Poor Old Slugs bjuder på digital demo

http://rapidshare.com/files/368723303/_2008__peter_presents_-_demo.rar.html

Trevolt - I All Hast CD

(Trevolt - I All Hast CD - Heptown Records) Den här skivan utstrålar kvalitet: allt är välarrangerat, välspelat, och till synes välskrivet. Det betyder dock inte att den griper tag i mig, vilket i sin tur inte betyder att jag inte gillar det jag hör. Ta lite Bad Religion omkring skiftet mellan 80- och 90-tal och släng på lite svensk 90-talstrall av den typen jag brukar referera till när jag refererar till trallpunkband, typ Räserbajs och Radioaktiva Räker - resultatet är Trevolt. Till bandets fördel kan nämnas att de är genuint skånska i sitt uttryck; om detta skvallrar både den grötiga dialekten som kastar ett skimmer av munterhet över hela skivan, och lokala fenomen som besjungs i texterna, exempelvis pågatåg. Dessutom har de en del riktigt fina låtar, av vilka favoriterna lutar mer mot Radioaktiva Räker och heter Stanna Upp, Svagheten och Labyrinten. Det som inte är lika kul med I All Hast är att den med sina 17 spår tangerar gränsen för hur mycket illerkvick snällpunk man rimligtvis kan begäras palla med, och ger en en känsla av en jämntjock ljudsmet som visserligen är trevlig att lyssna på, men som saknar toppar. För folk som har koll på och är intresserade av vad svensk trallpunk innebär 2010 kan jag verkligen rekommendera Trevolt som något att klamra sig fast i när det blåser snålt.

The Lowlifes & Poor Old Slugs på Klubb Control/Sugar Bar, STHLM, 20100327

Den här spelningen föregicks av en förfest i en etta på drygt 25 kvadratmeter, där omkring 30 personer krigade om utrymme och andningsluft, eftersom familjen Ny hade med sig ett partytrick i form av en prima rökmaskin. Delar av båda banden fanns på plats, och det var ett bra gäng som tog sig till Sugar Bar med dryckespaus på Vasa. Detta innebar att det var bra mycket trevligare än senast, trots att stället (alltså Sugar Bar) är ett veritabelt skithål.


Ville/The Lowlifes och vild publik

The Lowlifes var först ut på scenen och körde som vanligt ett alldeles utmärkt set som fungerade tight och bra trots trummisen Jockes väl tilltagna berusning, och trots bitvis bedrövligt ljud. Det röjdes friskt, vilket ledde till att kukhuvudena till vakter fick mycket att göra. På Sugar Bar får man nämligen inte hoppa till musiken. Även om deras närvaro fungerade som en nagel i ögat på de flesta ansamlade i moshgropen var det en bra spelning som verkligen ökade suget efter kommande fullängdare med The Lowlifes.

Poor Old Slugs drogs med samma risiga ljud som Lowlifes, men slapp den ständiga rundgång som gitarristen Opoku verkade dras med. Låtlistan var på ett ungefär densamma som för ett par helger sedan, och publiken verkade lika pigg som under första akten, till vakternas stora förtjusning.


Poor Old Slugs

Bilderna lånade av Herr Korell.

Ebba på radio och Asta i blaska

http://sirling.blogspot.com/2010/03/tyst-for-fan-p4-portratterar-ebba-gron.html

http://www.alltomstockholm.se/klubbkonsert/article640847.aos

Penetration - The Feeling/Guilty 7"

(Penetration - The Feeling/Guilty 7" - Damaged Goods) Pauline Murray och Penetration låter ganska likadant som då det begav sig. Återförenade, och med nytt album på gång under 2010 släpper Damaged Goods en limiterad gul sjutummare som kommer att följas av ytterligare ett par. De två låtarna skulle platsa på både Moving Targets och Coming Up For Air, men är bara med nöd och näppe tillräckligt starka för att funka som singelspår. Bästa låten är The Feeling, och Guilty är bara snäppet mindre rolig även om det vilar något 80-talsaktigt (i dålig bemärkelse) över den. Som bonus är tredje spåret en bra liveversion av Come Into the Open. Det är ett habilt hantverk som inte sticker ut, i första hand kanske för die hard-fans och samlare. Skivan släpps 5 april.

Nytt oi!-band från GBG

Med medlemmar från The Underdogs. Kolla här: http://www.myspace.com/forceofhabitgbg

Prins Carl - New Order Promo CD-R

(Prins Carl - New Order Promo CD-R - DIY/Prins Carl) Fy fan vad glatt överraskad jag blir av den här fem spårs demonstrationsvarianten av kommande albumet New Order (som för övrigt saknar bolag att bli utgivet av för tillfället). Jag har lyssnat lite halvengagerat på bandets myspace-sida tidigare och godkänt det för mig själv, men att kräma på ...Of Today, Carnival in Greece eller Criminals In Blue på hög volym och blåsas iväg av den mörka, malande gaturock'n'rollen som Prins Carl levererar är en helt annan sak. Prinsen har hamnat lite utanför den grupp av band som vanligtvis får representera svensk gatupunk, men kan stå till svars lika väl som The Clichés, Vindicate This! eller vilka som helst. På ett sätt känns det som om Prins Carl har tjänat på att liksom stå lite utanför i det att de hittat ett sound som åtminstone i Sverige är ganska ovanligt. Det är svårt att komma på referenser, även om Prins Carls musik inte bjuder på några direkta nyheter. Det är melodiös, driven midtempopunk med svärta och aggressioner, perfekt producerad på ett sätt som gör musiken extremt lättlyssnad utan att för den sakens skull vara lättviktig. Sången är brölig utan att låta skitnödig, och texterna verkar såvitt jag kan höra vara helt okej. Skulle man anmärka på något skulle det kanske vara avsaknaden av wöwö-körer och sådana små detaljer som skulle sätta prickarna över i:en. Det här är hur som helst riktigt bra, och Prins Carl borde vara givna på nästa volym av Chaos in Sweden, eller liknande kommande utgåvor. Hoppas New Order hittar ett hem så att den kan släppas på riktigt snart.

Cock Sparrer, Agent Bulldogg och Gatans Lag - affischen

Gay gay gay

Vi svämmas över av en i mainstreamkretsar omhuldad ny svensk "punk". Invasionen, Bruket och Boris & The Jeltsins, och allt vad de heter. Dennis har åter bevisat att han är en föredetting som inte klarar av att åstadkomma något annat än stylad retro med pinsamt högtravande texter. Bruket axlar arbetarstassen, är lagom romantiskt bruksortsamfetaminslitna och hötter med en helt meningslös näve mot Rosenbad, medan Boris & The Jeltsins på riktigt verkar tro att deras underhållningspop för ryggradslösa hipsters kan utgöra ett politiskt hot. Patetiskt. Dags att ta tillbaka det dom snott kanske.

Booze & Glory - Always on the Wrong Side CD

(Booze & Glory - Always on the Wrong Side CD - 84 Records (Distr. by Step-1/Plastic Head)) Booze & Glory, ett i all sin dumhet alldeles fantastiskt namn på ett band från ett land med engelska som officiellt språk. Bandet kommer faktiskt från London, och personligen tycker jag att det är skitkul att det finns band med medlemmar under 45 som spelar den här typen av musik i England idag. Att bandet är ungt (mellan tjugo och tjugofem uppskattningsvis, så unga åtminstone i jämförelse) medför dock att det känns lite omoget ibland, men det är inte på något sätt outhärdligt. Texterna är för all del klyschiga, men för den sakens skull inte dåliga, och ibland kommer Booze & Glory med nya infallsvinklar, exempelvis i We Don't Fight, där de proklamerar att de inte slåss längre (på grund av sin höga ålder paradoxalt nog) utan hellre tar en sup, eller i Ugly Faces, som handlar om att bandet inte gärna betalar för att gå på fotboll för att kolla på "värdelösa" spelare som Drogba och Cole. Musikaliskt är det också uppenbart att bandet är relativt ungt, i det att det är uppenbart att influenserna inte enbart är engelska. Jag tycker mig kunna ana polskt påbrå hos någon av medlemmarna, och lite enkelt detektivarbete på internet ger vid handen att det spisas en del Ramzes & The Hooligans och The Analogs därhemma på Mile End Road. Annars låter det väl snarare som amerikansk eller centraleuropeisk oi! med lätt burkig produktion; melodiöst, allsångsvänligt och med en sångstil mer lik Oddys än Roddys om ni hajar. Förutom egna hitlåtar som favoriterna Working Class Hero, Ugly Faces och London bjuds det på ytterligare sex låtar trallig gatpunk, samt en klart godkänd cover av The Oppressed's Joe Hawkins. Klart värt köp, och framför allt kanske ett bra exempel på engelsk oi! i tiden.

Monark X - Vart Är Vi På Väg? MCD

(Monark X - Vart Är Vi På Väg? MCD - Buzzbox Records) "Så länge världens orättvisor kvarstår, så länge den svenska välfärden monteras ner och så länge maktens män kan tillskansa sig feta bonusar, så länge är Monark X musik aktuell" ska bandets sångare ha sagt enligt pressutskicket. Här har vi alltså ännu en orkester vars musik tydligen står och faller med alliansregeringen, och som lite förnumstigt axlar rädda världen-manteln på ett lätt lillgammalt sätt. De förment politiska texterna är mer konkreta än Tysta Maris, men känns ändå någonstans ganska obegripliga och varken som käftsmällar mot direktörer med höga bonusar eller liberala insändarskribenter, utan mest som tafatta slag i luften.

Musiken är extremt välspelad; det rör sig om välproducerad blåsspetsad punk i stil med senare Ebba Grön med The Clash-vibbar, eller varför inte som nämnda Tysta Mari. Med lite mer attityd eller kanske bara en känsla av kraft bakom jabbarna skulle det här kunna vara riktigt bra! Att sedan refrängmelodin till inledande 24H (som för övrigt är den bästa av skivans sju låtar) är stulen rakt av från Blitz' New Age vet jag fortfarande inte om det är bra eller dåligt.

V/A - Hurra For Norge Vol 1, 2 & 4 CD

(V/A - Hurra For Norge Vol 1, 2 & 4 CD - Svindel Records) Tidigare har jag inte haft någon koll på Norsk punk alls, noga räknat. Cockroach Clan och Oi!-band som The Whalers och Fuck-Ups, samt lite senare konstellationer som Bitches & Bastards har slunkit ner, men jag har aldrig varit sådär jävla imponerad, i synnerhet inte när Norrlandsshit släppte Sweden & Norway United, där Sverige vann på knock-out (om det hade varit en versus-skiva) trots att våra bidrag inte heller var skitvassa. Historiskt känns det trots detta som om Norge har extremt mycket att erbjuda, och detta kan jag säga efter bara några genomlyssningar av Svindels historiska dokumentation Hurra For Norge om fyra volymer. Kommer på mig själv med att ibland undra om inte norsk punk rentav var mer spännande än svensk dito, på slutet av 70-talet och under 80-talet. Även om det har blivit något sorts miss och jag bara kunnat ta del av spår 1-26 på volym 1, samt att volym 4 låg i både sitt eget fodral och i det avsett för volym 3 har jag kunnat plocka en hel del russin ur en kaka som också innehåller en hel del svårlyssnat, från risiga kassetter eller skramliga liveupptagningar. Förutom detta kommer materialet från diverse sjutumssläpp och samlingsutgåvor.

Volym 1 och 4 inleds och avslutas båda med 77-punkiga Z-Off som levererar titelspåret. Annat anmärkningsvärt på första skivan är melodiösa Kjött, K-Anfall (som har ett sound som påminner om uk82 i allmänhet och The Ejected i synnerhet) Krampe, som i Lykkelige Foreldre leverar sågot som skulle kunna sägas låta tidig Göteborgspunk eller kanske ännu hellre inneha det stilbildande Chiswick-soundet. Andra favoriter är småproggiga Elektrisk Regn, 77-punkiga Frontpage, samt Rats, vars sångare låter som Erik i Frenzy Four. Ville Lowlifes norska favvoband Haerverk bjuder på livelåten Politimann (en cover av Devos Mongoloid) och Slips covrar Cockney Rejects' Flares & Slippers (Militaer og Politikk) i en taskig replokalstappning.

På andra volymen är de konstellationer och låtar som fångar mitt intresse de som följer: ÖBK - Snutesvin (ganska klassisk skandi-HC), K-Anfall - Konstant Anfall (fortsatt skön uk82-punk, men med lite väl taskig ljudbild), Oslo Beurs - Skyggene Fra Igår (tung 77-punk), Feber - Dröm Eller Mareritt (bra juvenil tvåtaktspunk á -81), Betong Hysteria - Det Er Bare Lögn (slö hardcorepunk), Barn av Regnbuen - NRK (egensinnig HC), Svarte Faen - Regjer (låter intressant och ger mersmak, trots lågt mixad sång), Siste Dagers Helvete - Seks Fot Under (någonstans mittemellan Sötlimpa och Puke), Norrske Budeier - Levende (konstig postpunkkakofoni med kvinnlig sång), samt Öresus - Mannen I Badetkaret (lite Stockholmspunkigt á senare 80-tal).

Volym fyra är riktigt bra, när den är bra. Den inleds med ett oemotståndligt riff signerat Hjertesvikt A/S, och tänker man bort den norska sången skulle jag svurit på att det var franskt 80-tal av den lite poppigare skolan. Nästa helt fantastiska låt bjuder Emergenzy på. Det är Vice Squad, fast på norska helt enkelt. ÖBK fortsätter bjuda på kvalitativ råpunk av typiskt nordiskt snitt, och Konstant Anfall (Är det K-Anfall? Förvirrande...) låter faktiskt lite som Camera Silens när de blandar in lite dubig baktakt och kombinerar det med bra, aggressiv sång. Flimmer Twins spelar rockigt och melodiöst, PVC bjuder på midtempopunk med kvinnlig skönsång och Oppslutning försöker slå rekord i hur många Oi-Oi-Oi! man kan få in i en och samma låt. Andra trevliga bekantskaper är Svart Framtid (Dis-käng) och De Sjenerte, som spelar någon sorts crazy ska-punk.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hurra For Norge har en mycket stor spännvidd (78-88 och med nästan samtliga då existerande subgenrer täckta) och att det är en kulturgärning helt i klass med Ägg/Distortion-boxen Varning För Punk. Om ni är nyfikna på norsk punk eller bara vill berika er med lite nytt, vänd blicken åt vår granne i väst och beställ från Svindel Records!

Rogues Utd & Poor Old Slugs på Klubb Gås/Sugar Bar, STHLM, 20100312

Sugar Bar är ett förfärligt ställe och Klubb Gås en förskräcklig arrangör. Kolla på gåsen till höger och ta fasta på tribaltatueringen på dess smäckra hals: there you go! Klubben har på något vis blivit en institution i Stockholmsnatten, och ett stamlokus för avskrapet av alla alternativa med smak för gitarrbaserad musik. Det blir naturligtvis en rutten soppa av stonerrock, grunge, kukenkillar, fittantjejer och alla fyllon som driver det tvivelaktiga valet att stanna ute efter klockan halv två.

Den här kvällen var det punkband, levande på scenen, och DJ:n den skäggiga gåsprofilen Hutton, som enligt hörsägen på magisk väg frammanades ur ölandedräkt och dåliga raggrepliker på gamla gåslokalen 122. Enligt klubbens pressutskick har Hutton stenkoll på punk, och nog skötte han sig även om låtvalen var lite väl självklara. Det är väl som dom säger; bland de blinda är den enögda kung.

Poor Old Slugs var första band för kvällen, och dom spelade ett ganska vanligt set, med både äldre och nyare låtar. Publiken var inte sjukt månghövdad, men åtminstone ganska vital trots sin höga snittålder. Det var en bra spelning, men det blir lite enahanda med samma små Stockholmsspelningar hela tiden. Hoppas Poor Old Slugs kan spotta ur sig något officiellt ordentligt släpp snart, så de kan få chansen att pröva sina vingar på andra arenor.

På tal om enahanda kan Rogues Utd vara Stockholms mest använda punkband just nu. Trots detta var det första gången jag såg bandet live. Publiken var ännu mer tunnsådd än då Poor Old Slugs spelade, men Rogues kompenserade genom scennärvaro och energi. Jag var inte över hövan imponerad. Jag gillar EP:n, men tycker att bandet gör sig bättre på skiva, kanske av ett så enkelt skäl att man slipper se dem då i alla fall. För mycket kepsar och skit.

Snart lite nytt

Ny utrustning för musiklyssning är på ingång, och med det blir det lite schyssta recensioner snart; bland annat av V/A - Hurra For Norge Vol 1-4 samt material med Monark X och den nya Penetration-singeln.

Rogues Utd på Riot Club/KGB, STHLM, 20100305

Sent ankommen som jag var, kom jag i sällskap med min dam och nästan helt utan snus, för att upptäcka att Riot Club numera kostar 40 kr "per näsa" (sedan Januari), kanske ingen nyhet men jag blev lite förvånad. Rogues Utd var i senare halvan av sitt set när vi anlände men de två bästa låtarna (Binge Drinking och Disorder) från bandets EP Black Hand avverkades under den halvan, och de avverkades med bra energi och ilska så jag var nöjd. Dom levererade trots det ganska kassa ljudet med överröstande trummor. För övrigt spelar dom igen 24 April på Klubb Control, supportandes The Civillains när dom släpper sin debut-EP. Dom som ännu inte har sett Rogues Utd - gå dit, det är riktigt bra. Publiken bestod av välbekanta ansikten såväl som människor som såg ut att ha gått vilse och en stor grupp tyskar. I övrigt gjordes det ett bra jobb från DJ-båset och förutom gamla klassiker som 4-Skins så fick vi även njuta till tonerna av Poor Old Slugs' As Long på dansgolvet. Riot Club var med andra ord som vanligt en lyckad tillställning.

//Snigel-Hans

DvergPornoKlubben - "Vi Leker Ikke" Klubb! MCD

(DvergPornoKlubben - "Vi Leker Ikke" Klubb! - MCD - Svindel Records) Sju låtar osnuten punk på sjulåtars-CD med ett av de fulare skivomslag jag sett på mycket lång tid. Det är, till skillnad från Svindels övriga senare släpp, en utgåva som känns ganska ofärdig; mest som en demoinspelning av ett tämligen ungt band. Det betyder dock inte att det är dåligt, för trots lite väl replokalsskramlig ljudbild och titlar/refränger av karaktären Incest incest/ Familiefest märker man att det finns jävligt bra låtidéer, framför allt i inledande Statsmaskin och Hjemmebrent i Iran (som kanske iofs låter lte väl mycket Black Sabbath). DvergPornoKlubben låter i övrigt mycket 80-tal och eftersom jag inte kan norsk punk riktigt än (snart, snart!) får jag dra till med svenska referenser som P-Nissarna, eller kanske ännu hellre Trogsta Träsk. Antar att det är det Svindel går igång på.

The Lowlifes / Poor Old Slugs på Sugar Bar 27/3

Poor Old Slugs har nytt på nätet

Nya, nyinspelade låtar på http://www.myspace.com/pooroldslugs

Judas Bunch & Besserbitch på Klubb Probation/Snövit, STHLM, 20100226

Som tur var, och detta är efter att ha lyssnat på dem som hastigast på myspace, så missade jag Besserbitch som spelade först. I sällskap med Lisa beger jag mig alltså mot Snövit och kvällens tidigare sällskap går direkt till Golden Gate för att invänta oss där med något annat än Snövits skitdyra, äckliga stora starka i sina händer, munnar & kroppar. Väl på plats möter vi Leigh och så småningom Linda och de är väl de enda där jag faktiskt kände. Resten av besökarna är en salig blandning av postpunkare/gothare/hippies/studenter/osv. I vilket fall kliver The Judas Bunch på strax efter att vi kommit in och köpt öl. Sångerskan, som enligt uppgift är singel för den som vill veta, har en ganska häftig röst och sjunger lika bra, om än lite rivigare, live som på bandets debutskiva (Betrayer's Brew). Det är något som gäller hela bandet - det är välspelat, detta gör det tyvärr inte bra. Det första jag tänker efter ett par spelade låtar är att det låter som det tråkigaste Dropkick Murphys har att komma med, utan irländska/skotska oväsendeinstrument, med kvinnlig sång. Bland låtarna som spelas finns det guldkorn; Fuck the Police (med slagorden: no justice, no peace - fuck the police) och Breaking Me, som verkligen inte saknar DK-influenser, men bra är det. För er som inte har sett dom men vill göra det så finns det säkert möjlighet snart. Dom verkar gigga ganska mycket just nu.

//Snigel-Hans