(West Side Boys - Au Fil Du Temps CD - Dim Records) Jag vet inte exakt hur ny eller gammal den här utgåvan är, eftersom bookleten är lika fattig som den CD-version jag misstänker gavs ut samtidigt som LP:n, det vill säga första gången 1992 och andra gången 1997, båda gånger av Dim. För de - troligen få - som inte blivit introducerade till West Side Boys är det verkligen dags nu! WSB hörde till den lilla våg av franska oi!-band som verkade omkring sent 80-tal och en bit in på 90-talet, och var förmodligen ett av de allra bästa som kom där och då. Pascal sjunger avslappnat och musiken är melodiös och hyfsat mjukt producerad. Bandet spelade aldrig live då de begav sig - det har de däremot gjort sedan återföreningen och släppet av ...Are Back (Randale/Bords de Seine, 2008) med en delvis ny sättning, bl a innehållande en så kallad West Side Girl - men lämnade ändå ett outplånligt avtryck i den franska och internationella skinheadscenen genom medverkan på diverse samlingar samt ett par idag hyfsat svåra sjutummare. På Au Fil Du Temps heter de självklara favoriterna Les Annees Oi!, France och Skinheads, men alla låtar håller hög klass. Combat 84's Rapist tolkas också med titeln Violeurs och text av Bleach Boys (ett annat franskt band från samma era för den oinvigde), och sen är det en annan låt - Fatalite - som i verserna är en oblyg plankning av The Oppresseds Work Together. Au Fil Du Temps är en utmärkt introduktion till West Side Boys om du inte kan lägga vantarna på ett ex av den numera slutsålda CD-versionen av ...Are Back! som innehåller lejonparten av bandets 90-talsalster under parollen The Oi! Years.
torsdag 28 april 2011
West Side Boys - Au Fil Du Temps CD
(West Side Boys - Au Fil Du Temps CD - Dim Records) Jag vet inte exakt hur ny eller gammal den här utgåvan är, eftersom bookleten är lika fattig som den CD-version jag misstänker gavs ut samtidigt som LP:n, det vill säga första gången 1992 och andra gången 1997, båda gånger av Dim. För de - troligen få - som inte blivit introducerade till West Side Boys är det verkligen dags nu! WSB hörde till den lilla våg av franska oi!-band som verkade omkring sent 80-tal och en bit in på 90-talet, och var förmodligen ett av de allra bästa som kom där och då. Pascal sjunger avslappnat och musiken är melodiös och hyfsat mjukt producerad. Bandet spelade aldrig live då de begav sig - det har de däremot gjort sedan återföreningen och släppet av ...Are Back (Randale/Bords de Seine, 2008) med en delvis ny sättning, bl a innehållande en så kallad West Side Girl - men lämnade ändå ett outplånligt avtryck i den franska och internationella skinheadscenen genom medverkan på diverse samlingar samt ett par idag hyfsat svåra sjutummare. På Au Fil Du Temps heter de självklara favoriterna Les Annees Oi!, France och Skinheads, men alla låtar håller hög klass. Combat 84's Rapist tolkas också med titeln Violeurs och text av Bleach Boys (ett annat franskt band från samma era för den oinvigde), och sen är det en annan låt - Fatalite - som i verserna är en oblyg plankning av The Oppresseds Work Together. Au Fil Du Temps är en utmärkt introduktion till West Side Boys om du inte kan lägga vantarna på ett ex av den numera slutsålda CD-versionen av ...Are Back! som innehåller lejonparten av bandets 90-talsalster under parollen The Oi! Years.
tisdag 26 april 2011
måndag 25 april 2011
PSK#2, Klubben/Fryshuset/STHLM, 20110422-23
Pretty Shitty Kjell överträffade sig själva i helgen när nära nog 800 skinheads och punkare från hela Sverige och halva världen bevistade det coolaste punkeventet Stockholm skådat. Välarrangerat och med genomgående god stämning genomfördes det tvådagars evenemanget. Banden gjorde alla mycket bra ifrån sig på sina egna sätt.
Dag 1:
The Clichés - Born To Booze
Agent Bulldogg - Staden Vaknar
Evil Conduct - Time For Action
The Business - Southgate (Euro '96)
Dag 2:
Antipati - Punk på Berns
Clockwork Crew - Smack! Smack!
Major Accident - Schizophrenic
Angelic Upstarts - 2 000 000 Voices
Hur i hela fridens namn PSK ska kunna toppa det här 2012 vete fan, men det ska nog gå. Dom kan sina saker.
Dag 1:
The Clichés - Born To Booze
Agent Bulldogg - Staden Vaknar
Evil Conduct - Time For Action
The Business - Southgate (Euro '96)
Dag 2:
Antipati - Punk på Berns
Clockwork Crew - Smack! Smack!
Major Accident - Schizophrenic
Angelic Upstarts - 2 000 000 Voices
Hur i hela fridens namn PSK ska kunna toppa det här 2012 vete fan, men det ska nog gå. Dom kan sina saker.
Snutjävel - Aldrig i Helvete CD
(Snutjävel - Aldrig i Helvete CD - Heptown Records/Räka Produktion) En matnyttig introduktion till bandet Snutjävel för de som mot all förmodan lyckats missa dem. En arton spårs CD innehållande bandets tre sjutumssläpp från 2007 och 2009 (bland annat Ett Liv i Panik), samt den helt obegripligt meningslösa enspårs-CD:n Punksvin. Till detta kommer även den outgivna trudelutten Hjärndöd. Totalt sett är det här en kul skiva, och för den som inte vet det redan låter Snutjävel någon sorts hardcore, inte helt olik den som var signifikant för det svenska 80-talet och med en melodisk ådra som gör att det ibland närmar sig ett råare Asta Kask. Snutjävel känns befriande anspråkslösa i poser, texter och musik och den relativa känsla av bonnighet som medföljer parollen Falköping Hardcore är mer charmig än buskisartat irriterande. En skiva med svensk rå punk på svenska utan pretentioner eller utklädningslådan ständigt på stand by. Kolla upp om du inte äger de tre EP-skivorna Eran Stad/Våran Verklighet, Falköping Hardcore och ovan nämnda Ett Liv i Panik.
torsdag 21 april 2011
Agent Bulldogg, The Pride, Glory Boys, The Widowmakers & Foienoord, Stand Your Ground/Vorselaar, Belgien, 20110402
När och var sådana här resor egentligen tar sin början är alltid lite svårt att precisera. Man skulle till exempel säga att just den här specifika trippen började på torsdagen med ett par stilla pints på Jameson som resulterade i att Nicole plötsligt beslutade sig för att följa med. Dock började färden rent fysiskt dagen efter, när undertecknad mötte upp Herr och Fru Sanchez samt Malin och intog en så kallad byggarlunch på Restaurang Rosen på söder. Passande nog stod stekt fläsk och raggmunk på menyn och klockan 09 på morgonen satt det som en kniv i länsman. Malin hade dock lite svårt att få någon matro enär hon hade lyckats kröka bort både lägenhets- och bilnycklar hemma hos ovanstående par. Tilläggas bör kanske att hon var helt nykter vid tillfället. För att råda bot på både hennes oro och allas vår nykterhet stolpade vi över gatan efter förfriskningar på Apoteket Röda Näsan, innan vi gav oss av mot centralen för att möta upp de andra.
Väl där var det inte så svårt att lokalisera Alma och Mladen. Det var bara att följa kaffefläckarna och cointreaudoften. Robban hade gjort sammalunda strax före och snart anslöt även resten av entouraget i form av Herr och Fru Assine, Johan och Pike. Vi hann knappt kliva på bussen innan champagnekorken, nåja Chapel Hillkorken, sköt fanfar och höjde temperaturen avsevärt.
Lätt bestänkta anlände vi till Skavsta där Jens stod och väntade med T-shirtar som skulle packas om till handbagage. Några polacker försökte köra med någon utstirrningstävling, men fick inget napp.
Den obligatoriska och tillika svindyra ölen köptes in och förtärdes innan det var dags att borda planet. Väl där beställde vissa mer än andra, och utan att peka ett anklagande finger i någon särskild riktning tror jag nog att Kimmen vann tävlingen om störst nota rätt överlägset.
Vi anlände i alla fall till Eindhoven Airport på utsatt tid enligt piloten och skulle nu ge oss på att lokalisera de chaufförer som skulle möta upp oss. Vi hittade en lämplig kandidat, och det var mycket riktigt Alma och Mladens chaufför som skulle skjutsa dem till deras flådiga All Seasons hotell. Efter ett kort snack omlokaliserade vi oss till flygplatspuben innan våra chaufförer Arnaud och Yannick, som även var konsertarrangör, hämtade upp oss. Hur det var att åka med Yannick i vanen kan jag inte svara på men i vår bil var stämningen rätt hög, med allsång i baksätet av Robban, Johan och Kimmen. Tyvärr bestod denna vokaltrios repertoar till 90 procent av brottstycken ur ett antal Onkel Kånkel låtar. Att de sjöng tre olika delar ur tre olika låtar var ingenting som hindrade dem nämnvärt. Vissa delar översatte jag tjänstvilligt till Arnaud, som väl inte såg så där jätteimponerad ut. Det blev i alla fall öl-, piss- och glasspaus på den belgiska sidan av gränsen innan vi anlände till Op Sinjoorke, som skulle vara vårt hem de kommande dagarna. Stället i fråga var väl någon form av hostel eller härbärge, med stilenliga våningssängar och blåtonade väggar, men det dög bra. På den här formen av inrättningar finns det alltid någon eldsjäl som i det närmaste kan betraktas som en inventarie. Så också här. Hans namn var José, men medan han lärde sig våra namn direkt blev han i allmänhet titulerad det första spanskklingande namnet som för tillfället dök upp i huvudet på en.
Nå, José öppnade baren och de flesta gjorde sig hemmastadda där. Alla utom Robban och er vän och ödmjuke berättare. Vi hade nämligen fått syn på ett fantastiskt höghus som vi omedelbart ville titta närmare på. Inte nog med att byggnaden i sig formligen lös av ogästvänlighet, den var dessutom även öde och utrymd. Dock inte helt och hållet skulle det visa sig, för när vi blev lite väl närgångna dök delar av den lokala zigenarklanen upp för att kolla närmare på de nyfikna svenskarna. Vi valde att göra en taktisk omgruppering av trupperna och återvände till baren där de andra barnen väntade.
Vissa hade lätt kunnat bli kvar i den där baren resten av kvällen, precis som vissa alltid blir kvar i sådana miljöer, men efter lite påtryckningar följde hela ligan med in till city. Eller ja, det var ju en sanning med modifikation. De äkta makarna Assine hade gått iväg till en affär, och blev i hastigheten lite akterseglade men även det löste sig till sist.
Spårvagnen ledde oss in mot centrum, och en rendez-vous med Alma, Mladen och Anna på en restaurang vid Centralstationen. Jag återvände dock till spårvagnshållplatsen Diamant för att lotsa Reidar och Nicole till utskänkningsstället. I samband med det passade jag även på att ta en solotur i de närmsta kvarteren för att lokalisera mig, och hann då med att se hur en rejäl knogmacka levererades, innan jag återvände lagom tills det var dags att gå vidare. Yannick hade tipsat om puben The Burning Plague och vi begav oss dit för att fraternisera oss med lokalbefolkningen, samt killarna i Glory Boys som vi visste skulle dit. Stället var så där lagom spännande, och av någon outgrundlig anledning är det dessutom okej att röka på krogarna i Belgien så vissa började knorra om hemgång omgående. Men det ändrades snabbt när dricksglasen med Southern Yoghurt kom in. Trots detta blev vi inte alltför långvariga, utan tog så småningom taxi hem till vårt natthärbärge. Väl där fortsatte efterfestandet för min del på Robbans och Johans rum tillsammans med en hyfsat välbestänkt Pike. Som om det inte vore nog var han dessutom utrustad med en flaska Amaretto. När jag, efter en lång monolog, ansåg att det var läggdags låg han tryggt som ett barn kvar på golvet i pojkarnas rum och sög i sig större delen av (napp) flaskan.
Morgonen efter var det ett litet halvtrött svenskläger som möttes upp för frukost. Det var i och för sig inte alla som tog sig ur bingen vid den arla timmen, men frukostmässigt missade de inte särskilt mycket. Efter det var vi en liten tapper trupp som tog oss till affären för att handla lite nödvändig proviant. I Pikes fall stavade det G-L-A-S-S. Att glassutbudet numera är identiskt över hela västvärlden är ju bara att beklaga, men han fick i alla fall tag på någon isglass som påminde om någon gammal barndomsfavorit och det var nog förmiddagens enda glädjeämne.
Efter en kort siesta var det dags att börja förbereda sig för kvällens spelning. Det gällde ju att få med sig allt in till stan för att slippa återvända en extra gång. Yannick hörde dessutom av sig och undrade om ”någon” hade ”råkat” få med sig hans ryggsäck från hans bil, och det hade ”någon” visst fått. Så den och övriga atrialjer packades ner innan vi tog spårvagnen in till city. Återigen mötte vi upp Alma och Mladen vid samma plats, och där anslöt även Yannick som snabbt såg till att lägga beslag på sin med fötter utrustade ryggsäck. Han lämnade även instruktioner hur vi skulle ta oss till Herentals där vi skulle bli hämtade med bil. Vad som dock var viktigare för oss var att hitta en pub som visade West Ham – Manchester United. Det blev Kelly’s Irish Pub på de Keyserlei. Konstigt det där, man upphör aldrig att förvånas över, och ironiskt kommentera, hur invanda britterna är att besöka sina replika-pubar världen över och så gör man exakt samma sak själv så fort tillfälle ges. Tragiskt! Halva gänget beslutade sig i alla fall för att sitta ute i solen på uteserveringen, medan vi ”fotbollsintresserade” följde matchen. Det visade sig dock att Kimmen, som insisterat på att se på matchen, lyckades med konststycket att bara se två av sex mål. Starkt jobbat. Efter slutsignalen gick vi de få metrarna till Centralstationen och lyckades på något outgrundligt sätt faktiskt hitta rätt tåg.
Robban, som inte lider av någon social fobi, hade dessutom lyckats bekanta sig med en fransman som var lite egen. Han kunde inget språk överhuvudtaget som det verkade. Johan försökte sig till och med på att prata franska med honom, men fick knappt ut något vettigt ur honom för det. Hur Robban ens fick kontakt med honom är höljt i dunkel. Kanske var det hans flaska Malibu som förbrödrade?
Vi tog oss av tåget på rätt station, en bedrift i sig i det här sällskapet, och sammanstrålade återigen med Glory Boys och deras entourage. Jag lyckades av någon märklig anledning hamna i en bil med två stumma spanjorer och Robbans tystlåtne fransman. Nå, chauffören Yasmine pratade på desto mer och körde oss till Vorselaar där spelningen skulle gå av stapeln. Självklart gjorde jag min sedvanliga solovandring i den lilla byn innan jag återvände till Zaal Edma och de andra. Där stod en hyfsat anabolastinn vaktstyrka och satte på sig skottsäkra västar. Det kändes lite sådär i ärlighetens namn. Det blev förstås lite bättre när vi fick ett gäng ölkuponger var. Eftersom ingen tog tag i själva soundcheken klev vi helt sonika upp på scenen och kollade igenom den inlånade utrustningen.
De var lite si och så på sina håll, men det fick gå. Det tog ett tag innan vi tyckte att det lät acceptabelt, och så fort vi klev av klev Foienoord på och körde igenom sitt set utan krusiduller. De kan väl närmast beskrivas som ett coverband där de ändrat texterna på engelska Oi!- Och punkklassiker till holländska fotbollslåtar. De lät okej och om man hade förstått åtminstone några ord hade det säkerligen kunnat vara rätt underhållande.
De ickemusicerande svenskarna hade omlokaliserat sig till närmsta taverna, men kom tillbaka till spelstället i god tid för spelningen. Mladen blev plötsligt merchandiseansvarig, eftersom den ordinarie personalen fått kalla fötter efter hot om att även vara skyldig att redovisa försäljningen den här gången. Vi passade även på att byta lite tröjor med Glory Boys, men lika givet som en naturlag finns ju aldrig den tröjan man vill ha i rätt storlek och då har man att välja på att ta en i fel storlek att växa eller krympa i, eller att ta en ful. Jag valde det sistnämnda alternativet. Reidar struntade helt sonika i hela byteshandeln, vilket gav en helt ny dimension på hela upplägget.
Nästa band att äntra scenen var The Widowmakers. Jag tyckte inte att det lilla jag hörde lät så värst jättekul så jag begav mig ut på en liten kvällspromenad istället. Hela byn hade plötsligt gått hem och lagt sig, sånär som på några lokala förmågor som förstrött spelade på några Jack Vegas automater på ett schapp jag tittade in på. I fjärran hördes en hund skälla, för att plötsligt gny till och tystna precis när jag var i närheten av den. Den stilla vårkvällen på den flamländska landsbygden kändes plötsligt allt annat än gästvänlig så jag återvände till spelstället och såg Glory Boys leverera ett tight och bra set. Är inte alls tillräckligt inlyssnad för att kunna säga vilka låtar som stod ut, men de var bra helt enkelt. Efter någon öl drog sig valda delar av bandet ner mot logen för någon form av pepptalk. Där nere låg även Nicole och tog igen sig. Vi önskade killarna i The Pride lycka till innan de klev på och rev av vad som verkade vara ett mycket populärt set. Själv var jag på tok för nervös för att kunna fokusera helt, men det gick inte att missa att sångaren Steve var rejält i gasen. Efter ett kort snack med dem efter var det dags för oss att köra.
Personligen tyckte jag att vår spelning var sådär, mest på grund av min egna tveksamma insats fast det tycker jag å andra sidan alltid. Efter att ha hämtat andan i logen blev det dags att börja tänka på refrängen. Då fick vi höra att det var bråk utanför mellan fransmän och flamländare. Huruvida Robbans fransman var inblandad eller inte har jag ingen aning om, men det hade i alla fall lugnat ned sig när vi gick ut, så att stuva in alla svenskar i de förbeställda taxibilarna var inga problem. Att jag sedan inte fick plats själv i någon av bilarna var av underordnad betydelse. Yannick lovade mig skjuts ”med några andra”, och efter någon timme eller två materialiserade sig skjutsen hem i form av en intet ont anande tjej, samt hennes två kavaljerer. Enligt mitt sätt att se det finns det två sätt att resa nattetid med främmande folk i ett främmande land. 1) Att somna och hoppas på att man först och främst vaknar överhuvudtaget, och gör man det får det gärna vara på ungefär den platsen man avsåg att resa till. 2) Prata hål i huvudet på medresenärerna utan att ta någon som helst hänsyn till om de vill prata med dig, eller vad de svarar tillbaka samtidigt som du dricker upp deras öl. Alternativ 1 var självklart inte ens ett alternativ. Jag har ingen som helst uppfattning om hur lång tid resan tog, men att mitt sällskap nog skulle svara ”en evighet” är jag tämligen säker på.
Jag blev i alla fall avsläppt precis vid vår spårvagnsstation, och under den korta promenaden genom parken som omgav vårt härbärge hörde jag plötsligt ett ringande ljud. Jag anade självklart oråd, och en rätt irriterad kvinna mötte mig i dörren och hon sa att någon hade tjuvrökt inomhus och därmed aktiverat brandlarmet. Den verkliga källan till ringandet blev jag strax varse, för uppe i trappen möttes jag av en naken, tatuerad och enbent man som svingade sitt ”klockspel”. Tydligen hette det ”att lufta sig”, och det medförde i alla fall att jag plötsligt kände mig betydligt nyktrare, men samtidigt även något äldre. Nå, när hela skocken räknats in, inklusive Mladen och Alma som tillfälligt inkvarterats i en våra sovsalar, kände jag att jag kunde gå och lägga mig med gott samvete. Dock ville den nakne (före detta) kocken prompt in och efterfesta på mitt, Jens och Malins rum.
Det var, dessvärre för honom, inte något som var förhandlingsbart trots att han återkom med sin förfrågan. Samstämmiga uppgifter från ett närliggande rum berättar om en ytterst moloken naken man som med plutande underläpp informerad att han inte var välkommen hos oss. Jag och Jens avslutade kvällen med varsin stilla öl innan lugnet återigen infann sig på det lilla härberget.
Morgonen efter vaknade jag av att Alma och Mladen stod mitt i vårt rum och informerade om att de inte hade fått åka med spårvagnen av någon diffus anledning. Jag klev upp och gick ner till den allestädes närvarande José och bad om hjälp att ordna fram en taxi till herrskapet. Självklart sa han och kilade tjänstvilligt iväg och ringde något taxibolag. Det dock dröjde en bra stund innan en beigt klädd man dök upp och ledde oss till sin bil en bit bort. Jag sa ”hej” och återvände till Op Sinjoorke för att checka ut. Utcheckningen var redan klockan 10, och det var ju lite i tidigaste laget, men sådana var reglerna så det var bara att gå upp på rummet, ta turnéväskan och gå ned till receptionen med Jens och Malin. Det övriga i sällskapet var utspridda lite här och var i environgerna, men vi samlade ihop oss och gick till den lilla butiken för att inhandla den frukost jag tror att vi alla mangrant hade missat. Jag och mat var dessvärre inte helt kompatibla så härbergets katt fick så småningom rostbiffen jag hade tänkt mig att ha som pålägg. De andra åt dock potatissallad, chips och glass med en glupande aptit. Ett par öl gled också ned för att återställa vätskebalansen. Det kändes som en evighet innan Yannick kom och hämtade upp oss och vi påbörjade vår resa till Eindhoven Airport.
Väl där anslöt jag, Johan, Robban och Jens till de andra som förvånande nog tagit plats på flygplatspuben. En så kallad snabböl gjorde skäl för namnet innan det var dags att så småningom borda planet. Väl där visade det sig att min stolsgranne, Reidar, återigen köpt en flaska vodka som brann av iver att öppnas. Flygresan hem gick galant och när vi landade på Skavsta splittrade resesällskapet upp sig och reste med lite olika färdmedel till den kungliga huvudstaden.
/Vasastanspoeten
Väl där var det inte så svårt att lokalisera Alma och Mladen. Det var bara att följa kaffefläckarna och cointreaudoften. Robban hade gjort sammalunda strax före och snart anslöt även resten av entouraget i form av Herr och Fru Assine, Johan och Pike. Vi hann knappt kliva på bussen innan champagnekorken, nåja Chapel Hillkorken, sköt fanfar och höjde temperaturen avsevärt.Lätt bestänkta anlände vi till Skavsta där Jens stod och väntade med T-shirtar som skulle packas om till handbagage. Några polacker försökte köra med någon utstirrningstävling, men fick inget napp.
Den obligatoriska och tillika svindyra ölen köptes in och förtärdes innan det var dags att borda planet. Väl där beställde vissa mer än andra, och utan att peka ett anklagande finger i någon särskild riktning tror jag nog att Kimmen vann tävlingen om störst nota rätt överlägset.Vi anlände i alla fall till Eindhoven Airport på utsatt tid enligt piloten och skulle nu ge oss på att lokalisera de chaufförer som skulle möta upp oss. Vi hittade en lämplig kandidat, och det var mycket riktigt Alma och Mladens chaufför som skulle skjutsa dem till deras flådiga All Seasons hotell. Efter ett kort snack omlokaliserade vi oss till flygplatspuben innan våra chaufförer Arnaud och Yannick, som även var konsertarrangör, hämtade upp oss. Hur det var att åka med Yannick i vanen kan jag inte svara på men i vår bil var stämningen rätt hög, med allsång i baksätet av Robban, Johan och Kimmen. Tyvärr bestod denna vokaltrios repertoar till 90 procent av brottstycken ur ett antal Onkel Kånkel låtar. Att de sjöng tre olika delar ur tre olika låtar var ingenting som hindrade dem nämnvärt. Vissa delar översatte jag tjänstvilligt till Arnaud, som väl inte såg så där jätteimponerad ut. Det blev i alla fall öl-, piss- och glasspaus på den belgiska sidan av gränsen innan vi anlände till Op Sinjoorke, som skulle vara vårt hem de kommande dagarna. Stället i fråga var väl någon form av hostel eller härbärge, med stilenliga våningssängar och blåtonade väggar, men det dög bra. På den här formen av inrättningar finns det alltid någon eldsjäl som i det närmaste kan betraktas som en inventarie. Så också här. Hans namn var José, men medan han lärde sig våra namn direkt blev han i allmänhet titulerad det första spanskklingande namnet som för tillfället dök upp i huvudet på en.
Nå, José öppnade baren och de flesta gjorde sig hemmastadda där. Alla utom Robban och er vän och ödmjuke berättare. Vi hade nämligen fått syn på ett fantastiskt höghus som vi omedelbart ville titta närmare på. Inte nog med att byggnaden i sig formligen lös av ogästvänlighet, den var dessutom även öde och utrymd. Dock inte helt och hållet skulle det visa sig, för när vi blev lite väl närgångna dök delar av den lokala zigenarklanen upp för att kolla närmare på de nyfikna svenskarna. Vi valde att göra en taktisk omgruppering av trupperna och återvände till baren där de andra barnen väntade.Vissa hade lätt kunnat bli kvar i den där baren resten av kvällen, precis som vissa alltid blir kvar i sådana miljöer, men efter lite påtryckningar följde hela ligan med in till city. Eller ja, det var ju en sanning med modifikation. De äkta makarna Assine hade gått iväg till en affär, och blev i hastigheten lite akterseglade men även det löste sig till sist.
Spårvagnen ledde oss in mot centrum, och en rendez-vous med Alma, Mladen och Anna på en restaurang vid Centralstationen. Jag återvände dock till spårvagnshållplatsen Diamant för att lotsa Reidar och Nicole till utskänkningsstället. I samband med det passade jag även på att ta en solotur i de närmsta kvarteren för att lokalisera mig, och hann då med att se hur en rejäl knogmacka levererades, innan jag återvände lagom tills det var dags att gå vidare. Yannick hade tipsat om puben The Burning Plague och vi begav oss dit för att fraternisera oss med lokalbefolkningen, samt killarna i Glory Boys som vi visste skulle dit. Stället var så där lagom spännande, och av någon outgrundlig anledning är det dessutom okej att röka på krogarna i Belgien så vissa började knorra om hemgång omgående. Men det ändrades snabbt när dricksglasen med Southern Yoghurt kom in. Trots detta blev vi inte alltför långvariga, utan tog så småningom taxi hem till vårt natthärbärge. Väl där fortsatte efterfestandet för min del på Robbans och Johans rum tillsammans med en hyfsat välbestänkt Pike. Som om det inte vore nog var han dessutom utrustad med en flaska Amaretto. När jag, efter en lång monolog, ansåg att det var läggdags låg han tryggt som ett barn kvar på golvet i pojkarnas rum och sög i sig större delen av (napp) flaskan.Morgonen efter var det ett litet halvtrött svenskläger som möttes upp för frukost. Det var i och för sig inte alla som tog sig ur bingen vid den arla timmen, men frukostmässigt missade de inte särskilt mycket. Efter det var vi en liten tapper trupp som tog oss till affären för att handla lite nödvändig proviant. I Pikes fall stavade det G-L-A-S-S. Att glassutbudet numera är identiskt över hela västvärlden är ju bara att beklaga, men han fick i alla fall tag på någon isglass som påminde om någon gammal barndomsfavorit och det var nog förmiddagens enda glädjeämne.
Efter en kort siesta var det dags att börja förbereda sig för kvällens spelning. Det gällde ju att få med sig allt in till stan för att slippa återvända en extra gång. Yannick hörde dessutom av sig och undrade om ”någon” hade ”råkat” få med sig hans ryggsäck från hans bil, och det hade ”någon” visst fått. Så den och övriga atrialjer packades ner innan vi tog spårvagnen in till city. Återigen mötte vi upp Alma och Mladen vid samma plats, och där anslöt även Yannick som snabbt såg till att lägga beslag på sin med fötter utrustade ryggsäck. Han lämnade även instruktioner hur vi skulle ta oss till Herentals där vi skulle bli hämtade med bil. Vad som dock var viktigare för oss var att hitta en pub som visade West Ham – Manchester United. Det blev Kelly’s Irish Pub på de Keyserlei. Konstigt det där, man upphör aldrig att förvånas över, och ironiskt kommentera, hur invanda britterna är att besöka sina replika-pubar världen över och så gör man exakt samma sak själv så fort tillfälle ges. Tragiskt! Halva gänget beslutade sig i alla fall för att sitta ute i solen på uteserveringen, medan vi ”fotbollsintresserade” följde matchen. Det visade sig dock att Kimmen, som insisterat på att se på matchen, lyckades med konststycket att bara se två av sex mål. Starkt jobbat. Efter slutsignalen gick vi de få metrarna till Centralstationen och lyckades på något outgrundligt sätt faktiskt hitta rätt tåg.
Robban, som inte lider av någon social fobi, hade dessutom lyckats bekanta sig med en fransman som var lite egen. Han kunde inget språk överhuvudtaget som det verkade. Johan försökte sig till och med på att prata franska med honom, men fick knappt ut något vettigt ur honom för det. Hur Robban ens fick kontakt med honom är höljt i dunkel. Kanske var det hans flaska Malibu som förbrödrade?Vi tog oss av tåget på rätt station, en bedrift i sig i det här sällskapet, och sammanstrålade återigen med Glory Boys och deras entourage. Jag lyckades av någon märklig anledning hamna i en bil med två stumma spanjorer och Robbans tystlåtne fransman. Nå, chauffören Yasmine pratade på desto mer och körde oss till Vorselaar där spelningen skulle gå av stapeln. Självklart gjorde jag min sedvanliga solovandring i den lilla byn innan jag återvände till Zaal Edma och de andra. Där stod en hyfsat anabolastinn vaktstyrka och satte på sig skottsäkra västar. Det kändes lite sådär i ärlighetens namn. Det blev förstås lite bättre när vi fick ett gäng ölkuponger var. Eftersom ingen tog tag i själva soundcheken klev vi helt sonika upp på scenen och kollade igenom den inlånade utrustningen.
De var lite si och så på sina håll, men det fick gå. Det tog ett tag innan vi tyckte att det lät acceptabelt, och så fort vi klev av klev Foienoord på och körde igenom sitt set utan krusiduller. De kan väl närmast beskrivas som ett coverband där de ändrat texterna på engelska Oi!- Och punkklassiker till holländska fotbollslåtar. De lät okej och om man hade förstått åtminstone några ord hade det säkerligen kunnat vara rätt underhållande.De ickemusicerande svenskarna hade omlokaliserat sig till närmsta taverna, men kom tillbaka till spelstället i god tid för spelningen. Mladen blev plötsligt merchandiseansvarig, eftersom den ordinarie personalen fått kalla fötter efter hot om att även vara skyldig att redovisa försäljningen den här gången. Vi passade även på att byta lite tröjor med Glory Boys, men lika givet som en naturlag finns ju aldrig den tröjan man vill ha i rätt storlek och då har man att välja på att ta en i fel storlek att växa eller krympa i, eller att ta en ful. Jag valde det sistnämnda alternativet. Reidar struntade helt sonika i hela byteshandeln, vilket gav en helt ny dimension på hela upplägget.
Nästa band att äntra scenen var The Widowmakers. Jag tyckte inte att det lilla jag hörde lät så värst jättekul så jag begav mig ut på en liten kvällspromenad istället. Hela byn hade plötsligt gått hem och lagt sig, sånär som på några lokala förmågor som förstrött spelade på några Jack Vegas automater på ett schapp jag tittade in på. I fjärran hördes en hund skälla, för att plötsligt gny till och tystna precis när jag var i närheten av den. Den stilla vårkvällen på den flamländska landsbygden kändes plötsligt allt annat än gästvänlig så jag återvände till spelstället och såg Glory Boys leverera ett tight och bra set. Är inte alls tillräckligt inlyssnad för att kunna säga vilka låtar som stod ut, men de var bra helt enkelt. Efter någon öl drog sig valda delar av bandet ner mot logen för någon form av pepptalk. Där nere låg även Nicole och tog igen sig. Vi önskade killarna i The Pride lycka till innan de klev på och rev av vad som verkade vara ett mycket populärt set. Själv var jag på tok för nervös för att kunna fokusera helt, men det gick inte att missa att sångaren Steve var rejält i gasen. Efter ett kort snack med dem efter var det dags för oss att köra.
Personligen tyckte jag att vår spelning var sådär, mest på grund av min egna tveksamma insats fast det tycker jag å andra sidan alltid. Efter att ha hämtat andan i logen blev det dags att börja tänka på refrängen. Då fick vi höra att det var bråk utanför mellan fransmän och flamländare. Huruvida Robbans fransman var inblandad eller inte har jag ingen aning om, men det hade i alla fall lugnat ned sig när vi gick ut, så att stuva in alla svenskar i de förbeställda taxibilarna var inga problem. Att jag sedan inte fick plats själv i någon av bilarna var av underordnad betydelse. Yannick lovade mig skjuts ”med några andra”, och efter någon timme eller två materialiserade sig skjutsen hem i form av en intet ont anande tjej, samt hennes två kavaljerer. Enligt mitt sätt att se det finns det två sätt att resa nattetid med främmande folk i ett främmande land. 1) Att somna och hoppas på att man först och främst vaknar överhuvudtaget, och gör man det får det gärna vara på ungefär den platsen man avsåg att resa till. 2) Prata hål i huvudet på medresenärerna utan att ta någon som helst hänsyn till om de vill prata med dig, eller vad de svarar tillbaka samtidigt som du dricker upp deras öl. Alternativ 1 var självklart inte ens ett alternativ. Jag har ingen som helst uppfattning om hur lång tid resan tog, men att mitt sällskap nog skulle svara ”en evighet” är jag tämligen säker på.
Jag blev i alla fall avsläppt precis vid vår spårvagnsstation, och under den korta promenaden genom parken som omgav vårt härbärge hörde jag plötsligt ett ringande ljud. Jag anade självklart oråd, och en rätt irriterad kvinna mötte mig i dörren och hon sa att någon hade tjuvrökt inomhus och därmed aktiverat brandlarmet. Den verkliga källan till ringandet blev jag strax varse, för uppe i trappen möttes jag av en naken, tatuerad och enbent man som svingade sitt ”klockspel”. Tydligen hette det ”att lufta sig”, och det medförde i alla fall att jag plötsligt kände mig betydligt nyktrare, men samtidigt även något äldre. Nå, när hela skocken räknats in, inklusive Mladen och Alma som tillfälligt inkvarterats i en våra sovsalar, kände jag att jag kunde gå och lägga mig med gott samvete. Dock ville den nakne (före detta) kocken prompt in och efterfesta på mitt, Jens och Malins rum.
Det var, dessvärre för honom, inte något som var förhandlingsbart trots att han återkom med sin förfrågan. Samstämmiga uppgifter från ett närliggande rum berättar om en ytterst moloken naken man som med plutande underläpp informerad att han inte var välkommen hos oss. Jag och Jens avslutade kvällen med varsin stilla öl innan lugnet återigen infann sig på det lilla härberget.Morgonen efter vaknade jag av att Alma och Mladen stod mitt i vårt rum och informerade om att de inte hade fått åka med spårvagnen av någon diffus anledning. Jag klev upp och gick ner till den allestädes närvarande José och bad om hjälp att ordna fram en taxi till herrskapet. Självklart sa han och kilade tjänstvilligt iväg och ringde något taxibolag. Det dock dröjde en bra stund innan en beigt klädd man dök upp och ledde oss till sin bil en bit bort. Jag sa ”hej” och återvände till Op Sinjoorke för att checka ut. Utcheckningen var redan klockan 10, och det var ju lite i tidigaste laget, men sådana var reglerna så det var bara att gå upp på rummet, ta turnéväskan och gå ned till receptionen med Jens och Malin. Det övriga i sällskapet var utspridda lite här och var i environgerna, men vi samlade ihop oss och gick till den lilla butiken för att inhandla den frukost jag tror att vi alla mangrant hade missat. Jag och mat var dessvärre inte helt kompatibla så härbergets katt fick så småningom rostbiffen jag hade tänkt mig att ha som pålägg. De andra åt dock potatissallad, chips och glass med en glupande aptit. Ett par öl gled också ned för att återställa vätskebalansen. Det kändes som en evighet innan Yannick kom och hämtade upp oss och vi påbörjade vår resa till Eindhoven Airport.
Väl där anslöt jag, Johan, Robban och Jens till de andra som förvånande nog tagit plats på flygplatspuben. En så kallad snabböl gjorde skäl för namnet innan det var dags att så småningom borda planet. Väl där visade det sig att min stolsgranne, Reidar, återigen köpt en flaska vodka som brann av iver att öppnas. Flygresan hem gick galant och när vi landade på Skavsta splittrade resesällskapet upp sig och reste med lite olika färdmedel till den kungliga huvudstaden./Vasastanspoeten
Horytnica - S/T CD
(Horytnica - S/T CD - Olifant Records) Polsk vikingarockig punk som säkert gärna kallar sig vikingarock rakt av. Jag börjar få en ofrivillig överdos av sånt här snart. Donars Groll var trevlig lyssning tyckte jag inför recension och under påverkan av billigt rödvin, men ju mer det har snurrat i iPoden desto mer nördigt och träskalligt känns det. Det här är inte mycket bättre. Ett syntetiskt intro som för tankarna till Paris Violence och en första låt, Mój Hymn, som är riktigt bra och för tankarna till Vogelfrei mynnar ut i en anonym och ointressant soppa som blekt kopierar tidiga Perkele och mer låter som risig svensk trallpunk än som Ultima Thule, som borde vara standardmallen för varje aspirerande karbonkopia. Mycket ointressant platta (förutom undantaget första låten som nämnts) som egentligen kanske är en MCD eftersom det bara är sex riktiga låtar, plus pro-och epilog. .
lördag 16 april 2011
Nya 10" med The Clichés går att beställa nu!
Midgårds Söner - Fä Dör CD
(Midgårds Söner - Fä Dör CD - Dim Records) Återutgivning från 2010 av det här albumet som gavs ut första gången 1999. Fä Dör var det sista albumet som Midgårds Söner släppte, och det enda med DP på sång efter att Nitton lämnat (drak)skeppet ett par år tidigare. Rent musikaliskt tycker jag att Fä Dör håller jävligt hög klass. Det låter punkigt och precis lagom vikingarockigt och är bra producerat. Man kan ana att DP kanske var den som skrev det mesta av musiken vid den här tiden, då Sönerna låter väldigt mycket The Jinx här (det går undan rätt bra i vissa låtar) och DP spelade parallellt med dem under den här tiden. Det som är sämst med Fä Dör är texterna som är generande dåligt skrivna (både de på svenska och de på engelska). Man kan tycka att ett band som värnar Sverige på det här viset också kanske borde bry sig om att värna modersmålet? Men vad vet jag... Texterna är av den vanliga vikinga- och RAC light-modellen; mycket fosterlandskärlek, en del fornnordiskt guda- och vikinga-låtar, ett par scentillvända och en och annan sorgesång över det politiska läget. Den absolut bästa texten är den till Sverige Fosterland; en sonettartad visa som Midgårds Söner naturligtvis inte författat själva utan korpat från Verner Von Heidenstam och som lär vara det enda Midgårds Söner har gemensamt med Jussi Björling. Fä Dör är dock jävligt trevlig lyssning; ösig, mollig oi!-punk som har sin plats i den svenska punk/skinhead-historien vad man än tycker om den saken.
torsdag 14 april 2011
Police Bastard - It's Good To HATE... CD+DVD
(Police Bastard - It's Good To HATE... CD+DVD - Iron Man Records) Police Bastard från Birmingham är ett band där medlemmarna som kommit och gått och också idag utgör bandets sättning tillsammans har en mycket imponerande meritlista då de spelat med eller spelar med andra orkestrar inom thrash/anarko/uk82 som Contempt, English Dogs, Sensa Yuma, Rubella Ballet, Dogshit Sandwich, Sore Throat och Doom, för att bara nämna några. Det är i synnerhet i de sistnämnda banden man hittar störst likheter med hur Police Bastard låter. Det rör sig alltså om ett band med rötterna i kanske framför allt den brittiska 90-tals hardcore/krust-scenen, som spelar enkel, hård musik enligt ett recept som Varukers var med om att utforma en gång i tiden. Texterna är politiska och tämligen simpla; anarkism och antikapitalism och spottloskor mot svennetillvaro och konformism. Musiken funkar bäst när det går snabbt och när man hör att bandet även har medlemmar i Last Under The Sun. Sämst är det i de slöare partierna där det låter för mycket metal i vanlig ordning. Inget som imponerar på Paco, men alls inte oävet. Musikdisken består av fem låtar britthrash, och tilld etta kommer alltså även en DVD med mer musik och livespelningar från 2008 och 2010.
onsdag 13 april 2011
Förfest till PSK
Inge punk direkt, men välbekanta ansikten i form av Reidar Assine (The Radars, Antipati, Agent Bulldogg, Inventariet) och Jonasjävel (Gatans Lag, Benknäckargänget) spelar visor på Söder på skärtorsdagen.
tisdag 12 april 2011
Tysk prägel på årets Oi! The Weekend
Förutom redan bokade Prins Carl, Perkele och Volxsturm släpps även tyskarna Gumbles och Oxymoron-Sucker's Bad Co Project som dragplåster till årets Oi! The Weekend i Kallekrona.
söndag 10 april 2011
Contra Boys - Od Kolyski Az Po Grób CD
(Contra Boys - Od Kolyski Az Po Grób CD - Olifant Records) Contra Boys är väl relativt nya och låter mer som Bulbulators än andra mer renodlade skinheadband om man ska ta till polska influenser. Det innebär att de kan spela, gör det lite poppigare/rockigare, samt att musiken inte är spetsad med urskiljningslös tvåtakt, och i regel är mer polerad än till exempel den signerad The Gits. En sak de dock har mer gemensamt med band som typ The Analogs är att göra till polska översatta covers av mer eller mindre kända punk - och oi! (eller inte) -örhängen. Det kanske är kul men för det mesta blir det sisådär bra. Skulle jag slänga mig med ett-till-fem-betyg skulle skivan få en trea. Det är inte mycket att klaga på, men det är inte heller skitkul. Dessutom hittar jag inga hänvisningar till vilka det är som skrivit låtarna, så det kan vara så att det är ännu fler covers på skivan än vad jag vet om. Egna (om dom nu är det) låtar som Rudy Wladek, Nosil Wilk Razy Kilka och Szary Dzien faller mig på läppen, och skivan är en jämn historia, där de låtar som sticker ut mest är det skainfluerade stycket Chce Dowiedziec Sie och märkliga Siedem Dziewczat med rappartier (!). Tolkningarna av andras verk - de jag lyckas identifiera - är Maria (vet inte alls vilka som gjort originalet, men det är alltså samma låt som The Warriors tolkade som Vanessa på A Cross To Bear) och den andra är Agnostic Fronts Gotta Go som i polsk tappning heter Motor Gol. Dessutom är andra låten, tillika titelspåret, melodimässigt en karbonkopia på den gamla barnkammarsnyftisen I En Sal på Lasarettet. Lättsmält polsk oi! i limiterat digipakk sammanfattningsvis. Elva låtar och bonusmaterial i rörlig bildform.
Troublemakers summeras av Heptown
Pressmeddelande från Heptown:
SUMMERING AV 30 ÅR – NY SAMLING MED TROUBLEMAKERS PÅ HEPTOWN RECORDS
Heptown Records från Lund släpper göteborgarnas jubileums platta den 29 april 2011.
Medan musiktrender kommit och gått har Troublemakers bitit sig fast med sin okomplicerade punk rock´n roll på svenska.
Med rötter i den tidiga svenska punkmyllan har de överlevt både sig själva och ett otal statsministrar.
Troublemakers signum har alltid varit integritet, spelglädje och energi. Förra året, 2010, blev dom vinnare i kategorin punk/hardcore på Manifestgalan för deras senaste CD ”Made in Sweden”.
LOK och Hardcore Superstar har gjort en cover på deras "Staden Göteborg".
Sju fullängdare, ett flertal singlar och medverkan på diverse samlingsskivor har gjort Troublemakers till ett utav Sveriges viktigaste punkband. Dom har erövrat fem huvudstäder och gjort över 350 spelningar runt om i Sverige och i sex europeiska länder.
I år, 2011, fyller Troublemakers 30 år som band. Det firas med en jubileums CD singel v. 14 (Ran Records, säljs bara på gigs, hemsidor) och ett samlingsalbum som släpps på HepTown Records 29 april 2011. Samlingsskivan innehåller 1 ny låt ”Trettio” och 29 gamla låtar.
Fem snabba till bandet:
Är punken död?
- Nej, bara dom som påstår det.
Är det sant att alla som spelar punkrock är stökiga och oansvarsfulla?
- Kanske inte alla, men hyr man cirkus får man tåla lite skit i manegen.
Är ålder bara en siffra?
- Båda och. Vår nya cd heter 30, medan låten heter Trettio.
Nämn tre band som inspirerat er.
- Ramones, Sex Pistols och Ramones...!!!
Vilket är erat bästa/sämsta minne som band?
- Bästa, när vi spelade på Ålandsbåten och INTE hittade scenen. Sämsta, när vi spelade i Ellösparken och fick betalt i mynt.
GIGS:
2011-04-15 Köping Ögir + Square
2011-04-16 Lidköping Italiabaren + Vänsternäven
2011-04-21 Uddevalla Mortens Krog + Dying For Some Action, Salvadir
2011-04-23 Göteborg Musikens Hus + Exploited, Haggis
2011-05-05 Stockholm Kafé 44 + Psykbryt
2011-05-06 Stockholm Snövit + Lowlifes
2011-05-07 Örebro Stationen + Bombfors
2011-06-25 Göteborg Hawks MC
SUMMERING AV 30 ÅR – NY SAMLING MED TROUBLEMAKERS PÅ HEPTOWN RECORDS
Heptown Records från Lund släpper göteborgarnas jubileums platta den 29 april 2011.
Medan musiktrender kommit och gått har Troublemakers bitit sig fast med sin okomplicerade punk rock´n roll på svenska.
Med rötter i den tidiga svenska punkmyllan har de överlevt både sig själva och ett otal statsministrar.
Troublemakers signum har alltid varit integritet, spelglädje och energi. Förra året, 2010, blev dom vinnare i kategorin punk/hardcore på Manifestgalan för deras senaste CD ”Made in Sweden”.
LOK och Hardcore Superstar har gjort en cover på deras "Staden Göteborg".
Sju fullängdare, ett flertal singlar och medverkan på diverse samlingsskivor har gjort Troublemakers till ett utav Sveriges viktigaste punkband. Dom har erövrat fem huvudstäder och gjort över 350 spelningar runt om i Sverige och i sex europeiska länder.
I år, 2011, fyller Troublemakers 30 år som band. Det firas med en jubileums CD singel v. 14 (Ran Records, säljs bara på gigs, hemsidor) och ett samlingsalbum som släpps på HepTown Records 29 april 2011. Samlingsskivan innehåller 1 ny låt ”Trettio” och 29 gamla låtar.
Fem snabba till bandet:
Är punken död?
- Nej, bara dom som påstår det.
Är det sant att alla som spelar punkrock är stökiga och oansvarsfulla?
- Kanske inte alla, men hyr man cirkus får man tåla lite skit i manegen.
Är ålder bara en siffra?
- Båda och. Vår nya cd heter 30, medan låten heter Trettio.
Nämn tre band som inspirerat er.
- Ramones, Sex Pistols och Ramones...!!!
Vilket är erat bästa/sämsta minne som band?
- Bästa, när vi spelade på Ålandsbåten och INTE hittade scenen. Sämsta, när vi spelade i Ellösparken och fick betalt i mynt.
GIGS:
2011-04-15 Köping Ögir + Square
2011-04-16 Lidköping Italiabaren + Vänsternäven
2011-04-21 Uddevalla Mortens Krog + Dying For Some Action, Salvadir
2011-04-23 Göteborg Musikens Hus + Exploited, Haggis
2011-05-05 Stockholm Kafé 44 + Psykbryt
2011-05-06 Stockholm Snövit + Lowlifes
2011-05-07 Örebro Stationen + Bombfors
2011-06-25 Göteborg Hawks MC
tisdag 5 april 2011
Hot Rod Frankie - Lost in Lynchland CD
(Hot Rod Frankie - Lost in Lynchland CD - Dim Records) Ibland önskar man att man strypt sina tankar den dagen de alstrades i ens fruktbara hjärna: den om att man ämnar recensera allt material som skickas till Punk & Oi! Det kan till exempel vara när man ska recensera band som Cowboy Prostitutes, Misconduct eller som i det här fallet: Ultima Thules psychobillyprojekt Hot Rod Frankie och albumet Lost in Lynchland. Detta önskar man alltså, ända tills man lyssnar, och liksom i fallet med Wrecking Dead inser att det inte är fullt så obehagligt som man kanske anade, och om än inte bra någonstans så åtminstone lyssningsbart. Hot Rod Frankie är alltså som sagt ett nytt sidoprojekt av gossarna bättre kända som Headhun... förlåt, Ultima Thule. De verkar ha mycket fritid, och det är säkert kul för de inbitna fansen. Lost in Lynchland är ingen renodlad psychobilly, utan mörk och tämligen lågmäld cowpunkabilly (ah, ny subgenre!) där låtarna rinner som ökensand genom sitt timglas, utan att lämna varken avtryck eller bitter eftersmak efter sig. Man måste lyssna åtskilliga gånger innan låtarna känns tillräckligt bekanta för att sjunga med i, och lämnar man plattan därhän i någon dag finns endast Black Rider kvar i bakhuvudet, och det får således utropas till det här albumets favoritspår. Annars tror jag det är lite som med gossarnas andra prylar, gillar men dom gillar man det lite oavsett. Själv nöjer jag mig med att konstatera att jag inte for lika illa som jag trodde av de tretton raggarhymner som bjuds.
måndag 4 april 2011
Diverse nyheter
*En ny inspelningsstudio slår upp portarna i Stockholm. Inriktningen är punk, rock och metal, och ambitionen är att hålla priserna på en "rimlig" nivå.*"På lördag den 2e april släpps äntligen Svartenbrandts ”Dollarögon” EP på vinyl! Inspelningen har legat och mognat i fyra år, men känns ändå oerhört fräsch. Skivan innehåller några av de bästa låtarna som bandet gjorde under sin tid." meddelar Gaphals.
*"Tomma Händer är ett punkband från Linköpings omnejd. Nu släpper vi våra första låtar, åtta stycken blev det. Vi har försökt göra musik som vi aldrig försökt oss på förut. Så det kommer inte låta som det vi gjort förut i Ett Liv Kvar, Svartenbrandt, Restless Knights, Shotgun Language och Suburban Crook Attakk. Krimtänk har gjort oss den äran att ta med två av våra låtar (Kan inte vill inte, Karate 2010) på den kassettsamling som kommer i april. Fyra låtar kommer även medverka på en EP. Det har sagts att Henke Bolla Records ska vara delfinansiär tillsammans med Gaphals. På vår blogg kan ni läsa lite mer matnyttigt kring låtarna: tommahander.wordpress.com. På vår bandcamp kan ni ladda ner och sprida hela skiten: tommahander.bandcamp.com. Sprid orden, sprid musiken!" önskar Tomma Händer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
