On The Job - White Collar Thugs LP

(On The Job - White Collar Thugs LP - Contra Records) Det är något med produktionen och soundet på White Collar Thugs, eller något annat. Jag vet inte riktigt var men när Smitthie And His Lot sätter igång skivan känns det genast som om man är bekant med musiken. Jag tror även att det kan vara så att On The Job - musikerna, och sångaren Chris, verkligen har lärt sig att behärska sina respektive ansvarsområden samt låtsnickeriet och slipat bort sånt man förut kunde störa sig på. Jag hade fått för mig att den här skivan, som är bandets tredje fullängdare, skulle vara mer poppig och dra mer åt nåt sorts rock'n'roll-håll och det tycker jag inte alls att jag hör. Man skulle kunna påstå att On The Job numera låter som ett lite hårdare Perkele (på ett bra sätt), och det är jag övertygad om att Contra är ytterligt nöjda med. Men jag hör även drag från andra band - dare I say Antipati (tänker bl a på första låten Smitthie... och gitarrslingan i Grow Up och Hunter And The Hunted), och även ibland Unit Lost och Gatans Lag. Därmed kan man säga att On The Job har ett typiskt svenskt sound (även det på ett bra sätt) och att de - med skarpa svenska texter - skulle räknas till den absoluta svenska eliten. Nu gör de förvisso det mest i tyska (etc) ögon, och det kanske är lite synd. Därmed inte sagt att svenskan helt lyser med sin frånvaro; i (i jämförelse) rakare punkdängan Generation Bortskämd sjunger gubbarna skit om barn (älskar humorn i det; hur ungdomens revolt mot mossiga vuxna blivit nån sorts medelålders surkultur med ungarna som irritationsmoment) och den gamla låten Restless görs här i svensk, riktigt bra tappning. Hur som helst är White Collar Thugs i mitt tycke On The Jobs klart bästa skiva hittills (och det går ju i linje med hur det rimligen borde ligga till - att band blir bättre i och med att de jobbar vidare och utvecklas) och det är garanterat en skiva som kommer gå hem i de bredare kontinentala folklagren där en Abba-refräng och törstväckande toner premieras. Det är svårt att plocka favoriter så här, relativt kort tid in på bekantskapen med plattan - i synnerhet som de genomgående är av hög anthemisk kvalitet, men ett par låtar som sticker ut soundmässigt är Propaganda Machine, This Is My Life och Clashiga modpopförsöket Down The Upbeat Street. Fjorton låtar, vilket gör skivan väl lång, men det är i regel kul och lätt lyssning. Bra jobbat!