Roadside Bombs - My Side Of Town LP

(Roadside Bombs - My Side Of Town LP - Contra Records) "Medlemmar från 'legendariska' band som Cadavers, Muggers och Burders" tydligen... Band som sin förmodade legendstatus till trots aldrig ens skymtat förbi i marginalen i nåt fanzine jag gäspat mig igenom. Det ska dessutom gästsjungas av bland andra Roger Miret (Agnostic Front) på den här plattan - fan vet på vilken låt - och i pressreleasen refereras det till The Bodies. Jag fattar ingenting. Jag skulle säga att det här är opersonlig punkrock av ett inte alls obegåvat men högst ordinärt snitt någonstans mittemellan Stiff Little Fingers, UK Subs och Resistance 77 (mest på grund av vokalisten). Andra referenser som flimrade förbi under lyssningarna är Red Union och Control, och i nån låt (Recess Control) boogiewoogas det åt Rose Tattoo-håll. En skiva som erbjuder trevlig, lättlyssnad punk men som man glömmer i samma ögonblick som det sista ackordet ringer ut. Jag föredrar Roadside Bombs poppigare och låtar som Backstreet Noise, Good Thing, Sunny Side och You're Going To Die kan det hända att jag slår på igen framöver.

Sabotage - artwork till kommande släpp

Plattan kommer ges ut som en sex spårs 12" och en CD med ett bonusspår.

On The Job - White Collar Thugs LP

(On The Job - White Collar Thugs LP - Contra Records) Det är något med produktionen och soundet på White Collar Thugs, eller något annat. Jag vet inte riktigt var men när Smitthie And His Lot sätter igång skivan känns det genast som om man är bekant med musiken. Jag tror även att det kan vara så att On The Job - musikerna, och sångaren Chris, verkligen har lärt sig att behärska sina respektive ansvarsområden samt låtsnickeriet och slipat bort sånt man förut kunde störa sig på. Jag hade fått för mig att den här skivan, som är bandets tredje fullängdare, skulle vara mer poppig och dra mer åt nåt sorts rock'n'roll-håll och det tycker jag inte alls att jag hör. Man skulle kunna påstå att On The Job numera låter som ett lite hårdare Perkele (på ett bra sätt), och det är jag övertygad om att Contra är ytterligt nöjda med. Men jag hör även drag från andra band - dare I say Antipati (tänker bl a på första låten Smitthie... och gitarrslingan i Grow Up och Hunter And The Hunted), och även ibland Unit Lost och Gatans Lag. Därmed kan man säga att On The Job har ett typiskt svenskt sound (även det på ett bra sätt) och att de - med skarpa svenska texter - skulle räknas till den absoluta svenska eliten. Nu gör de förvisso det mest i tyska (etc) ögon, och det kanske är lite synd. Därmed inte sagt att svenskan helt lyser med sin frånvaro; i (i jämförelse) rakare punkdängan Generation Bortskämd sjunger gubbarna skit om barn (älskar humorn i det; hur ungdomens revolt mot mossiga vuxna blivit nån sorts medelålders surkultur med ungarna som irritationsmoment) och den gamla låten Restless görs här i svensk, riktigt bra tappning. Hur som helst är White Collar Thugs i mitt tycke On The Jobs klart bästa skiva hittills (och det går ju i linje med hur det rimligen borde ligga till - att band blir bättre i och med att de jobbar vidare och utvecklas) och det är garanterat en skiva som kommer gå hem i de bredare kontinentala folklagren där en Abba-refräng och törstväckande toner premieras. Det är svårt att plocka favoriter så här, relativt kort tid in på bekantskapen med plattan - i synnerhet som de genomgående är av hög anthemisk kvalitet, men ett par låtar som sticker ut soundmässigt är Propaganda Machine, This Is My Life och Clashiga modpopförsöket Down The Upbeat Street. Fjorton låtar, vilket gör skivan väl lång, men det är i regel kul och lätt lyssning. Bra jobbat!

Massilia Attack - Bonne Mère 7"

(Massilia Attack - Bonne Mère 7" - Contra Records) Det här var en nyhet för Paco - dessutom en mycket god sådan! Det här bandet kommer från Marseille och ryktas innehålla en eller annan medlem från gamla hederliga P38, och spelar supersnygg oi! med ett utpräglat franskt sound som bland andra Maraboots återpopulariserat. Hyfsat cleana gitarrer, bra tempo, tighta oemotståndliga körer och en känsla bara grodor kan få till. Ska man referera längre tillbaka i tiden tycker jag L'Infanterie Sauvage ligger närmast till hands. På den här sjuan finns tre starka gatupunkpärlor som inte får missas av någon med minsta intresse för (fransk) oi-punk. Det var ett tag sen jag blev så här tagen av en debut från första lyssningen. Svårt att välja en favorit här, då alla tre låtar är prima blandbandsmaterial men Massilia Attack får helt klart stilpoäng för sin pastis-hyllning (P.A.S.T.I.S.) ... Kolla upp eller gå verkligen miste om något!

Faz Waltz - Move Over LP

(Faz Waltz - Move Over LP - Contra Records) Jag som aldrig riktigt har förstått hajpen kring det italienska bandet Giuda rynkar mest förbryllat på pannan inför det här släppet på punk/skinheadbolaget Contra. Nog har bootboy-glam-vågen inte gått mig förbi, men jag tycker bara det är en stor jävla gäspning. Jag gillar Slade och Sweet lika mycket som nästa snubbe (även om det näppeligen är mitt primära intresseområde), men på nåt vis känns det här mer som nostalgisk maskeradmusik än vad punk och oi! någonsin kommer göra - kanske därför att den musiken de facto har levt och existerat på gräsrotsnivå sedan den avlades, medan T-Rex sedan då det begav sig bara varit aktuella som omhuldade minnen i tunnhåriga gubbars hjärnor. Sen då, för att återgå till Faz Waltz: De är också från Italien. De förvaltar också glammen precis lika snyggt som Giuda. De sjunger på så pass bra engelska att man inte skulle kunna gissa att deras ursprung var av det mer sydeuropeiska slaget. De levererar tio låtar som skulle kunna vara covers eller varianter på hits av ovan droppade referensband. Jag orkar inte lyssna, jag tar nåt uppiggande och lyssnar på The Crack istället.

Kriegs Legion - War Bastard CD

(Kriegs Legion - War Bastard CD - Streetrock Records) Kriegs Legion är ett band vars medlemmar varit med i punk/skinhead/hardcore-svängen sedan 80-talet, mest värt att nämna kanske i band som Rebel Hell, The Rogues och Liberty 37, och det är lite som de sistnämnda jag tycker att Kriegs Legion låter. Måhända är det en aning fetare/tyngre ljudbild, och kanske går det bitvis lite snabbare, men det är samma typ av tillbakalutat mangel, där trummorna matar på och gitarrerna riffar med avslappnad precision. Andra referenser man kan droppa är kanske English Dogs kring 1984 (fast med adekvat tidsanpassad ljudbild) och The Exploited från och med The Massacre, typ. Hur som helst gillar jag det här. Det är njutbart, lite som att åka i ett snabbt men bekvämt fordon. Och även om jag kanske föredrar Liberty 37's kortare låtar och därmed något punkigare stuk tycker jag det här är helt alright. Att låtarna är långa kompenseras av att det bara är nio av dem på War Bastard, och de skarpa riffen och sångens varierade taktering gör att låtarna långt ifrån flyter ihop till en och samma hårda matta. Inte din vanliga oi!-platta direkt, men om du gillar någon av referenserna droppade ovan kommer du nog inte bli besviken. Pacos russin ur kakan blir låtarna Statist Control, No Monopoly On Violence samt Free Shit Army.

45 Adapters - Patriots Not Fools 12"/CD

(45 Adapters - Patriots Not Fools 12"/CD - Contra Records) Svängiga och säregna 45 Adapters följer upp tidigare succéer med Contra-släppet Patriots Not Fools. Även om jag alltid tilltalats av bandets innovativa blandning av Oi!, soul, (hård)rock'n'roll á sent 60-tal/tidigt 70-tal och mod måste jag säga att låtarna på den här biten sätter sig oväntat fort. Produktionen är dessutom finslipad och skräddarsydd för 45 Adapters' sound och en liten känsla av att bandet inte alltid har varit helt tight ens inspelat är som bortblåst här. Textmässigt är det bitvis nya teman. Don't Grow Out Of It avhandlar konsten att växa upp och ändå inte växa ifrån sin subkultur. Titelspåret om att älska sitt land utan att bli nyttig idiot åt egennyttiga politiker. Vinyl Fetishists om... ja ni hajar. Jag tycker sammanfattningsvis att 45 Adapters i och med det här släppet fortsätter att leverera. Det låter samma som innan fast bättre helt enkelt. Favoritlåtarna blir inledande Don't Grow Out Of It och We Can Win som kanske är utgåvans refrängstarkaste låt. Sex spår, väl värda Din tid.

Nästa Klubb Antisocial

Malmö framledes

Sabotage släpper nytt

12" Vinyl (2 färger) och limiterad CD-utgåva med ett extra spår på.

Comminor - How Are The Drugs Treatin' You? (Ny video)

Svenska punkrockbandet Comminor med ny låt/video...

Urban Savage - Let Thunder Roar LP

(Urban Savage - Let Thunder Roar LP - Savage Records) Jag tycker det är svårt att förhålla mig till band som hajpats mer eller mindre kraftigt från diverse mer eller mindre kreddiga håll, vilket Urban Savage, med bas i Malmö, onekligen har. Ofta i samband med snack om andra band som liksom pågarna den här recensionen gäller i huvudsak består av folk med bakgrund i smutsig hardcore (eller rent av crust) som typ Battle Ruins och Criminal Damage. Men ingen rök utan eld, gissar jag, och det är svårt att värja sig mot den furiösa mix av smutsig punk, hård oi! och intensiv hardcore som strömmar ur högtalarna. Referenser i form av namndroppande är inte helt lätt, men Urban Savages rytmsektion lyckas med sitt fyrtaktsdriv föra tankarna till Blitz, låt säga i sällskap med slängar Dead Boys och en sångare vars röst och uttryck starkt påminner om Mac i Oxblood.  Och i slutändan blir det svårt att bortse ifrån att den totala upplevelsen ligger närmast ett annat svenskt band (med ungefär samma subkulturella bakgrund som US) - nämligen Linköpings stolthet Hoist A Few. Ljudbilden är no mess no fuss just pure impact och texterna enkla men smarta och förbannade. Totalt sett är det en strålande debut, och jag vet att jag brukar tjata om detta, men fy fan vad bra om detta varit på svenska och med lyrisk skärpa. Det hade nästan saknat motstycke. Av de tio låtarna på skivan framstår No Cure For A Sick Society, Fight To Win - Fight To Lose, Minimum Wage/Maximum Slave och Wolves som de man i första hand så att säga tar med sig, men jag är övertygad om att Let Thunder Roar kommer att fortsätta växa. Maila urbansavagemalmo@gmail.com för kontakt.