan av Rasslepunken går av stapeln i det ljuva Emmaboda. Malibun ska flöda! Och så här lyder schemat: Fredag: Fifteen Pints (öltältet) 18,00-18,45 Rövbajs 19.30-20,15 The Pokes 20,45-21,30 The Porters 22,00-23,00 The Gonads 23,30-00,30 Lördag; Stora: Vrävarna 14,00-14,35 Wolfbrigade 15,30-16,15 Antipati 17,15-18,00 Moderat Likvidation 19,00-19,45 Gatans Lag 20,45-21,30 Loikaemie 22,30-23,15 Perkele 00,15-01,15 Lilla: Drunken Bastards 13,00-13,30 The Strung Ups 14,45-15,15 Körsbärsfettera 16,30.17,00 Slöa Knivar 18,15-18,45 CDCP 20,00-20,30 Pinta Facile 21,45-22,15 Sista sekunden 23,30-00,00

The Bridgeburners - War, Conquest, Pestilence, Death CD

(The Bridgeburners - War, Conquest, Pestilence, Death CD - Dim Records) Ja, vad fan ska man säga här då? Mynta nya uttryck för icke önskvärda subgenrer? Gatumetall, kan det vara något..? Och jag som i ytlighetens namn hade sådana höga förhoppningar om den här skivan, som vid en första anblick såg ut som något som The Templars kunde ha släppt. Tji fick jag. The Bridgeburners från S:t Louis, Missouri spelar den mest jämntjocka gröt av intetsägande street(hård)rock jag hört på länge. Det är tekniskt och drivet, men vad spelar det för roll när det är så jäkla lite... ja, punk helt enkelt. Visst hör man att det försöks hardcore-riffas lite här och där, men det gör ingen gladare i det här fallet. 2007 bildades bandet, med bland andra Jimmy Ulrich från det gamla US Oi!-bandet Last Years Youth och Nathan Pionke från Southpaw Manners i sättningen, och de säger sig vara influerade av svenska band av tveksam kvalitet, som Ultima Thule och The Accidents. Men också band som AC/DC, Böhse Onkelz (lär ju vara de senare skivorna i första hand), och Slade. Om jag kunde skönja spår av Thule eller Accidents i den här tröstlösa gaturocken skulle jag jubla, och det säger rätt mycket om vad jag anser om War, Conquest, Pestilence, Death.

The Pillage - We Bear Arms CD

(The Pillage - We Bear Arms CD - Dim Records) The Pillage kommer från Atlanta, Georgia - staden som en gång härbärgerade ett av USA:s absolut bästa gatupunkband genom tiderna; Anti-Heros. The Pillage har dock inte alltför mycket gemensamt med sina föregångare; den största likheten är möjligtvis den ettriga sången, även om Josh inte är riktigt lika förbannad som Mark Noah. Jag kan tröttna en hel del på den amerikanska patriotismens förmåga att få sina utövare att vägra tänka längre än näsan räcker, som grabbarna gör i texten till Illegal, men The Pillage är så pass underhållande rent musikaliskt att det inte spelar någon roll. Och även om jag har svårt att ta vissa av texternas innehåll på så stort allvar, är de i regel välskrivna och bra formulerade. Musikaliskt låter det klassisk sydstats-streetpunk i stil med Roustabouts/American Static och lite Red Flag 77, även om The Pillage inte har mycket med röda fanor i övrigt att göra. Bra refränger och innovativa gitarrdetaljer lyfter musiken ännu ett snäpp, och kompenserar tillochmed att halva bandet ser ut som statister ur filmen Gummo. Tempot är ganska högt, förutom i ett av mina favoritspår; Hero, och We Bear Arms är en skiva man gärna spelar på repeat. Andra favvospår är öppningslåten Better Days och Persecuted Patriot.

Aftonbladet och subkulturen

Journalisten Johanne Hildebrandt bevistade spelningen med Antipati och The Radars på Snövit för ett par helger sedan, och kunde inte låta bli att namedroppa i sin krönika på Aftonbladets rygg, och här, idag. Jag klistrar in krönikan här också, jag tycker att den var bra.

"Ge er på dem som utnyttjat er i stället

”Det är klart att ingen läser tidningarna, det ni journalister skriver har ingen bäring med vanliga människors liv att göra. Ni sitter i era lägenheter på Söder och ska uppfostra människor i politisk korrekthet”, säger mannen bittert och vänder sig bort i avsky.

Vi står i en fullsatt källare där punkbandet Antipati spelar och jag lyssnar på raseriet över tillståndet i världen. Mannen som skäller på mig är arg över att invandrargängen i förorten där han bor trakasserar sin omgivning, våldtar och snor utan att någon stoppar dem. Eftersom media inte skriver ut deras etnicitet är han övertygad om att det handlar om en sammansvärjning.

”Det tas hänsyn till alla andra, invandrare, kvinnor och homosexuella, men hederliga arbetande män, dem skiter alla fullständigt i. Vi ska bara hålla vår käft och betala skatt och när det går dåligt slängs vi bort. Fan vad jag är trött på att bli pissad på”, säger han ilsket och beställer ännu en öl.

Sant är att lågkonjunkturen slår hårdast mot arbetarklassen. Män som arbetar i byggbranschen, industrin och andra traditionella mansyrken är, enligt arbetsmarknadsutsikterna 2009 och 2010, de som förlorar jobbet så känslan av att vara sviken av alla är lätt att förstå.
Ungdomar under 25 år har lika svårt att få jobb, filmstudenten vid min sida vet att det kommer bli ett helvete för honom att slå sig in i branschen. Han har dessutom inga kontakter, är inte född in i medelklassens nätverkande, understödjande famn.

En annan grupp som slås ut är invandrarna och vreden bland dem som sliter dygnet runt för skitlöner och som aldrig bli bedömda för vilka de är utan varifrån de råkar vara födda, är identisk med arbetarnas.

Det sorgliga är att när klyftorna ökar ger sig arbetarklassen ofta på varandra i stället för att rikta raseriet mot de som utnyttjat dem genom att girigt roffa åt sig under högkonjunkturen. Under förra lågkonjunkturen slogs skinheads med invandrargäng och Ny demokrati tog sig in i riksdagen.

Håller något liknande på att ske? Det verkar sannerligen inte lovande när man pratar med dem som ingen verkar orkar lyssna på. Så var är Socialdemokraterna, de som mest borde värna om arbetarna? Hur kan vänstern spela bort sitt klassbudskap så till den milda grad att de numera betraktas som medelklassungdomar med palestinasjalar som kramar muslimer och gillar att slåss?

Vilket parti lyssnar på dem som tar mest stryk och är riktigt förbannade?
Svaret är dessvärre givet."
Johanne Hildebrandt

Oi! Tonics - Niemals Wie Sie! CD

(Oi! Tonics - Niemals Wie Sie! CD - Dim Records) Bortsett från det fullkomligt obegripliga bandnamnet är det här inte så svårhajat som det kan verka. Genomsnittlig, melodiös tysk-oi! ganska nära bandmedlemarnas T-shirt-hjältar; det vill säga Schusterjungs och Bierpatrioten. När de håller sig till tyska låter det bra (kanske för att jag inte förstår vad de sjunger), medan schyssta melodier och ett allmänt skönt sound drunknar i språkliga grodor när de ger sig på att sjunga på engelska. Skivan innehåller totalt nio låtar, varav fem sjungs på modersmålet. De borde faktiskt ha hållt sig till det. Stroferna i refrängen till inledande Bullet Through Your Head; ".../We gonna shot yer load / Bullets through yor head / We gonna shot - SHOT! / Fullspeed streetrock to yer ass!" tävlar i pinsamhet med hippietemat i Streetwarriors' andra vers: ".../Hey you hippie bastard, can't you hear my song / Once the day will come, when you are on the run / Your head will be smashed and we hang you so high / That your hair can nearly scrape the sky". Nostalgi och traditionsbevarande i all ära, men vissa grejer borde vara lika daterade som hippierörelsen självt. Oi! Tonics låter hur som helst bra, om man gillar enkel, tysk, singalongvänlig Oi! utan alltför mycket självdistans.

The Boozers - Have Another Beer With... The Boozers! MCD

(The Boozers - Have Another Beer With... The Boozers! MCD - Neck Records) Den här mini-CD:n med The Boozers från Tampa i Florida är ingen dålig skiva. Efter ett subjektivt lyssnande kan jag konstatera att det rör sig om lagom kaxig punk; lättlyssnad och välspelad, med större eller mindre inslag av oi!, rock'n'roll och gammal US-hardcore - inte muskelvarianten. Det låter lite som Reducers SF och lite som Blanks 77. Ändå är det en platta som inte berör mig det allra minsta. Trots upprepade försök är skivan helt glömd var gång den snurrat färdigt, och till slut känns det inte värt att försöka igen. Trots förment peppande partypunk och en till synes avslappnad inställning till vad de gör kan jag inte riktigt förmå mig att känna något som helst engagemang för The Boozers. Måste jag plocka en favorit blir det avslutande Which Side Are You On?, men jag väntar nog ett år eller två innan jag ger den här plattan ett nytt försök.

Vanguard - Hard Road To Travel CD

(Vanguard - Hard Road To Travel CD - Dim Records) Amerikansk oi! av det mer träskalliga slaget, åtminstone rent musikaliskt. Vanguard ifrån North Carolina spelar hård skinheadmusik någonstans mellan Oxblood och Moloko Men, om man ska dra till med landsmannareferenser. Basen är bra, och lyfter en del låtar, och det gör även texterna, som är intressantare än musiken. Politiskt korrekt kan man inte påstå att det här bandet är, men de är näppeligen några brölande benskallar för det. Klassiska ämnen - patriotism, arbetarklass och gaturealiteter - avhandlas i låtarna, som säkert ganska väl speglar det nordamerikanska proletariatets världssyn. De slår fast att skinheadskapet innebär mer än att ha de rätta kläderna i Brand New Boots, och gör upp med det politiska navelskådandet vad gäller skinheads i Fencewalker. Vill man ha sin gatpunk kompromisslös, stolt och i midtempo, är Vanguard ett säkert kort.

Intervju med Maddog Surrender från Horrorshow Fanzine

Intervjun är saxad från Horrorshow Fanzine #2, oktober 2004.

Maddog Surrender - Bethlehem Steel CD

(Maddog Surrender - Bethlehem Steel CD - Neck Records) Omkring 2004 hörde jag Maddog Surrender för första gången. Då var det ett nybakat band från Bethlehem, Pennsylvania, utan vare sig släpp eller en massa spelningar i ryggen. Jag hade ganska regelbunden kontakt med bandets gitarrist Adam då. När Maddog Surrenders debutskiva nått Paco ett år för sent (den släpptes 2008, men har inte hittat till detta specifika skrivbord i Brest förrän nu), upptäcker jag att Adam inte är med i bandet längre, men väl att det låter minst lika bra som förrut. Jag vet att bandet hunnit med en del annat sedan sist också, exempelvis spelat på en eller par upplagor av East Coast Oi! Fest, samt medverkat på en 4-Skins-Tribute. Men tillbaka till Bethlehem Steel: 13 låtar tungfotad, men melodiös oi! som låter mer brittisk än amerikansk. Jag tycker mig höra tidiga Crashed Out såväl som Blitz eller tidiga The Templars, och sångaren Brent låter som en blandning av Carl i sistnämnda band och Cess i Violators. När de går upp i tempo, som i Nosebleed, låter det One Way System, och då vill man ha mer av ett lite snabbare Maddog Surrender. Skivan innehåller inte en dålig låt, och växer för varje lyssning. Den avslutas med en förhållandevis tam cover av The Wretched Ones' Going Down The Bar, som är dess enda meningslösa spår. Kolla upp Maddog Surrender.

Det svenska punkhoppet

Anneli Wikström torde härmed ha diskvalificerat sig själv som musikskribent. Att ens lyckas få in ordet punk i samma stycke text som Johan Palm är en bedrift utöver det allmänt acceptabla. Att tro att begreppet punk är så urvattnat att det kan användas för att beskriva smörjan Johan Palm, med god hjälp av 90-talets glosögda pop-elit spelar, är ett hån mot ett begrepp som faktiskt är ganska urvattnat. Till och med City-Adrian framstår som en kille med koll i jämförelse, fast han tipsar om slipsband på Lava och kallar det hardcore. Vi måste ta tillbaka det dom snott! (Klippet taget ur Metro 20/5/09. )

Gatans Lag - Låt Mig Stanna Tre Dagar i Himmelen Innan Djävulen Vet Att Jag Är Död CD

(Gatans Lag - Låt Mig Stanna Tre Dagar i Himmelen Innan Djävulen Vet Att Jag Är Död CD - Kjell Hell Records) Gatans Lag slog igenom på ett sätt som inget svenskt gatupunkband gjort inom rikets gränser på väldigt länge, om någonsin. Redan innan de hunnit släppa sin första skiva hade ryktet om bandet spritt sig bland punkare och skinheads såväl som festivalspexare och alternativfjortisar. Personligen älskade jag de fem låtarna som senare kom att bli en officiell demo, och vars material kom att inkluderas på debutskivan Alla Hängda Rövares Själar; också den släppt på Kjell Hell. Det albumet var sprängfullt med låtar, men inga av de "nya" låtarna nådde upp till kvaliten på första demon, med något enstaka undantag. Nu, på Sveriges nationaldag, i anslutningen till giget med The Clichés och Super Yob i Göteborg, släpper så Gatans Lag det svåra andra albumet. Mer sparsmakat - skivan innehåller bara åtta låtar plus ett bonusspår - och mer polerat; mer enhetligt producerat och med garnering av såväl saxofon som orgel visar det sig vara en mycket lyckad uppföljare. Bandet låter om inte pubrockigt (som någon ansåg) så i alla fall ganska proggigt, fast på ett bra sätt. Texterna är som sig bör mer varierade, även om man fortfarande känner igen våldsromantiken, alkoholismen, hatet och desperationen från Gatans tidigare alster. Men för att överleva som ett riktigt band, och inte bara som ett skojigt projekt var det tvunget att buskisen fick ge vika för lite mer nyans. Inledande Fy Faan Vilka Hårda Tider är en mycket charmig och utlämnande bit, och även om följande tre låtar är något av en transportsträcka har man glömt det efter de sista fem fantastiska spåren; sommarhymnen Jag Kommer Hem, tidigare släppta När Henke Bröt Käken På Avenyn, verkstadsproggiga Hårt Mot Hårt med kvinnlig gästsång (är det månne en av Körsbärsfittorna?), skinheadavhandlingen Vi Ska Ta Tillbaka Vad Dom Snott med trevlig baktakt, samt avslutande bonusspåret/covern av This Land. Gatans Lag är nog här för att stanna, och de lever fortfarande som de lär.

Hoods - Pit Beast CD

(Hoods - Pit Beast CD - I Scream Records) Ett hardcoreband från den amerikanska västkusten - närmare bestämt Sacramento, CA - som låter ganska typiskt östkust i mina öron. De har ett gäng släpp bakom sig, men det här är min första bekantskap med bandet. Mitt område är egentligen inte hardcore av det här slaget, så döda mig inte om jag inte har de svåraste referenserna. Jag tycker att man vet vad man får när man ser skivomslaget: köttig hardcore i stil med Madball, lagom macho och med en skopa infantila texter, typ: ".../Time for some fun - so let's stop thinking/ Pour me another gonna start a fight/ Let's get drunk and party tonight/ The emo kids are crying - fashion victims dying/ Punk rockers moshing - sXe kids are fighting/ Skins are looking hard at the edge of the pit/ All the ladies in the front are showing their tits". Helt oävet är det såklart inte, skivan är över ganska fort, och under de elva spåren har man i alla fall hunnit ha lite kul, i synnerhet under Punk's Dead - Emo Kids Next, vars text i all sin enkelhet är riktigt bra. Avslutar gör Hoods med en väl godkänd version av AF-örhänget Friend or Foe. Jag rekommenderar varmt den här skivan till alla som brinner för den här typen av hardcore, och jag gissar att ni vet vilka ni är och vilken typ av hc jag talar om.

Fotboll, Punks & Skins

Boll & Bira gör ingen comeback i år, men får en högst värdig efterföljare till minne av självaste Peter Punk, arrad av folket bakom Club Underground. Den 27 juni går kalaset av stapeln på Söder i Stockholm, och hittills är fem lag anmälda: Tjockiz, Roliga Firman, Odrägliga Firman, The South Will Rise Again och Peking. För er som vill anmäla ett lag föreslår jag att ni tar kontakt på hammersfan76@hotmail.com och anger lagnamn, tröjfärg och kontaktuppgifter. 150 kronor kostar det att deltaga. På kvällen underhåller The Fornicators, Vindicate This! och The Lowlifes.

Svensk samling

Cow Mag skriver om den svenska samlingsskivan som är på gång här.

On the Job - Always Ready To Riot MCD/Promo

(On the Job - Always Ready To Riot MCD/Promo - Contra Punk Records) Aron och Masse från Sinners Since Birth har tillsammans med två andra Karlskrona-lirare satt ihop On the Job - ett band som musikaliskt sett låter mycket, mycket bra, men som hittills (åtminstone på denna promo) sjunger på engelska. Det är lite synd, för den här typen av Evil Conduct möter Generatorz-punk med ansad skalp finns inte direkt på svenska i nuläget. Annars är det som sagt riktigt bra - mer nyanserat än SSB, och med skönt gitarriffande. Bästa låten är titelspåret. Albumet kommer till hösten, och det ser Paco fram emot. Vore kul om det trallades lite på modersmålet då.

The Last Resort - You'll Never Take Us - Skinhead Anthems II CD

(The Last Resort - You'll Never Take Us - Skinhead Anthems II CD - I Scream Records) Roi har äntligen skalat av håret, och magrat en hel del, av omslagets bilder att döma. Men även om han ser gammal och injunken ut, låter han vitalare än någonsin. Live har The Last Resort lyckats imponera på mig efter att Roi återförenade bandet (utan antydan till andra originalmedlemmar än sig själv), men på skiva väntade jag mig inte speciellt mycket. Tji fick jag. The Last Resort är mer The Warriors än dagens The Warriors, och säkert tjugo gånger bättre. Musiken är som förrut, fast mer välspelad, bättre producerad och snäppet mer melodiös. Texterna är faktiskt riktigt bra; romantiskt ungdomliga i Cockleshell Heroes och Skinhead Baby, bittra i Crucified Nation och Land Fit For Heroes och välformulerat ilskna i exempelvis String Em 'All Up (The Judge asks the defense lawyer "what was she wearing?"/ He says: "A mini skirt m'lud, she was clearly gagging for it"/ Well she might have been tarted up and out on the pull/ but she still has the right to choose who she shags/ She didn't choose you, you fucking low life piece of shit!/ String 'em all up by the balls/ line 'em all up against the wall/ load up the guns, aim for the face/ and make the world a better place). Det är helt klart bra grejer det här. Inte en skiva proppfull med hits, men väl med en handfull klockrena moderna oi!-klassiker.

The Clichés - Monkey See, Monkey Do CD

(The Clichés - Monkey See, Monkey Do CD - Randale Records) Östgötska The Clichés albumdebuterade redan 2005 på Bandworm med skivan No Justice, Just Us. Den rönte en hel del uppmärksamhet och uppskattning, men lämnade mig ganska oberörd. De där klockrena melodierna saknades, och jag tyckte nog att konceptet att med kärlek och glimt i ögat driva med Oi!-musikens schabloner redan hade slitits ut. Med Monkey See, Monkey Do har The Clichés gjort i princip allt rätt - årets skinheadrock'n'roll-platta kan härmed redan vara släppt. Bandet kryddar sin extremt välspelade Oi! med lika delar mod, chiswickpunk, glam och vit rythm'n'blues, och lyckas med varenda riff. Sången är bra och snyggt mixad, och bland körsångarna hittas bekantingar som Torti (GBG Oi!) och Boni och Vero (Snix, The Veros, The New Chords) bland andra. Texterna då? Inte mycket att klaga på där heller, och klyschigt är det inte i överkant. Traditionella teman som stolthet, kängor åt vissa element inom scenen, öl, våld, och andra trevligheter avhandlas. Det är svårt att plocka russinen ur den här russinstinna kakan, men titelspåret och orgelspetsade I Don't Know Why är så bra att ögonbrynen krullas. Fy fan vad mycket som har hänt inom svensk skinheadmusik på de senaste tio åren. Köp den här skivan!

Skinhead Paperdoll

Ur senaste numret av Rocky Magasin. Illustrationerna är gjorda av Sofie Sahlén. Texten, av Malin Hanås, lyder:

"Rocky Magasins subkulturklippdocka

3. Skinnhuvudet - Klipp ut, klä på, klä av, klä på igen!

Det händer fortfarande att skinnhuvudet misstas för rasist eller nynazist på mindre orter runtom i landet - ett misstag som kan stå förövaren dyrt, då även det antirasistiska skinnhuvudet har kort till knytnävarna. Åtminstone enligt ryktet; trots sin käcka uppsyn har skinnhuvudet länge omgärdats av ett romantiskt skimmer av stålhättor, skrapsår och 'misled youth'.

Skinnhuvudet är ursprungligen inspirerad av sextiotalets mods och jamaicanska rude boys, och modemässigt utmärks han som namnet antyder av den rakade eller snaggade skallen. Komplement till frisyren är de karaktäristiska kängorna, jeansen, skjortan, hängslena och någon form av arbetarklassromantik eller - komplex samt Englandsdito".

Ordet är fritt.

Diverse

Jag gick av lite olika anledningar hem från grytan KGB precis innan The Radars äntrade scenen i fredags. Det betyder att jag fortfarande inte sett poporkestern live, och tydligen att jag missade en helt okej spelning. De spelar dock både på Sugar Bar snart; närmare bestämt den 12 maj, och på Snövit med Antipati den 15/5, som jag nämnt tidigare i bloggen. Med på Sugar Bar är banden Kaffekatt (ännu ett hardcoreband av den gamla skolan med svenska texter, börjar gå inflation. Helt okej det lilla jag har hört måste jag ändå säga) och Pet Salad (någon fruktansvärd stoner/grunge-soppa), så jag lär ju inte gå dit heller.

Ett annat band som jag inte heller tänker gå och se även om de skulle spela gratis här hemma i min vackra förort är vederstyggliga Pluton Aggression som just launchat sig själva på Myspace.